Min Vision

Jag ska återvända till vad som paradoxalt nog kommit att bli något av ett favoritintresse. Piratpartiet och dess floppar. Jag intresserar mig inte av skadeglädje utan snarare av sorg och omtanke. Piratpartiet är ett parti jag vill ska gå bra. Piratpartiet är ett parti som jag vill kunna se som ett alternativ att rösta på. Tyvärr var det uppenbart efter EU-fadäsen att partiet gått från att vara en stolt fullriggare med satta segel till ett vrak med avblåsta master på drift utan styrfart. Resultatet i septembervalen var alltså knappast anmärkningsvärda. Den stora frågan nu är ifall piratskeppet sjunker eller ifall skeppet kan repareras och än en gång hissa sin stolta lila flagga över välfyllda segel.

Jag längtar efter att se den där piratflaggan i topp, så jag tänkte att jag skulle försöka engagera mig i att hjälpa till att lägga om kursen. Det var lättare sagt än gjort. En gång i tiden var piratidelogi någonting som diskuterades flitigt runt om på Internet. Not anymore verkar det som. Istället är det svårt att hitta annat än insomnade diskussioner från typ 2012, och då måste man leta för att hitta dem. Och på partiets hemsida dominerar inlägg från partiledaren. I skrivandets stund möts man på startsidan av möjligheten att förkovra sig i Trobergs åsikter om researchgruppen, basinkomst, Säpos utpekande av muslimer som ett hot, samt slutligen frågan om medlemsskap i NATO.

Ni vet, de där klassiska priatideologiska frågorna... Ironi aside, det är inte svårt att förstå varför Piratpartiet inte går framåt. Tydligen prioriterar man inte utrymme för de frågor som ligger nära partiets ideologiska hemvist på sin egen förstasida på webben. Och man lyfter inte heller fram olika människor i partiet. Man får ju intrycket av att det är partiledarens soloprojekt. 

Klickar man runt en stund så hittar man Piratpartiets fullkomligt floppade breddningsprojekt. Det värsta är att de inte tycks förstå det själva. I mycket framstår det som att röststarka pirater fick igenom sina pet-projects och resulterande samling spretiga idéer blev partiprogram. Kanske inte det mest briljanta i världshistorien. I sin iver att vilja visa sin bredd tappade partiet kopplingen till själva hjärtat i rörelsen.

Och det är ju inte så att alla pirater är helt nöjda med vad som hänt. Istället sipprar det ut allt mer om misstroende och kass kommunikation mellan ledning och gräsrötter. Kritik mot Troberg framförs mer eller mindre offentligt på vissa kommentarstrådar. 

Jag skulle säga att det här är rätt tillfälle att backa. Backa tillbaka ambitionerna att vara ett "riktigt parti" och hitta en organisation som passar gräsrötterna och revitaliserar idelogiska debatter. Piratpartiet har aldrig varit ett "riktigt parti" i den bemärkelsen, och i försöken att framstå som något sådant har partiet tappat enormt mycket kraft och momentum redan. Överge Titanic - helst innan det är under ytan. Piratpartiet är i grunden en gräsrotrsrörelse som levt på Internet. Gräv där partiet står och bygg med vad som finns. Om inte annat visar SD - som via till exempel Avpixlat i stort snott Piratpartiets koncept att nå ut via Internet - hur kraftfullt Internet är. Sluta gnälla på att gammalmedia ignorerar och väx tillbaka och bli det framtidsinitiativ partiet egentligen är!

Jag har inte bestämt mig ifall jag verkligen ska bli pirat. Men jag hoppas att partiet kan göra det som krävs för att kunna få upp styrfart nog att lägga om kursen.

Jag skrev redan efter EU-valet att valvakor är skruvade fenomen. Så även denna gång. Det nationella valet var definitivt jämt, och stundtals riktigt spännande. Det var egentligen tre olika strider som utspelade sig i statistiken. Den viktigaste var Rödgrönt mot Alliansen, följt av Sverigedemokraternas ställning och slutligen Fi's försök att komma in i riksdagen. Resultatet var rödgrönt, nästan 13 procent och nix. Samt en palamentariskt oerhört komplicerad situation. Det enda som verkligen glädjer mig är att svenska folket inte vill ha könsrasism i sin riksdag. 

