Min Vision

Dags för dagens portion ur rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Ämnet är framtidstro, och som jag nämnde i inledningen verkar Göteborgarna ändå ha förvånansvärt mycket av den varan. Idag ska jag försöka lyfta upp och diskutera två av djupintervjuerna. Dels är det ett medieperspektiv och dels ett industriperspektiv.

Frida Boisen, chefsredaktör på GT 
Det verkar som att det ändå går framåt. Boisen säger sig se stor skillnad mot för 10 år sedan. Stan håller på att bli spännande, och det är ju positivt. Men som alltid när det gäller Göteborg. Det går segt. Det är ett lågt tempo som genomsyrar allt. Allitfrån det charmiga småstadstempot ute på stan till beslutsprocesserna. Vilket i alla fall när det gäller de senare inte är det minsta positivt, vilket hon också inser när hon konstaterar att stan skulle må bra av lite kortare startsträckor när det gäller olika projekt.

Och ungefär där slutar intervjun vara intressant, relevant och spännande. Sedan spårar den nämligen ut i någon slags kampanj mot vita medelålders män. Och uppenbarligen ser hon det som GPs uppgift att delta i den här kampanjen. Hon konstaterar besviket att årets Göteborgspersonlighet blivit män två år i rad. Leif Mannerström och Lasse Kronér. Jag kan hålla med om att det är tråkigt att det inte finns fler kvinnor som skapat sig en intressant medieprofil men när hon sedan haspar ur sig att det är medias ansvar att hitta en kvinna, gärna med annan etnicitet, och sedan i grunden tvinga fram en stark medieprofil genom att ge denna kvinna en gräddfil så undrar jag hur hon tänker, och vad hon har för kvinnosyn. Tror hon inte att kvinnor själva klarar av att göra sig intressanta för Sveriges befolkning? Att kvinnor behöver särskilt stöd för att klara av att bli medialt intressanta? Snälla nån... 

Om det är något jag är less på så är det denna kvinnocurling. Jag kommer ihåg när jag var och vann kategoripris i distriktsfinalen i Venture Cup. Vi fick oss två inspirationsföreläsningar. Den ena gavs av David Lega. Han har under sitt liv simmat ihop massvis med medaljer i handikappsimm, drivit en framgångsrik affärsrörelse OCH blivit framgångsrik lokalpolitiker i Göteborg stad. Den andra gavs av, ja jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon hette. Hon har tydligen köpt ett företag en gång som hon aldrig lyckades särskilt väl med och lever numera på att föreläsa om entreprenörsskapet. Det bolaget är för övrigt det enda av hennes bolag som någonsin gått bra. Ja och så hade hon en tillgång till. Hon var utrustad med en snippa mellan benen. Det var nog främst därför hon var där. För att få en så kallat "jämställd" fördelning av inspirationsföreläsare. 

Det är exakt så det kommer bli om man lyfter fram kvinnor i gräddfil i media. Folk kommer se igenom det, se att de är där i egenskap av kön eller härkomst. Som en utsmyckning. Och vad värre är; risken är uppenbar att detta också drabbar kompetenta och duktiga kvinnor som är där på egna meriter. Att folk ser ner på dem av bara farten. 

Nåja, hon avslutar med lite spännande funderingar omkring integration och om replokaler i Biskopsgården. Jag gillar musikprojekt, det ligger mig varmt om hjärtat. Kanske är replokaler ute i förorten en del i ett integrationsarbete. Lokala band i varje förort och så tävlingar/sammanhang där de möts och åker och spelar hos varandra. Vi behöver en mer spännande musikscen här i Göteborg!

Jacob Wallenberg, ytterligare presentation överflödig 
Av förklarliga skäl så handlar den här intervjun mycket om globala företag och hur vår stad kommer in i de stora sammanhangen. Wallenberg väljer att lyfta fram Göteborgsandan som positiv. Han använder inte de orden, men han pratar likväl om detta att samlas för regionens bästa. Det är bara en parafras på Göteborgsandan. Och från hans perspektiv, med stora ägarintressen i ännu större bolag som alltid har haft en given plats i den typen av sammanhang så är det naturligtvis positivt. I tidigare intervjuer pratas det ibland om ett "innanför" och ett "utanför". Wallenberg representerar ett klart innanförperspektiv. Jag tycker det är tråkigt att han inte ser det destruktiva den typen av oheliga karteller skapar på lång sikt, det vi ser i Göteborg idag. Uselt näringslivsklimat och stagnation.

