Min Vision

För någon vecka sedan fann jag mig utan tillgång till min cykel, då den var inlämnad för en smula kärlek och omsorg hos verkstaden. Emedan mitt transportsätt tyvärr då tillfälligt inte fungerade upphörde tyvärr inte mitt behov av att förflytta mig. Bland annat behövde jag handla tilltugg och dryck till den obligatoriska EU-valvakan. Så glad i hågen traskar jag iväg till den lokala mataffären och uträttar mitt ärende. När jag inhandlat samtliga produkter jag var i behov av kom jag på att jag lika gärna kunde passa på att ta en sväng om i området, när jag ändå för en gångs skull ändå traskade. Så lite improviserat körde jag en stadsvandring med mig själv längs Göteborgsvägen. Fokuset för denna hastigt påkomna eskursion var förtätning av villaområden.

Detta var inte helt taget ur det blåa. Frågan har aktualiserats av vår utredningskung och tillika bostadsminister Stefan Attefall i och med lanserandet av det så kallade "Attefallshuset". Visionen är att villaägare (som till övervägande del är medelålders) ska uppföra en ytterligare byggnad på sin tomt och sedan hyra ut detta till en stackars (förmodligen ung) bostadslös (och tjäna en rejäl hacka skattefritt för besväret). Man får förmoda att Alliansens vision om att villaägare skulle hyra ut rum i själva villan inte inträffade. Det finns mycket att säga om Attefallshuset, och den debatten tänker jag ducka för tillfället, men även om den uppenbara risken, att denna komplettering blir till ett extra uterum i trädgården eller en hobbylokal istället för en extra bostad till en stackars student, till äventyrs inte inträffar kvarstår ett faktum. Det är en förtätningsmetod som ger ett ganska litet tillskott av bostäder samtidigt som det tar i anspråk relativt mycket attraktiv parkmark, en välskött trädgård med blommor och träd är definitivt en slags park.

Det måste finnas bättre sätt, och jag drog mig till minnes att det faktiskt finns exempel på det i mitt närområde. I mitt närområde är det nämligen spännande att bo om man är förtätningspositiv Yimby-vän (Yimby står för Yes In My BackYard - Ja! På min bakgård!). Det kanske verkar lite otippat att ett tillrättalagt villaområde skulle vara scenen för spännande förändringar, men även här händer det alltså saker. Hela Göteborgsvägen är helt ombyggd. Jag flyttade in mitt under den processen. Och sedan har projekten runt om poppat upp lite nu och då. Flera villor och andra låga byggnader har fått ge vika för flerfamiljshus med gissningsvis omkring 9 lägenheter. Där kan man snacka om utväxling. En byggnad där en familj får rum byts till en byggnad där 9 familjer får rum. Det är nio gånger tätare. För dessa nya flerfamiljshus byggs på exakt samma tomter som de hus de ersatte stod på.

Det finns både mer och mindre lyckade aspekter av förtätningen och mer och mindre lyckade exempel. Det finns absolut mycket som kunde ha gjorts bättre. Något som man ofta ser väldigt konkret är parkeringsnormens inverkan på utformningen. I samtliga fall jag hittat har byggherren valt att förlägga den som en markparkering. Det finns lite olika varianter på placering, men en stor asfalterad döyta framtill är ganska vanligt. Det ger ett ganska trist bidrag till stadsrummet. 

Bilden ovan visar ett exempel som jag tycker är betydligt bättre för stadsrummet som man försöker skapa längs Göteborgsvägen. Det är inte väsensskilt från den sortens pseudourbanitet man upplever i Lorensbergs villastad eller längs Sankt Sigfridsgatan i Örgryte. Det är förvisso fortfarande bara bostäder, och med tanke på att lokaler i området står tomma hade allt annat varit otänkbart, men det är väl så bra man kan göra det ungefär. Här måste man faktiskt gå runt hörnet för att se vilken påverkan bilparkeringen har. 

Jag ska inte dra några växlar på denna söndagkvälls beläggningsgrad. Det räcker med att konstatera att trädgård för de boende där barnen kan leka och vuxna umgås över en grillkväll prioriterades bort. Tråkigt för de eventuella boende som väljer att leva utan bil. Alla straffas lika för något som bara vissa efterfrågar.

Hur som helst är det förtätning. Den är i högsta grad evolutionär. Man bygger vidare på samma karaktär, men trycker på med en våning till och bygger närmre tomtgränsen. Och plötsligt kan massor med familjer flytta in där det tidigare bara fanns utrymme för en enda. Detta är i själva verket ett mönsterexempel på hur förtätning ofta skett historiskt. När det blev ekonomiskt fördelaktigt rev man och byggde upp igen lite högre och lite bredare. Och så höll man på vartefter efterfrågan ökades. Snart sammanfogades husen till kvarter och stenstaden, det många kallar "innerstad", var född. Samtidigt är det som att förtätningen aldrig ägt rum om man går in en gata. De nya husen märks så att säga inte. 

