Min Vision

De senaste veckorna har SPICE, som är ett samlingsnamn av olika syntetiska cannabisliknande preparat, givit upphov till en ny glöd i knarkdebatten. Kanske framför allt från Piratpartiets håll. I den offentliga debatten har till exempel Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker, försökt driva frågan. I dagsläget förespråkar partiet att narkotika, däribland cannabis, bör avkriminaliseras. Det innebär bland annat att innehav för personligt bruk samt användande skall vara tillåtet och inte beläggas med straff. Detta i sin tur är en kompromiss, partiet är ytterst divergent. Spännvidden av åsikter går från hårdnackade drogliberaler till i stort sett motsatsen. Kompromissen kom till dels för att den internpolitiskt då framstod som rimlig och dels för att det fanns förhoppningar att frågan skulle kunna locka nya väljare.

Vad som inte gjordes då, uppenbarligen, var en analys av frågans politiska potential. Vilka möjligheter finns egentligen med att driva frågan? Det här är en ganska kontroversiell fråga, det i sig behöver inte vara negativt. Sverigedemokraternas invandringspolitik är ett lyckat exempel på när ett parti adresserat en fråga på ett sätt som i övriga politiska läger är kontroversiellt. Men en viktig grundförutsättning för att lyckas med en sådan manöver är att det faktiskt finns en tillräckligt stor grupp som i princip väljer parti som följd av den kontroversiella linjen och i praktiken också att det finns grupper som lockas av annan politik partiet har och som kan leva med partiets kontroversiella inställning. Som sagt lyckades Sverigedemokraterna med den manövern och fick som de flesta förmodligen är medvetna om nästan 13 procent av folkets röster i senaste riksdagsvalet.

Av lite olika skäl fördjupade jag mig i detta. Jag tänkte att det måste finnas opinionsundersökningar omkring attityder till narkotika. Och det visade sig att så var fallet. Jag grävde fram två oberoende undersökningar, en som tittade på hela populationen (Novus) och en som tittade specifikt på ungdomars inställning (Nepa / IF). Piratpartiet har traditionellt haft ett starkare stöd i yngre åldrar än i äldre, så därför är just ungdomars attityder extra intressant.

Resultatet är nedslående om man är drogliberal. Endast 14 procent av ungdomarna stödjer liberalisering. Hälften vill tvärt om ha en mer restriktiv narkotikapolitik.18 procent är nöjda med nuvarande politik. Sett till populationen i stort är dock ungdomar mer positivt inställda till drogliberaliseringar. Endast 8 procent är för någon form av avkriminalisering ens av cannabis, som representerar ett väldigt "lätt" bruk eller missbruk. 

Vid en snabb titt kanske 8 procent inte är en dålig siffra, det är väl över 4 procent som är spärren för riksdagen. MEN detta måste man tänka två varv omkring. Är det sannolikt att alla som har drogliberala sympatier röstar, och att de dessutom låter sitt val dikteras utifrån enbart drogfrågan? Faktum är att det förmodligen inte är så. Till att börja med röstar inte alla, låt oss ansätta att drogliberaler är som medelsvensson, i så fall röstar knappt 85 procent av dem. Men människors val dikteras av fler faktorer, i riksdagsvalet är plånboksfrågor framträdande. En stor andel kommer att rösta enligt höger/vänster och inte på partiet som för den drogpolitik de gillar bäst. Låt oss anta att 20 procent ändå väljer parti enbart på grundval av drogfrågan, det är ändå en väldigt stor andel. Om man beräknar detta får man att andelen väljare man med viss realism kan hoppas på är 1,4 procent. Samtidigt är frågan som sagt ytterst kontroversiell. De som inte stödjer drogliberala idéer är i regel starkt negativt inställda, för dem är frågan en "dealbreaker". En fråga som gör att de inte vill ta i partiet med tång.

Det är med andra ord fullkomligt orealistiskt att förvänta sig att en drogliberal politik vinner några som helst val. Istället är risken överhängande att tappa väljare på grund av att frågan är så pass kontroversiell som den är. Att 92 procent inte stödjer en avkriminaliseringslinje ens för cannabis är en utmärkt indikator. Många har också uttryckt både på partiets interna kanaler och jag har även hört uppfattningen från personer i min omgivning att drogfrågan gör att Piratpartiet går fetbort. Det är helt enkelt inte en fråga de kan leva med att ett parti som de röstar på driver. Lite som barnporrfrågan ungefär. 

Den politiska realismen med Piratpartiets linje är alltså nära noll och det minskar partiets chanser att få förtroende att driva kärnfrågorna. Sett i det ljuset bör partilinjen omprövas. Vilken drogpolitik finns det faktiskt tillräckligt stöd för att driva? Ett intressant fynd från Novus undersökning var att det finns ett gott stöd för sprutbytesprogram. Det ger en startpunkt för att utforma en pragmatisk och genomförbar drogpolitik.

