Min Vision

I en artikel i SvD presenteras SL's nya prishöjningar för alla miljökämpar som nobbar bilen och istället väljer klimatsmart pendling. Ja för så är det ju, att man måste betala för att vara klimatsmart. Det är inte nog att man betalar ett högt pris i komfort och bekvämlighet, dessutom ska man också betala än mer pengar. Än en gång höjs priserna och antagligen försämras servicen än en gång. För alla resenärer. Jag kommer från Östergötland. Där är det mer lönsamt att ta bilen till jobbet om man bor några mil bort istället för att välja buss. Samma sak i Stockholm tydligen. De som reser kollektivt och alltså gör stora miljöinsatser ska också betala mest. Inte nog med uppoffringarna de redan gör, nej, vill man vara klimatsmart ska det kosta. Det roligaste är att ungefär hälften av kostnaden är subventionerad av skattepengar. Alltså kostar resan dubbelt så mycket som man betalar för den. Man kan ju undra hur det kan vara många gånger billigare att en person åker ensam i en bil än att 50 personer delar på en buss. Men tydligen är det så.

I alla fall så är kategorin resenärer som man hatar mest, ja kollektivtrafiks-samordnare hatar uppenbarligen alla sina kunder, är de sporadiska resenärerna. De som gärna hoppar på en T-bana eller spårvagn i flygande fläng bara för att det passade just då, den gången, kanske för att man var på något specialärende. För dessa ökar SL priset med 20%. Det är snart billigare att ta bil, betala trängselavgift och betala parkeringsplats än att åka med kollektivtrafiken när man ska in och köpa nån present till någon. Det som är spännande med den här kategorin resenärer är att de ofta står i valet mellan just bil eller kollektivt. Det är dessa människor SL vill lära att lokaltrafiken inte finns för deras sporadiska behov. Vill man vara med ska man ha ett periodkort och resa stadigt. Annars kan du lika gärna ta bilen och skita ner miljön tycker SL.

Jag är själv en sporadisk nyttjare av kollektivtrafiken, dock i Göteborg då. Oftast cyklar jag, men ibland så blir det spårvagn eller buss för att det passade just då. Jag reser inte ens i närheten för att det ska vara vettigt med ett periodkort, utan någon gång då och då. Jag riktigt känner SL's mjugga attityd ända hit till västkusten. Hade samma grej hänt här hade jag definitivt valt bilen, för bil har jag en. Jag är en större kramare av konsumentmakt än av att välja miljömässigt rätt i alla lägen. För väljer jag baserat på min uppfattning om pris och kvalitet så tvingar jag tillsammans med alla andra som också utnyttjar sin konsumentmakt fram en förändring som tillslut kommer medföra det system jag vill se, eller i alla fall något som är närmre det. Därför vill jag uppmana alla Stockholmare att nobba SL. Välj bil eller cykel istället. Visa vad ni som konsumenter tycker om prishöjningar och allt oflexiblare sätt att betala resan på. Jag sympaticyklar här på mitt hörn så länge med stadiga 8km i vardera riktningen varje dag.

Samtidigt så drömmer jag om det moderna samhället med gratis kollektivtrafik i innerstäderna, välplanerade och högprioriterade cykelvägar byggda för att möjliggöra cykling i höga hastigheter och tydligt avskiljda från både fotgängare och bilister. Min dröm och vision för städer är att det ska vara lätt att ta sig runt och att bilar inte ska behövas annat än för varutransporter och möjligen människor med funktionshinder. Det ska vara billigt och enkelt att vara miljösmart, det ska falla sig naturligt helt enkelt. Men SL är ju i alla fall tydliga; har du inte behov av mer än enstaka resor så behöver du inte besvära dig. Ta bilen och skita ner miljön istället så slipper vi dig. Det är säkert bra för samhället.

Jag vet inte om alla är medvetna om det, men staten försöker engagera sig i att öka jämställdheten bland landets entreprenörer. Det kan ju låta trevligt, men sättet man gör det på är att skapa finansieringspottar som bara kvinnor kan söka pengar från, rikta utbildning och coaching enbart till kvinnor och på andra sätt curla med kvinnor.

Det kanske inte låter som ett stort problem, men betänk vad det handlar om. Statens curling av kvinnliga företagare snedvrider konkurrenssituationen och sätter marknaden ur spel. När kvinnor får betydligt mer förmånlig finansiering och bättre stöd och hjälp så betyder det samtidigt att deras företag konkurrerar med mäns företag på ojämlika villkor. Det medför två ganska tråkiga effekter:

För det första så gör staten kvinnorna en stor björntjänst. Att bli curlad är aldrig någonsin något positivt egentligen. Man lär sig inte att livet är hårt och svårt, man lär sig inte att hantera motgångar och konkurrens. Staten hindrar kvinnor från att lära sig hur entreprenörsskap och företagande verkligen fungerar genom allt curlande. När sedan kvinnornas företag möter världsmarknadens hänsynslösa konkurrens, ja då saknas viktiga kompetenser och lärdomar hos de curlade. Det är förödande för alla som blir utsatta för det.

För det andra så ger dessa satsningar en signal om vilka staten vill ska driva företag. Det gör att kompetenta manliga entreprenörer söker sig utomlands eller än värre aldrig vågar välja en utbildningsväg som förbereder för att starta och driva företag och näringslivsverksamhet. Det gör att många potentiella företagare aldrig blir det och alltså inte skapar jobbmöljligheter, ekonomisk vinst och stärker nationens konkurrenskraft.

Lägger man ihop dessa två effekter får man att de företagare som man "lyfter fram" på grund av allt curlande inte kan klara av en "jämställd" marknad, dvs en marknad där alla konkurrerar på samma villkor. Då kanske det i media heter att kvinnor strukturellt motarbetas. Men det gör faktiskt det samma för marknaden. Den som inte klarar av en konkurrenssituation har ju faktiskt inte där att göra egentligen. Man får dessutom då att den icke-curlade gruppen inte kommer fram i konkurrensen med den curlade nog för att nå världen och världsmarknaden. Man kanske inte kommer fram alls. Detta gör att de företagare som ska bygga Sveriges nya företag inte kan det för att de aldrig fått chansen att lära och att de företag som fick chansen att lära sig motarbetas till den grad att de inte kommer fram till följd av ojämlika konkurrensvillkor. Summan: Sveriges konkurrenskraft sjunker.