Innebär då detta att man ska köra ut farmor Agda från hennes villa på stört? Naturligtvis inte. Denna förtätning är av organisk och evolutionär art. I vilket område som helst är villor ibland till salu. Om man öppnar upp för utveckling till flerfamiljshus kommer exploatörer strategiskt att köpa upp fastigheter i rätt läge vartefter de blir lediga. Och så sakteliga kan det få tillkomma bostäder för fler. Tomt efter tomt. Detta är faktiskt redan en process som är igång. I vissa villaområden gäller äldre detaljplaner som medger mer utveckling än dagens extremt hårt reglerade. Där köps villor in, rivs och blir flerfamiljshus. Kanske vore detta något för Attefall att titta på för att få till fler bostäder? En slags generell undantagsregel som möjliggör den här utvecklingen i alla villaområden.

Egentligen tycker jag den här bilden illustrerar saken väldigt bra. Till höger har vi en villa med utrymme för en familj. Till väster har vi på en vad jag förstår något mindre tomt ett helt komplex med 5 kontor och 3 bostäder. Vad är en rimlig utveckling för centralt belägna villaområden? Ska de för evigt vara ett nedfruset museum med bara ett fåtal hushåll eller ska de få utvecklas och ge rum åt fler? Saken behöver inte vara svårare än så. 

Den allmänna valvakan är ett rätt skruvat fenomen. Opinionsundersökningar och experter med snabba analyser och svar varvas med intervjuer och kommentarer från partiernas valvakor. Horder med journalister jobbar febrilt med att försöka förstå vad som händer och vad det innebär. Staplar flyger hit och dit. Det finns siffror på allt. De försöker bringa klarhet, men lyckas mest röra ihop det och förvirra oss stackars svenssons ännu mera.

Resultat är alltid enkelt. Det är fakta svart på vitt som inte kan vinklas, argumenteras eller jämkas med. I denna upplaga av EU-valet backade Moderaterna och Folkpartiet med 1 mandat vardera. Piratpartiet gjorde en brakförlust och blev av med de 2 mandat man tidigare haft. Valets solklara vinnare var Sverigedemokraterna som gick framåt från noll till hela 2 mandat. Även miljöpartiet gjorde ett bra val och ökade med ett mandat men den stora snackisen blev ändå F! som säkrade sitt första mandat i EU-parlamentet.

Tolkningen är svårare. En kort lista av vinnarna är SD, MP och F!. Vad betyder detta? Går det att säga något alls? Nyckeln tror jag är att titta på partierna.

SD är, om någon har missat det, ett så kallat "högerextremt" parti. Jag har aldrig fattat vad det är som är höger i SDs politik, de vill ha ett högskattesamhälle och vanlig hederlig sosse-välfärd för alla (med ett efternamn alla kan uttala och klarlagda band till det ursprungliga Sverige, vad nu det är?). Däremot förstår jag vad som är extremt med dem. De vill genomföra radikala förändringar i invandrings- och integrationspolitiken. De vill resa fler hinder för människor som inte är födda här att komma hit. 

MP är Sveriges och världens gemensamma samvete. Och för övrigt bultar deras väljares hjärta rätt mycket mer åt vänster. En betydande falang i partiet hade man normalt hittat i vänsterpartiet, om de inte råkat gilla miljö också. Detta har för övrigt till MPs lednings förtret omöjliggjort alla former av samarbeten med högerpartierna och gjort det allt svårare att på ett trovärdigt sätt hävda att man är ett mittenparti. Den gamla "Höger, vänster - varför inte framåt?" har sedan länge blivit till "Höger, framåt - varför inte vänster? Hur som helst... MP har aldrig riktigt lämnat sin ungdomliga radikalitet trots att man är ett sedan länge etablerat parti. I partiet florerar alla möjliga radikala förslag om sex timmars arbetsdag, genusdagis, enbart vegetariska alternativ i skolmatsalen och så vidare.

F! är Sveriges matriarkalfeministiska vänsterparti. Grundarna är gamla avdankade vänsterpartister. Deras förgrundsfigur, Schyman, har ett förflutet som partiledare i VPK. Partiet tycks vara mer vänstervridet än MP och de driver dessutom en ytterst radikal feministisk politik. Deras partiprogram är i stort sett vad man får om man tar VPK och mixar in den slags feminism som kallar män för vandrande dildosar. Kvinnor ska kvoteras in för att de föddes med en snippa och penisdjur ska maka på sig. Etcetera.

För att summera har vi alltså tre vinnare som alla på många sätt går utanför den medelgråa politiska sörjan. Radikalitet förenar dem även om de är radikala i olika frågor på olika sätt. Samma trend går igen i Europa. Det är radikala partier som ökar. Främst då så kallad "extremhöger". På den positiva sidan är att detta kan innebära att vi får lite mer energi och passion in i EU-politiken. Frågan är om det är "önskvärd" sådan...