Inom partiet använder den drogliberala falangen argumentationen att det är inhumant att inte hålla med dem i deras drogliberala idéer. Stackars missbrukare riskerar att dö i onödan! Vilket givetvis är en tragedi. Men saken är den att en linje som ingen annan håller med om är ogenomförbar. En linje som inte går att genomdriva räddar noll liv. Genom att välja en pragmatisk linje kan man samla stöd för åtgärder som förbättrar situationen, som räddar liv. Och några räddade liv är oändligt många fler än inga räddade. Vilken linje är "inhuman" - egentligen?

Piratpartiet borde backa, både för att det ger bättre förutsättningar att samla stöd att driva kärnfrågorna och för att pragmatism ger förutsättningar att rädda fler människoliv.

En alltför vanlig missuppfattning är att cykling, oavsett hur bra det är ur hållbarhetssynvinkeln, rent ekonomiskt är en liten marginalföreteelse. En söt liten vänsterhippie-grej tillsammans med konsumtionskritik, miljömuppighet och naiva föreställningar om att allt till alla verkligen fungerar. Gulligt men liksom inte "på riktigt". Inte värt något när det kommer till kritan. Men ingenting kunde vara mera fel.

ECF, Europeiska cykelförbundet, har kartlagt cykelsektorn, och resultatet är slående. Den europeiska cykelsektorn sysselsätter fler än både stålindustrin och gruvindustrin. Ett av de mera intressanta resultaten är att antalet sysselsatta per miljoner euro i omsättning, sysselsättningsintensiteten, är hög. Den är högre än andra delar av transportsektorn som till exempel motorfordonsindustrin. Detta är egentligen riktigt spännande, då motorfordonsindustrin har en erkänt hög multiplikatorfaktor, alltså varje arbetstillfälle hos t ex biltillverkare ger upphov till relativt många tjänster hos underleverantörer och andra företag som konsoliderar sig däromkring. Cykelsektorn tycks ge ännu mer jobb.

Det leder i sin tur till att potentialen för jobbtillväxt är skyhög. ECF menar att en fördubblad cykelandel, från 3 till 6 procent, i Europa skulle innebära att sektorn växer till minst 1 miljon arbetstillfällen. Det är inte illa! Det finns en rädsla för att steg mot ett mindre bilberoende samhälle kostar jobb. Den rädslan kan nu enkelt avfärdas. Vi får fler jobb istället för färre!

Samtidigt skulle människor få bättre hälsa och miljöproblemen skulle minska. Det är till exempel sedan tidigare klarlagt av EU att hälften av alla godstransporter i städer skulle kunna göras med cykel. I Sverige har cykelsatsningar en absurt hög samhällsnytta. Stockholms cykelplan beräknas ha en positiv nyttokvot på uppemot 18-20 kr. Det är mer än 10 gånger så mycket som den "mycket lönsamma" förbifart Stockholm som uppges ha en samhällsekonomisk nytta på 1,30 kr.

Förutsättningarna är det egentligen inget fel på, det är dags att agera och satsa på cykling. Alla argument talar för cykeln. Vi får fler jobb och bättre ekonomi. Vi får hälsosammare liv med högre livskvalitet. Vi får en bättre miljö både lokalt och globalt. Eller som man skrev redan 1869:

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs, but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"

Under valrörelsen för EU-valet gick vissa högerpartier starkt ut med hur viktiga frihandelsavtal är. Särskilt moderaterna gjorde slogan av det. Inget att säga mot det. Frihandel är jättebra. Jag säger som Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker för Piratpartiet, att om jag fick bestämma skulle vi ta bort alla tullar och importkvoter igår. Det är ekonomiskt vansinne och dessutom i fallet med tredje världen djupt omoraliskt. Just att utveckla fördelarna med frihandel är i sig egentligen en egen bloggpost, men sammanfattningsvis är det bra för ekonomin, jobben, samhället, världsfreden och en massa andra saker. Att ta steg mot ökad frihandel är inte bara viktigt och bra, jag ser det som fullkomligt nödvändigt.

Det borde därför vara det bästa som hänt sedan hjulets uppfinnande att förhandlingar uppges pågå mellan EU och USA om just frihandel. Ett avtal håller på att tas fram, på sedvanligt byråkratiskt sätt namngivet till en kryptisk förkortning: TTIP. Jag borde hoppa upp och ner av förtjusning vid varje positiv referens till detta viktiga arbete. Men det gör jag tyvärr inte. För TTIP har ett enda litet fundamentalt problem. Oavsett vad som sägs av politiker i media så handlar nämligen inte avtalet alls om frihandel.