Till skillnad från många andra så är jag dock mindre oroad över SD. Jag tror inte ett ögonblick på att 13 procent av Sveriges befolkning är främlingsfientliga. Det är dags att skippa hela den retoriken. SD's framgångar beror på flera faktorer. Ett allmänt politikerförakt ligger nära till hands. Säkerhetspolitsk oro likaså. Men sätter man allting i ett större perspektiv är det svårt att ignorera den accelererande samhällsförändringen som en faktor. Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna. En kärnväljartrupp är lågutbildade män på landsbygden. Utvecklingen är onekligen att jobb och möjligheter flyttar från landsbygden. Män är i lägre grad flyttbenägna än kvinnor, det samma gäller för övrigt generellt lågutbildade relativt välutbildade, och dessutom krävs allt högre utbildning för att vara attraktiv på arbetsmarknaden.

Den här gruppen har lämnats åt sitt öde och söker enkla svar. Det kan SD leverera. SDs framgångar reflekterar de etablerade partiernas misslyckande att få med sig vår tids stora förlorare - unga män utan utbildning på landsbygden. Istället tjafsar man om hjärnspöket patriarkatet medan dagens unga kvinnor redan lyckas bättre både i skolan och sedan professionellt. 

Ska jag vara ärlig är jag mer oroad över Fi, för jag förstår inte de framgångarna. Att lågutbildade drar sig mot rasism och enkla svar förvånar egentligen inte. Fi däremot tilltalar unga välutbildade storstadsväljare, med tyngdpunkt på kvinnliga väljare. Varför söker välutbildade storstadsväljare samma typ av enkla svar i samma typ av hatretorik? Varför framstår könsrasism som ett rimligt alternativ? Det oroar mig.

Hur som helst ser resultatet att sluta i parlamentarisk osäkerhet. En svag regering är i stort sett oundvikligt. Löfven försökte flörta med både Centerpartiet och Folkpartiet, men fick i alla fall under valnatten kalla handen. Det enda som då verkade klart var Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det positiva med en svag regering är att inget av blocken kommer kunna föra någon effektiv politik. Det betyder att högkonjunkturen som just nu växer och gror kommer att få fortsätta göra det ifred från klåfingriga politiker. Inget ont som inte för något gott med sig - som man brukar säga.

För min del avslutades natten med en riktig rysare - nämligen Göteborgs omröstning om trängselskatten. Resultatet slutade negativt med gott valdeltagande. Oklart vad detta kommer betyda för trängselskattens varande då Göteborgs kommun inte äger frågan och dessutom redan har ingått i avtal där skatten är en förutsättning. Vi kan vänta oss en långdragen fars med misstro, förakt och fulspel från alla inblandade. På ett sätt kan ju det vara underhållande, men oavsett om vad som händer med trängselskatten kommer detta lägga ännu en våt filt av ångest över Göteborgs stadsutveckling och garantera ytterligare 20 lugna år av stagnation. Om något så är detta ett ultimat bevis för att Göteborg om 20 år knappast kommer vara Sveriges andra största stad. 

Då var det slutligen dags att göra sin medborgerliga plikt och välja någon slags inriktning inom poliitken. Givetvis röstar jag innan valdagen för att fira valfriheten att kunna göra så. Efter mycket vånda har jag tagit beslut på hur jag ska rösta. Vilket avhjälpt ångesten, som istället ersatts med missnöje. Det var ett svårt val, men det blir bara en blankning i de totalt 3 valen. Jag har mycket svårt att välja mellan könsrasism och miljöförstöring, så det fick bli en rak missnöjesröst istället. 

Hur som helst är det viktigt att rösta. Även en blankröst räknas, registreras och visar något. Oavsett vad man väljer innebär handlingen att gå till vallokalen och rösta att man säger ett stort rungande ja till demokrati. Och det tycker i alla fall jag är det i särklass viktigaste med hela valet.

