Min Vision

De där dagarna man inte vill och inte orkar. När soliga sommardagar och sensommarens ljumma torra kvällar ersatts av snålblåst och enträget ihållande duggregn. Och man känner att nej. Jag vill inte ge mig ut och cykla de där 1600 metrarna till ICA. När man känner att jag är less på den där mördande sänkan som luktar piss som cykelbanan leds ner i medan bilvägen byggs på en jämn och fin vall. Less på svängfesten vid GC-tunneln med 90-gradare och nollsikt. Ni har säkert haft de där dagarna. Vad gör man? I någon ände är man bara människa.

Jag tog bilen. För att byta ett sim-kort. Det var svagt, det var syndigt, det var nyttigt för min bils stackars delar. En bil mår bra av att köras lite då och då, och min bil får då inte överdrivet med motion. Men samtidigt satte det igång en reflektion om varför. Vad var det som drev mig dit? Vädret absolut, men inte bara. Framför allt är det miljön man tvingas röra sig igenom. Den skulle få vilken självmordsbenägen person som helst att verka munter i jämförelse. Maken till människofientlig plats får man leta efter. Men det värsta är inte hur det ser ut utan hur det låter. Det är en konstant bullermatta från biltrafiken. Sex filer motorväg och innanför en gigantisk trafikapparat med lika många filer till med trafikljus och "bilar i kö, ja en härlig miljö" för att citera Galenskaparna. Och sen leds cykelbanan rätt ut jämte motorvägen och bullret blir öronbedövande. Och som ni alla vet, när det regnat blir det tiofallt värre. Vägljudet blir mycket högre.

Jag skriver inte det här för att legitimera eller ursäkta en moralsvacka. Poängen är att det satte igång en fundering. Det här handlar inte om mig, egentligen. Det finns så otroligt många sådana platser i Sverige där att handla innebär att förflytta sig genom en miljö som är direkt otäck, obehaglig och omänsklig att befinna sig i. Den skapade miljön påverkar i högsta grad valet av transportmedel. Det finns en avhandling som visar att de som bor bilberoende, alltså i lägen där man i större grad måste ta sig genom ett bullrigt och deprimerande asfaltsökenlandskap, väljer bilen för 8 av 10 ärenden. Jag tänker att om vägen till affären varit mer en kort promenad längs Vasagatan eller för all del en cykeltur genom Olivedal, då hade fler valt hållbara alternativ. Forskningen stödjer också den tanken. I den täta innerstaden använder de flesta knappt alls bilen i sin vardag.

Människor är väldigt känsliga inför omgivningen och agerar delvis på grundval av upplevelsen av det fysiska rummet de befinner sig i. Olika utformning och prioritering ger olika resmönster. För framtiden är hållbarhet avgörande. Därför måste rummen vi rör oss i bli bättre, mer anpassade för att människor ska röra sig i dem. Det finns en teori som säger att om man bygger mer vägar leder det till mer biltrafik. Stadsforskaren Professor Jan Gehl har visat att det också gäller för fotgängare. Bygger man mer platser för människor i en stad så uppstår ett folkliv.

Satsningar formar mönster som blir till livsstil. I Amsterdam valde man på 70-talet att göra slut med bilismen. Människor vällde ut på gatorna och demonstrerade mot mördarmaskinerna som avlivade barn. Ja det är fullkomligt sant, även i Sverige kom massbilismen att bli den vanligaste dödsorsaken bland människor under 35, särskilt bland barn när den introducerades. Man ändrade riktning och började bygga ett samhälle med hållbara transportslag som bas. Idag säger resten av världen att de har en stark cykelkultur. Men för dem är det så normaliserat att de inte ens betraktar det som ett kulturuttryck. Att välja cykeln är helt enkelt snabbast och enklast. Hållbarhet kan vara så lätt. När hållbara val är det lättaste väljer människor dem. Det är ingen magi. Det är en trival med briljant metod för att ställa om hela samhället. Att göra det som är bra till det som är lättast.

Söndagsreflektionen är tillbaka, eller ja, denna veckan i alla fall. Dagens ämne är integritet. Jag hoppas att det inte ska finnas skäl att sätta kaffet i halsen, men ladda upp med några extra kakor!

