Min Vision

Jag har fastnat för en "ny" blogg, ny för mig alltså. Mannen som står bakom hetrer Erik Sandblom, och det är ett av namnen som figurerar då och då på ecoprofile. Han har mycket intressant att säga, men något som jag fastnade för är detta inlägg. Han anlägger ett intressant perspektiv på det som vi kallar "trafiksäkerhetsarbete". Det går någon intressant trend i det där arbetet. Det började på bilsidan. Kraftigare och mer komplicerade karosser, deformationszoner, krockburar och allt vad det heter. Skälet till denna utveckling är att hastigheterna trissats upp och att bilar därför måste klara riktigt feta smällar. Tyvärr har det ju också lett till försämrad säkerhet för alla andra. Så därför fortsatte trenden vidare med diverse reflex-kampanjer och sen kom reflexvästarna. Och man får inte glömma hjälmarna. Senaste budet är vadderad helkroppsdräkt för cyklister. Och nej, jag skämtar inte, Folksam har föreslagit detta (Cyklistbloggen). Så frågan är när kravet på helkroppsrustning kommer för alla oskyddade trafikanter...

Nej, men allvarligt, ser ni trenden? Mer skydd, mer rustning, det handlar om kapprustning. Den drivs av ett gravt feltänk omkring vad trafiksäkerhet är. Trafiksäkerhetsarbete har kommit att handla om att få bort allt som inte är gjort av typ pansar från vägnätet, och lägga över ansvaret för att undvika olyckor på alla som vill röra sig utanför plåtburkar. När exempelvis NTF pratar om fotgängares säkerhet i mörkret handlar det om att de ska bära reflexer eller reflexväst. NTF tycker visserligen att man som bilist ska stanna vid övergångsställen, men glömmer att oskyddade trafikanter får korsa vägen vart de vill. Ja, i alla fall enligt en anarkosyndikalisitsk propagandaskrift som heter Trafikförordningen (kap 7, §3), och ja, jag snodde skämtet från Sandbloms blogg, här är inlägget.

I samma propagandaskrift så står det heller ingenting om att fotgängare ska ha några reflexer eller västar. Däremot står det spaltmil, eller så, om att anpassa hastighet till rådande förhållanden och så vidare. Läser man lagen strikt betyder det att man som bilist bör förvänta sig mjuka trafikanter som syns väldigt dåligt lite varstans, som dessutom lite då och då försöker korsa vägen.

Ett annat klassiskt sätt att "förbättra" säkerheten går ut på att förbjuda allt som inte har plåtskal från att röra sig på vägen. Bygga nån parallell cykelbana i bästa fall och sätta upp vajerstängsel. Vägen har ju dock inte blivit säkrare egentligen. Man har bara skrämt bort alla som inte har helkroppsskydd från den, tagit en allmän väg som fanns där för alla och hindrat allt mjukt från att ta sig fram "för dess egen säkerhet".

Men om man menade allvar med trafiksäkerhet borde man öka andelen resor med cykel, buss och tåg. Buss är 10 gånger säkrare än bil, och tåg ännu säkrare. Cykel är förvisso inte säkrare ännu, men hastigheterna är mycket lägre och cyklism bidrar bevisligen till bättre trafiksäkerhet överlag. Osäkerheten beror i stort sett på att man är oskyddad som cyklist bland motordrivna mördarmaskiner som är kraftiga nog att riva hus, samt på att cyklister enligt lag tvingas cykla på vägar som är så dåliga att de är direkt orsak till otroligt många cykelolyckor (Hälften av alla singelolyckor, som utgör 70% av alla cykelolyckor). Om cyklister fick utrymme på lika bra vägar med en likvärdig nivå på underhåll som alla andra fordon samt slapp bli påkörda av mördarmaskiner så skulle cykling vara säkert. Det är alltså inte cykligen i sig som är osäker utan omgivningen som är osäker för alla oskyddade trafikanter.