Samtidigt har han mycket vettigt att säga om Sveriges företag och varför vi har löjligt många löjligt bra svenska företag. Där andra företag har haft en stor hemmamarknad och inte haft samma behov av global handel har Sverige alltid karaktäriserats av en liten hemmamarknad och ett enormt behov av att handla globalt. Detta har kanske tvingat fram en förmåga att verka i de globala sammanhangen. Frukten ser vi nu. Wallenberg tycker dock inte att vi ska slå oss till ro, utan uppmanar till investeringar i forskning och utveckling.

Även om hemmamarknaden är liten finns förutsättningar för arbeten att bli till även här tror Wallenberg. Och här nämner han en av mina käpphästar. Små och medelstora företag. Det är där vi kommer se de nya jobben komma. Nya friska grenar som är redo att ta över i jobbskapandet när de gamla grenarna nått sin potential. Det är också därför det är viktigt att inte hamna i Göteborgsandan igen, vi måste få ordning på näringslivsklimatet.

Att skapa ett spännande näringsliv är viktigt inte bara för att det skapar arbetstillfällen. Det har också en tendens att dra till sig kompetenta människor. Högt kunskapsinnehåll är Sveriges nisch, vilket Wallenberg påpekar. Och som han konstaterar "det finns inga genvägar."

Liksom jag ser Wallenberg också trenden med att tjänsterna blir allt viktigare. Han uttrycker det som ett ömsesidigt beroende mellan industri och tjänster där industrin utgör en ryggrad. På många sätt är det en bild som stämmer. Industrin levererar allt mer plattformar som fylls med innehåll i form av tjänster. Det är allt som oftast innebörden när en produkt fått prefixet "smart" framför sig. Men det verkligt intressanta här är naturligtvis att de nya jobben, de handlar allt mer om att skapa de här tjänsterna.

Intervjuaren väljer att ta upp lite om Göteborgs finanssektor och hur den har dött ut lite grann, och här säger Wallenberg något väldigt viktigt som jag tror det går att lära sig mycket av. Han säger att även om det upplevs som negativt och det finns mycket rädsla inför det okända när saker försvinner så gäller det att våga. Det gäller att hitta sina fördelar och att hitta nya strategier att locka till sig företag och investeirngar. Personligen bär jag på en vision om att flytta det finansiella centrat från Stockholm till Göteborg. Vår stad skulle kunna bli ett Sveriges New York eller Shanghai, alltså finansiellt centra som inte är samlokaliserat med huvudstaden. Vi har ju redan hamnen och massvis handel här liksom. Jag inser att det är utopiskt, men Göteborg behöver visioner!

Jag börjar närma mig mitten av rapporten (som heter Tron på Göteborg) med stormsteg. Det har blivit dags att dyka ner i rapportens tredje del. Den handlar om framtidstron. Det har varit lite dystopiska och uppgivna tongångar och resonemang hittills om hur knäckt självkänslan är i stan. Så vad tror vi om framtiden i Göteborg? Är det lika nattsvart som allting känns idag? Nej, faktiskt inte. Av någon märklig anledning tror Göteborgaren stenhårt på sin stad. De flesta (92 procent) tycks också hyfsat tillfreds med att bo och leva här.

Kenny Genborg spekulerar i att det kan vara strutsmentalitet. Man sticker ner huvudet i sanden. Man försöker skönmåla verkligheten för att undvika att ta in hur vedervärdigt det är. Möjligen är det så. Men å andra sidan så känns det som att stan slagit i botten. Det går inte att sjunka djupare. Härifrån och framåt så måste det bli bättre.

Stan är redan trevlig. Att besöka i alla fall. 90 procent av Sveriges befolkning mellan 18 och 29 tycker det. Och visst, alla känner till Liseberg, Avenyn och Nordstan. De stråken är bra, och det är inte fel för Göteborg att ta till sig. Problemet är väl resten av stan då. Segregationen återkommer ständigt. Den måste brytas. Jag tror på att bryta den genom att bygga mer attraktiv och trevlig stad. Till slut kommer det finnas plats för alla i stadsdelar som fler än de boende har anledning att vara i. Vi behöver bygga en integrerande stad.