Slutsats: Staten gör företagandet en stor björntjänst när de kvinnocurlar. Det gynnar ingen och skapar ett läge där hela nationen och befolkningen är förlorare.

Jag har fått ett svar nu från UMO. Det var några fler än jag som intresserat mig för att mejla och påtala deras unkna och mansföraktande jämställdhetssida. De skickade alltså ut ett standardsvar där de gör ungefär allt utom att svara på mina sakliga frågor. Men jag vill vara öppen med hur debatten går så självklart publicerar jag deras svar:

"Hej Johannes!

Tack för ditt mail. Vad tråkigt att du tycker att det verkar som att UMO bara är till för tjejer/kvinnor.

Du får samma svar som flera andra som har mailat oss efter Pär Ströms blogginlägg.

UMO är en skattefinansierad sida, som efter initiativ från landets ungdomsmottagningar byggdes på uppdrag av regeringen som en del av insatser för just jämställdhet. UMO:s uppgift är  att så mångsidigt och sakligt som möjligt informera unga om rättigheter och skyldigheter  enligt svensk lagstiftning. I detta fall beskrivs riksdagens definition av jämställdhet med exempel som är relevanta för en ung målgrupp. På UMO arbetar vi för att motverka stereotypa könsnormer som ofta leder till ojämställdhet. (Läs mer om diskrimineringslagen på www.do.se.)  Ett exempel  på det är att vi alltid lägger vikt vid att relationer (mellan två eller flera personer) ska bygga på ömsesidighet och respekt. Detta blir nog tydligt om man besöker fler sidor på UMO.

Allt material på sajten genomgår en kvalitetssäkringsprocess i flera led, som innebär att varje text granskas både av flera experter inom olika områden (däribland det område texten behandlar) samt utifrån våra riktlinjer för språk och perspektiv. Varje text revideras dessutom med jämna mellanrum. På UMO arbetar vi aktivt med ett normkritiskt perspektiv, som kortfattat innebär att alla ska känna sig inkluderade och synliggjorda, oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, ålder och funktionalitet. Du kan läsa mer om detta på http://www.umo.se/Om-Umo/Sa-arbetar-vi/ "

Det visar sig också att mansföraktet är ärvt från regeringen. Läs själva om ni är intresserade, men glöm inte att ta på genusglasögonen först. För er som är ovana så är ett litet tips att fundera över varför det är viktigare att män slutar slå kvinnor än tvärt om när relationsvåldet i många internationella undersökningar visar sig vara helt jämställt. http://www.regeringen.se/sb/d/2593/a/14257

Statsfeminismen kan bli rätt tröttsam ibland och därför är det viktigt som medborgare att reagera mot den. På ungdomsmottagningens hemsida så kan man läsa om jämställdhet. Problemet är bara att all information som ges baserar sig på könsmaktsordningen. Man omtalar bara de lägen då kvinnan blir diskriminerad och utsatt, men nämner inte ett ord om någon ojämställdhet som drabbar män! Man skriver nästan ordagrant att killen är problemet och tjejen är offret. Detta är vår nationella, statliga information till våra ungdomar: Är du tjej är du förtryckt och är du kille så förtrycker du. Så kan man ju inte ha det. Det stämmer inte med verkligheten så jag bestämde mig för att helt enkelt gå igenom hela sidan och invända mot alla sakfel och osynliggöranden som UMO gör sig skyldiga till. Alltihopa skickade jag i ett mejl för att om möjligt få svar på varför man har en sån ojämställd hemsida om jämställdhet. Det blev ett ganska långt mejl:

Hej!
Jag heter Johannes Westlund och är till vardags teknologstudent på Chalmers. Privat har jag ett starkt intresse för jämställdhet och bloggar bland annat då och då om det. Jag följer också jämställdhetsbloggar och en av dessa pekade på att informationen ni har på siten om jämställdhet i själva verket är felaktig, vinklad och missledande. Så jag har lite frågor om varför ni väljer att skriva som ni skriver och varför ni utelämnar en hel del viktigt om jämställdhet. Det kommer bli något av en lista.

Ni skriver under rubriken "Målet är ett jämställt samhälle", riktigt bra rubrik måste jag inflika, explicit att en fjärdedel av jämställdhetsmålen (1 av 4 punkter) är att "killar slutar använda våld mot tjejer och att killar och tjejer ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp". Jag håller självklart med i sak, men ni skriver inte att "tjejer inte ska utsätta andra människor för psykisk eller fysisk misshandel". Alltså tolkar jag det som att ni anser att det är okej med våld om en tjej slår en annan människa? För även om det kan verka lite främmande för en feministisk världsbild som jag antar dikterat innehållet på den här sidan så existerar lagförda kvinnor som faktiskt slagit män. Är det inte bättre att välja en jämställdare och mer könsneutral formulering "människor slutar använda våld mot varandra och att människor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp"? Varför valdes formuleringen där män automatiskt placeras i förtryckarens roll och kvinnor automatiskt i offrets? För även om det skulle vara så att det ofta är så finns väl ingen anledning att fortsätta underbygga den rollfördelningen? Huruvida det verkligen är så att män slår kvinnor mer än kvinnor slår män är också ifrågasättbart.

Vad gäller relationsvåld exempelvis visar internationella undersökningar på att våldet är ömsesidigt och att kvinnor såväl som män både kan påbörja brukandet av våld såväl som att vara ensam om att bruka det mot sin partner. Vidare visar också undersökningar på att kvinnor oftare använder tillhyggen vilket gör att skadeverkningarna i bästa fall är ekvivalenta för den som utsätts för våldet. Eftersom det i feministiska Sverige är lite radikalt att hävda att relationsvåldet är jämställt bemödar jag mig med att länka en rapport på C-nivå som bland annat refererar till några av dessa internationella undersökningar jag syftar på: http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:425982. För övrigt kan kritik framföras mot punkt tre också. Innebär att män ska hjälpa till lika mycket i hemmet också att kvinnor ska förvärvsarbeta lika mycket som män? Eller ska män helt enkelt generellt sett finna sig i att jobba betydligt mer än sin kvinnliga partner?

