Min Vision

Plötsligt händer det. Idag debuterade jag på GP-debatt med en artikel om hur man kan utveckla grannskapsenheters trötta centrumanläggninar till riktiga levande torg. Jag skrev artikeln tillsamans med Patrik Andersson, som är samordnare på Yimby Göteborg. Den som vill läsa gör det med fördel där istället för på GP, då det finns fler fina bilder.

Jag ska inte återpublicera texten här, den finns som sagt att läsa lite varstans. Istället tänkte jag elaborera lite runt varför det är så viktigt att lyfta betydelsen av den omgivande staden. Det är nämligen något som Yimby gör mest hela tiden, och det kanske inte är helt lätt att förstå varför. Det handlar om hur en stad fungerar. Allt hänger ihop och stadens styrka ligger inte i de enskilda delarna som bygger upp den utan i synergierna mellan dessa delar.

Modernism är en planeringstradition, ett paradigm, där utgångspunkten ofta är ingenjörens: Bryt ner problemet, bryt ner det! Och addera varje mindre del av lösningen på slutet. Det är ur den tanken som distinktionen mellan "centrum" och "bostadsområde" och "industriområde" kommer ifrån. Idén är att man tar en liten del, säg problemet att skapa bra bostäder, och så tänker man ut världens bästa bostäder utifrån de krav man bedömmer människor har på att "bo". Någon annan gör samma sak med industriområden, en tredje gör samma sak med centrum, en fjärde gör samma sak med bilvägen. Och sedan på slutet lägger man samman allt. Centrumet för sig, bostäderna runt om och så industriområdet kastar man iväg så långt man kan och drar dit den där bilvägen. Det låter ju som en utmärkt teori - men i praktiken fungerar det inte.

För i praktiken så missar man krav och kvaliteter som liksom faller mellan stolarna. Man missar att industrier mår bra av att det finns en miljö där man kan råka stöta in i varandra så att nya samarbeten kan uppstå. Man missar att gatorna blir tryggare och roligare så att folk lockas ut när det finns något annat än stängda fasader och neddragna persienner längs med den. Och så vidare. Man får helt enkelt inte stad, man får "stad". Torgen blir inte torg utan "torg". "Stads"delen blir dysfunktionell och människor söker sig därifrån. Den lilla handel som fick tränga ihop sig i det lilla centrumet får till och med den svårt att överleva och snart ökar vakansgraden.

I grunden handlar det om man vill leva i en "stad" eller en riktig STAD, om man vill gå på Linnégator och möta folkliv eller stå ensam i en isoleringscell i långa köer på anonyma och fula betongmotorvägar. Det kanske är svårt att sätta ord på exakt vad som missas - men att något missats, det tror jag är tydligt för oss alla.

Det har snart gått en månad sedan Attefallshuset klubbades igenom. Så här i efterhand tycks information om hur åtgärden fallit ut saknas. Det är förmodligen allt för tidigt för att kunna säga något med säkerhet, men jag är sådär. Jag vill veta, helst igår. Helst innan beslutet är fattat. Tyvärr är tidsresor ännu inte möjligt...

Jag googlade tidningsartiklar för att försöka få en bild av hur använd möjligheten blivit hittills - sommartider är ju trots allt en populär tid för att förändra i villaträdgårdarna - och rubrikerna uttryckte allt från "oväntat stort intresse" till "oväntat lågt intresse". Men tittar man på siffrorna verkar det som om åtgärden ännu inte har lett till den förutspådda byggboomen. Olika kommuner har haft olika erfarenheter, men i absoluta tal handade det om mellan 0 och 20 hushåll som utnyttjat möjligheten då artiklarna skrevs. Desto fler hade däremot vänt i dörren när de insåg att det inte var så enkelt och okomplcierat som det verkade. Det förstärker känslan av att åtgärden mer än något annat är ett desperat hafsverk för att försöka avleda uppmärksamheten på regeringens fullkomliga misslyckande med bostadspolitiken. Trots att Attefall helt utan konkurrens leder utredningsligan har kraftfulla och väl genomarbetade reformer lyst med sin frånvaro. 

