Min Vision

Idag tänkte jag bjuda in till en stadsvandring igen. Precis som förra gången följer man med via sin dator genom att läsa inlägget, kanske invirad i en mysig filt eller med en kopp varmt te. Idag ska vi traska runt i Göteborg. Jag ville göra ett litet experiment och se hur mycket man kunde traska runt i grönstruktur. Oväntat långt - skulle det visa sig. Jag har ritat ut ungefär hur jag traskade runt på kartan. Jag insåg när jag närmade mig stadskärnan att det gick utmärkt att börja redan så långt ut som Focus. Redan där möter man stadens omfattande nätverk av vad som ibland kallas "gröna kilar", "gröna korridorer" eller "gröna lungor". 

Grönskan utanför Focus-huset är en grönska som alltid har fyllt mig med frågor. För vem finns den parken? Vem ska stanna upp här, precis intill ett motorvägsmot och insupa atmosfären? Det fungerar i praktiken mest som en barriär, i detta fall med den anmärknintsvärt ofta högt prioriterade funktionen att hindra cyklister från att ta sig till matbutiken.

Jag fortsätter vidare. Grönstrukturen upphör inte utan fortsätter längs Mölndalsån, som jag tror ses som något slags rekreationsstråk där man ska motionera på lite olika sätt. Denna dagen (17e maj) var dock efterfrågan högst begränsad. 

Utöver enstaka personer var stråket öde Märkligt med så öde platser precis intill en tät stad med hundratusentals invånare. En slags grön öken. Jag har egentligen enbart sett rörelse att tala om här mitt i pendlingen, och att motivera grönskan av det skälet är väl ungefär i nivå med att framhålla motorvägens funktion för att människor ska få "möta grönska" varje dag. Är det verkligen transportlederna som ska vara det som rekreerar oss?

Jag svänger vänster precis innan Nya Ullevi och beträder vad som måste vara stans absolut mest absurda gata. Det totala vakuum som infinner sig har alltid påverkat mig. Jag väljer för det mesta bort att använda gatan, och min erfarenhet är att de flesta gör samma bedömning. Grönskan i kombination med rummets övriga fullständiga konturlöshet blir en barriär.

Det som kanske kan kallas gatans största "attraktion" är ett Landeri, vilket i praktiken var ett ståndsmässigt fritidshus för något hundratal år sedan. Vad en jordbruksfastighet avsedd för fritidsändamål gör mitt i Sveriges näst största stad är ett mysterium.

På baksidan finns en trädgårdsanläggning som man kan strosa runt i lite. Jag mötte inte en enda levande själ där innan jag fortsatte vidare in i den lilla parkmiljön mellan Mölndalsån och Skånegatan. 

Jag fortsätter promenaden omgiven av total ödslighet. Att man kan promenra så länge i en storstad utan att knappt möta en annan levande själ mitt på blanka dagen, det är näst intill skrämmande. Men mitt i parkmiljön hittar jag äntligen liv. Fast kanske inte på den grönaste av platser...

Efter att ha kommit undan med blotta förskräckelsen när jag försökte ta mig igenom anläggningen så fortsatte jag vidare mot Skandinavium. Återigen omges jag av den hyllade, livsviktiga men fullständigt öde grönskan.

Men där framme upphör sedan grönstrukturen för ett ögonblick. Jag skulle kunna backa och ta vägen via Bohusgatan och sedan hamna på Heden, och då inte lämna de ändlösa trädraderna och grönstrukturerna. För det är mitt nästa delmål. Den vidsträckta ödsligheten som i folkmun kallas "Heden". 

Förvisso är Heden hyfsat livlig, särskilt om man jämför med andra grönytor, men dess storlek gör ödsligheten hyfsat påtaglig. Även när ytan, som är stor som hela Haga, är "fullt" utnyttjad är det ganska få människor som får plats. Inte särskilt effektivt... Ett undantag utgörs av Hedens södra spets. Här finns ett litet hörn som faktiskt både har utrymme för och utnyttjas av många av stadens invånare. 

Härifrån kan man gena vidare genom en annan liten park bakom Park Lane. Men med tanke på den rika tillgången av slätstrukna gräsmattor med urgamla träd på som finns i Göteborg är konkurrensen om besökarna stenhård. Den här parken ser inte ut att vara en vinnare.

Parken sträcker sig upp till Stadsbiblioteket. Därifrån får man skarva nått hundratal meter över Götaplatsen innan man når nästa grönstruktur: Näckrosdammen. Det är inte vilken grönstruktur som helst heller, utan för tillfället scenen för en långdragen och bitter strid mellan staden och de närboende om ifall Näckrosdammen ska få utvecklas till en levande del av staden eller fortsatt vara i huvudsak en bakgård för ett fåtal.