Sen har vi det här med Göteborgsandan och den slutna kretsen. Och den totala avsaknaden av visioner för hur detta ska brytas. Men jag tror samtidigt att vi börjar fatta. Det håller inte. Och jag tycker rapporten pekar åt det hållet. Även om det ibland känns som en väldig disconnect mellan vad folk säger sig vara för i teorin och vad de sedan säger i praktiken. 

Men någonstans så tror jag ändå på Göteborg. Det håller på att hända någonting här. Här finns Sveriges mest aktiva Yimby-nätverk. Det är tusentals Göteborgare som har gått med och ställer sig bakom att börja bygga igen. Att kasta av sig den våta filten av ångest och än en gång börja tro på utveckling. Folk som tröttnat på den bittra arbetarmentaliteten att allt är piss men fan ta den som försöker ändra på nånting. Fan ta den som försöker göra någonting bättre. Det håller inte längre.

Men det känns ändå som att det rör sig. Visst, vi är sega i starten, men vi börjar få ordning på det. Sakta men säkert. Med lite tur gör vi vår kära dystopist Jan Jörnmark besviken! 

Jag harvar vidare genom rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Den andra delen börjar lida mot sitt slut. Nu efter att nöjesperspektivet och varumärkesforskningen är det dags att lyfta perspektiv från industri och media. 

Leif Johansson, styrelseproffs
Det är svårt att få Johansson att framstå som något annat än ohämmat positiv till Göteborg och utvecklingen som sker. Han pratar mycket inledningsvis om hur viktigt det är med utländska investeringar och att man ska se det positiva i att utländska aktörer vill satsa här. Och visst är utländska investeringar viktiga. Man kunde dock hoppas att Göteborg kunde etablera sig som det handelscentrum man vill vara. Att det blev mer än uppköp av svenska bolag. Ett och annat huvudkontor skulle inte sitta fel. Men man ska precis som Johansson säger. Det skulle vara betydligt värre ifall ingen skulle vilja investera här.

Han nämner också en hel del spännande som föresgår i Göteborg som definitivt kan attrahera investeringar. Vi ligger bra till i fordonsteknologi, men det visste vi redan. Vad som inte berättas lika ofta är att vi har en av norra Europas största kliniska institutioner i Sahlgrenska, Astra Zeneca och all omkringliggande life-science-innovation. En annan mycket intressant bild han delar berör just förändringen från industristad till kunskapsstad:

"Ta Ericsson som exempel, mer än 50 procent är rena tjänster och av den delen som gör fysiska produkter är mer än halva förädlingsvärdet mjukvara."

Om det är något som jag tycker är spännande så är det detta. Ska man ta ett annat exempel så menar företrädare för Volvo Cars som jag lyssnat på att 80 procent av deras innovation sker i mjukvara. Vad som händer är att allt mer blir mjuka produkter och tjänster. Industrin fortsätter finnas och vara en bas, men produkter blir allt mer bara en plattform för att leverera service, vilken alltmer skapas av särskilda tjänsteutvecklare. Ett av många skäl till att jag fortsätter att framhärda att bilden av Göteborg som industristad snabbt håller på att bli obsolet. Framtiden rymmer så mycket mer inom tjänster. Här kan Göteborg absolut ta en ledande position.

Dock kan man känna att han saknar probleminsikt ibland, som när han kläcker ur sig att han tycker att Göteborg är en öppen stad. Men även på Johanssons himmel finns det (om man verkligen letar) moln:

"Det är som att vi nog inte är så bra på någonting. Å andra sidan har vi någon form av självgodhet. ”Kom inte hit och kritisera och kom med en massa nya förslag, för allting är nog egentligen bra.” Det där har vi en hel del av i Göteborg. Det oroar mig"

Han oroar sig också för att det uppstått som han uttrycker det en "beröringsskräck" mellan politiker och näringsliv: "Här blir vi tveksamma för att ens äta lunch hos varandra. För att det kan anses otillbörligt.". En slags motreaktion på den berömda Göteborgsandan. Dock är han den eviga optimisten, och det kanske vi andra borde lära oss lite av:

"Istället för att gråta över att ägaren inte har huvudkontor i Göteborg så får vi se möjligheterna i den nya strukturen."

