Min Vision

Miljöpartiet har gjort ett intressant och relevant utspel som jag tänkte kommentera. Det handlar om skolan. Det de säger är egentligen självklart. Skolan är så fruktansvärt usel och lämnar så många utan den utbildning de har rätt till att enbart marginella förbättringar har stor betydelse för hela samhällsekonomin. Det betalar sig bra att höja kvaliteten i skolan. Det är framtidsinvesteringar som går att räkna hem.

Men det handlar inte bara om pengar. Samtidigt har hela offentlig sektor - inklusive skolan - blivit allt sämre på att göra något med de resurser de får. En organisationsforskare skriver på SvD att det utvecklats en strukturell rädsla att göra fel inom hela offentlig sektor. Istället för att ägna sig åt "värdeskapande verksamhet" - eller vad nu motsvarande kan kallas inom den sektorn - ägnar man sig åt nonsensarbete. "Skyltfönster" är ett bra ord. Det ska se snyggt ut - substansen, det som finns innanför, det är inte viktigt.

Det är viktigt det här. Faktum är att den stora frågan inte handlar om resurstilldelning utan om organsiation. En ineffektiv organisation äter pengar. De flesta av oss kan Parkinsons lag utantill. Den bygger på observationer om att brittiska myndigheters administration av stormaktens kolonier tycktes kosta allt mer samtidigt som kolonierna som skulle administreras blev allt färre. Detta ledde fram till slutsastsen att arbete tycks expandera för att fylla den tid som är allokerad. 

Jag vill poängtera att detta inte bör tolkas som att offentligt anställda slöar på arbetet, så är det inte. Istället är det så att de i stor grad uppehåller sig vid arbetsuppgifter som inte leder till bättre resultat. Självklart sitter de och gör uppgifter, men ofta fel sådana. En välkänd sanning är att byråkrati expanderar för att möta behovet av den växande byråkratin. Efter en kritisk massa byråkrater är anställda kan de helt generera arbete åt sig själva utan att tillföra någonting till den egentliga verksamheten. Papper ska skyfflas runt, någon ska skriva nått PM som någon annan ska läsa och svara på och en tredje ska godkänna någon detalj och så håller det på. Krydda det med ökat fokus på att ta fram policydokument... 

Byråkratin är oerhört farlig. Den är onekligen nödvändig till viss del, men man måste vara medveten om att den måste hållas i strama tyglar. Att ösa in mer pengar i överbyråkratiserade ineffektiva organisationer leder inte till högre resultat. De organisationerna har redan frikopplat resultaten från anslagen helt och hållet. Därför måste ekonomiska satsningar gå hand i hand med organisationsutveckling. Så också i skolan. Frågan är bara vilket parti som vågar anta den mer komplexa hållningen. Det är ju lättare att prata om x antal miljarder till y syfte.

Industrimodellen är passé. De trygga och säkra anställningarna på ortens bruk - de visade sig även de kunna upphöra. Konsekvenserna ofta förödande för hela orter och kommuner. Framtiden kännetecknas av en dynamisk och diversifierad arbetsmarknad. De flesta jobben skapas redan idag i småföretag. Och den trenden kommer bli starkare. Även trenden med egenanställningar kan förväntas växa. Det är i slutänden tryggast att vara i kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. 

Egentligen har aldrig modeller med få stora arbetsgivare gynnat arbetstagarna. Värst utsatta har kvinnor varit. De yrken som de traditionellt söker sig till har oftast bara en enda arbetsgivare: offentlig sektor. Lönerna är därför i regel usla och villkoren katastrofala. Därför är det bra att mycket reformer har genomförts för att få igång en bättre struktur även inom kvinnodominerade branscher. Det har skapats bättre möjligheter för företagande inom vård, omsorg och liknande. 

Tyvärr har vi en hel politisk inriktning som hatar att människor har kontroll över sina liv. Det är vänstern. Med gråbetongpolitik från sextiotalet vill de tvinga tillbaka kvinnor in i usla anställningsvillkor på fruktansvärda arbetsplatser. Kvinnosynen allt annat än modern. De vill frånta kvinnor ett val av arbetsgivare. Retoriskt pratar de om att avskaffa osäkra anställningsvillkor och liknande - men deras förslag handlar om att kvinnorna ska fösas tillbaka in i fållan hos offentliga arbetsgivare. Enbart manliga branscher ska erbjuda mångfald av arbetsgivare, god löneutveckling och bra anställningsvillkor.

Det finns en bra debattartikel som jag vill lyfta som fokuserar på åtgärden RUT. Vänstern har kallat de som arbetar i den branschen allt från kapitalister till tjänstehjon. Märkligt att de inte var tjänstehjon när de gjorde exakt samma sysslor i offentlig regi... RUT har givit människor makt över sina egna liv. Låt dem behålla den makten!