Sen har ni en fantastisk rubrik igen, "Samhället är inte jämställt". Jag håller helt med er. Samhället är inte jämställt. Ni skriver:

"Kvinnor tjänar oftast mindre pengar än män. För nio av de tio vanligaste jobben har kvinnor i genomsnitt sämre lön än män, trots att de alltså gör samma jobb"

Detta är inget annat än en myt. Orsaken till att lönerna diffar är prioriteringar och egna val vilket bland annat undersökningar visar på. Pär Ström tar upp det i sin bok "Sex feministiska myter". Lönegapet som det ofta pratas om, det oförklarliga alltså, ligger på mellan %1 och 6% och förändras snabbt till kvinnors fördel. Resten av glappet förklaras av vad ni skriver lite senare:

"Kvinnor jobbar lika mycket utan betalt som betalt, medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Obetalt jobb är sånt man gör hemma, som att städa, diska, och tvätta. Kvinnor tar oftare ledigt från jobbet för att ta hand om barn och det gör att de bland annat får lägre pension än män."

Kvinnor gör andra prioriteringar än män. Detta förklaras bland annat av biologiska orsaker, samhällets attityder och bemötande mot föräldrar, en ojämställd lagstiftning vad gäller föräldrarskap med mera. Tycker ni helt allvarligt att en deltidstjänst ska ha samma lön som en heltidstjänst? För det är detta som ni vänder er emot när ni säger att kvinnor har sämre lön än män i genomsnitt. Allt beror på hur man räknar. Jämför man månadslönerna är det nog sant. Jämför man timlönen med hänsyn tagen till hur beredd man är på att ställa upp för företaget när det krävs och så vidare så är det en lögn. Hur ska vi ha det? Lön per arbetad timme eller samma lön oavsett om man jobbar 10% eller 100%?

Vidare uppger Sveriges Ingenjörer att kvinnliga ingenjörer numera får ungefär 1000kr mer i lönekuvertet än män med motsvarande utbildning och anställning. Vi ser alltså ett inverterat lönegap. Ändå vidhåller ni alltså då att kvinnor tjänar mindre än män per arbetad tidsenhet? Trots att detta inte stämmer?

Ni skriver vidare:

"Många fler kvinnor än män är oroliga för att utsättas för misshandel och fler kvinnor än män råkar ut för hot om våld. Vem som faktiskt misshandlas mest är svårt att säga..."

Det är faktiskt inte svårt att säga vem som misshandlas mest, vilket bland annat Pär Ström visar med hjälp av statstik från BRÅ, statistik som tar under 10 minuter för den drivne informationsgrävaren att leta fram. Män misshandlas betydligt oftare än kvinnor. Män leder överlägset offerstatistiken för alla våldsbrott utom möjligen våldtäkt. Det är inte svårt att säga vem som misshandlas mest. Varför har ni inte skrivit som det faktiskt är? Att män löper många gånger större risk än kvinnor att misshandlas?

Ni skriver vidare:

"... Och i till exempel historieböcker skrivs om vad olika män har gjort, men sällan berättas kvinnors historier."

Jag vet inte om sömnen var ständigt närvarande på de historialektionerna som de som skrev det där genomgick under högstadie eller gymnasium, men faktum är att hur hemskt det än är så har män en centralare roll i den historia som finns helt enkelt eftersom män har gjort mer omvälvande saker, på gott och ont. Hävdar ni på allvar att det är viktigare att lyfta fram en kvinna ingen någonsin har hört talas om än att diskutera Hitlers eller Stalins förintelser? Eller kanske Sveriges stormaktstid? Eller Lord Nelsons historiska sjöslag mot franska flottan? När man diskuterar historia diskuterar man antingen världspolitiska händelser eller så diskuterar man den typiska människans förutsättningar. Man ska komma ihåg att Lord Nelson, Hitler, och vad de där gubbarna nu heter tillhörde respektive maktelit. De var inga "typiska män". Så lika diskriminerade som kvinnor är av historieskildringen och historiestuderandets intresse för världspolitiska händelser är den typiske mannen i ett givet samhälle. Anledningen till att man inte berättar "kvinnors historier" är helt enkelt att extremt få sådana historier finns. De flesta känner väl dock till kvinnorna som klädde ut sig till män för att vara priater i karibien? En ganska spridd histora. Det finns inte många historier om vanliga män som blev piratmatroser som berättas, alltså premieras kvinnor i det här läget eftersom underlaget ger oss att betydligt fler manliga historier borde finnas. Ändå är det bara kvinnornas som är spridda. Naturligtvis för att de är ovanliga. Och så är det ju med historien. Avvikelser är mer spännande än det vanliga. Vad gäller internationell politik så är ju tyvärr kvinnor underrepresenterade vad gäller större politiska historiska händelser. Detta visar ju på en ojämställdhet som fanns då, men man kan ju inte skriva om historien bara för att den ska passa våra jämställdhetsideal idag? Vi bör väl hålla oss till det som verkligen hänt. Detta medför ofrånkomligen att en liten grupp mäns historier kommer att dominera och det avspeglar en del av vår historia. Anser ni att vi bör förvanska historien? Förtiga viktiga delar av historien som format vår kontext och samtid bara för att män tillskrivs dem?

Här tar dock er punktlista slut och ni analyserar och drar en slutsats:

Även om de här exemplen visar att tjejer på många sätt har det sämre än killar så finns det förstås killar som har det dåligt och som kan drabbas av samma problem som tjejer. Att det finns olika förväntningar på killar och tjejer kan till exempel göra att det är svårt att se när killar är deprimerade eller har problem som bara tjejer förväntas ha. Jämställdhet handlar om gruppen kvinnor jämfört med gruppen män.