Något annat som hade varit intressant att veta är hur Attefallshuset används. Det lanserades som en möjlighet att skapa uppemot 150 000 - 200 000 nya bostäder. Hur har det blivit i verkligheten? Jag har inte hittat något som indikerar att skapa en extra bostad är högt på prioritetslistan hos villaägare. På forum som Familjeliv nämns "gästhus" eller "poolhus". Däremot inte bostad till okänd bostadslös.

Det finns egentligen ingenting som talar för att detta skulle bli någon slags bostadsbyggnadsboom. Dels är villaägare sällan i behov av den inkomsten och dels så är det förenat med stora kostnader. Det kräver ett stort ingrepp på den egna tomten samtidigt som det både är dyrt och komplicerat om kåken ska vinterbonas och el, värme, vatten och avlopp dras in. Man pratar i storleksordningen om samma kostnad som för att bygga en hel villa. Mellan en halv och en hel miljon. Det är just sådant som vatten och avlopp som kostar mycket pengar. Det är därför småbostäder alltid blir extremt dyra. Det finns stora tröskelkostnader för att ens få till en bostad. Övriga "vardagsrumskvadratmeter" är nästan gratis. Att det däremot kommer bli en del nya garage, uterum och förråd - det betvivlar jag inte. 

Kritiken mot reformen bygger främst på att det kan bli mer konflikter mellan grannarna. Den stora finessen med Attefallshuset är att grannarna inte kan överklaga någonting så länge reglerna följs. Detta tycker inte jag är särskilt problematiskt i sig. Det perverterade system vi har idag där man kan hindra all utveckling av mark som man råkar bo i närheten av eller ha som utsikt är knappast bra eller demokratiskt det heller. Det är i sig positivt med ökad öppenhet för förändringar. Att default blir att saker faktiskt ska få hända istället för som idag där lagt kort ligger i evigheters evighet så enda möjligheten att skapa mer bostäder är att slänga ut dem på prima jordbruksmark med långa avstånd och dålig kollektivtrafik. 

Det som intresserar mig är snarare vad detta innebär för markutnyttjandet. Icke hårdgjord yta är jätteviktig av massor olika skäl. Trädgårdar är på intet sätt någon slags naturmark, men de levererar ekosystemtjänster. Dessutom måste trädgård räknas som värdefull grönyta, om något. Ett av de ledande argumenten för att inte bygga nytt är just att grönyta går förlorad. Men även om varje Attefallshus blev en bostad skulle 100 bostäder ta 2500 kvadratmeter mark i anspråk. Ett Attefallshus kan bli max ca 40 kvadrat, eftersom man kan bygga (nästan) två våningar (4 meter höjd, normal takhöjd är ca 2.40). Bygger man bostäderna i ett vanligt stadskvarter istället kommer man undan med endast ca 600-750 kvadrat mark. Det är mindre än en tredjedel. Men nu blir inte alla Attefallshus nya bostäder. Bara en mindre del kan väntas bli det. Istället riskerar vi att hårdgöra hektarvis med mark som levererar ekosystemtjänster utan att samhället vinner någonting på det. Det är klart att det är en trevlig present till villaägare, men är det verkligen detta som bostadsministern ska syssla med - att dela ut ekologiskt ohållbara presenter till de som redan har en bostad?

I princip har Attefallshuset varit det enda greppbara utfallet av två mandatperioders utredande för att öka bostadsproduktionen. Väljarna förtjänar att detta följs upp ordentligt och dess effekter hittills presenteras. Det är ett från början dåligt utrett förslag, ett hafsverk, så då får man ju göra det som utredningen borde ha gjort i efterhand. Vilka konsekvenser har förd politik på miljön, på bostadssituationen och på ekonomisk fördelning? Väljarna förtjänar att veta.

PS
(Det värsta är dock att det röd (gröna) alternativet står lika handfallna inför bostadskatastrofen. Vad inget av blocken fattat är att planeringsprocessen måste göras om i grunden) 

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"

Jag gör ingen hemlighet av att det där är mitt favoritcitat nummer ett, och det har fått följa med mig. Trogna bloggläsare - om sådana finns - har sett det förmodligen mer än en gång. Det har fått bli en kamrat på min vandring därför att det alltid varit och ännu är sant. 