Peter Hjörne, huvudägare av GP
Skandalerna har satt sig djupt hos Göteborgaren. För djupt tycker Peter Hjörne. Han tycker att stan har blivit en hackkyckling: "Säger man Muteborg tillräckligt många gånger så fastnar den uppfattningen. Det är vad jag tror har hänt." Hans fokus är mycket att förklara att Göteborgaren måste släppa och gå vidare. I sak håller jag med, det finns inget att vinna på att offerkofta. Samtidigt måste vi förstå problemen för att kunna göra något åt dem och inte göra om samma misstag igen. Det är tyvärr inte bara självförtroendet i stan som är stukat. Det finns så mycket sjuka strukturer som måste rensas ut. Och helst innan anseendet får sig en törn även utanför Göteborg. Hjörne gör samma bedömning som jag har sett tidigare. Bilden av Göteborg är faktiskt bättre än vi tror utanför stan. Den har inte påverkats så mycket av skandalerna som förstorats upp här. Det är viktigt att hålla i huvudet.

Föga förvånande diskuteras mediesituationen i Göteborg. Hjörne tycker överlag att det är hyggligt. Svårt att säga annat när man äger Göteborgs mest inflytelserika media. Han pekar dock ut ett intressant problem, att det är svårt att diskutera stora frågor. Detta är något som inte minst märks när det gäller Västsvenska Paketet och då framför allt Västlänken. Jag tycker dock att Hjörne undviker att se sin egen del i det. Vilken tidning är det som tillåtit amatörförslag efter amatörförslag som goa gubbar snickrat ihop på egen kammare med liten eller obefintlig genomförbarhet presenteras som rimliga och fungerande alternativ, minst lika trovärdiga som det enda alternativet som utretts ordentligt i flera decennier? Just sayin'

Han går vidare till att prata om att Göteborg varit riktigt dåliga på att förhandla om statliga resurser. Igen, man funderar ju på vad hans egen tidning gör för att förbättra den saken genom att försöka sänka den viktigaste infrastruktursatsningen i Göteborgs historia. Men å andra sidan säger han någonting väldigt insiktsfullt om Göteborgs identitet:

Öppenhet har präglat den här staden. Den byggdes av människor från andra länder. Vi har handlat med människor från andra länder. Det abet måste vi värna mer än något annat. 

Jag harvar vidare genom rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Jag har kommit till djupintervjuerna i den andra delen, som handlar om bilden av Göteborg. Ett mycket intressant tema. Perspektiv från industri, varumärkesforskning, nöje och media finns med. En stark bild är Göteborg som evenemangsstad, och det är i den bilden som den första djupintervjun tar sin början. 

Johan Redtop Larsson, arrangör och delägare i Pustervik
Överlag är det mycket snack om konserter och liveutbud. I den generen verkar Göteborg faktiskt prestera ganska bra just nu. Larsson uttrycker sig mycket positivt och tycker att staden kan konkurrera med både Köpenhamn och Stockholm. De senaste 10 åren har det bara blivit bättre tycks det som.

Vi har mycket festivaler, enorma arrangemang. Enligt Larsson är vi bäst i Sverige på den typen av arrangemang. Men tyvärr verkar Göteborg ha svårare med andra format. Få till intressanta konserter i oktober, till exempel. Larsson uttrycker det som att det känns som att man bränner allt krut på väldigt kort tid. Det känns lite som att jag får vatten på min kvarn när jag säger att Göteborg tycks mer intresserad av att satsa på tillresande evenemangsbesökare som sover en eller två hotellnätter än på Göteborgarna själva. En stad av Göteborgs storlek och klass måste klara av att erbjuda ett intressant kulturliv året runt.

Traditionella kulturinstutitioner har vi i och för sig och de fungerar. Vi har teater, symfoniorkester och opera. De har egentligen samma problematik. Det är en förhållandevis liten och homogen grupp som besöker arrangemangen. Stor övervikt av pensionärer ur medelklass och uppåt. Utan att förneka eller förringa vikten av att det ska finnas traditionella kulturinstutitioner så måste Göteborg klara av mer. Regelbunder kulturutbud som tilltalar andra grupper. Larsson nämner en del intressant om underground-kultur på ideell basis och hur man skulle kunna stödja den, med till exempel biljettsystem och reklam. Enkla grejer som all verksamhet behöver och som de traditionella kulturinstitutionerna redan har på plats.