Här finns flera invändingar att göra. Texten formuleras på ett sätt som tydligt förmedlar att tjejer strukturellt har det sämre än killar medan vissa killar kan ha det dåligt. Alltså: det kvinnliga könet är strukturellt diskriminerat emedan vissa individer av manligt kön råkar illa ut på grund av varationer inom kollektivet. Detta är inte sant. Det finns flera områden som ni underlåter er att nämna där killar och män diskrimineras:

• Juridisk diskriminering - Män har sämre rättsligt skydd än kvinnor. Speciellt familjebalken är ojämställd och gör att män har en väldigt svag roll som föräldrar. Men det finns fler punkter som diskriminerar män.
• Svag roll i relationer - Delvis till följd av vad som nämns ovan, men också till följd av att direktiv till socialen tydliggör att socialen ska ta kvinnas parti vid konflikter i relationer. Det manifesterar sig också i att kvinnor vinner 95% av alla vårdnadstvister. Bland annat.
• Högre självmordsfrekvens - 75% av alla självmord begås av män.
• Kortare genomsnittslivslängd - 4,2 år kortare senast jag kollade.
• Högre genomsnittlig arbetsbelastning - Närmare bestämt 17 minuter mer enligt en undersökning.
• Betygsdiskriminering i skolan
• Skolan är utformad för kvinnor och där finns extremt få manliga förebilder vilket har korrelation med resultat.
• 57 gånger högre risk att avlida vid arbetsplatsolyckor i Sverige. 2010 dog 1 kvinna och 57 män.
• Större risk att bli misshandlade - som jag redan nämnt.
• Dålig tillgänglighet i psykvården - Att för en man träffa en manlig psykolog eller terapeut är nästan omöjligt idag tyvärr och många gånger finns behovet för en man att prata med någon som har liknande referensramar. Tjejer relaterar oftare lättare till tjejer och killar lättare till andra killar. Tyvärr så är antalet manliga psykologer och terapeuter betydligt mindre än antalet kvinnliga.
• Depressionsdiagnostik - symptombilden gör att färre män upptäcks trots att män i större utsträckning drabbas och oftare drabbas av de värsta formerna av depression. Antagligen har detta ett samband med självmordsstatistiken som i sin tur har sin lilla del i den generella livslängden.
• Dålig tillgänglighet inom viss vård - Bland annat urologi är otillgänglig. Gynekologiska mottagningar finns överallt, men för en man med underlivsbesvär är det många gånger nästan omöjligt att ens komma i kontakt med en specialist. Prostatit är ju exempelvis en sjukdom som tyvärr idag är svår att få behandling för trots att den är mycket smärtsam.

Varför nämner ni inte åtminstone några av dessa viktiga problem. Av 9 problem ni nämner så drabbar 9 av dessa kvinnor (ja 7, eftersom 2 baserar sig på en direkt myt). Trots detta finns minst lika många problem som drabbar män. Varför har ni valt att bara fokusera på kvinnors problematik? Samhället är inte jämställt som ni konstaterar, och sen bevisar genom er ojämställda framställan av jämställdhetsproblematiken. Jag tycker det är tragiskt att ni ger så dålig information till unga män och kvinnor om att ojämställdhet drabbar båda könen och att båda könens problematiker är viktiga att ta på allvar.

Jag går vidare till nästa stycke. Här spökar feministiska teorier. Mannen definieras som räkmackeglidaren och kvinnan som den förtryckta. Stämmer detta med verkligheten? Inte nödvändigtvis. Hittills är könsmaktsordningen som det där är en produkt av obevisad.Vad gäller bilolyckor så måste jag också fråga vad siffran avser. Avser den olyckor per körd kilometer per kön eller avser den bara antal olyckor fördelat på kön? För att män kör mer bil är bevisat. Bland annat i yrkestrafik är mansdominansen stor. I så fall är det inte orimligt att fler män är med i olyckor totalt sett eftersom fler män än kvinnor helt enkelt finns på vägarna. Men det jag störde mig på mest var:

"Det finns också de som tjänar på att samhället inte är jämställt. Det kan till exempel vara män som har det lättare att bli chefer än kvinnor..."

Jag tycker det är märkligt att man gör det uttalandet samtidigt som rekryteringsföretag uppger att bolagsledningar och ledningsgrupper efterfrågar en kvinna vid rekryteringsprocesser. De flesta vill spontant ha en kvinna över 35, ingenjör, enligt en rekryterare som citeras i Pär Ströms bok Sex feministiska myter jag redan varit inne på. Vidare finns ett antal mentorsprogram enbart tillgängliga för kvinnor som är till för att hjälpa just kvinnor till chefspositioner inom företag. Det finns inga sådana för män. Vidare listas lovande kvinnor på en rekryteringsbyrå (Pär Ströms bok igen) från en ålder av ca 30. Män ska vara riktigt glada om de kommer in på listan efter 40. Det omtalade glastaket är en motbevisad myt. Problemet är att det inte finns tillräckligt många kvinnor som vill bli mellanchefer, och såklart en viss eftersläpning eftersom det faktiskt tar tid att avancera i ett företag. Gubbarna som sitter där nu började för 30 år sen. Då var läget ett annat i Sverige. Men faktum är att det är lättare för en kvinna att bli chef än för en man att bli det just nu i Sverige på grund av de genuspolitiska strömningarna som skapat den här sjuka könsdiskrimineringen mot män. Varför skriver ni något som så uppenbart inte stämmer?

Jag hoppas att det inte blev för mycket frågor och förväntar mig raka och klara svar varför ni konsekvent osynliggör killars problematik och faktiskt placerar mannen i en förövarroll och kvinnan i en offerroll. Varför bryr ni er bara om att skriva om kvinnans situation? Är er site bara till för kvinnliga ungdomar eller?

Tack så mycket för er tid

Jag är en trogen läsare på GenusNytt. Och ibland kommer riktiga guldkorn fram. Denna gången rör det sig om en kontroversiell uppsats skrivet som ett examensarbete på socionomprogrammet vid mittuniverstetet: http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:425982. Författaren heter Elin Arvidsson.

Uppsatsen handlar alltså om kvinnors våld mot män i nära relationer. Om det är något det är tabu att tala om i Sverige så är det just detta, att kvinnor likväl som män kan bruka våld i nära relationer. Jag har skrivit om det förut och tänker inte ägna spaltmeter åt att pläddera igen. Antingen så har väl ni läsare stängt porten och fällt ner gallret i avsmak eftersom ni inte håller med eller så kommer jag bara försöka slå in öppna dörrar. Ingetdera verkar speciellt produktivt.