En av de mest irriterande invändningarna mot cykelns förträfflighet är "alla kan inte cykla". Det enda en sådan invänding bevisar är hur inskränkt personen som påstår det är. Mitt favoritexempel är David Lega. Det finns mycket han inte kan göra, men cykla är inte en av dem. Faktum är att hans rullstol i själva verket är en trehjulig cykel.

I GP kan man läsa om ett annat exempel, nämligen att elcyklar ger fart till gamla ben. Den handlar om hur äldrevården i Växjö provar att byta ut promenader mot cykelturer. Och de äldre tycks vara riktigt positiva. 

Alla kan cykla. I Holland har man en trafikvision om "8 till 80" för sina cykelbanor. Alltså att alla i åldrarna 8 till och med 80 ska ha goda möjligheter att cykla. Det handlar om trygghet och säkerhet. Det handlar om att slippa tvingas ut i snabb biltrafik och om en trafikmiljö där inte minsta sekunds ouppmärksamhet leder till en krasch. Då kan alla cykla. 

Vad som däremot går att ställa bortom all tvivel är att alla inte kan köra bil. Man kan vara för gammal, eller för ung, ha dålig syn, eller ha funktionsnedsättningar. Listan är lång. Ändå bygger vi samhället för just detta - att alla ska ta bilen överallt. Cyklister motas till och med bort från allt fler allmänna vägar när de byggs om för att bli säkrare - för bilister. 

Hållbarhet brukar sägas stå på tre ben. Det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Inget annat transportmedel finns som symboliserar hållbarhet bättre än cykeln. Det är billigt, miljövänligt och dessutom inklusivt. Den är ett svar inte bara på det moderna livets behov, utan också dess ambitioner. 

Det är dags att trampa iväg för ännu en härlig dag.
Cykla aktivt!

Jag hade tur när jag klickade runt mig i mitt facebookflöde och hamnade på en webbartikel med titeln "The Rise of Innovation Districts". Den handlar om en ny trend i USA och hur de organiserar sina teknikparker. De brukade köra med modellen att kasta ut ett gäng byggnader ute i ingenstans, dra dit en bilväg och sätta höga stängsel runt allt sammans. Inte minst för att hindra att (Gud förbjude) idéer spreds och utvecklades. Nej, bunta ihop några smarta personer i en bunker. Det var tanken.

Det fungerade väl sisådär. De här smarta personerna har slutligen tröttnat på en bunkermiljö man bara kan nå med bil och söker sig istället till platser där man kan hjälpa varandra, slipper ta bilen vart man än ska och allmänt där det finns roliga saker att göra. Helt enkelt miljöer som är mer spännande, kreativa och innovativa. Och eftersom smarta personer är en bristvara så är företagen rätt måna om att få tag på dem.

Därför har företagen tvingats ta ett nytt grepp. Detta har fått det häftiga namnet "Innovationsdistrikt". Idén är att man tar lite fräcka företag och forskningsinstitutioner och förlägger dem på samma ställe. Runt om bygger man upp kvarter med bostäder och verksamheter, vanliga gator, cykelbanor och så slänger man in lite buss och spårväg. Och så samlar man lite fräcka investerare, skapar möjligheter för startups och sedan är man igång. 

Men vänta nu? Det här låter vansinnigt bekant: Bostäder och verksamheter på samma gata i samma hus. Bara vanliga stadsgator istället för motorleder i kringelikrokar. Och så lite kollektivtrafik på det. Låter inte det allt bra likt vanlig hederlig stad? Ni vet, typ som det ser ut i gamla europeiska stadskärnor?

Okej, jag ska lägga ner mitt raljerande och mina billiga poänger. Det finns faktiskt en poäng som är viktig här:

Stadsplaneringen är avgörande för innovation, och därmed för tillväxt och jobb

Det var en av mina första kontakter med Yimby, som kommit att bli ett slags andra hem. Eller i alla fall mitt favorit speekers-corner på Internet. Då fick jag gå med på en virtuell vandring längs en bakgata i Göteborg och förstå hur stadsväven låter staden gå från döda hus till en levande organism, samtidigt som det i processen skapas nya jobb. Då förstod jag inte vidden av det. Nu, ganska exakt två år senare, inser jag att det var betydligt större än vad jag trodde. Det här med klassisk stad, det är liksom själva nyckeln. Det är så viktigt att till och med bilnationen USA och dess aktörer går samman och bygger den för att de insett att det är den mest effektiva strukturen. Trots att den vare sig kräver eller medger att alla tar bilen överallt. 