Det är dags att sluta arbeta med trafiksäkerhet utifrån att allt annat ska anpassa sig till mördarmaskiner, att stänga världen mer och mer för människor till förmån för maskiner. Trafiksäkerhet måste komma att handla mer om hur vi får mördarmaskinerna att anpassa sig till allt annat. Det är egentligen inte självklart att allt annat ska ta omvägar runt bilvägarna och att bilar ska medges att hålla uppemot 70 km/h längs en hel del tätortsstråk. Det har blivit så viktigt att tillåta bilister att köra fort att vi samtidigt också tillåter att de dödar. För all forskning som finns på området visar att ju högre hastigheter, desto värre och fler olyckor. Ingen säger ju rakt ut att bilen är en licens för att döda, men vi stänger av vetskapen om att trafiken dödar hundratals liv, samt att utsläppen och bullret dödar tusentals årligen. Det blir "priset" vi ska vara beredda att betala för det "moderna samhället".

Den här kapprustningen måste får ett slut, och det slutet måste vara att droppa idén om att köra i vansinneshastigheter i pansarburkar som har massa nog att riva fasader och hus till och med i ganska låga hastigheter. En början på det måste vara att få ner bilisternas hastigheter. Vill man åka snabbt finns snabbtåg, och flyg i värsta fall. Redan i dagens Sverige, med den eftersatta järnväg vi har, är tåg nästan dubbelt så snabbt som bil. Och som fördel så hjälper man till att rädda liv dels genom att man minskar sina utsläpp av gifter och sin bulleralstring och dels genom att man väljer ett transportsätt som ytterst sällan dödar människor genom "olyckor".

DN tar upp elcyklar i en artikel. Det konstateras att intresset är stort för elcyklar, men att den försäljningsboom som inträffat på kontinenten inte propagerat hit. Sen spårar man ur i något slags förtal av cykelkulturen. Man påstår att "alla" som cyklar är träningsnarkomaner och att ökningen av cykling i Stockholm mest kan relateras till någon träningstrend. Och så allmänt förtal av medelålders män i cykeloutfit. Att vara medelålders man i Sverige kan inte vara lätt. Allt man gör är fel. Tar man bilen så förtalas man för det och tar man cykeln, ja då förtalas man för det också! Tur att jag inte är medelålders man (än).

Hur det än är med det så funderar jag kring det här med att intresset finns men att försäljningen inte ökar så mycket som förväntat. I procent är ökningarna ännu stora, men i absoluta antal cyklar så är det fortfarande blygsamt. Det verkar helt enkelt ännu inte vara attraktivt. Men det är faktiskt inte så konstigt som man kan tro. Den förklaringen jag ser är att intresset är stort för att människor uppriktigt tycker elcyklar verkar bra och egentligen vill ha en, men att försäljningen går trögt för att cykling i verkligheten fortfarande är för komplicerat, otryggt, osäkert och osmidigt.

För hur attraktivt är det egentligen att ta cykeln när cykelvägen har 10 gånger fler farthinder än bilvägen? Hur attraktivt är det att cykla när beläggningen är livsfarlig (orsak till ungefär hälften av alla singelolyckor vilka i sin tur utgör cirka 70% av alla cykelolyckor)? Eller hur attraktivt är det att cykla när man ständigt och jämt hamnar fel för att man haft oskicket att försöka följa den skyltning som finns? Det finns otroligt mycket med cykelinfrastrukturen som är under all kritik, och jag tror att det är klart över smärtgränsen för den grupp människor som skulle kunna tänkas börja använda elcykel för sin dagliga transport. Det blir helt enkelt för roddigt. I alla fall om man jämför med de raka, jämna och smidiga bilvägarna som jag kan tänka mig att många som funderar på elcykel är vana vid.

Det behövs krafttag för att komma tillrätta med problemet. Cykelinfrastrukturen måste bli bättre! Den måste bli bättre än vad den är nu och bättre än bilinfrastrukturen, åtminstone i och omkring större tätorter och städer. Cykelinfrastrukturen måste vara sammanhängande och inte ett lappverk, upplevelsen måste vara smidig och farthindrena måste vara få. Beläggningen och underhållet måste vara på en hög nivå så att man inte riskerar att skada sig på grund av den.