Bra förebyggande åtgärder kan karaktäriseras av tre viktiga egenskaper: (1) Åtgärden omfattar hela befolkningen istället för att bygga på egna individuella initiativ, (2) den skyddar automatiskt, och (3) behöver bara en isolerad implementation för att fungera. Ett bra exempel är till exempel vägstandard. Nisse behöver inte bygga sin egen säkra väg, det gör samhället åt honom och alla i samhället är välkomna att använda den säkra vägen. Alltså uppfylls (1). Vidare behöver Nisse inte göra något särskilt när han tar sig fram längs den här vägen. Rätt dosering i kurvor och ett bra underlag hjälper Nisse automatiskt, och därmed är (2) uppfyllt. Slutligen räcker det att bygga vägen med den här goda standarden en gång för att den ska fungera under lång tid, varken samhälle eller Nisse måste genomföra någon särskild behandling av vägsträckan varje vecka, månad eller kvartal, vilket uppfyller (3).

Det finns många bra åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Förutom vägen ovan är airbags är ett exempel. Genom lagstiftning omfattar den alla bilar som produceras, de löser ut vid behov utan att kräva någon aktiv handling från de som färdas i bilen, och de byggs in i bilen en gång och finns sedan där under bilens livstid. 

Det finns också kassa åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Ett exempel är cykelhjälmen Den är förvisso passiv - men uppfyller inte de två andra kritierierna. Användande bygger i grunden på egna initiativ och den kräver att man aktivt applicerar den varje gång man ska resa någonstans på sin cykel. En invändning är att en lag skulle göra att åtgärden omfattar hela befolkningen, men i praktiken gör människor fortfarande som de vill. Att hålla koll på att alla bilmodeller som säljs har airbags är en sak - att hålla koll på att alla människor som cyklar använder hjälm är däremot ogörligt. Cykelhjälmen fallerar alltså på två av tre punkter.

Men det är inte bara en kass lösning. Den är sannolikt också samhällsekonomiskt olönsam. Även om man bara räknar med en enda kostnad och en enda vinst, dvs inköpskostnad för hjälmen och sparade vårdkostnader hjälmanvändning ger upphov till, visar det sig att kostnaden sannolikt är större än vinsterna. En forskningsrapport hänvisar till två kostnads/lönsamhets-analyser utifrån dessa premisser som båda visar samma resultat. Det kan då inflikas att hjälmreklam och hjälmlagar minskar cyklingen, vilket leder till sämre hälsa och därmed högre vårdkostnader. Detta är inte med i dessa analyser. Samtidigt menar rapporten att andra åtgärder har visat en betydligt bättre nyttokvot - till exempel olika infrastrukturåtgärder, sänkta hastigheter och arbete mot rattfylleri. Dessa åtgärder har också fördelarna av att uppfylla de tre kritierierna som karaktäriserar goda säkerhetsåtgärder samt att uppmuntra fler till att cykla.

Det saknas i själva verket helt rationella argument för att använda cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd. För det första är det som jag visade ovan inte en bra säkerhetsåtgärd till att börja med. Dessutom uppfyller den inte ett ytterligare kriterium jag vill ställa - "användarvänlighet". Cykelhjälm går att felanvända på flera olika sätt. Spänn bandet för löst, eller sätt hjälmen fel på huvudet och den är verkningslös, ja till och med farlig. En säkerhetslösning ska inte gå att felanvända, jämför med till exempel airbags.

För det andra har den förväntade minskningen av skallskador har inte inträffat med kraftigt ökat hjälmbärande. Människor tar alltså vaccinet samtidigt som sjukdomen sprids. Eventuella minskningar av skallskador som kunnat observeras bland cyklister i samband med till exempel hjälmlagar i olika länder tog sin början innan lagens införande och samma minskning kan också observeras bland fotgängare som inte bär hjälm. Detta "tredje faktorn"-problemet diskuteras i regel inte av hjälmförespråkare. Vidare är det långt ifrån säkert att risk per capita minskat. I regel följs ökat hjälmbärande av minskad cykling. Även om antalet skallskador minskar är det alltså inte alls säkert att de minskar utslaget på antalet cyklister. 

Och nu slutligen så visar det sig att det inte ens är en samhällsekonomiskt försvarbar åtgärd. Behövs fler argument? Det ensidiga fokuset på cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd för cyklister kostar både liv och ekonomiska resurser bortom all rimlighet. Det är dags att släppa cykelhjälmsparadigmet! 

I Göteborg planeras en omdaning av en rondell som går under namnet "Mariaplan". Trista parkeringar och traifkimpediment ska bli möbleringszoner och torgyta. De bilfria ska äntligen också få god tillgänglighet till handeln som finns där. I stort sett är tankarna med omdaningen fantastiskt bra tycker jag. Det tycker däremot inte Göteborgslokalers vice ordförande. 

Jag var nyligen aktuell i GP tillsammans med Yimby-samordnaren Patrik Andersson med en replik till just Göteborgslokaler. De verkar tyvärr sitta fast i en obsolet planeringstradition och föråldrade analysmodeller. Då handlade det om grannskapsenheter och centrumanläggningar. Nu handlar den istället om tillgänglighet. 