Vi står i en massiv strukturomvandling. Hela tillverkningsekonomin håller på att bytas ut mot en kunskapsekonomi. Den förra har inte dött, men automatiseringar samt framväxten av den senare gör att spelreglerna ändras. Det är inte längre säkert att det är arbetaren som flyttar till arbetet. I kunskapssektorn flyttar företagen snarare dit arbetarna vill vara. Det är en helt ny spelplan och kräver helt ny politik för att möta dessa nya utmaningar. 

För något år sedan gick ett seminarium i Almedalen som handlade om ifall Sverige behövde en Stadsminister. Alltså en minister för städer, ej att förväxla med Statsminister. Det är en fråga jag funderat på sen dess. Det är uppenbart att allt är riggat för den funktionsseparering som modernismen förespråkade men som visat sig ofungerande gång på gång. Vi har en myndighet för bostäder, en annan myndighet för vägar och så vidare. Men staden är inte renodlad, då fungerar den inte. Vad Innovationsdistrikten smärtsamt övertydligt visar är behovet av att sluta planera för bostäder eller arbetsplatser och börja planera för stad. Det bör reflekteras i planerande organisationer. En Stadsminister med tillhörande stadsverk behövs, och staden behöver värnas som ett särskilt intresse. 

Innovationsdistrikt är ett sätt att sälja in vanlig stad. Att slå in lite kilar och göra språngbrädor för vidare stadsexpansion, men egentigen är det få saker som skiljer innovationsdistriken från klassisk stad. Som jag berörde i mitt uppmärksammade inlägg stadens ekonomi handlar allt ihop egentligen om vad som är effektivt. Innovationsdistrikten är att gå retro, de är att ta ett steg tillbaka in i framtiden. Men egentligen kan man säga vad det handlar om. Det handlar om klassisk stad. Och att det helt enkelt är hållbart. Ekologiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Och därför ska vi bygga det. Och om inga andra argument biter så bör detta tala till precis var och en: täta städer skapar fler möjligheter för innovation och tillväxt och därmed i slutänden företagande och jobb. Det betyder mer pengar i skattkistan och i plånboken. Därför ska vi bygga stad.

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, skrev en lång debattartikel i GP omkring den digitala revolutionen som i accelererande tempo förändrar hela världen. Den fick titeln Digitala hotet - frågan som politikerna glömt bort. En sådan rubrik lämnar inte mycket åt fantasin när det gäller anslaget. För Wijkman är den digitala revolutionen ett hot som kommer innebära färre jobb åt människan och därmed stigande arbetslöshet. Och vad värre är, det var inte ett huvudtema under Almedalsveckan. I stora drag är det substansen i hela debattartikeln.

Jag tycker detta med tekniska revolutioner är spännande. Vi har haft ett par. Den agrara revolutionen friställde massor människor inom jordbruket och möjliggjorde därmed den industriella revolutionen. Tvärt emot vad man skulle kunna tro när hela matproduktionen kunde skötas av ett fåtal så skapades nya jobb. Vad är motiveringen för befolkningen att arbeta när grundläggande standard, mat och husrum, kan ordnas med minimal arbetsinsats? Sedan dess har det kommit flera teknikskiften. De arbetsintensiva manuella tillverkningsprocesserna har i stor utsträckning automatiserats och det är en process som fortgår än idag. Människor ersätts med maskiner, precis som under den agrara revolutionen, men den relevanta frågan är om jobben upphör? 

För att svara på den frågan kanske det är värt att se bakåt. Jag tycker mig se en trend i detta att när mänskliga resurser friställs uppstår nya arbetstillfällen, till och med helt nya branscher. Wijkman erkänner också att det kommer skapas nya jobb men gör bedömningen att dessa kommer vara betydligt färre än de som försvinner. Där håller jag inte med. Det finns fortfarande enorma möjligheter att skapa nya jobb i nischer där människan inte kan ersättas av maskiner. Det rör alltifrån så kallat "kreativa jobb" till serviceyrken. Jag tror nya jobb kommer skapas för att fylla luckorna, för det är vad som alltid hänt tidigare. Den bakomliggande anledningen till att det alltid hänt och kommer fortsätta hända tror jag är att människor har en inneboende drivkraft att jobba. De flesta trivs med att ha ett arbete och bidra till samhället. Det tycks vara en mänsklig strävan.