Entréerna till detta parkområde är kuriost nog väldigt anonyma. Den entrén jag valde är som en slags bakgata runt konstmuseet. Man måste veta om att man kan ta sig vidare här för att komma på idén att traska in. Parken i sig är vacker, och ödsligheten är inte total. Men jag skulle inte heller kalla det livat. Här kan man tänka att det finns utrymme för lite mer bostäder och verksamheter som inramning för att ge bättre underlag till parken.

Vägen vidare gick upp genom Lorensbergs villastad. Det är ett pittoreskt område som idag mest rymmer representationslokaler för företag och konsulat, samt små friskolor mm. Det skulle kunna vara en av många möjliga förklaringar till Näckrosdammens ödslighet, att inte ens alla omgivande bostadsområden har invånare. Hur som helst är det en naturskön stadsdel med gott om grönska som inte tycks användas.

Jag har nu vandrat i en halvcirkel runt Götaplatsen och korsar Viktor Rydbergsgatan straxt ovanför för att upptäcka ännu mer gräsmattor som få använder provocenrande nära den högt efterfrågade innerstaden.

Jag traskar vidare i det anmärkningsvärt öde centrumet av Sveriges andra största stad. Nästa grönstruktur har namnet Vasaparken. Detta är, vad jag förstår, en park som har stora problem med kanyler i sandlådan och så vidare. Och det säger väl lite grann om hur parken besöks av övriga medborgare...

Och det känns som jag får recitera mig själv. Ännu en plats där det är svårt att hitta människor som är i rörelse. Istället är ödsligheten nästan helt komplett. Lekplatsen drar inte ett enda barn, de skejtar väl nere vid actionparken istället.

Vasaparken övergår vid Vasagatan till Vasaplatsen, som i praktiken är ett trekantigt glorifierat trafikimpediment. Och mycket riktigt var också antalet besökare begränsat. En socialt utsatt person försökte hitta någon slags ro i gräset, men hen försvann sedan snabbt. 

Denna grönstruktur skapar en brygga över till en annan av Göteborgs verkligt absurda grönstrukturer, nämligen Nya Allén. Idén var en gång att detta skulle vara ett promenadområde. Numera är det en slags bilkorridor med totalt sex filer där den är som bredast, vilket gör ett stort parkområde bullerstört och alltså väsentligt sämre. Även här var väl antalet besökare, utöver den förbipasserade biltrafiken, marginellt.

Här väljer jag också att avsluta min stadsvandring, men inte utan en reflektion. Den fråga som ekar i mitt huvud är den Jane Jacobs också ställer: 

"Varför är det så vanligt att det inte finns några människor där det finns parker och inga parker där det finns människor?"

Och jag frågar mig, vad gott gör all denna grönyta egentligen om de mest står öde? Samtidigt står tiotusentals och längtar efter att flytta in i centrala Göteborg. Kanske är det så enkelt att fler människor skulle kunna blåsa liv i centrala Göteborg och göra parkerna mer använda och därför värdefulla?

SBAB Bank släppte en topplista på populära bostadsområden, bland annat i Västra Götaland. Det bör inte vara någon överraskning för de flesta inom regionen att efterfrågan är som störst i centrala Göteborg. Inte heller bör det vara någon överraskning att stadsdelarna återfinns på en ganska liten geografisk yta: Linnéstaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg. 

Inget nytt under solen, egentligen. Det finns betydligt fler människor som vill bo centralt i kvartersstad än vad det finns central kvartersstad. Man kan konstatera att kommunens stora satsningar på andra sidan älven, "Norra Älvstranden", ännu inte tagit sig in i toppen. Samma sak gäller Kvillebäcken. Kommer även Frihamnen, som kommer byggas i den nära framtiden, gå samma öde till mötes? 

En annan intressant observation som kan göras är att samtliga av ovan populära stadsdelar tycks ligga under en våt filt av ångest, när det gäller nybyggnation. Frånvaron av sådan är nämligen högst påtaglig. Då kanske någon tänker att det saknas yta i dessa stadsdelar att bygga på, men det är helt enkelt inte sant. Till exempel rutan 4 utgörs till minst hälften av markparkeringar och grusplaner. Där skulle man kunna bygga i paritet med Kvillebäcken, om det var tillåtet. 