En annan orsak är säkerligen att bilister får betalt för att ta bilen till jobbet. Man får göra avdrag för resor till sitt jobb om kostnaden överstiger något visst belopp. Om man väljer ett klimatosmart och dyrt sätt att transportera sig så får man alltså betalt av samhället. Väljer man däremot cykel så går man på en nitlott. I exempelvis Danmark får man dra av baserat på antalet kilometer och inte på hur mycket man förstör miljön (kostnad är i stort sett bensin, däck/underhåll, värdeminskning och de två förstnämnda är samma sak som miljöförstöring).

DNs artikel visar på ett intressant fenomen, nämligen att marknaden finns, men efterfrågan bromsas kraftigt av att den inte är kompatibel med vår tids tänk på området; nämligen att folket ska köra bil, skita ner miljön och bidra till stora säkerhetsrisker i trafiken.

Ett gäng forskare gör lite reklam för nån rapport på Svd i en debattartikel. Sammanfattningen av artikeln blir enkel. Det krävs nya tag för att få igång företagsamheten i Sverige. Detta är viktigt av en rad skäl. Det kan hyfsat vettiga personer, mig själv inkluderat, räkna ut utan att läsa artiklar om det. Nya företag står för innovation och ny markbrytning i näringslivet. Detta är aktiviteter som är förknippade med hög risk men som är essentiella för att näringslivet som helhet ska fortsätta utvecklas och vara konkurrenskraftigt in i framtiden. Även om större företag sedan köper upp de små "startups" som lyckas så har de bidragit till landvinningar, kunskap som fortsätter in och gör det större företaget konkurrenskraftigare. Utan en bas med innovationsföretag så stannar näringslivet upp en smula och i det långa loppet blir alla företag lidande. Stora företags affärsplaner går nämligen inte ut på att vara speciellt bra, utan på att suga lite mindre än konkurrenterna. Så även de stora jättarna blir lidande när de inte kan köpa upp innovationsintensiva småföretag. Allt detta är ett väldigt långt och komplicerat sätt att säga att om innovationsföretagandet minskar minskar också på sikt landets alla företags konkurrenskraft och detta påverkar direkt antalet arbetstillfällen i Sverige.

Ett problem som anförs är att risken inte står i proportion till möjlig vinst. Det är antagligen sant. Jag driver egen firma som bisyssla, och så länge man inte ska leva på det kan man göra sport av att vända skattereglerna till sin fördel genom att inte ta ut så mycket vinst, men istället köpa utrustning till verksamheten. Ska man börja leva på det däremot är det en helt annan femma. Skatteoket är tungt och särskilt kännbart för småföretag med få anställda. Jag personligen har fötterna i IT-branschen, där allt det här går risk och förtjänst extremer. Vinsterna kan bli astronomiska, men konkurserna är riktigt frekventa. Problemet med Sverige i det sammanhanget är att om man konkursar så faller man fritt. Vinner man så får man snällt dela med sig av vinsten till staten. Och då menar jag inte några enstaka procent. Snarare typ allt man tjänar, 2/3-ish har jag sett siffror på. Staten tar alltså noll risk men får största utdelningen. Rimligt?

Jag saknar fler problemformuleringar i artikeln. De hade verkligen behövts. Något som jag hör ofta är skattereglerna, som lär vara rätt komplexa och gynna företag som har råd att avsätta några miljoner på "skatteplanering". Vidare är den administrativa bördan överväldigande, till och med i enskilda firmor. Ett talande exempel är app-försäljning. Där måste näringsidkaren (i det här fallet antagligen en programmerare som hade tråkigt och slängde ihop en enkel app som råkade bli populär) redovisa moms efter landet köparen befinner sig i. Så om det råkar finnas köpare i 20 länder så får app-programmeraren plötsligt 20 olika moms-redovisningar i olika regelsystem på halsen. Detta är inget konstruerat exempel utan hände en familjemedlems kollega. Om man har ett företag som heter typ Apple och omsätter miljardbelopp om året är ju en ekonominisse som håller koll på alla moms hit och dit inget problem. Är man en ensam programmerare däremot är det oöverkomligt. Just den verkliga historien med appen slutade i att programmeraren släppte appen gratis. Det blev så jobbigt att hålla på med redovisningen att det inte blev värt det. Och så hindrades en liten rörelse innan den hunnit börja röra på sig. Det är svårt att spekulera i följderna i det konkreta exemplet, men generellt bidrar den här typen av regler bara till att hämma initiativ. Vem ger sig in i något när pappersberget kräver en extra anställd som bara vänder papper?