I uppsatsen uttrycker författaren sig försiktigt med formuleringar såsom "utmanar feministiska ansatser" och liknande, men när man läser inser man att även om formuleringarna är försiktiga utgör den en totalsågning av den feministiska världsbilden. Hon visar att det vanliga feministiska tjatet om att ekonomisk, politisk och vad annan makt (alla) män hela tiden anses ha inte påverkar ifall en människa oavsett kön kan använda våld för att kontrollera sin partner. Om mannen så är miljonär, VD och President samtidigt kan en kvinna bruka våld oprovocerat mot honom i syfte att kontrollera och förtrycka, på precis samma sätt som män kan göra det. Med andra ord är problemet inte ett manligt problem, eller ett strukturellt patriarkalt förtryck, utan ett allmänmänskligt problem. Precis vad jag har hävdat hela tiden. Nu ska sägas att uppsatsen utgår ifrån endast en respondent, men statistik från andra internationella undersökningar används som stöd, och man kan också göra iakttagandet att i det granskade fallet så är de faktorer som traditionellt sett anförs av feminister som skäl till att kvinnor inte kan utsätta män i själva verket oviktiga och saknar betydelse.

Vidare tar uppsatsen upp en viktig skillnad i hur samhället bemöter utsatta män respektive kvinnor. Det saknas i stort sett vägar för män till hjälp. Några mansjourer existerar men vad gäller samhällets istitutioner så är de i regel enbart utformade efter kvinnan. Socialtjänsten har faktiskt till och med i uppdrag att särskilt ta kvinnans parti! Respondenten i uppsatsen beskriver hur han omöjligen kunde få hjälp av samhället om han inte hade gedigen bevisföring, medan kvinnan som utsatte honom för våld helt utan att anföra ett enda bevis enbart genom att knysta om att han skulle ha slagit henne genast fick hjälp och stöd. Bevis var liksom aldrig intressanta.

Som en tragisk avslutning kan sägas att respondenten och kvinnan som utsatte honom för våld väntade barn när problemen började uppkomma. Han fick inte närvara vid födseln av hans egen son och har åtminstone inte vid uppsatsens utgivning ens fått träffa sitt barn. Kvinnan driver en process för att få ensam vårdnad och man kan ju lungt säga att hennes chanser är goda. 95% av fallen vinner kvinnan. Han själv vill ha delad vårdnad och tror att barnet behöver både en mamma och en pappa. Men sannolikt är att han aldrig kommer få träffa sin son och att sonen tvingas växa upp utan sin pappa.

Detta är Sverige år 2011. Jag blir alltmer mörkrädd. Jag rundar av här för att inte förlora mig i akademisk prosa. Är man svältfödd på sådan finns gott om den i uppsatsen. Bara att läsa. Men det är fantastiskt att detta lyft fram av modiga individer som vågar trotsa den feministiska världsbilden, ifrågasätta och säga: "Det här stämmer inte." Ett ljus i tunneln förhoppningsvis. Svenska samhället sviker män. Det är dags att reagera!

http://www.politometern.se/Jag tänkte göra en uppföljning av mitt tidigare inlägg om mobbning. Fallet Elizabeth, artikel finns här, och den större helhet som det ingår i har blivit mera omskrivet. Jag vill bara kort lista lite olika bra saker som skrivits och länka till relaterade artiklar och sånt för att få med helheten också och historier runt omkring.

Först och främst: helheten. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mobbad-elev-far-skulden_6390971.svd är den långa och otympliga länken som jag inte orkar dölja bakom en snyggare text. Här presenteras fakta om hur mobbning hanteras i våra skolor. Av de 66 fall som anmäldes till Barn- och elevombudet, vilket torde vara en ganska liten andel, handlade 44, dvs 2/3, om att skolor skuldbelagt offret. Jag citerar:

”A kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt eget beteende."

Då var det klart då. Ska vi överföra det på resten av samhället? Det är numera också den våldtagnes fel att han eller hon blev våldtagen. Det är den misshandlades fel att han eller hon blev slagen. Det är den mördades fel att han eller hon inte längre lever. Då kan vi ju avskaffa polis och rättsväsende, vilket vore en besparing. För om allt är offrens fel, ja då reglerar ju skulden så att säga sig själv. Brottet att man betedde sig fel straffas med blåmärken, sår och död. Horribelt. Sen när var det okej att slå och trakassera folk som beter sig annorlunda? De som tycker det borde omedelbart förses med förbud att verka inom skolan.

Det finns också en fantastisk anekdot därute: Min historia om att vara utsatt för mobbning…. Riktigt bra skrivet, hett tips från mig. Den tar sitt avstamp i något väldigt personligt men slutar i samhällets tendens att alltid förtiga problematiken. Jag citerar:

"Det som gör mig mest illa just nu, det är vuxna politiker som påstår att det inte finns någon mobbning i skolorna. Lärare som säger att dom inte ser någon mobbning. Det är det som gör mig mest illa. Jag är och kommer förbli ett bra tag väldigt engagerad i den här frågan. ”Högt” uppsatta Socialdemokrater i Oxelösunds kommun har sagt att jag borde ”tagga ner” mitt snack om mobbning."

Ytterligare en bloggare försöker hitta sätt att vända trenden, att ta tag i problemen. Det som gäller i samhället ska även gälla i skolan. Igen, klart läsvärt.

Det finns självklart mycket mer. Fallet är lätt att använda för att plocka politiska marginalpoäng och politiska bloggare älskar att plocka dessa. Varken röd, grön, brun eller blå tycker väl att detta är bra. Rent politiskt finns nog enigheten att detta är förkastligt och frågan handlar mest om vem som snabbast och kraftfullast bansunerar ut sitt fördömande. De ovan nämnda bloggarna tyckte jag komplementerar varandra bra. Kolla http://www.politometern.se/, där finns det mera. Jag orkar inte hålla på och lista precis alla bloggar som skriver om ämnet såsom vissa lite större bloggare gör. Det handlar ju mest bara om SEO, sökmotoroptimering, för politometern. Ju fler länkar, desto fler artiklar och bloggar på förstasidan dyker din blogg upp som relaterad till. Jag tycker det systemet är skitdumt då det inte tar hänsyn till att man faktiskt skriver om ämnet, om de bloggar och artiklar man länkar till är relevanta och slutar mest i att den som listar mest vinner. Jag efterfrågar bättre algoritmer.

Men vad gäller sakfrågan, mobbningen, kan vi nog alla vara rörande överens om att den måste stävjas och motarbetas kraftfullt. Det är en kamp skola, föräldrar, och människor runtomkring måste föra gemensamt. Vi kan inte ha den otrygghet som finns i skolan idag om vi samtidigt tvingar dit barnen med skolplikt. Jag går så långt som att hävda att skolplikten är inhuman om den innebär att barn dag efter dag tvingas att utstå systematisk psykisk och fysisk misshandel. Tyvärr är det så det fungerar idag. Det anstår inte en nation med Sveriges ambitioner att ha det på det sättet.