Att det saknas mark att bygga på stämmer helt enkelt inte. Däremot saknas det vilja. Och det är egentligen inte så konstigt. Det är alltid lättare att bygga en bit utanför den befintliga staden, såsom Eriksberg, Sannegårdshamnen och Kvillebäcken. Då slipper man slåss med högröstade kränkta närboende i övre medelklassen som ogillar idén med nya grannar. Det vi ser är en tydlig effekt av att ha ett politiskt planmonopol. Retoriken är ofta den lilla människan mot den profithungrande onda exploatören, men i realiteten är det välsituerade insiders som befäster sina privilegier gentemot de som står utanför. Exploatören är nämligen de potentiella inflyttarnas representant i processen, det glöms ofta bort.

Den här situationen är i städernas historia en unik anomali, och de populära stadsmiljöerna skapades under helt andra förutsättningar. Ingen marknad klarar av så mycket politisering utan att bli dysfunktionell. Men det passar de priviligerade utmärkt. De har sett sina bostäder tiodubblas i värde på grund av en brist de själva skapar. 

Allt detta för att hindra den kontroversiella idén att bygga där människor vill bo.

Man kanske inte tror att det är så hippt som förtätningspositiv att bo utslängd i spenaten, men gång på gång har jag fått äta upp min hatt, för det är faktiskt riktigt dynamiskt och spännande där jag bor. Faktiskt betydligt mer intressant än stora delar av den museum-betonade innerstaden. Längs Göteborgsvägen, som jag gissar är ett gammalt genomfartsstråk sen innan motorvägen E20, är utvecklingen i full gång. Jag har redan tagit upp lite i tidigare inlägg, men jag har länge tänkt att det vore en intressant gata att stadsvandra. Dock är jag för lat för att organisera, och tänker att det kanske är krångligt för folk att hamna utanför taxe-gränsen. Så därför så inbjuder jag nu till en virtuell stadsvandring längs 1,4 km hyfsat urban gata precis på stadens kant. 

Vi borjar vid vad jag upplever vara hela grannskapets entré. I ryggen har vi Göteborg. Motortrafiken har precis kört av motorvägen vid Fräntorpsmotet och åkt ett hundratal meter längs en anonym länk med motorvägen omgiven av bullerplank. Cykeltrafiken har färdats parallellt med biltrafiken i en slags korridor på andra sidan ett bullerplank sen Torpamotet. Här öppnar sig det och det är som att en tätort tar sin borjan. Det är som om det står "VÄLKOMMEN HIT" på en stor banderoll. 

Entrén markeras av en rondell och Triumfglass Café, och det är av förklarliga skäl en huvudattraktion sommartid. Men här finns också första nyutvecklingen sen jag flyttade till området 2010. Man ser det till höger i bild. Göteborgsvägen 23, färdigställs oktober 2011 och innehåller 6 lägenheter i tre plan. Det är byggt i betong, och personligen tycker jag det inte är det snyggaste i världen, särskilt inte framsidan. Sedan har man pimpat det med ett ganska fint staket i trä och glas, samt en dyr kristallkrona i trapphuset. Känslan är dock fortfarande att komma till ett kommunalt äldreboende snarare än till sex hem. 

Baksidan är dock en helt annan historia. De boende får en hyfsat generös uteplats och generösa balkonger. Detta blev, tycker jag, verkligt mysigt. Schysstare än så tycker jag inte en baksida kan bli. Nästa steg uppåt är en innergård! 

Men låt oss gå vidare. Gatan kallas ibland "Sävedalens köpgata", och det finns mycket längs gatan som påminner om detta. Bakom Glasscaféet fortsätter till exempel ett helt hus med flera verksamheter, bland annat en ganska nyinflyttad saluhall.

Bortanför skymtar också en av gatans verkliga folklivsgeneratorer - gatuköket Oves. Här kan man i stort sett alltid få sig en matbit, och således är det nästan oavsett tid på dygnet och året människor där, även om sommaren givetvis är mer av högsäsong. De gör mycket goda hamburgare, något annat har jag inte testat där.

Men den kanske tydligaste kopplingen till gatans roll som "köpgata" finns i de många kombinerade lokal/lägenhets-fastigheterna, blandstadsfastigheter! De sitter oftast ihop tre och tre av något skäl. Tyvärr märker man att tiderna förändrats. Det är allt färre butiker, istället ibland kontor, ibland vakant. 

Ett annat exempel. Mitten ser vakant ut, annars ser det ut att vara skönhetsrelaterad verksamhet i huset.

Och ibland ser det riktigt nedslående ut. Det är inte helt orimligt att anta att Allum har haft en hel del med gatans sentida svårigheter att göra. Det är svårt att matcha, inte minst öppettiderna som de stora likriktade kedjorna kan hålla. Särskilt mode har fått sig en rejäl törn, och bokhandeln lite längre fram har försvunnit (och jag tror den numera också dött ut helt efter ett försök i närheten av Handelshögskolan i Göteborg). 