Jag personligen har insett att oavsett valresultat kommer jag bli nedslagen och missnöjd. Så för egen del gäller det att hitta de små segrarna. Jag hoppas att MP blir så stort som möjligt i den rödgröna röran och att partiet "vinner" bronsmatchen över SD. Vidare hoppas jag att hela alliansen håller sig över spärren och att de tillsammans blir så stora som möjligt relativt den rödgröna roran. Slutligen hoppas jag att F! faller under spärren. Om allt detta inträffar så blir det väl någon slags segerskål istället för gravöl. 

Cheers! 

Jag och Socialdemokraterna gör i stort samma värdering över vilka frågor som förmodligen kommer få en framskjuten plats i valet. I deras utskick till min brevlåda satsade de på att prata jobb, skola och vinster i välfärden. Jag tycker inte någon av frågorna är speciellt upphetsande. I alla fall inte när rikspolitiker pratar om dem. De har ganska enkla svar. Jobb skapas när arbete lönar sig. Omfördela skattetrycket från arbete till någonting annat, till exempel miljöförstöring eller värdeökning av passivt ägande. Skolan löser sig genom bra lärare med mandat att hålla ordning i klassrummet och välfärden blir givetvis bättre när det lönar sig att leverera kvalitet. 

Så eftersom dessa frågorna går att lösa med ett enda stycke text så tänkte jag ägna mig åt 3 andra frågor som tyvärr ingen tycks vilja ta i och som är långt viktigare för Sverige i det långa loppet. Det är inte frågor som avgör valresultatet, men det är frågor som avgör mitt ställningstagande.

1. Integritet
Utan grundläggande demokratiska rättigheter kan vi lika gärna lägga ner demokratin. Frågan om medborgarnas integritet i vår Internetålder är oerhört viktig. Man kan inte prata om demokrati om man har myndigheter som på oklara mandat avlyssnar all information medborgarna skickar och sedan dessutom handlar med den här informationen till andra länders motsvarigheter. Men det är precis vad som sker idag. Det finns ett enda parti som lyfter frågan. När de började kallades de "foliehattar". Efter diverse avslöjanden vet vi idag att det redan då var värre än vad ens de mest dramatiskt lagda piraterna befarade. 

2. Stadsutvecklingspolitik
Bostadsbristen har seglat upp som en viktig politisk fråga, vilket på ett sätt är positivt. Tyvärr stjäl det å andra sidan uppmärksamhet och fokus från den större och bredare frågan, nämligen städer och utvecklingen av dem. Städerna är nycklarna för hela ekonomin. Det är i stadens dynamik som innovation händer, tillväxt genereras och jobb skapas. Det är också i städer som det finns utrymme för all upptänklig service, aktiviteter och institutioner. Museer, simhallar, caféer, resturanger, bowlingställen, krogar, gym, detaljhandel... Allt finns det mer av på närmre avstånd och med högre kvalitet i städer. Människor vill i stor utsträckning ha nära till allt detta, både till sitt jobb och till sin fritid. Det är roligare att bo i en stad helt enkelt. Det spelar alltså ingen roll om man pratar om människan eller ekonomin, man får samma svar. Att hitta effektiva sätt att utveckla städer är svaret. Tyvärr tycks denna insikt saknas helt inom alla etablerade partier. Man kan inte bara fokusera på bostäder och skapa mer av dessa, det blir inte stad då. 

3. Hållbarhet
Utan en värld som går att leva i så är det mesta andra ganska oväsentligt. Vem ska ens bry sig om demokrati eller städer när människosläktet i stort dött ut? Det kan framstå som en dramatisk inledning, men det är i grunden insatsen som ligger på bordet. Frågan är komplex och har många olika dimensioner. Vad politiker inte vill ta i är att deras egna myndigheter tycks strunta i uppsatta hållbarhetsmål och köra på som vanligt. Till exempel Trafikverket planerar för mer biltrafik trots att det inte är förenligt med uppställda klimatmål. Det handlar naturligtvis inte bara om bilar. Statligt ägda Vattenfall investerar i kolkraft. Sverige kommer missa nästan alla miljömål man satt upp med råge. Och sådär kan man hålla på och gräva fram problem efter problem. Alla tycker hållbarhet är jätteviktigt - tills åsikterna ska bli verklighet. Den här mycket beklämmande skillnaden mellan vision och verklighet talas det tyst om. 

