Min Vision

Jag var ute och cyklade idag. Det var sol och fint. Varmt nog för att skippa jackan. Jag gav mig av i vit skjorta och kavaj, kameran över axeln. Det blev en lång tur och jag fotade en hel del. Jag har dock inte hunnit behandla bilderna så det får bli en annan gång. Jag hittade en stig jag aldrig prövat förut och fick plötsligt en jättefin promenad längs med Säveån. Jag har åkt förbi säkert tusen gånger med både bil och cykel. Idag hade jag tid, och rörde mig tillräckligt långsamt för att kunna stanna till och svänga in. Det är en sak jag märkt. När man reser med bil så kan man inte åka in på de små stigarna som leder till de små smultronställena. Men med cykel så går det. Tyvärr är det väl så att de vackra vyerna gör sig bäst på bild. Trots 500 meter, en dalgång och rader av byggnader låg bullret från E20 som en våt filt över Säveån. Att hitta tysta platser i en bilstad är en diger utmaning. 

Byggandet av en cykelnation tycks gå... Sådär. Av säkerhetsskäl konverteras allt fler vägar till mötesfria vägar. Där är det i princip omöjligt att cykla. Ibland byggs det "cykelbana". Men det är sällan motiverat att ta bort fnuttarna "citationstecknen". 

Ännu en väg. Finspång och Kolstad denna gången. Nästan mina gamla "Hoods". Uppväxt i Linköpingstrakten. Linköping är föresten en av Sveriges bästa cykelstäder, sett till andelen cyklister. Finspång/Kolstad tycks inte riktigt placera sig i den divisionen. Vägen fick förvisso en väggren som döpts till "cykelbana", men den saknar nästan helt skydd från biltrafiken och kommer inte att väghållas vintertid. Det blir för dyrt. 

"- På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt. Vi har följt de regelkrav som finns för den här typen av gång-och cykelväg, berättar Lisa Herland."

Ja alla dessa bergväggar som riskerar att komma utstörtande och attackera de stackars bilisterna... 

Det är svårt att förhålla sig till sådana uttalanden. Detta är alltså hur Sveriges nationella organisation för infrastruktur förhåller sig till cykelsäkerhet. Inte alls, alltså. Detta är hur organisationen förhåller sig till det politiska uppdraget från våra folkvalda representanter att verka för ökad säker cykling. Ännu mer komiskt blir det när det i artikeln konstateras att cykelbanan är så smal att det är svårt att hitta fordon för att snöröja. Men skrattet sätter sig så att säga i halsen.

Trafikverket har fått frågan upprepade gånger. Varför händer ingenting på cykelfronten? I princip hänvisar man hela tiden till sig själv. Man har anfört att det finns inga pengar anslagna. Men det är myndihgeten själv som äskar pengar. Man har valt att inte äska pengar för cykling. Man hänvisar till att man följt standard, men det är man själv som har skrivit standarden. Summerat: Trafikverket vill inte. Trafikverket skiter i uppdrag från svenska folket som verket inte tycker om. Detta är i slutändan ingenting mindre än ett allvarligt demokratiproblem. 

Det kanske är så enkelt som Nils-Eric Sandberg anför redan år 1968:
" Cykelåkning är nämligen nyttigt för konditionen, det avlivar inte andra trafikanter, sprider inga giftiga gaser, skapar inte oväsen; det är därför oförenligt med modernt trafiktänkande."

Adda Smaradottir heter en isländsk tjej som skapat en sån där storm på sociala medier. Orsak? Hon dristade sig till att visa brösten. En sak det visar är hur lätt det är för tjejer att skapa sensation med sin kropp. En annan sak det visar är en ojämställdhet, en översexualisering av kvinnan. Alla manifestationer blir väl inte löpsedlar och sensationsjournalistik. Men förvånansvärt mycket. Det förekommer med viss frekvens. Det handlar om amningsbilder på facebook och möjlighet att bada utan topp bland annat. 

Detta är dock hyfsat minerad mark att beröra som manlig bloggare. Spelar ingen roll vad man säger. Framför man att tjejer ska dölja brösten så är man en misogyn sexist. Menar man däremot att tjejer absolut ska få visa brösten om de vill blir man anklagad för att objektifiera tjejer och bara vilja omges av fler nakna bröst. Inget av detta är dock sant för min del. Vill jag se nakna bröst finns obegränsad tillgång på det världsvida nätet.