Men andra verksamheter är kvar och satsar. När det skulle byggas bostadsrätter på gatans sydsida fick Nice Bilar flytta tvärs över och har byggt ett jättefint showroom.

På nedervåningen är det nån verkstadslokal också, "DiTEC lackkonservering". Ser riktigt livligt ut, i alla fall när man cyklar förbi.

Den lokala cykelfirman intill har också satsat lite och gjort en särskild entré till sin verkstad. Tyvärr är den så överlastad med jobb att det är svårt att komma in ändå, vilket väl indikerar att deras verksamhet går bra :)

Som sagt, hela den här manövern gjordes för att möjliggöra bostadsrätter på andra sidan gatan. Två kåkar i trä. 2011 och 2013 respektive. 6 lägenheter i varje tror jag. Just utförandet gör dem speciella. De har en detaljering och en estetisk kvalitet som är fullständigt otrolig, i princip så ser man inte detta utanför villaproduktionen i Sverige. "New England"- inspirerat, tydligen.

Företaget bakom har som grundtanke att bygga stilfulla lägenheter som kan smälta in i villakvarter. Kvadratmeterpriset är enligt mina efterforskningar ca 34 000 kr, vilket tycks motsvara andra nya kåkar längs gatan, vilket är synd då de faktiskt har en annan estetisk kvalitet som borde bidra till värdet. Företaget funderar hur som helst på att göra hyresrätter enligt samma koncept. Hittills har det dock bara blivit två av dessa längs gatan.

Allt som händer är dock inte lika storstilat. Bara några steg framåt har det flyttat in en ny butik, vilket blev påtagligt då de valde att ändra hela fasaden. Riktigt kul intryck faktiskt!

Även fiskskjulet utanför ICA har fått sig något sorts lyft, men jag är inte riktigt lika säker på om finishen blev så lyckad i det fallet... 

Nåväl, precis efter ICA kan man beskåda nästa stora förtätningsprojekt. Tre stycken identiska kåkar i tre våningar. Jag gissar på att det är sex lägenheter i varje. Det märks att man inte alls haft samma ambitioner när det gäller att ge tillbaka till området, vilket den vårdslöst placerade parkeringsytan hintar ganska övertydligt. Men skulle ändå säga att det är ett mycket positivt tillskott!

Och det är inte slut än, en till tycks vara på gång bara ett kort stenkast bort! Gött!

Sedan fortsätter gatan med ett antal centrumfastigheter. Här finns "det mesta". Frisör, konditor, jurist, begravningsentreprenör, florist, pub, pizzeria, barnkläder, BVC/Vårdcentral, färghandel, gym, banker... 

Man kan notera blandningen på stilar och ålder. Mycket andas åttiotalets postmodernism, t ex huset i bakgrunden (84an), medan huset i förgrunden ser äldre ut. Traditionen som köpgata är något som förvaltats länge, framstår det som.

Man kan sannerligen inte klaga på lokalbrist. Och hyfsad diversitet både innehållsmässigt och arkitektoniskt. Kul och spännande!

Men här börjar gatan liksom rinna ut i sanden. Det finns inget tydligt slut på gatan, likt den föredömligt markerade gatan, utan det är som ett successivt sönderfall. På nordsidan mot motorvägen tar parkeringsöken och bensinmackar vid och skapar ett ogästvänligt automobillandskap. Och ingen bild hade väl varit komplett utan det jag brukar tänka på som grannskapets kanske största utvecklingsmöjlighet.

På sydsidan står ytterligare några förskrämda centrumfastigheter kvar som en sista fot innan den sista dörren slår igen och allt faller sönder i trist och fotgängarfientlig spenat. Härifrån är det cirka 2 kilomter till Partille Centrum. Sävedalen skiljs från kommunens huvudort med en grön barriär följt av ett fullkomligt bisarrt motorvägslandskap. Tänk om man hade kunnat få binda samman detta på något sätt till ett sammanhang!

Så för att avsluta, det är en gata med många intryck. Det poppar längs gatan. Det byggs både här och där. Dynamiken är lika kul som oväntad. Och det framstår som att detta är något av en tradition, med tanke på blandningen av nytt och gammalt. En spännande plats där förändring får bejakas. Konkurrensen från Allum är dock högst påtaglig på många ställen. Men det byggs, och det ger i alla fall gatan en chans att fortsätta leva. Här finns inte röken av centrums totala utvecklingsångest, här backar man inte in i framtiden.