Så...
Vad bör man välja på riksplanet? Det är en svår fråga. Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm, vilken kommer ge katastrofala följder för både Stockholms stadsutveckling och hållbarheten för hela nationen. Å andra sidan har partiet en stark vänsterfalang som tyvärr inte går så bra ihop med min liberala inställning. Piratpartiet är det enda partiet som driver integritetsfrågan, och de kanske eventuellt har förstått lite av stadsfrågan, samt har intressanta tankar om hur teknologispridning till tredje världen kan ge bättre hållbarhet. Å andra sidan kommer de inte komma in i riksdagen. 

Det kanske får koka ner till ren taktikröstning. Vid stor sannolikhet för rödgrön regering är MP det bättre alternativet. Vid blått däremot är jag osäker. Även om jag helt klart föredrar blått styre över rödgrönt (om det nu inte vore för deras envisa kramande av en gammal jättedyr bilexklusiv exploateringsled från sextiotalet). Folkpartiet gör en feminismflört jag inte kan dela och har en särskilt trist inställning till integritet. Centerpartiet låtsas kunna miljöpolitik men bedriver oftast motsatsen för att blidka sina landsbygdsväljare. Moderaterna och Kristdemokraterna återstår då, jag kan inte på stående fot komma på någon deal-breaker förutom förbifarten. M har två starka ess: Bildt och Borg, i den ordningen. KD lär behöva sympatiröster för att hålla sig över spärren. 

Usch - det känns verkligen som att välja det minst katastrofala. Pest eller kolera - ungefär...

Det börjar dra ihop sig för val, så därför är det väl dags att börja med de obligatoriska val-special-posterna. Jag har fått hem valpropaganda från partierna. Jag känner ungefär som Winnerbäck "...trött på all valpropaganda lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige - å fan". Tråkigt att det känns så egentligen. Ett val borde ju vara höjdpunkten på mandatperioden, en vitamininjektion av insikten "jag har makten". Den endorfinkicken infann sig inte denna gången heller...

Nåväl, eftersom jag är en snäll och ansvarstagande medborgare så tänkte jag att jag skulle läsa igenom den information som partierna valt att lägga i min brevlåda. Urskiljningslöst så läste jag igenom alla blad jag hittade, inklusive både Vägvalet och Sverigedemokraterna. På facebook såg jag bekanta som äcklade sig, en flyttade SD's kuvert från sin brevlåda till någon annans och åkte hem och tvättade händerna. Sånt äcklar mig. Demokrati är någonting fint - även när vi tycker olika. Så jag läste.

Sverigedemokraterna utmärkte sig lite oväntat genom att ha klart minst att säga. De flesta andra partier skickade ändå med rätt laddade broschyrer, men SD skickade en A4 som mest såg ut som en affisch. Tre stycken text på ena sidan och fyra floskler de vill kämpa för på andra. Jag undrar vad den strategin säger om vilka väljare de hoppas nå.

I andra änden av spektrat placerar sig Kristdemokraterna, som skickade en hel tidning. Trots omfattningen den mest lättlästa då den fungerade precis som vilken tidning som helst och inte krävde massor vända, vrida, vika om hela tiden för att man skulle kunna se all information. Fokus på barnomsorg och äldrevård lokalt i Partille där jag bor. Det var ett tema som gick igen hos många partier i lite olika version. Politik för barnfamiljer och gamlingar. Men inte så mycket mellan de två. 

Som förväntat pratade Folkpartiet om ordning och reda i skolan. Efter 8 år börjar man ju kunna den låten utantill. Men om någon skulle ha missat det tar de alltså chansen och viker en stor del av utrymmet i sin folder åt att hamra in budskapet hos särskilt tjockskalliga väljare. I övrigt så tycker de att man ska rösta på dem för att de är liberala. Fast alla som följer svensk politik vet att det var länge sedan de övergav den tanken och istället blev det mest övervakningskåta och ordningsfacsistiska partiet som finns Sveriges riksdag. 