Jag vill ha jämställdhet. Jag skiter fullständigt i om tjejer visar sina bröst eller inte offentligt, precis lika mycket som jag skiter i om män gör det eller ej. Jag själv är en man som högst ogärna framträder så oklädd, men jag tycker andra män ska ha den möjligheten. Jag förstår att inte alla kvinnor vill gå med blottade bröst, men jag tycker de som vill ska få göra det. Det är jämställdhet. Samma regler för kvinnor och män. Jag stödjer Smaradottir och alla andra aktivister till hundra procent. Inte minst därför att frågan känns fullständigt tramsig. För Guds skull, det är faktiskt bara bröst!

Taxichauffören i Köpenhamn tittar uppgivet ut över svärmen av cyklar som bär glada och aktiva människor fram genom staden mycket fortare än han kan köra i hans taxibil. "Det är inte det att jag hatar cyklister, jag har flera vänner som är cyklister och de är faktiskt rätt schyssta" säger han. Men så kommer de där littaniorna. De är för många, tar för mycket plats, är i vägen. Jag riktigt längtade efter att få ställa frågan "tror du det varit mer plats om de som cyklade tog bil istället?". Nu kunde jag inte fråga för även om det kändes som att jag satt jämte chauffören i bilen så satt jag i själva verket i en biosalong i centrala Göteborg och tittade på Bikes vs Cars.

I panelsamtalet efteråt säger en företrädare från NTF att många hört av sig till dem med en oro över hur spänningarna mellan trafikslagen ökar. Bilister, cyklister och fotgängare emellan blir stämningen allt sämre, allt mera hätsk. Fotgängare är rädda eftersom de tvingas dela utrymme med allt fler och snabbare cyklister. De reagerar genom att skuldbelägga cyklisten, att cyklisten kör för fort. I verkligheten trampar få snabbare än 25 km/h. Det är lägre än den hastighet man tycker är föredömligt långsam för bilister att hålla utanför skolor bland lekande barn. Reaktionen borde snarare rikta sig mot planerare som tvingar samman fordonstrafik med fotgängare.

Men även bilister känner sig attackerade av att fler vill cykla. I Toronto berättar den nyvalde (2010-2014) borgmästaren Rob Ford att "Kriget mot bilarna är över". Att han heter just Ford får betraktas som något av en ödets ironi. Vad han menar är att han omgående avbryter alla satsningar på all annan mobilitet. Alla resurser ska läggas på bilism. Planerad utbyggnad av spårväg läggs på hyllan, nybyggda cykelvägar blir snabbt konverterade till bilfiler. Ford tycker att vägar är till för bilar, bussar och lastbilar. Han tycker att cyklister som dödas i slutänden bara har sig själva att skylla. De väljer själva att simma med hajarna.

Jag skakar på huvudet och undrar hur det kan vara krig mot bilism att tillåta någon annan form av mobilitet att få finnas. Valfrihet, är inte det grundläggande i den amerikanska drömmen? Ska man inte bejaka människors frihet? Jag undrar vem det är som för krig mot vem. Jag skulle som cyklist vilja förklara fred - mot honom. 

Tillbaka i Köpenhamn berättar taxichauffören att de många cyklisterna aldrig får nog. När de fått ett finger ska de ha hela handen. Han tycker att de fått så mycket: egna trafikljus och cykelbanor. Jag själv tycker det låter jämlikt och bra, det är ju precis samma standard som han själv efterfrågar för att framföra sin taxi. Kan det bli mera rättvist?

Jag landar i Göteborg och rullar ner från Masthuggskyrkan där jag parkerat bilen. Två rödljus och lika många minuter senare har jag nått en av de stora planskilda motorvägarna. Tempot är närmre 90 km/h än de föreskrivna 70 när fåtalet medtrafikanter dyker ner i Götatunneln. Även här i Göteborg påstås att cyklister för ett krig mot bilar. När jag omfamnas av den epileptiska ljusshowen på Partihallsförbindelsen blir jag påmind om hur resursfördelningen ser ut. I Sverige läggs knappa promillen av de statliga infrastrukturpengarna på cykel. I Göteborg läggs 80-90 procent av alla pengar på väginfrastruktur som främst är till för bilar.

Och jag undrar vem som för krig mot vem.