Detta bör naturligtvis uppmuntras och underlättas, och där är Wijkman faktiskt helt rätt ute. Skatten på arbete bör sänkas, och ersättas med konsumtionsskatter och ägandeskatter. Det som när samhället ska uppmuntras, medan det som tär på samhället ska kosta. Detta är dock förändringar som borde genomföras alldeles oavsett, för att förbättra förutsättningarna för ett sunt och hälsosamt näringsliv. Vidare måste skolan (givetvis) följa med utvecklingen och möta den ökande efterfrågan på kreativitet som den digitala tidsåldern efterfrågar. Men arbetstidsförkortning behövs knappast för att få jobben att räcka till. För arbeten, det är människor bra på att skapa. Den digitala revolutionen ändrar förvisso förutsättningarna, men det är inget hot. Istället öppnar den upp helt nya möjligheter. 

Jag gav mig för en tid sedan in i en trevlig debatt omkring cyklisters trafikbeteende med Ari Nordström. Han hade skriivt en direkt förtalande insändare i Partille Tidning som jag kände mig nödgad att bemöta. PT var vänliga nog att publicera mitt svar. Trevlig nog väljer Nordström att kommentera min replik. Jag kan på grund av upphovsrätten inte återge hela kommentaren här, men den finns att läsa här.

Det första som stör Nordström är att jag utan att ha varit där skuldbelägger honom genom att påstå att han hade någon som helst del i konflikten. Utifrån hans beskrivning av situationen, som ju förmedlar hans perspektiv, kan jag dock som cyklist se varför cyklisten blev fly förbannad. Jag kan inte avgöra hur cyklisten betedde sig, men jag tycker Nordström betedde sig rent ut sagt barnsligt enligt sin egen beskrivning. Saker och ting framstår som mycket mer harmlöst när man sitter skyddad bakom ett ton plåt än när man är i utsatt läge på en cykel. 

Sedan följer en lång harang med halmdockor där han påstår att jag anklagar honom för att köra rattfull med körförbudsbelagt fordon. Det påstod jag aldrig. Jag hänvisade till statistik för att jämföra cyklisters regelefterlevnad med andra trafikanters regelefterlevnad med syftet att exponera Nordströms påträngande enögdhet. 

Avslutningsvis försöker han sig på lite personangrepp. Jag slår uppenbarligen ifrån mig kritik för att hela min livsstil attakeras. För det första är min livsstil fullkomligt irrelevant. Vidare vet jag inte hur djupt invanda bilanvändare ser på sitt beroende. Kanske är det för honom så att transportmedel blir till identitet. För mig är cykeln dock ett transportmedel, ett bruksföremål. Det råkar vara det smidigaste, billigaste och mest hållbara sättet att ta sig fram på. Men att det skulle definiera min identitet stämmer inte. Måhända är det Nordström som projecerar?

Faktum är att jag inte ens försvarar någonting. Det är inte konstruktivt att förneka faktum. Det finns de som beter sig illa i trafiken. Till skillnad från Nordström inser jag att de finns inom alla trafikslag och att det viktigaste inte är att alla ska följa lagen hundra procent utan att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.

Redan för flera år sedan konstaterade Pär Ström att det var något skumt med påståendet att kvinnor tjänar mindre än män för att de är kvinnor. Att det finns en löneskillnad är ingen myt i sig. Men om orsakerna finns det delade meningar. Feminister utgår ofta från sin maktanalys som stipulerar att män förtrycker kvinnor. Alltså beror löneskillnaden på att kvinnor är kvinnor. Det finns helt vansinniga utsagor om skillnader på uppemot 30 procentenheter som då alltså skulle bero på vilket könsorgan man har under kläderna.