Moderaterna ville mest prata om allt de gjort. De har lett Partille länge tydligen. Lite tunnare med innehåll på temat vad de vill göra. Förutom att sitta vid maktens grytor. En trygg och ansvarsfull utveckling av Partille. Är det en eufemism för fortsatt slow-growth och så lite nybygge som möjligt? Jag hoppas inte det. Nu är det hög tid att få igång centrumutvecklingen hela vägen över vattendraget till järnvägsstationen. Det läget kommer bli oerhört viktigt med Västlänken. Det kommer utkristallisera sig två kategorier ur kranskommunerna, nämligen de som förmår utnyttja chanserna Västlänken innebär och de som inte klarar det. Den senare kategorin har Lerums nuvarande situation att se fram emot om max tjugo år. 

Klart svårast att ta sig in i var Vänsterpartiets valinformation. Det var ungefär som en lönespecifikation, att man ska riva av kanterna. Så man var verkligen tvungen att vilja ta sig in! Som väntat polariserar de mellan vinster och välfärd i en sant kommunistisk retorik. Uppfriskande att det finns något parti kvar i Sverige som inte är rädda att vara sant ideologiska utifrån teoretiserande på egen kammare istället för empiriska pragmatiker. Lite oväntat var ett starkt ställningstagande mot nya vägar i Partille. 

Kategorin mest intetsägande vanns av Socialdemokraterna som inte hade med någon information om vad de vill göra lokalt i Partille, däremot lite visioner om riksplanet - men där känner jag att jag har hyfsad koll. Kategorin mset populistiskt vanns av Vägvalet som vill förstatliga Sahlgrenska och påstår att det går att backa och omförhandla Västsvenska paketet precis hur som helst. Överlag hade de klart flest floskler i sitt partiprogram. I alla frågor utom Trängselskatten och Västlänken verkar de bedriva någon slags "allt till alla"-politik. 

Hur som helst, det bästa eller kanske minst dåliga sist. Just nu lutar det mest åt Centerpartiet. De pratade lite om företagande och att det ska vara lätt att cykla. Samtidigt pratade de om grönområden - och det blir ju onekligen en konflikt. Man kan inte både ha nära och hektarvis med grönska mellan husen. Det finns en fysisk verklighet att förhålla sig till också! Där hade jag gärna sett förtydliganden omkring hur man vill skapa närheten och cykelförutsättningarna. De verkar hur som helst inte lika galna som Göteborgscentern som pratar om att stoppa utsläppen, men inte bilarna. Missade jag och alla forskare på området något väsentligt i våra fysikstudier eller vad är det frågan om? 

Miljöpartiet lös med sin frånvaro. Det hade varit kul att kontrastera MP och C. MP bedriver egentligen en betydligt mer initierad miljöpolitik rent allmänt medan C är bättre på företagande. MP har en otäck vänsterfalang och C har sina bonderötter man inte riktigt kan göra upp med. Hur man än väljer blir det dåligt. "Varföre är den gode dum? Varföre är den kloke ond? Varföre är allt en trasa?"

Jag pratade med Anderea Edwards. Igårkväll faktiskt. Det kanske inte är så många som kommer ihåg den kontroversen. Hon gjorde en uppsättning av SCUM. Det är ett politiskt manifest skrivet av en manshatande psykiskt instabil kvinna. I det påstås bland annat att mannen är en biologisk olycka, och förkortningen sägs anspela på vad man skulle kunna kalla "mansslakt" (Society for Cutting Up Men). Var och en kan ju avgöra om det (1) är konst att göra en uppsättning baserad på detta manifest, (2) om detta bör skattefinansieras och (3) om detta är rimliga åsikter att uttrycka utan att det är hets mot folkgrupp. 

Hur som helst pratade jag med Edwards. Det var egentligen hon som hittade mig. På många sätt är det väldigt spännande att möta meningsmotståndare. Vi håller definitivt inte med varandra, och har väldigt olika perspektiv. Det jag tycker är spännande är att mycket går att återföra på premisser, vilka glasögon man väljer när man betraktar världen. Våra olika utgångspunkter skapar väldigt olika analyser av samtida strömningar i samhället.