Vad är då frihandel? På Wikipedia finns en definition som är lika god som någon annan:

"Frihandel är handel som inte regleras av tullar, importkvoter eller andra asymmetriska handelspolitiska åtgärder."

Enligt Engström, som suttit i EU-parlamentete under delar av förhandlingen, är dock varken tullar eller importkvoter föremål för TTIP. Han skriver på sin blogg:

"De är inte några handelsavtal som reglerar tullar eller kvoter. Både TTIP och CETA är avtal där de undertecknande länderna förbinder sig att införa vissa lagar. Eftersom internationella avtal anses stå över nationella lagar, blir det här ett sätt att runda de folkvalda lagstiftarna (riksdag och parlament), och i praktiken låta särintressen diktera lagstiftningen efter överenskommelser i slutna rum."

Yes, jag missade kanske att skriva det. TTIP förhandlas fram i slutna rum över huvudet på både medborgare och vanliga EU-parlamentariker. Enbart ett fåtal vet hur turerna går. Detta avtal är dock så viktigt och har så stor inverkan på svenska medborgare att till exempel moderaterna gjorde det till en valfråga i sin valrörelse. De tyckte att man skulle säga ja till ett avtal som man inte ens fått läsa. Demokrati i sin finaste form (obs ironi). Viss information har dock läckt ut. Exempel på lagar som USA trycker på hårt för att försöka få igenom över huvudet på Europas medborgare är:

• Rätten för företag att stämma stater om de på demokratisk väg inför lagar som företagen inte gillar
• Striktare patent- och upphovsrätt, vilket bland annat innebär mer häxjakt på fildelare
• Försämrat persondataskydd för medborgare

De där stora och viktiga frihandelsfrågorna, alltså... (obs ironi)

Sammanfattat är det grundläggande problemet med TTIP att en gris är en gris, och att den fortsätter vara en gris även om man sminkar den, stoppar ner den i en säck som inte vanliga medborgare har insyn i och kallar den för någonting annat. TTIP är inte ett frihandelsavtal utan ett direkt angrepp på demokrati och medborgares integritet och frihet. Det har ingen plats i ett västerländskt demokratiskt samhälle.

Söndagsreflektion den här veckan igen! Eller jag vet inte om det håller måttet som reflektion riktigt... Men hur som helst är ämnet trafiksäkerhet. Som vanligt rekommenderar jag varmt en saftig frukostmacka eller något fikabröd. Håll tillgodo!

Bläddrade lite i mitt Facebookfeed och hittade en ganska spännande post. Det är en vuxen kvinna som berättar om vad som hände när hon var ute och körde bil:

"Kära vänner, läs noga nu, för det här är viktigt. Jag har kört på ett barn ikväll. Ett barn som kom på cykel från ingenstans över vägen, utan reflexer eller lysen eller hjälm. Ett barn i mörka kläder på en mörk cykel. Jag har kört på ett barn. Förstår ni vad jag säger?

Den 11-åriga pojken mår bra och klarade sig mirakulöst med skrapsår och en bula i pannan. Han får stanna över natten på barnakuten i uppsala. När man kör på ett barn och utrymmet fylls av människor, av polis, av ambulans. Blinkande blåljuslampor och ett konstigt tomrum inuti din själ. När du har ett barn i din famn som du kört på. Då stannar livet. Då förstår du vad som är viktigt på riktigt."

Ganska omskakande upplevelse, det förstår jag. Det har hänt mig en gång att ett barn råkade hamna framför motorhuven. De lekte på trottoaren och en av dem ramlade ut. Jag höll på att parkera så någon risk för påkörning fanns egentligen inte. Det gick jättebra, ingen blev skadad, men jag tror ni vet hur det är. Hjärnan går direkt igång med "tänk om"-snurror. En viktig lärdom därifrån var att man måste vara riktigt försiktig med barn. De är inte "små vuxna". Vilken lärdom har då den här bilisten dragit av situationen?

"Kära vänner. Se till att dina barn har reflexer. Se till att lamporna på cykeln fungerar. Se till att de har hjälm. Se till att de inte kastar sig ut framför bilar. Att de förstår att bilar är jävligt hårda och att det gör jävligt ont. Stanna upp en stund med era barn, ge dem en kram, se dem in i ögonen och förklara detta för dem. Vilgot var med mig när det hände och han förstod. Tack för att ni läste. Jag hoppas att ni förstår."

Det här är bilistens egna ord i en egen Facebookstatus. Inga journalister som ställt ledande frågor eller tolkat. Det här är vad hon ville förmedla. Budskapet: "det är barns ansvar att skydda sig från min bilkörning". 