Jag vet inte vad fler problem som kan finnas, det hade varit kul att göra det. Jag kan för lite om ekonomi för att kunna komma med åtgärdsförslag. Men vi behöver fler vanliga människor som vågar satsa på innovationsföretag. Det finns många problem att lösa. Alltifrån kapital-täckning, regelsystem och skatter. Den bistra sanningen är att typ 9/10 IT-startups kursar. Jag tror det är liknande siffor överallt för innovationsintensiva startups. Vi behöver inte fler argument mot att starta företag i det läget, utan färre. För att återvända till det som forskarna anför så måste den möjliga vinsten stå i proportion till mödan, slitet och risken. Om det finns en (rimlig) chans att skapa vinst som motsvarar risken så tror jag att det alltid finns risktagare som är beredda att köra hårt. De finns redan idag, men de flesta har förnuft nog att hålla sig på behörigt avstånd från Sverige. Spotify är till största del ett limited och inte ett aktiebolag exempelvis. Vi behöver att dessa bolag kan få verka och placera sina viktiga kunskapsintensiva verksamheter, och också vinsten från dessa, i Sverige! Dessutom behöver vi fler innovationsföretag som kan ta oss framåt.

Jag tänker försöka citera Paul Graham, en cool "hacker" (läs programmerare) som skrivit boken "Hackers and painters".

"Understanding this may help to answer an important question: why Europe grew so powerful. Was it something about the geography of Europe? Was it that Europeans are somehow racially superior? Was it their religion? The answer (or at least the proximate cause) may be that the Europeans rode on the crest of a powerful new idea: allowing those who made a lot of money to keep it."

http://paulgraham.com/wealth.html

Det kanske inte är så svårt egentligen. Kanske handlar det bara om att de som kan bidra till att skapa vinst också vill känna att de får behålla vad de sliter ihop?

Förlåt att jag inte bloggat på ett tag. Jag har sommarjobb som tar en hel del tid. Jag beundrar de som jobbar heltid året om och bloggar samtidigt. Hur hinner de med? Jaja... Nu är äntligen min cykel lagad, så nu är jag ute och gör vägarna säkrare. Precis, SÄKRARE. Ju fler som cyklar desto säkrare trafik, det är fakta.

Jag har haft en hel del regelfunderingar under tiden cykeln varit på lagning och nu var det gött att komma ut i verkligheten och få känna på sina funderingar i verkligheten. Det är ju något otydligt hur reglerna funkar, minst sagt. Det finns en hel del spännande twister när det gäller cykelregler. Man måste ju säga att det trots allt faktiskt passar till dagens cykelinfrastruktur. Reglerna och infrastrukturen är ungefär lika otydliga och osammanhängande...

Men jag känner ändå att jag håller på att få häng på hur det hänger ihop. I'm gettin´the hang of it så att säga. Dock ska väl en brasklapp in här. Jag har känt så förut och fått bakläxa när jag minst anat det. Men jag tänkte dela med mig av mina tolkningar i alla fall.

Det finns ju några nyckelsituationer som är intressanta, så jag drar igenom ett gäng av dessa:

Obevakad korsning med bilväg, cykelfil
Om cykelfilen är en fil i gatuplanet gäller samma regler som om cykelfilen varit en bilfil.