En del i feminismen är ett nästan perverterat fokus på makt. Det är som en tillskruvad och perverterad version av klassanalys - och förmodligen är det också därifrån det kommer. Allt tycks hela tiden hamna i förenklade resonemang om makt och maktkamper. Såsom att anti-feminism, om jag förstod beteckningen rätt är detta feministers kategori för alla som inte håller med dem hundra procent, bygger på en rädsla inför ett pågående maktskifte. Jag köper inte den analysen. Det kan ju vara så att många män helt enkelt tar illa upp av att bli utmålade som svin och förtryckare å ena sidan och som priviligerade mansgrisar å andra sidan.

Många skulle säkert kalla mig priviligerad, särskilt om de inte känner mig. Formellt kan jag kalla mig VD om jag vill, och 23 år ung sitter jag i en bolagsstyrelse. Jag har varit med om att vinna kategoripris i Venture Cup's regionfinal. Och så vidare. Flådigt värre - låter det ju som. Tack patriarkatet, förväntas det väl att jag ska säga. Förutom att jag inte fick det. Förutom att jag själv tillsammans med vänner startade det där bolaget, byggde produkten, slet genom nätter för att få till ptichar, affärsplaner och massor annat. Och det har definitivt inte varit någon rak hiss upp. De framgångar som vi trots allt nått har vi inte fått, utan skapat genom hårt arbete. Jag tänker inte tacka några andra än mina vänner som stått på barrikaden jämte mig samt partners vi jobbat med, och jag tänker inte be om ursäkt för framgångarna. Att detta skulle kunna ge karriärmässiga fördelar är jag medveten om. Det beror på att om man gör sig mer intressant blir man mer intressant. Inte på att jag råkar vara etniskt svensk person utrustad med penis.

Hela den här myten om patriarkatet är slående. Den bygger på godtyckligt plockad anekdotisk bevisföring kryddat med en rejäl dos missuppfattningar, "cherry-picking". Den håller inte för intellektuellt hederlig granskning. Jag läste en bloggpost av en kvinna som förklarade hennes dåliga relation till sin kropp på ideal som patriarkatet påtvingat henne. Det är bara det att de här sjuka idealen finns åt båda hållen. Det finns jättemånga killar som mår dåligt över sitt utseende. Varför skulle pojkar må dåligt om det var ett patriarkats fel, det är ju fullkomligt ologiskt. En manlig maktstruktur kan orimligen bygga på att förtrycka massor män. Vidare är idealen som sådana skapade av modeindustrin för att locka kvinnliga kunder. Man har helt enkelt valt att extrapolera estetiska egenskaper som tilltalar kvinnor och ökar försäljningen till den gruppen. Det är alltså ett kvinnligt kroppsideal vi ser i modellerna för damkläder, som ofta raggas upp utanför anorexiakliniker. Det är en samhällsstruktur, absolut, men fel analys kommer aldrig erbjuda en framkomlig väg till en lösning.

Om man går tillbaka till den stora diskussionen om vad som händer i samhället tror jag mycket lite handlar om rädsla för feminism. Feminismen drivs av en polarisering som liknar klassanalysen, fast tillämpat på kön. F!'s framgångar drivs definitivt av någon slags idé om en maktkamp. Tittar man på vad som lockar unga vilsna män däremot, framför allt SD handlar det om andra saker. Feminister gör förmodligen ett kardinalfel här, projektion, de överför sitt eget tankemönster och tolkar andra utifrån det. Men i själva verket handlar det om en betydligt mer generell rädsla inför omorienteringen av samhället. Till stor del är det lågutbildade män på landsbygden som ser hur deras möjligheter bara blir mindre. Man söker en enkel förklaring. Det är alltid lätt att ena en grupp mot en gemensam yttre fiende - det vet alla som kan något om hur man bygger grupper. Det är i och för sig talande hur "jämställdhets"-ideologin feminism på ett märkligt sätt missar att dessa unga män hamnar utanför. Och det finns ju helt klart vissa pedagogiska problem att förklara för arbetslösa personer som inte ser någon plats för sig själva i samtiden hur deras hudfärg eller könsorgan skulle göra dem extra priviligerade. För att det privilegiet helt enkelt inte finns...