Jag lyfte igår Piratpartiets partiledare Anna Trobergs mycket märkliga inspel om integritet på nätet. Yes, bortom allt oresonligt hackande på en inbillad teknisk överklass som beter sig som rövhål så var det artikelns tema: Integritet och för vem? Bortom de tillklantade formuleringarna lyfter det här en viktig fundering. 

Integritet är för att ta en kort historialektion Piratpartiets orsak. Partiet bildades för att motverka Datalagringsdirektivet. Det namnet kanske framstår som harmlöst, men i själva verket är det ett riktigt fult monster. Det handlade om att möjliggöra ökad övervakning av icke brottsmisstänkta medborgares kommunikation. En sådan sak innebär givetvis en enorm kränkning av alla medborgares integritet. Möjligheten att agera utan att staten har kontroll är grundläggande i en demokrati. Utan fria medborgare kan inte demokratin existera.

Integritet är alltså en enormt viktig fråga. Det handlar i förlängningen om hela demokratin. Men det betyder inte att alla integritetsfrågor har de implikationerna. Troberg försöker rida lite på integritetsvågen, men den integritet hon berör i sitt inspel är av ett helt annat slag. Det handlar inte om stater som systematiskt begår övergrepp på sina medborgare, det handlar om brottslighet medborgare emellan.

Däremot är knappast integritetskränkningar privatpersoner emellan oväsentligt. Det är brottslighet det också, och skall hanteras som sådan. Det fall Troberg indirekt refererar handlar om en kändis nakenbilder som läckte från Apples servermoln. Givetvis skall samhällets rättssystem användas. Men det är inte om detta Troberg pratar när hon pratar om integritet för alla. Hon pratar om en absolut integritet, en garanti att inte bli utsatt. 

Här ligger det främsta Problemet med Trobergs resonemang. Det öppnar upp för mer massövervakning. I själva verket är det bland annat den här typen av brottslighet som används för att legitimera ökad övervakning av nätet. Det är en linje som i alla fall inte jag kan ställa mig bakom. Det är direkt hål i huvudet att försöka lösa integritetsproblem med mer övervakning! Men finns det något annat alternativ? Inte om man ska garantera någonting.

Men även om det är omöjligt att garantera någonting är det fortfarande möjligt att ha olika höga eller låga ambitioner. Diskussionen landar egentligen i vilket ansvar som är rimligt att lägga på medborgaren för att upprätthålla sin integritet. I själva verket kan integritet aldrig någonsin påtvingas någon. Man måste själv välja att upprätthålla det. Inga tekniska hinder i världen hindrar människor från att släppa på sin integritet om de väljer att göra så. En viktig nyckel är dock att medborgaren rimligen bör förstå vad handlingar innebär.

Jag tycker personligen att det är naivt att inte inse riskerna med att ladda upp data i molntjänster. Det kanske är såna där överklassfasoner, jag är ju del av den här tekniska överklassen, men jag fick lära mig när jag var liten att Internet har risker. Det enda nästan helt säkra sättet att inte få något spritt på Internet är att aldrig placera informationen där. Det var förmodligen också väldigt tydligt i det finstilta avtalet från Apple att de inte garanterade någonting. Men vem läser avtal? Well, det är ju faktiskt något som samhället klassiskt faktiskt håller emot medborgarna, vilket i sig är orimligt eftersom juridiska avtal för det mesta är halvt obegripliga utan en juridisk examen.

En liten obekväm detalj i detta är också att den här personen valde att skydda sina bilder med ett svagt lösenord. Är det orimligt att begära att medborgare ska bli lite tveksamma när det bredvid rutan för att välja lösenord står "varning, ditt lösenord är jättesvagt!"? Detta brukar Apple vara bra på att notifiera om. Det är många saker som inte klaffade som i slutänden gjorde att bilderna läckte. Att användaren hade ett ansvar tycker jag är uppenbart. 