Det är bara det att det inte är rättvist eller relevant att jämföra två månadslöner med varandra rakt av. Det säger ganska lite, och det förstår de flesta. Om person A har arbetat 40 timmar per vecka och person B har arbetat 20 timmar i veckan är det inte orättvist att person A tjänar dubbelt så mycket som person B. Det finns många sådana faktorer förutom arbetade timmar, och tar man hänsyn till de som man kunnat kvantifiera minskar skillnaden mellan män och kvinnors löner till omkring 5 procentenheter. Det är den så kallade "oförklarade" löneskillnaden.

Gudrun Schyman lyckades i år, 2014, göra ett ganska spännande uttalande:

"… det kan ju få folk att tro att man inte kan förstå hur det går till … och jag tycker jag förklarar hela tiden vad det handlar om … Det handlar om makt. Det handlar om idéer om att kvinnor är mindre värda och därför är lönen lägre … det är jävligt enkelt … så det är inte oförklarligt alls."

För det första har ingen påstått att skillnaden är "oförklarlig". För det andra är det knappast att förklara att komma med lösa påståenden grundade på subjektivt tyck, utan snarare att förvirra. Det är faktiskt ärligare att säga "vi vet inte" om det saknas kunskap, vilket det gör.

För det tredje finns faktiskt viss forskning på denna oförklarade löneskillnad som kan hjälpa oss att förstå vad detta beror på. Jämställdhetsbloggen Genusdebatten går igenom relevant forskning. Det visar sig att män i större utsträckning än kvinnor tycks göra uppoffringar som leder till högre lön. Räknas detta med kan resultatet tolkas som att löneskillnaden blir mer än förklarad. Det är samma sak som att säga att det i själva verket är män som blir lönediskriminerade. 

Ingenting av detta är enkelt. Definitivt inte så "jävligt enkelt" som Schyman påstår. Om man nu inte nöjer sig med ideologiskt svammel. Faktum är att hela grundtesen att kvinnor systematiskt värderas lägre än män inte tycks stämma. Ett genomgående tema i forskningen tycks vara att forskarna förvånas över att deras resultat helt enkelt inte ger stöd åt att en sådan struktur skulle finnas. I själva verket tycks det gå att urskilja att kvinnan anses mer värd än mannen. Evolutionärt är nämligen kvinnan, eller närmare bestämt livmodern, den begränsande faktorn för reproduktionen. Därmed är det nödvändigt att skydda kvinnan, vilket evoultionärt åstadkoms genom att vi lär oss värdera kvinnan. Kvinnor har alltså ett grundvärde bara för att de är kvinnor. Mannen däremot har inget värde i sig själv, då mannen inte är en begränsande faktor. Han måste därför själv skapa hela sitt värde genom att utföra något som anses värdefullt av samhället.

Det är dags att lägga ner fabulerandet som går under namnet "devaluation theory", dvs idén om att kvinnor strukturellt värderas lägre än män. Det saknas stöd trots decennier av forskning. Till och med feministiska forskare påpekar att det är svårt att urskilja strukturen. Kanske beror detta på att den inte finns? Saker som inte finns brukar vara svåra att se, medan saker som finns oftast brukar vara lättare att upptäcka. Riktig jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Därför kan feminism, som uppenbarligen bygger på osanningar, inte användas som verktyg för att nå målet: Lika möjligheter och skyldigheter för könen. 

Det finns många skäl att få en obehaglig känsla av valresultatet i EU-valet. Det är som en ganska otäck eftersmak. Runt om i Europa och även i Sverige firar främlingsfientligheten stora triumfer. Det har inte media missat att problematisera. Vad man dock tycks missa är att det inte bara är främlingsfientligt hat som vunnit mark. I Sverige har också ett annat hat fått stort genomslag; könsrasismen. 

Ivrigt påhejade av en extasisk journalistkår har F! skördat stora framgångar. Det handlar dock inte bara om media. Gudrun Schyman och andra ur partiets kärna är dock duktiga organisatörer. Bakom all hype har de kavlat upp ärmarna och arbetat hårt. Varit hemma hos väljare och kokat kaffe. Pratat och diskuterat. Mobiliserat kärnväljare. Jag har landat i att F! inte bara är en mediahype. Men att det blev det säger något om vårt samhälle.