Obevakad korsning med bilväg, cykelväg
Om korsningen inte explicit är markerad som överfart anser jag att den enda rimliga tolkningen att bilvägen korsar en cykelväg. I så fall gäller att bilar har väjningsplikt oavsett. En annan möjlig tolkning är att så länge inte cykelvägen fortsätter med exakt samma beläggning så är det en cykelöverfart, men det är en tolkning som kräver långt mer hemmameck med definitioner än den tolkningen jag anför, den tolkningen jag anför är möjlig utan en massa ad hoc-resonemang.

Obevakad korsning med bilväg, överfart
Överfart ska markeras speciellt med "sockerbitar", annars är det ingen överfart. Antingen är det sockerbitar på båda sidor eller så är det sockerbitar på ena sidan och övergångsställe på andra sidan. Dessa två utföranden markerar cykelöverfart, inga andra. Bilar som svänger in på vägen har väjningsplikt mot cykelöverfarten, men det har däremot inte bilar som redan befinner sig på vägen.

Bevakad korsning med bilväg
Cyklister har företräde. Denna regel kan väl tolkas som en naturlig fortsättning av ovan. Eftersom bilister alltid svänger in på den vägen cykelbanan korsar om bilen och cykeln har grönt samtidigt så är det i stort sett samma regel.

Rondellregler
Cykelkorsningar i direkt närhet till en cirkulationsplats för bilar är något av en twist. Bilar på väg ut ur rondellen har väjningsplikt mot cykelöverfarter, men bilar på väg in i rondellen har företräde. Alltså gäller olika regler för cykel beroende vart på överfarten cykeln befinner sig. Exakt halvvägs så blir det omvända världen regelmässigt så att säga.

Dåså, klart som korvspad eller? Inte?

Jag vill inte uppmana till regelbrott, men det finns två viktiga undantag:

1. Trafikljus som inte känner av cyklister, då ingen annan trafik är närvarande. Jag bryter hellre mot reglerna än att tvingas campa vilket kan bli konsekvensen om man ska följa reglerna...

2. Lastbilar som ska svänga höger. Befinner man sig då till höger så är det bara att cykla undan oavsett vilka andra regler man bryter. Högersvängande lastbil = faktiskt, verklig och direkt livsfara. Regelbrott eller död är frågan man bör ställa sig. Och det blöder inte när man bryter lagen när lagen bryter dig, som Emil Jensen skulle sagt.

Dessutom gäller alltid att bilister har urusel koll (trots sina körkort...), vilket betyder att man helst ska ha uppmärksamhet 360 grader runt cykeln oavsett vilken situation man befinner sig i och vara beredd att omgående tvärnita, eller väja/kasta sig åt något lämpligt håll.

Men då är väl alla helt på det klara med hur reglerna fungerar? Enkelt, lätt och smidigt, även för barn att följa. I cykelvänliga Sverige får alla rimlig möjlighet att transportera sig oavsett om man är 8 eller 80.
Eller inte...

I mitt förra inlägg skrev jag om hur inkonsekvent den infrastruktur som man föser bort cyklister på är. Den här gången blir det något i samma stil, men en liten annan ingång. Det finns nämligen ett fördjupningsarbete som är genomfört av Niklas Widmark som handlar om den mycket intressanta skärningspunkten mellan cyklister och bilister, korsningarna. Han har ägnat sig åt att undersöka en liten del av det här med hur infrastrukturen är utformad i skenet av vad lagboken föreskriver. Som någon slags popularisering finns en webbsida, http://www.trafikprojekt.se/, där några av resultaten redovisas. Jag rekommenderar en titt in där, resultaten är mycket intressanta.

På sidan redovisas en rad fall med korsningar mellan cykelväg och bilväg med snygga bilder till. Det visar sig att av 16 fall, jag vet inte hur de är utvalda, är det enbart i 2 fall möjligt att på utformningen avgöra vilken regeluppsättning som gäller. Det förhåller sig nämligen på så sätt att vid cykelöverfarter har cyklisten väjningsplikt, men om bilisten korsar en cykelväg så gäller att bilisten har väjningsplikt. Det finns alltså två möjliga regeluppsättningar och vilken som ska användas ska framgå av infrastrukturen. Detta är något som ger upphov till missförstånd och säkerhetsproblem. Transportstyrelsen citeras i avhandlingen:

”Väghållare har också i flera fall valt att istället för markera en cykelöverfart lägga en annan färg på gatubeläggningen för att markera var cyklande bör korsa körbanan. Denna åtgärd saknar juridisk innebörd och bidrar enligt Transportstyrelsen uppfattning istället till en ökad otydlighet om vilka trafikregler som gäller på platsen.”