SvD har publicerat en artikel om ett barn, Elizabeth, som är utsatt för ett av Sveriges största arbetsmiljöproblem, mobbning. Elizabeth ska börja sjätte klass, hon är inte ens tonåring. Enligt svensk lag är hon skyldig att varje dag infinna sig på sveriges största arbetsplats, skolan. Detta trots att hon systematiskt utsätts för kränkande behandlingar av sina jämnåriga. På raster när inga vuxna ser utsätts hon för olika former av psykologiska och fysiska kränkningar, altifrån slag och stryptag till mordhot. Detta fortgår varje dag och bryter ner henne som person och hindrar henne från att utnyttja sin fulla potential att lära sig.

Enligt skolan har Elizabeth autism. Det är i själva verket Elizabeths fel att hon är utsatt. Elizabeths mamma kommenterar saken med att konstatera att det är märkligt att autismen bara yttrar sig i skolan och ingen annanstans. Kanske är det så att mobbningen påverkar henne? Men för skolan är det bekvämt. Man har smidigt och lätt förlagt problemet med att ett barn systematiskt blir kränkt och nedbrutet på barnet självt. Hon har ju autism. Det förklarar varför hennes jämnåriga slår henne och utsätter henne för andra kränkningar. Det är hennes eget fel. För det är ju okej att slå på någon om denne är avvikande? Logiken brister även här, för det är såklart inte okej att slå någon någonsin, men skolan har hittat en förklaring till varför Elizabeth blir mobbad och också konstaterat att det inte finns något skolan kan göra. Problemet är elevens.

Jag erkänner, det är en snyft-berättelse. Men då ska man komma ihåg att i näsan varje klass finns någon som inte får vara med, som är lite "udda" eller som har "fel" kläder. Kanske blir man inte slagen och mordhotad, man kanske är den som ingen vill grupparbeta med eller som får sitta ensam i matsalen. Det är visserligen inte lika illa som att hotas till livet, men det är ju definitivt något som påverkar en person och som sätter märken i människan som kan bestå hela livet och hämma människan hela dennes vuxna liv. Jag påstår att i nästan varje klass pågår någon form av mobbning. Jag har inga belägg för det, mer än min egen erfarenhet. Men vi är många som kan vittna om utsattheten i skolan. Jag är en av de som var lite udda, som tidvis inte passade in i mallen. Det hände att jag blev slagen eller fastbunden, om jag ska tro mina föräldrar för själv har jag förträngt det. Jag menar på att det är vardag och händer i varje svensk skola. Det händer bakom kullen eller bakom bollplanket. Någonstans där vuxna inte ser och inte vet. Emedan de vuxna sitter i personalrummets trygghet tvingas barnen ut i ur och skur att möta mobbningen antingen som förövare, offer, eller åskådare. Det här händer inte bara Elizabeth. "The story never changes, just the names and places...". Kanske heter personen Kalle, Amanda, Erik, Sara eller Gustav.

Skolan är en av Sveriges otryggaste arbetsplatser. Tusentals fall av mobbning, kränkningar och andra former av trakasserier passerar årligen utan att åtgärder vidtas, utan att vuxenvärlden reagerar eller faktiskt tar ansvar. Det är aldrig offrets fel att förövaren slår. Hade samma sak hänt på en arbetsplats för vuxna hade det varit nog att åtala arbetsgivare och förövare. Förövaren för själva våldet, det psykiska såväl som det fysiska, och arbetsgivaren för att denne lät det fortgå över tid utan att ta tag i det och därmed tillät en alltför otrygg arbetsmiljö. I skolan finns små möjligheter att göra detta. Förövaren är för ung för att man ska kunna dra in rättsväsendet och skolan tycks alltid komma undan med nått mantra om för små resurser och olyckliga omständigheter. För eleven finns inte heller ett fackförbund som kan hjälpa och bistå i juridiska processer mot en arbetsgivare. Ytterligare ett skydd som saknas. Samtidigt är eleven tvingad att gå till skolan varje dag, tvingad att utsätta sig själv för nya mobbningssituationer. Eleven kan inte sluta, och byter man skola på eget initiativ så måste föräldrarna stå för skolskjutsen. Jag läste på ett annat forum om en anhörig till någon som blivt svårt misshandlad i skolan ställa frågan hur man motiverar ett barn som blivit misshandlat att gå tillbaka och utsätta sig för chansen att bli misshandlad igen. Mitt svar på den frågan är att det gör man inte. Men enligt lag tvingas tusentals föräldrar till just detta, att skicka sina barn mot ännu fler våndor och ännu mer mobbning.

Skolan ska vara en arbetsplats där alla kan känna trygghet. Skolan är den viktigaste tiden i en människas liv. Den inträffar under den tid då människan lär sig som snabbast. Misstag och saker man inte lär sig under den tiden har man små möjligheter att korrigera i vuxen ålder. Ett förlorat år i mellanstadiet kan betyda så fruktansvärt mycket för en persons potential och utveckling. Att alla ska få samma exellenta utbildning och möjlighet till framgång är en central fråga för mig. På en personlig nivå ger det varje människa samma chanser att nå sina drömmar, och för Sverige betyder det att nationens konkurrenskraft blir så stor som möjligt. Men när skolan inte är trygg kan man inte lära sig. När man sitter och ägnar lektionerna åt att fundera på hur man bäst ska fly undan mobbarna är inte inlärning något prioriterat. När det går så långt som att individen väljer att inte längre komma till skolan och därmed bryta mot lagen (och skolka) lär den sig ingenting alls. Om inte skolan får verktyg och skyldighet att agera snabbare, tydligare och betydligt mer förebyggande mot mobbningen så kommer den finnas kvar. Skolan måste ges både möjligheten och ansvaret att arbeta mot mobbning. Större möjligheter att utkräva skadestånd skall finnas för offren och skolorna ska straffas ekonomiskt varje gång ett barn far illa och detta inte hanteras snabbt.