F! är nämligen inte vilket harmlöst parti som helst. Det drivs och leds av könsrasistiska extremister. De har påstått att alla män är vandrande sexleksaker, att det är könsföräderi att ha sex med en man och att heterosexuella samlag definiitonsmässigt är våldtäkt. Samtliga 10 namn på deras lista var för censurering av pornografi från Internet, även om hälften inte trodde att det var möjligt. Och man får inte glömma deras så kallade "Kampsång". Nej, den är inte en kampsång. Däremot var det underhållning på en partistämma. Ett utdrag ur texten är:

"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN 
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM 
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR 
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR 
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT 
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ 
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN 
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN 
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV 
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV 
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN 
RAMLA I, DET SKITER JAG I 
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR, 
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH 
VI SKA VISA DIG, 
NU TAR VI VÅR CHANS 
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT, 
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL 
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG 
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG 
ÄVEN FAST JAG ÄR EN 'KORKAD, LITEN TJEJ' 
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN 
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA 
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA 
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET 
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN"

Sedan youtubeklipp började cirkulera från F!'s partistämma där detta framförs har partiet försökt förklara att det inte var en kampsång och inte heller säger något om partiet eller dess politik. Det var någon berättelse baserad på sanningen om en kvinna som blev brutalt våldtagen. De hade det som "underhållning". Det spelar ingen roll. Ett parti som inte förstår att vissa saker hör inte hemma på en partikongress talar för sig självt. Kan någon ens föreställa sig SD köra något i stil med:

"Neger, blatte, jävla kurd
förstör vår värld helt utan skuld
våldtar, krigar, slåss och förstör
fatta att du inte kan eller bör
ta dig till Sverige när det blir svårt
immigrera till oss när lusten faller på
jag hatar dig du jävla immigrant
du tror du vet du tror du kan..."

Nej, för de har, hur obehaglig deras politik än framstår som, förstått att oresonliga hattexter riktade på ett sådant sätt inte är seriöst. Det hade varit politiskt självmord för SD att göra något sådant. Men deras agenda är fientlig gentemot främlignar, vilket lyckligtvis inte accepteras idag. Och detta leder också till varför F!'s framgångar är så obehagliga. Det handlar inte om partiet eller deras politik. Det handlar om att i 2010-talets Sverige är det fortfarande fullkomligt okej och accepterat att hata och sparka på män.

Jag fick aldrig rätsida på varför PP gjorde ett så monumentalt dåligt val. I grunden är det ett aktivistparti som är vant att arbeta med små medel för att uppnå stordåd. Det fanns flera bra mediehändelser som partiet kunde dra fördel av, inte minst F!'s företrädares positiva inställning till förbud av pornografi. Även Snowden och övervakningssamhället hade man kunnat göra någon grej av. Man var inte helt i synk med media, och fick inte vara med där man ville, men på det stora hela taget så var ändå förutsättningarna ganska goda för att klara av att behålla i alla fall ett mandat. 

Det hände inte, som vi alla vet. Istället åkte partiet ut ur EU. Med besked. Och vi utanför piratbubblan stod som frågetecken. Hur schabblade PP bort detta? Eller har mänskliga rättigheter, demokrati och integritet plötsligt blivit oviktiga? Jag har svårt att tro det...

Naturligtvis var det inte så, och Amelia Andersdotter (tidigare EU-parlamentariker för PP) tar på ett strategiskt hänsynsfullt sätt bladet från munnen på lagom avstånd mellan valen. Det hon skriver borde slå ner som en bomb i partiet. En partiledare som varit onåbar för partiets egna parlamentariker under flera år. En partiledning som skitit helt i medlemsinitiativ. Röta i hela partitoppen. Listan blir bara längre och längre i hennes mycket välskrivna och trovärdiga återgivning av vad som fakitskt utspelade sig bakom kulisserna. 

Vad som är uppenbart är att PP inte behöver en ny politik. Redan breddningen var uselt skött och PP hade klarat sig bättre utan. Partiet behöver en ny ledning som vågar och vill föra politik. Som kan och vågar leda ett aktivistparti. Och som inte blir sjösjuka när båten gungar lite. Valförlusten kan inte skyllas på någonting annat, den berodde helt på partiets interna kris. Frågan är om man klarar av att vända trenden eller om partiet är dömt att dö.