Jag skriver inte det här för att försöka slakta en enskild bilist, för det här är bara ett exempel ur högen. Måhända mer extremt än vanligt, men ändå bara ett exempel ur en större struktur där bilister tycker att det är alla andras ansvar att se till att inte bli påkörda. Ungefär som att ställa sig med ett jaktgevär och skjuta och om någon blir träffad dra till med "ja, men se till att inte vara i min skottlinje!". "Jag har inget ansvar".

Det finns ett "fancy" ord för detta: "victimblaming". Att skylla på offret istället för att hålla förövaren ansvarig. I själva verket är det aldrig så att man har ansvar för att freda sig. En tjej ska kunna gå naken på stan utan att bli våldtagen, en cyklist ska kunna cykla utan hjälm utan att bli påkörd och så vidare. 

Now, visst. Det står i trafikförordningen både att barn ska använda hjälm när de cyklar (fullkomligt sjuk regel som lett till att barns fysiska aktivitet minskat kraftigt) och att en cykel ska vara försedd med reflexer och belysning vid färd i mörker. Men det står också att (3 kap 14 §):

"Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse."

Med andra ord har man som förare av ett fordon ett stort ansvar, Hastigheten skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver, enligt trafikförordningen. Det är intressant att notera att det däremot inte ställs krav på fotgängare att ha reflexer. Nu var det här barnet inte en fotgängare, men kunde lika gärna ha varit. Och nog har det kampanjats en hel del om att fotgängare ska bära reflexer. Lagen säger något annat. När ser vi kampanjer riktade till bilisterna, attackera problemets rot. Den här lagen bryts systematiskt, och lösningen är att alla andra trafikanter ska ta ansvar. Ja till och med att barn ska ta ansvar för oss vuxnas dåliga trafikbeteende. Det är ju omvända världen!

Så kära vänner glöm inte att det finns barn och vuxna ute i trafiken som helt med lagen på sin sida går omkring utan särskild skydds- eller varselutrustning. Var uppmärksamma när ni kör era fordon under dygnets alla timmar. Anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten kräver. Ta hänsyn till sådant som väder och sikt. Var vuxna och ta ansvar för er egen körning och lämpa inte över det på era medtrafikanter. 

Och ni barn - om ni läser - ge era föräldrar en kram, se dem i ögonen och förklara detta för eran mamma och pappa, att det faktiskt är deras ansvar att inte döda barn och inte er barns ansvar att undvika att bli dödade. För det är varken kul eller tillåtet att döda ett barn.

Det här kommer kanske inte bli värst politiskt, men detta är ändå definitvit värt en liten post. En i och för sig väldigt väntad nyhet, men ändå betydande. Ett kulturhistoriskt fenomen har gått ur tiden. 2014-10-31 avvecklades och begravdes en ganska rejäl bit popkultur för oss 80- och 90-talister. Live Messenger, tidigare och mera känd som MSN Messenger terminerades. Det är värt en tyst minut.

För oss som var i den generationen var det en huvudsaklig kommunikationsplattform under några år. Om någon läsare här inte var inne i den vevan, detta är för oss jämförbart med avvecklingen av glödlampor. Det finns ju andra lampor numera, men de är inte de gamla glödlamporna som vi alla minns med värme (till följd av de enorma effektivitetsförlusterna). 

Det här riskerar att bli nostalgiskt. Those were the days och allt det där. De ikoniska aviseringsljuden och vibbarna man kunde skicka. Och icke att förglömma dess centrala roll i kommunikationen med damer. Oj oj oj vad jag har raggat tjejer där. Vilka minnen! Jag hade högst varierad framgång, dock har jag Microsoft att tacka för både ett och annat... Just att ragga på MSN var ju ett fenomen i sig, förevigat i en fantastisk lägersång som skrevs lite spontant (jag var inte inblandad i den). En av verserna avslutades med "Är du singel? - Du kan få min MSN"

Att MSN avvecklas är något i alla fall jag varit medveten om under ett tag. Inte konstigt heller. Själv slutade jag använda det någonstans 2010 när Facebook skapade en chat-plattform och i ett svep förmodligen tömde hela MSN. På andra sidan har Skype varit en stor konkurrent. Deras ingång var IP-telefoni som sedan har byggts på med smidiga kringtjänster. Sett i backspegeln gav det en tjänst som golvade goda MSN totalt.

Det manar onekligen till eftertanke kring förgänglighet. "Allting har ett slut, det finns inget som är evigt" skrev jag själv i en halvkass låttext en gång. Samtidigt betyder ofta slutet på något att världen går framåt. Att MSN går i graven betyder att andra tjänster idag fyller det behovet och flera andra behov bättre. Det är därför man kan förlika sig med utvecklingen, löftet att det ständigt blir bättre.