Barnen kan inte välja till eller välja bort skolan därför måste skolan vara trygg och säker för alla. Om ens en person mobbas är det för mycket. Att ha en nollvision är för mig inte nog, för en vision är något långt frammåt som man försöker sträva mot och kanske i bästa fall närma sig. Skolan måste ha nolltolerans och krav på att ingen ska utsättas! Dessutom måste elever och föräldrar få en organisation att vända sig till som kan agera ombud för eleven i alla former av frågor som rör skolan. Ett fackförbund för elever helt enkelt. Eftersom elever i grundskolan är under 18 så bör detta vara något som ingår i hela paketet skola. Ingen ska behöva bli mobbad och när det händer ska det finnas någonstans att vända sig!

Det finns en superbra diskussion om det här med föräldrarskap. Där bland annat feminister gör den utmärkta observationen att kvinnor tar mest ansvar för hem och familj medan mannen gör karriär. Föräldrarledigheten tas i betydligt större utsträckning ut av kvinnor och många undersökningar visar att kvinnan "tar mest ansvar" för hemmet och barnen. Jag har ju visserligen bloggat tidigare om att det där med att ta ansvar för hemmet och hemmet är två olika saker, men vad gäller barn så finns det ju inget att anmärka på slutsatsen; Mamman tar mera ansvar som förälder.

Det är ju naturligtvis väldigt ojämställt och det drabbar åt två håll; pappan får svårt att skapa en relation till barnen och mamman hindras från att utvecklas i sin karriär. Det är ju också lätt att fastna i ett vuxenperspektiv. Man bör faktiskt också beakta barnets perspektiv. Så som det är idag får många barn inte möjlighet att vara med sin pappa så mycket som de skulle kunna vara om vi hade jämställdhet. De får inte möjlighet att etablera en djup relation till den ena av sina föräldrar. Det är skamligt hur vi ständigt låter det ske, och berövar barn deras relation till pappan.

Men varför ser det ut så här då? Det är en mycket legitim fråga. Här gör feminister i allmänhet frågan mycket enkel för sig och skyller på strukturer och normer. Det heter att "männen inte tar ansvar" och att "det är norm att mannen arbetar". Och det kanske är sant, men jag tycker man med det missar en riktigt stor sak som jag tror har en stor del i att mannen inte tar ett stort föräldraransvar. Den stora saken är att samhället i sitt bemötande med nyblivna föräldrar tydligt visar en sak; mamman är den "riktiga" föräldern. Pappan är ett bihang.

Vad har jag för stöd till det då? Man kan börja med hur blivande och nyblivna föräldrar blir bemötta. I en eminent artikel i SvD kommer några pappor till tals och berättar om sina erfarenheter. Om en pappa skrivs:

"På BVC kände sig som ett ”bihang” som i bästa fall höll koll på barnet medan kvinnorna pratade. Först efter att de bytt BVC-sjuksköterska och efter att Jens gått dit ensam med sonen, kände han sig tagen på allvar som förälder."

Hans upplevelse delas med alla pappor i artikeln. Och deras önskningar handlar inte om att få mer uppmärksamhet än kvinnan eller få en centralare roll. Deras önskningar handlar om att också få utrymme att ställa frågor, komma med funderingar, och bli tagna på allvar av personalen. Det är inga stora saker de begär, men inte ens det kan samhället ställa upp med.

Sen fortsätter det i den stilen. Barnbidraget går per automatik till kvinnan om inte hon personligen godkänner något annat. Föds barnet utanför äktenskap har inte pappan rätt att bli godkänd som vårdnadshavare om inte kvinnan vill det. Det krävs att papper skrivs under av mamman för att en pappa ska få vara pappa. Och sedan är det juridiska skyddet för pappor långt mycket svagare än för mammorna. I vårdnadstvister vinner mamman i 95% av fallen. Socialtjänsten ställer i regel upp på kvinnans sida tillsammans med kvinnojourer. Samhället skuldbelägger ofta mannan för övergrepp mot barnet och kan till och med häkta pappan om kvinnan bara antyder att han gjort något olämpligt. Sanningshalten är irrelevant. Mer om detta finns att läsa på http://www.dads-r-us.se/. Bland annat finns sanna historier om män som valt att avsluta sina liv efter horribla rättsliga övergrepp. Om vårdnadstvist sker kan mannen vara så gott som säker på att hans liv som pappa är över.

Man kan fråga sig vad det sänder för signaler. Genom hela processen att sätta ett barn till jorden och sedan vidare i föräldrarskapet behandlas pappan juridiskt och i möte med myndigheter som i bästa fall en andrahandsförälder. Är någon förvånad över att majoriteten av alla Svenska pappor då också blir andrahandsföräldar? Det pratas ju våldsamt mycket om att man ska inspirera och motivera tjejer till att bli Chefer. Varför inte lägga några skattemiljoner på att försöka jobba med pappagrupper och pappabemötandet? Och framför allt se till att göra lagen jämställd och könsneutral. Jag har en ett superbra förslag på vad som kan ändras:

• Inför obligatoriskt faderskapstest redan på BB.
  Alla har rätt att veta vem som är modern och vem som är fadern. Modern är oftast uppenbart vem det är, men fadern inte lika uppenbar. Man kan rent tekniskt lösa den biten redan på BB för alla sambopar och många andra par. Det kan för pappan vara lite "politiskt" känsligt att själv föreslå ett faderskapstest för mamman som mycket väl kan tolka det som att pappan anklagar henne för att ha varit otrogen. Om man gör det obligatoriskt så blir inte den "lokalpoltiska" situationen alls lika komplex. Detta löser också i stor utsträckning problemet med att mamman i ett sambopar kan hindra mannen från att få bli förälder och pappa genom att vägra skriva på papper utan man får det juridiska avklarat för båda parter.

Vidare måste man fundera över barnbidraget och varför det går enbart till mamman per automatik och inte delas lika. Försörjningsplikten delas ju enastående lika om mamman faktiskt godkänner pappan, men inte bidraget till densamma. Dessutom bör man inte begränsa sig till mina förslag utan i en sant jämställd och icke-feministisk icke-maskulinistisk anda arbeta för att göra föräldrabalken könsneutral. Jag tror en sossebloggare sa det bäst:

"Jag menar såhär. Det handlar inte bara om rättigheter, det handlar också om skyldigheter. Om vi någonsin ska tvätta bort stämpeln på kvinnan som den som ska ta hand om barnen, måste vi faktiskt ge männen samma rättigheter och skyldigheter som pappa. Annars kommer kvinnan per automatik bli den "naturliga" föräldern, den som vet vad som är bäst för barnen och därför ska ha möjlighet att välja bort den pappa som är "oduglig". Och i slutändan drabbas så klart också barnen. Så, inga problem. Uppdatera Föräldrabalken, som skrevs typ 1800-kallt, efter det liv vi lever idag och se till att genomföra mer jämställdhet i praktiken!"