Det brukar ju klagas en del på att cyklister inte följer reglerna, men jag vågar påstå att det lika gärna kan vara bilister som inte har en aning om vilka regler som gäller. Jag betraktar mig som mer insatt i just cykellagstifting än den genomsnittlige körkortsinnehavaren. Det gör jag därför att jag cykelpendlar året runt och dessutom aktivt försöker att ta reda på mer, försöker hålla mig informerad. Och jag måste erkänna att jag är helt lost. Jag ser det som att om jag är lost, så är det nog värre ställt bland bilister som sällan eller aldrig cyklar och som inte läst någon teori sen de fick körkortet i sin hand.

Widmark undersöker också lite grann om hur det verkligen ser ut med regelkunskaperna bland bilister. Han menar på att det inte finns någon skillnad på ålder, kön eller något annat. Trenden är tydlig: kunskapen är generellt dålig. Enbart 40% av deltagarna i undersökningen visste att bilist alltid har skyldighet att väja mot cyklister på cykelbana. Knappt 15% kände till väjningsplikten efter sväng/utfart från rondell (den senare har jag för mig att jag bloggat om tidigare). Och då är detta regler som faktiskt alltid gäller generellt. Vilka regler som ska tillämpas vid specifika korsningar är ju beroende av utformingen, och som jag skrev ovan så är det i stort sett omöjligt att avgöra vilka regler som gäller eftersom utformingen i många fall är helt värdelöst gjord. Regelvidrig och komplett improviserade. Hur i hela friden ska man kunna ta sig fram när infrastrukturen utformas "ad hoc" lite efter vad tjänstemännen känner den dagen. Telepati?

Vad man bör lära sig av det här är att ingenting är självklart och att de som utformar cykelinfrastruktur uppträder som amatörer och klåpare. Pinsamt!

För övrigt...
Hittade en tråd på ecoprofile som handlar om det här med interaktion bil/cyklist: http://www.ecoprofile.se/thread-1770-Bilister_skrammer_bort_fotgangare_och_cyklister._Nu_ar_det_bevisat!.html. Den visar på att det intressanta i vad som hänt med det allmänna vägnätet. Det har gått från att vara ett allmänt vägnät för alla till att ha blivit ett vägnät enbart för motortrafikanter. Cyklister och andra oskyddade trafikanter motas bort "för deras egen säkerhets skull". Fundera på den en stund. Läs meningen igen. När kommer ett generellt cykelförbud, "för cyklistens egen säkerhet"? Är det fel på den som blir dödad eller den som dödar? Är det viktigare att vissa ska få komma fram fort än att alla ska få röra sig säkert? Det är intressanta frågor som jag tycker borde ställas oftare. Tråden visar också att det finns en stark korrelation med hur trafikerad en väg är och hur många oskyddade trafikanter som vågar sig ut. Fler bilar betyder en drastisk minskning av människor, vilket exempelvis slår mot den lokala ekonomin och driver på otyget med köplador vilket i sin tur ökar behovet av bil. I en ond cirkel.

Relaterat till detta är att trafikverket vill plocka bort 50, 70 och 90-gränserna och ersätta med 40, 60 och 80. Man beräknar att 30 liv skulle sparas av åtgärden och att buller skulle minska samt miljön skonas. Detta stödjer jag helhjärtat. Speciellt viktigt är att sänka den generella tätorts-hastighetsgränsen från 50 till 40.

Men om detta ska kunna ske så måste ju cykelhatare som tycker att det är cyklisternas fel när de blir dödade medan de som laglydiga medborgare följer reglerna. Så för övrigt anser jag att C G Wrangel bör friställas från sin tjänst och ställas till arbetsmarknadens förfogande.