Själv tycker jag det borde gå att etablera en intressant alternativscen i kontexten Brewhouse i Gårda. Man skulle kunna locka ner mässbesökare till något unikt som inte finns vid så många mässanläggningar i världen. Det är gångavstånd. Perfekt alternativ till Avenyn innan man kryper till kojs i Gothia Towers. Slänga in lite replokaler i närheten. En plattform och språngbräda för nya band. Det skulle också kunna vara en mötesplats för ungdomar från hela staden. Jag kommer osökt att tänka på Elsas Hus i Linköping.

Sådana mötesplatser saknas idag. Både för ungdomar och vuxna. Segregationen är ett jätteproblem. Stadens många bilberoende förortsöar långt bort från centrum gör inte saken det minsta bättre. Larsson tycker segregationen är stadens största utmaning. Frågan är hur mötesplatserna ska hända. Sanningen är att folk från centrum i regel inte åker ut till förorten. Det har att göra med hur förorten är organiserad, den är introvert och uppbyggd bara för att man ska bo där. Förorten är på ett utstuderat sätt designad för att området ska slippa besök från andra stadsdelar. De som bor i svaga förorter har å andra sidan sämre ekonomi och därför ofta svårt att ta sig in, men det är vanligare att förortsboende åker in till centrum än tvärt om. Det är därför det är så viktigt att bygga samman staden. Det får inte bli som idag att vi har en centrumö omgiven av jättesegregerade bostadsöar på varierande avstånd. Innerstaden måste få breda ut sig och växa in i det som idag är närförorter. Mötesplatser måste skapas jämt spridda över staden. Och så kan vi kanske på sikt överge de mest avlägsna öarna, de som folk ändå flyttar ut ur så fort de får chansen. När människor rör sig i varandras stadsdelar och besöker varandras mötesplatser. Då har vi brutit segregationen.

Eva Ossiansson, varumärkesforskare
Dubbelheten är något som redan den inledande analysen var inne på, och det är ett huvudfokus också för Ossiansson. Göteborg lanserade sig nyligen som den öppna och hållbara staden. Ossiansson tycker det är dålig tajming. Hon säger "Men vi är ju inte där. De här ledorden med öppenhet och tolerans blir ju närmast ett hån mot bakgrund av allt som händer i stan". Och visst är det en märklig försköning av att situationen ute i de svaga förorterna där många nya invånare med annan bakgrund faktiskt hamnar börjar kännas så hopplös att ett parallellt kriminellt samhälle av allt fler uppfattas som det bättre alternativet.

Ossiansson vill lyfta fram industristaden, och ger idén med evenemangsstaden flera ganska välförtjänta pikar. Men något senare i intervjun blir delar av problematiken med den här industristaden tydliga. Hon beskriver att hennes studenter har svårt att komma in i näringslivet. "Det är ingenjörer som räknas" konstaterar hon. Och så kommer det alltid att vara i en industristad. Det är ett av många skäl till att berättelsen om Göteborg måste få med mer än Volvo och SKF. Och nog finns det mer än industri i stan. För att ta några små exempel så har vi läkemedelsforskningen i Mölndal och Grafenforskningen vid Chalmers. Två ganska tunga satsningar som låter oss berätta om kunskapsstaden. Life scienceforskningen i anslutning till Sahlgrenska är också den jättespännande, och allt annat än industri. Jag kanske ska vara tydlig, det är inget fel på industrin, men jag tror Göteborg mår bra av att se att stan har och är mer än det. Att Göteborg kan vara en plats där det finns utrymme även för aktörer inom det kunskapsintensiva och kreativa. En plats där man får plats även utan ingenjörsexamen.

Hur ska vi komma dit? Idag är Göteborg en stad med slutna nätverk där det är svårt att ta sig in. "Men jag har sett hur det är, och hur många gatekeepers det finns överallt. Viljan att bevara är större än att utveckla. Det är livsfarligt när man blir så självgod. Allting som inte är under utveckling är under avveckling."

Det är hårda ord, men jag tror Eva Ossiansson träffar huvudet på spiken. Det är nått med mentaliteten. Vad är det egentligen vi rädda för? 

Jag håller som bekant på att gå igenom en rapport från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Jag har hittills hunnit igenom hela första delen av rapporten, så nu är det dags att börja på den andra delen. Den handlar om bilden av Göteborg. Kenny Genborg inleder med en analys.

Ett centralt tema är innanför och utanför. Trots fina visioner och slogans om ett Göteborg som öppnar sig för världen är verkligheten en annan. Staden är inåtvänd och genomsegregerad. Dess nätverk slutna och svårtillgängliga.