Samtidigt kan mycket givetivs förbättras. Apple och andra leverantörer kan åläggas att förtydliga vad de levererar och inte levererar. Medborgare kan utbildas. Jag håller med Troberg om att rimlig integritet inte ska vara förbehållet tekniskt insatta. Det finns mycket att göra åt det hållet. Men samtidigt kan inte världen vara inslagen i bubbelplast, och människor kan inte skyddas från sig själva. En garanterad absolut integritet är en praktiskt omöjlighet och utspel i den riktningen är ingenting annat än oansvarig populism.

På avdelningen artiklar med korkat vald titel och tvivelaktigt tema kvalificerar sig Anna Trobergs "Den tekniska överklassen ser ner på kvinnor". Om någon missat det är Troberg partiledare för Piratpartiet. Innan någon förekommer mig, jag vet att artikeltitlar normalt väljs av redaktionen (i det här fallet PC-för alla) och inte av skribenten. Men det är inte utan att man lyfter på ögonbrynen. Håller Piratpartiet på att förklara krig mot sig själva?Och man blir tyvärr inte mer upplyft av texten i själva artikeln. 

"Låt oss tala om den nya överklassen. Den där klassen som koketterar med den teknisk kunskap som pöbeln inte har. Den där klassen som är så fast i konservativa traditioner att kvinnor knappast göre sig besvär att försöka höja rösten i församlingen. Den där klassen som inte drar sig för med vilka medel som helst försvara sin upphöjda position. Låt oss tala om den. Nu."

Jag tycker den här passagen är intressant. Först och främst så tar den sin utgångspunkt i kollektiviseringar som ska inordnas i en maktordning. Tekniskt kunniga är tydligen överklass. Vidare har tekniskt kunniga tydligen väldigt konservativa traditioner, kvinnor får tydligen inte höja rösten i församlingen (notera bilbelreferensen här, tekniskt kompetenta har en nära 2000 år gammal kvinnosyn enligt Troberg). Kvinnor kan hur som helst rimligen inte ingå i den här överklassen som utgörs av de tekniskt kunniga. Anna Troberg påstår här att kvinnor är tekniskt inkompetenta! Det är misogynt, och givetvis empiriskt fel. Jag har personligen träffat tekniskt kompetenta kvinnor.

Bortsett från dessa ganska intressanta detaljer så kan man konstatera att tekniskt kunniga (män), vilka här pekas ut som ett problem, är i princip hela partiets väljarbas. Det strategiskt fördelaktiga med detta utspel är en gåta. Artikeln fortsätter sedan att demonisera dessa män. De främställs rent av som barbarer som önskar kvinnor döden, eller i varje fall att de blir våldtagna. 

I någon ände kan jag förstå vilka Troberg syftar på, men hon syftar inte på någon teknisk överklass. Hon syftar på rövhål. Det är samma rövhål som säger att kvinnor får skylla sig själva om de har för kort kjol, samma rövhål som ska klå upp varandra efter fotbollsmatcher och samma rövhål som tycker att enda anledningen att titta på damsport är... ja ni vet. Rövhål, de finns överallt, givetvis också på nätet. Att de har lärt sig installera datorspel och skriva kommentarer på forum gör dem inte till en teknisk överklass. I så fall är nästan hela den utvecklade befolkningen en teknisk överklass.

Så låt oss prata. Nu. Men istället för att slentrianmässigt beskylla IT-proffs med en fullt normal människosyn så kanskse vi kan prata om det verkliga problemet: Rövhålen. 

En mycket spännande blogg som jag tycker är väl värd att lyfta är ljungbergsblogg som drivs av Christer Ljungberg som är trafikforskare och VD på Trivector Traffic Han bloggar mycket initierat om trafikplanering och i förlängningen samhällsförändring med ett starkt hållbarhetsperspektiv. Ganska nyligen gick han lite på spaning mot framtiden i tre bloggposter: dystopi, utopi och diskussion.

Industrial Wasteland - men växterna ger sig inte!

Dystopin är ganska klassisk. Som han själv påpekar i diskussionen finns det mycket att anknyta till när det gäller dystopier. Det finns så mycket filmer och böcker som har utvecklat det temat. Vi får följa Conny och allt är skit. Han får köpa gammal frityrolja för att kunna köra några mil till med sin gamla skitbil. Ekonomin går kass, Sverige är rena ulandet och infrastrukturen faller i bitar. Ingen insåg klimatförändringarna eller några samhällsförändringar alls och sen stod man där på ett ungefär.