Det hände mycket igår. Inte bara biopremiär av Bikes vs Cars. Jag fick också en artikel om hyressättningens effekter på Yimby Göteborg. Publicerad som krönika, vilket betyder att nätverket som sådant inte tagit ställning. Jag försöker göra upp med mytbildningen runt nuvarande system med förhandlade hyror. Jag visar med stöd i forskning att 

• Segregationen inte blir mindre utan större, särskilt gentemot ungdomar och ickesvenskar
• Barriäreffekterna blir enorma för de som står utan bostad, de tvingas ofta köpa bostadsrätt för att hitta hem i staden
• Rörligheten på bostadsmarknaden minskar kraftigt
• Pendlingsavstånden ökar

Min slutsats är att det är svårt att samtidigt vara för både reglerade hyror och urbanistiska ideal. Det blir en självmotsägelse. Detta är det inte heller bara jag som tycker. 93 procent av amerikas ekonomer håller med mig, från höger till vänster på den politiska skalan. Att förneka faktum här är på samma nivå som att förneka global uppvärmning. Sverige behöver en fungerande bostadsmarknad. Avreglerade hyror är en väldigt viktig del. 

Jag såg Fredrik Gerttens Bikes vs Cars igår kväll (och var även halvdålig moderator för påföljande panelsamtal, intressant erfarenhet). Det var en ganska dubbel känsla. Jag kom direkt från Volvo Cars Corporation där jag gör examensarbete. I filmen lyfter man stora tunga frågor om brutal miljöförstöring, korruption rätt upp i EU-toppen och människor som tvingas till timmar i bilköer, själv tycker jag det är "Carmageddon" att behöva köa i 10-20 minuter i Göteborgs rusningstrafik. På Volvo är man extatisk för den nya XC90 som just lanserats, första bilen som görs på deras nya plattform SPA (Scalable Platform Architecture) och också deras största super-SUV. Man hoppas på enorma försäljningsframgångar på marknader där bilarna redan knappt får plats på vägarna. 

Och filmen lyfter också bland annat denna orimlighet. Bilindustrin räknar med att sälja massor bilar, allt fler stora SUVs. Vi har ca 1 miljard bilar i världen idag, inom kort det dubbla. Samtidigt räknar man med att sälja dem i städer där alla motorvägar redan i stort sett blir till parkeringsplatser hela morgon/förmiddag och eftermiddag/kväll. Man börjar förstå vartifrån idén om självkörande bilar egentligen kommer. Det kommer inte hålla ihop att människor lägger fritid på pendling. Bilen måste kunna bli en arbetsplats. Ganska ironiskt. Själva idén med bilen var från början att man skulle kunna komma snabbt mellan olika resmål. Tror det målet förlorades lite på vägen. 

Filmen uppmanar oss att agera. Detta måste få ett slut. För mig handlar det inte om att förklara ett krig mot bilister. Problemet handlar om strukturella samhällssjukdomar. Och det kanske mest grundläggande problemet är som Per Lundin tar upp i sin doktorsavhandling Bilsamhället att konflikten i hög grad utspelar sig inom oss själva. För vi ger inte bara upp problemen. Vi ger upp en stark statusmarkör, en bekvämlighet och en livsstil. 

Men frågan är om det nödvändigtvis är sämre. Alla miljöer av låg kvalitet som följer i massbilismens kölvatten. All rå betong, alla förfulande parkeringshus och parkeringsplatser. All utsmetad asfalt överallt. All öken. För att inte tala om alla som lider och dör av dålig luft och buller. Och för att inte tala om att barn knappt får röra sig ute själva längre. Kanske är det ändå en tipping-point. Allt fler längtar efter bättre offentliga miljöer och renare och tystare städer. Där man kan umgås och må bra, där till och med barn kan röra sig säkert.

Jag gick därifrån i djupa tankar omkring hur det radikala omfamnandet av bilen skapar inlåsande strukturer som begränsar människor istället för att frigöra dem. Jag testar själv på verkligheten som bilpendlare nu eftersom jag tyckte att drygt 2 mil enkel sträcka blev lite långt att cykla, i alla fall i dåligt väder med tung packning. Jag har haft en ständig fundering kring just hur Volvo och Ytterhamnarnas placering och planering leder in många i ett bilberoende, det är liksom inte effektivt att ta sig runt utan bil därute. När jag kom upp till Masthuggskyrkan där jag ställt bilen (ja, jag kan nästan alla gratisparkeringar i Göteborg) passade jag på att stanna upp ett slag och se ut över älven och Göteborg medan kväll övergick i natt. 

Det var fotografiskt vackert. Tyvärr hade jag varken kamera eller stativ för uppgiften att fota utsikten. Men jag insåg att detta är något som gör sig bäst på bild. För trots att klockan var nio på kvällen låg det konstanta bullret från motorlederna som en matta över staden. Och det blev så påtagligt vad bilen har gjort med stadslivet. En stad som aldrig blir tyst och lugn. En stad där man aldrig kan vila.