Tonläget är ordentligt uppskruvat, som det brukar vara på män i övre medelåldern när det gäller trängselskatt och västlänken. Redan i ingressen är det nästan falsett:

"Finns det någon förnuftig människa som tror att torg och torghandel kan leva utan butiker och verksamheter? Och som tror att människor väljer att besöka ett torg som man inte kan nå?"

En sidoanmärkning här är att just benämningen "torg" som beskrivning av Mariaplan är en ganska rejäl eufemism. "Trafikplats" hade passat bättre. Hur som helst visar det sig snart vart skon klämmer:

"Men just där - på Mariaplan - vill stadens företrädare minska tillgängligheten till torget för handikappade och även andra, som kommer hit med bil."

Redan här kan man börja syna den argumentationskedja som börjar ta form. Tillgängligheten för bil ska alltså minskas på något sätt. Detta innebär alltså, enligt Lisbeth Grönfeldt Bergman (M), att det här torget/trafikplatsen kommer bli fullkomligt omöjligt att nå. Alltså om tillgängligheten är mindre än 100 procent skiftad till förmån för bilen går punkten inte att ta sig till. Det är ganska uppenbart att den argumentationskedjan är felaktig. Att någon skulle försöka skapa ett torg som inte går att nå är en halmdocka.

...bli någonting i denna riktning imorgon. Omöjligt att nå?

De logiska kullerbyttorna fortsätter sedan på ett nästan underhållande sätt:

"Buss och spårvagn i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att ta sig till butiker med dessa färdmedel och inte heller att cykla. Det finns faktiskt människor som är beroende av att komma nära med bil!"

För det första konstaterar trafikplaneraren dr Christer Ljungberg redan 2006 att en majoritet av centrumhandelns kunder tycks komma till etableringarna utan bil. I Lund kommer till exempel bara 18 procent till butikerna med bil. 82 procent kommer alltså dit på annat sätt, till övervägande del till fots, med cykel eller med buss. Liknande siffror har sedan dess framkommit för fler städer i Sverige om jag inte missminner mig.

För det andra är resonemanget en logisk kullerbytta. Att vissa behöver använda bil betyder inte att alla eller ens en signifikant andel av butikernas kunder behöver bil (vilket vi också ser i invändningen ovan). Det är alltså inte ett argument för att skifta tillgängligheten 100 procent till bil på bekostnad av tillgängligheten för andra trafikanter. Det enda detta argument visar är ett enögt perspektiv. Inget transportslag kan passa alla. Detta är i själva verket ett kraftfullt argument för ombyggnationen, då den syftar till att öka tillgängligheten för de trafikslag som idag har på tok för låg tillgänglighet, så att situationen blir mer balanserad. Det går lika gärna att hävda:

Bil i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att använda detta transportmedel. Förutom att staden skulle korka igen så kan man vara för ung, för gammal, funktionshindrad eller ekonomiskt hindrad. Dessutom är allt färre ens intresserade av att äga och använda bil i sin vardag.

Den omskrivningen är precis lika relevant och visar hur otroligt intetsägande och irrelevant detta argument är. Trafik är givetvis inte ett specifikt fordon utan människor och varor som rör på sig. Det står i stadens egen trafikstrategi, man kunde ju tro att det var politikernas jobb att faktiskt vara uppdaterade...

Med detta börjar dock debattören, förmodligen för sitt eget bästa, närma sig slutet. Det är dags för den avslutande one-linern som ska knyta ihop säcken och liksom klistra fast sig i läsarnas huvud:

"Det finns fler skrämmande exempel i staden där bilfientligheten slår hårt mot verksamheter och jobb - särskilt för unga göteborgare. "

I sjävla verket har den här typen av omvandlingar ett slående track-record just när det gäller handeln och butikernas omsättningar. Från NYC finns siffror som visar på nästan 50 procent ökning av handel när kantstensparkering blev cykelbana. Vidare dubblades hyrorna på kort tid runt Times Square sedan det blev bilfritt och fem nya flaggskepps-butiker öppnade. Detta redan då bara temporära material användes. Nu byggs det om till ett permanent torg. Vill man titta mer lokalt kan man se hur Odinsgatan och Friggagatan verkligen levt upp i och med omdaningen till en mer balanserad situation mellan trafikslagen. Eller så kan man titta på centrum inom vallgraven och hur de bilfria gågatorna blev en dundersuccé. Det finns en uppsjö av fall som styrker metodens effektivitet. Det finns inget stöd för att denna omdaning riskerar ett enda jobb, i själva verket är det snarare tvärt om. Det är skrämmande hur Göteborgs tradition av bilkramande från sextiotalet och fram till bara några enstaka år sedan har tillåtits slå så hårt mot verksamheter och jobb, men också glädjande att den undertryckta potentialen äntligen får frigöras!

I korthet är alltså debattartikeln fylld av logiska kullerbyttor, argumentationstekniska och faktamässiga fel. Detta kommer från en person som innehar en maktposition i ett av stadens offentligt ägda bolag. Göteborgarna förtjänar bättre styrning av staden.