Utopin kan måhända inte sägas vara klassisk, men ändå klisché. Vi får följa Felicia i en vardag där allt heter något med "smart", alla vill bo i hyresrätt överväxta med blommor bevattnade av ett "smart" (ja vad annars?) bevattningssystem. Det är elcyklar, elbilspooler, tåg och överdäckade motorvägar (som tydligen inte genererar någon biltrafik i markplan). Det är smarta cykelhjälmar (givetvis levererade av det skånska Hövding, Ljungberg är baserad i Lund), greentechkluster och det är mångkultur. Om det är något som kännetecknar utopier så är det att de alltid framstår som väldigt naiva. 

Hållbarhet i en liten ask, tänk så mysigt sätt att upptäcka världen tillsammans på!

Jag har vissa saker att invända mot den där utopin. Särskilt gödslandet av "smart" kommer kännas väldigt... 2010-tal rätt snart. Det känns redan så. Jag har i och för sig stört mig ett tag på att allt ska kallas "smart" numera. Men i sak tycker jag att han fångar något viktigt. Vi står i ett vägval. Det kan bli två extremer eller i princip allt mellan dem. Det är jätteviktigt att komma igång med beslut som sätter igång en positiv utveckling. Det handlar om att hitta sätt att leva det goda livet nu så att det goda livet kan levas också imorgon. Det är hållbarhetsutmaningen i en liten ask.

Det som är viktigt att komma ihåg är att en hållbar värld inte är en trist eller uppoffrande värld. Det handlar inte om att sänka livskvaliteten. Det handlar om att skapa bättre livskvalitet på ett sätt som inte förstör världen. Och det ligger ju en liten utmaning i det. Det finns alltid något litet som man kan göra i sin egen vardag som både gör att livet blir mer gött OCH mer hållbart. Hitta en sån grej och gör den, det är min utmaning. Själv ska jag försöka lära mig en vegetarisk rätt. Alla som känner mig vet att jag upphöjt köttätande till någon slags ritual, men en vegetarisk rätt på menyn är ju faktiskt bra för både kroppen, världen och plånboken. Och dessutom är variation kul :) 

Hm... Om jag har några vänner som är vegetariskt lagda så mottages tips tacksamt. Jag ska försöka följa upp detta i någorlunda närtid. Kommentera gärna också om ni antar utmaningen och i så fall vilken liten grej ni hittade att förändra!

Särskilt Sverigedemokraternas framgångar i valet tycks uppröra och oroa många. Det finns ett behov av att markera avståndstagande, det skämtas på partiets bekostnad. Som till exempel på Kulturnatta i Göteborg. Det började med att en kvinnlig kör, "Slynkören", skulle göra nån låt som Jimmie Åkesson spelat på valnatten. Så det fanns ett starkt behov att proklamera att man nu "tog tillbaka" den. Andemeningen är lite otäck, att man på riktigt anser sången liksom besudlad för att en person med en annan politisk åsikt har sjungit den.

Detta föranledde också att moderatorn, detta var alltså på Göteborgs stadsbibliotek, var tvungen att skämta. Han var av utländsk härkomst och han sa något om att SDs ledamöter tog mest taxi i riksdagen för att de var rädda för invandrare. Och punchlinen var något i stil med "halva min släkt kör taxi". Det finns ett behov av positionering. Många uttrycker en oro över en främlingsfientlighet som så sakteliga växer och stryper vårt land. Jag kan sympatisera med den oron, men önskar samtidigt att fler tog några steg tillbaka och började fundera över vart den här främlingsfientligheten kommer ifrån. För börjar man nysta i det framstår det ganska snart som att det bara är ett symptom på någonting helt annat.

Jag skrev redan i min korta eftervals-post att: "Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna." 