Jag säger helt enkelt: word.

Jag trodde det var för självklart för att sägas egentligen. Jag trodde vi kommit längre i jämställda Sverige. Det blir på något sätt ett lågvattenmärke att behöva påpeka något så självklart, nämligen: skolan måste fungera för alla. Det finns mängder av anledningar till det. Bland annat så är utbildningsväsendet essentiellt viktigt när det gäller att skapa en konkurrenskraft hos varje människa och hos nationen Sverige. En likvärdig utbildning är enormt viktig för ett jämställt och jämlikt samhälle. Utbildningen formar oss som människor när vi är som formbarast. Misstag kan inte rättas till i efterhand. Individer och grupper vars behov inte tillgodoseddes blir väldigt begränsade i sitt vuxna liv. Ovana att läsa och skriva ger nackdelar överallt i samhället exempelvis. Det exkluderar människor från information och fritt debatterande på internet bara för att nämna två exempel. Bristfälliga kunskaper i argumentationsteknik och dålig träning i att presentera saker gör att en av världens största fobier är att stå och prata inför folk. Dåliga argumentationsfärdigheter placerar personer också i ett klart underläge i många olika kontexter. Man klarar inte av att hävda sin rätt mot företag exempelvis eller driva sin egen linje i diskussioner och beslut. Så här kan jag hålla på länge. Men poängen är gjord. En bristfällig utbildning begränsar människan.

På Skolverkets hemsida finns en rapport som utifrån statistik om resultaten funderar över varför pojkar presterar allt sämre och flickor presterar bättre. Man skyller på antipluggkultur och en "feminiserad skola" och ser det som delorsaker. Men en spännande artikel på Newsmill ger betydligt mer relevant, lättillgänglig och helt enkelt bättre information om vad det handlar om:

"Skolans uppdrag att bibringa kunskaper har fått konkurrens av kravet på att utveckla eleverna socialt. Man ska inte bara som lärare skriva individuella utvecklingsplaner som avhandlar elevernas bokliga kunskaper, utan helst också sociala sådana. Vi ska dokumentera elevers sociala utveckling, deras "svaga och starka" sidor både vad gäller kunskaper och social förmåga. Önskvärd utveckling är samarbetsförmåga, flexibilitet, konfliktlösningsförmåga, ickeaggressivitet, ickekonkurrens, icketävlande, planeringsförmåga, struktureringsförmåga. Allt detta är flickor/kvinnors bord."

Jag skulle vilja citera hela artikeln, för den är så fruktansvärt bra (ett hett tips: läs den!), men då blir det liksom ingen plats över till resonemang. Så jag avstår tyvärr från detta. Detta är en del i varför pojkar presterar sämre. Skolan skräddarsys att passa flickor, alla metoder utgår ifrån flickor, och alla mål är typiska kvinnliga egenskaper. Vidare så vägs social förmåga in i många ämnens betyg. Det kvinnliga är norm och rätt, och mäns sätt att göra stämplas som fel och icke önskvärt. Alltså kan pojkar få dåliga betyg i matte och sedan sätta riktigt bra poäng på högskoleprovets mattedel. Men det finns ytterligare en faktor som är avgörande.

En annan artikel på Newsmill handlar om detta. I princip visar artikelförfattaren på ett mycket enkelt samband. När andelen kvinnliga lärare ökade i skolan ökade flickors motivation och kunskaper. Så långt är allt bra. Det som tyvärr också hände var att pojkars färdigheter och motivation gick åt motsatt håll, faktiskt ungefär i samma temp som lärarkåren blev allt kvinnligare. Alltså har pojkar ett dubbelt underläge; dels så har statsfeminismen sett till att bestraffa och motarbeta allt manligt och alla manliga tendenser och egenskaper och dels så finns inga manliga lärare. Manliga lärare tjänar som förebilder och undervisar också på ett sätt som passar pojkar bättre. Generaliserat naturligtvis. Så vad hamnar vi i?

Jo, vi hamnar i läget att allt fler pojkar inte får de basalaste färdigheterna för att kunna överleva i samhället. Vi hamnar i ett läge där dubbelt så många kvinnor som män påbörjar akademiska studier. Vi kommer till läget där män alltmer blir en underklass, egentligen enbart på grund av deras kön. Allt detta och mycket mer kokar nämligen ner till att pojkar och pojkars problem i skolan inte ses som ett problem. Internationellt har samma problem dykt upp. Man ser att kvinnor är på god väg att gå om män i lön enbart eftersom de får bättre utbildning. I Sverige blir det än mer skruvat eftersom statsfeminismen dessutom har skapat diverse glashissar för kvinnor i form av gräddfiler in i bolagsledningar, forskningstjänster, styrelser, företagande, kulturutövande... listan kan göras lång. Vi kommer snart att hamna i ett läge där nästan alla kvalificerade jobb görs av en kvinna och alla slitsamma underklassjobb utförs av män enbart på grund av att vi inte ger pojkar och flickor samma möjligheter i skolan. För att skolan uteslutande är anpassad efter flickor. Visst finns originalen, individerna som trotsar systemen och lyckas ändå trots alla odds. Jag är en av dem. För mig passade skolan. Men för många av mina manliga klasskamrater gjorde det inte det. Jag undrar vart de hamnar. Några hamnade på komvux har jag hört. Synd att man ska behöva hamna där enbart beroende på att man genetiskt har fel egenskaper och färdigheter.

Nej, rätten till likvärdig utbildning gäller alla. För mig betyder det att utbildningen verkligen måste fungera för alla. Grunden i ett fritt och modernt samhälle, där endast vi själva är begränsningen, är att alla får samma chans till utbildning och samma plattform att stå på. Ingen ska behöva få sämre anpassad utbildning bara för att han råkar ha en snopp mellan benen och lite andra generella styrkor än normen flickan. Då detta inträffar skapar vi genast ett samhälle som inte är jämställt. Det är faktiskt superviktigt. Skolan MÅSTE fungera för ALLA!