Partiets väljare avviker på intressanta sätt från den genomsnittliga väljaren. Överrepresentationer inkluderar unga män, personer med dålig politisk kunskap, lågt förtroende för politiker och låg utbildning. Det finns skäl att misstänka att denna kombination av överrepresentationer inte är en slump. Pojkars resultat har under ganska lång tid varit sämre än flickors. Att just kombinationen unga män, dålig politisk kunskap och låg utbildning figurerar är alltså ingen överraskning. Att denna grupp också känner sig sviken av samhället är inte så konstigt. Emedan deras liv blivit en serie misslyckanden som allt för ofta slutar i långtidsarbetslöshet har den offentliga debatten beskrivit män som priviligerade förtryckare som måste stå tillbaka. Samtliga andra riksdagspartier utgår mer eller mindre från en feministisk världsbild på jämställdhetsområdet. Den rimmar ganska illa med den situation de här unga männen lever i.

Samtidigt pågår omvälvande förändringar i samhället. Urbaniseringstakten i Sverige tillhör världens högsta. I staden värdesätts service och kunskap, områden där framför allt kvinnor är starka. I DN kan man läsa om att den moderna storstaden i allt högre grad femininiseras. Allt konvergerar i att den här gruppen ser sig omsprungna av samhället samt ur stånd att "omorientera sig efter de nya förutsättningarna". 

Sverigedemokraterna enar de här grupperna mot en gemensam fiende. De formulerar ett enkelt problem om ett yttre hot. Det har onekligen varit effektivt, men det betyder knappast att väljarna köper in i retoriken för att de ogillar främlingar. De ser hur det blir tyngre i hemtrakterna när många söker sig därifrån, de har svårt att hitta arbete och därmed sin plats i samhället. De ser hur servicen blir sämre vilket drabbar de äldre som bor kvar. Och så vidare. Problembeskrivningen att invandrarna "stjäl" "våra" resurser framstår som plausibel, som rimlig. Och inget annat parti erbjuder en annan förklaringsmodell, inget annat parti förmår möta den här väljargruppen. Vita män är ju enligt de andra partierna per sé priviligerade, en politik för dem behövs alltså inte. Den blindheten är det som vi nu ser kostar på.

En fruktansvärt enkel observation som kan göras är kopplingen mellan pojkars studieresultat och de unga män som i större grad väljer SD. Att satsa på att förbättra pojkars resultat så att de kommer ifatt tjejerna har förmodligen effekten att framtida unga män kommer kunna möta den föränderliga verkligheten bättre och därmed minskar också utrymmet för den typen av "vi och dem"-tänk som karaktäriserar Sverigedemokraternas politik. 

Vidare måste jämställdhetsdiskussionen breddas och femininiseringen av storstäderna problematiseras. Ännu en gång blir det tydligt att det finns blinda fläckar inom feminismen. Ideologin lyfter viktiga frågor och rörelsens historiska betydelse för jämställdhet kan inte nonchaleras, men samtidigt står vi i ett annat samhälle idag än när rörelsen startade. Både dynamiken och maktfördelningen mellan könen är idag långt mer komplex. Kvinnor har numera också maktkapital till följd av feminismens framgångar. Kvinnans plats är inte längre i köket eller med barnen, hon är istället utbildad och har eget arbete. Alla arbeten är tillgängliga för alla kön. Hon kan välja att gå framåt i karriären precis som män kan. Hon kan och får röra sig i hela samhället och så vidare.

Poängen är att vi står inte längre i den medeltida situation som rådde vid sekelskiftet. En ideologi som har det som avstamp kommer ofrånkomligen missa viktiga delar. Det betyder inte att feminism är irrelevant, utan bara att det numera behövs fler perspektiv. Pojkars misslyckande i skolan måste ses som det strukturella samhällsproblem det är och inte skyllas på en "antplugg-kultur". Att städerna utvecklas åt ett håll som lämnar många män utanför måste också det lyftas, diskuteras och lösas. Målsättningen är ju ett hållbart samhälle där alla har samma chanser och möjligheter.

Allt mynnar ut i att det Sverigedemokraternas framgångar belyser blinda fläckar hos de etablerade partierna. Om det verkligen finns en önskan att minska partiets inflytande bör strategin vara att fokusera på orsaker istället för att raljera över symptomen. Stärk de som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Ge dem förutsättningar att lyckas i att omorientera sig i samhällsförändringen. Visst kan man göra en stor sak av att frysa ut ett parti i riksdagen, men det är inte ansvarsfullt att göra det istället för att lösa problemet.