"Jag har hört företagsledare berätta hur de på planet från Stockholm till Göteborg möter andra affärsmänniskor, som suckar över att de behöver resa till stan där alla ändå helst bara gör affärer med varandra."

Det håller inte. Något annat som inte heller håller är att alla nya människor som söker sig till Göteborg idag i stor utsträckning inte kan beredas plats i Göteborg. De hamnar i kranskommuner eller avlägsna förorter. Ekonomiskt svaga för sig i hyreshus. Ekonomiskt starka för sig i villamattor. Och i mitten har vi centrala Göteborg, som är fruktansvärt attraktivt att bo i. Där behåller vi hellre fria volymer av luft än släpper in nya människor. Heden har stötts och blötts i över hundra år och det är ingen överdrift. Vi har fina Guldheden, där närboende organiserat sig för att kategoriskt motsätta sig all exploatering. Och så vidare. Och när man väl får till ett nybygge i något som liknar ett centralt läge så är det antingen en gles förort, t ex Synvillan eller Götaverksgatan, eller ännu ett hotell. 

Jag undrar om det inte är en identitetskris i slutänden. Är vi mentalt kvar i varven fortfarande trots att den tiden sen länge är förbi? Vad är Göteborg idag? Miljoner skattekronor har spenderats på att workshoppa fram ett svar. Det jag har sett tycks mest vara nonsens. Hållbar stad, öppen, inkluderande, möta havet. Och så Evenemangsstaden. Den identiteten ligger det väl i och för sig viss sanning i. Ofta känns det som att politikerna hellre bygger för de som kommer hit för en konsert och stannar en natt än för Göteborgarna. Man är till och med beredd att riva fullt fungerande (samt populär och välanvänd) kulturhistoria för att bygga en större multiarena precis bredvid befintliga och fullt fungerande Scandinavium som hotellbesökare på Gothia Towers ska kunna gå torrskodda till. 

Lyckligtvis tycks identitetskrisen ännu inte spritt sig utanför Göteborg. Undersökningar visar att nästan 60 procent av Göteborgarna tror att imagen försämrats, medan bara knappt 30 procent av människorna i andra delar av Sverige tror det. Vi har alltså ännu en hyfsad chans att reda upp vår kris och landa i en bild som är både positiv och korrekt.

Jag håller som bekant på att gå igenom en rapport från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Temat i första delen handlar om Göteborgs attraktionskraft, och turen har kommit till de två avslutande djupintervjuerna. Nöjesperspektiv och slutligen politikerperspektiv.

John Wigelius / Erik Sundfeldt / Lars Olsson, utelivsentreprenörer
Lars Olsson sammanfattar Göteborg på det mest träffande sättet jag någonsin hört: "Jag tycker det är ganska mycket Karlstad över Göteborg (...) man vill vara den andra staden i Sverige, men det blir ändå Karlstad av alltihop. Beslutsfattarna vågar inte släppa sargen och satsa på lite trender. De har tyvärr inte örat mot gatan."

Det finns många exempel. När foodtruckstrenden började komma igång i resten av världen så har Göteborg precis förbjudit foodtrucks. Man begränsar utelivet genom att förbjuda det efter ett visst klockslag på morgonen. Och sen har vi de fina kanalerna som är en jättetillgång för hela Göteborg. Det är ju en jättefräck feature, hur många städer har det i Sverige? Uppenbarligen tänker de styrande att det fräckaste man kan göra med dem är att lägga parkeringsplatser längs stora delar av kanalen. Snacka om att slösa bort en tillgång. Här behövs ju målpunkter så att folk bjuds in nära vattnet! Man kan ha klubbar och matställen på båtar, som vid Kungsportsplatsen. Kajakuthyrning på sommaren, man kan ha skridskobana på vintern. Högprofilspromenadsträckor liknande The Bund i Shanghai. Det finns tusen bättre saker än döda uppställningsytor för plåtburkar.

Intervjun fokuserar av förklarliga skäl på nöjesaspekter. Men i slutet kommer även bostadsbyggandet in. Det är nämligen vad Erik Sundfeldt tror är viktigast för Göteborgs framtid: "Bostadsbyggandet. Det behöver byggas mycket mer. Och det som byggs är för dyrt. I Kville kan du hyra en nybyggd tvåa för 9000 spänn. Jag tror inte folk har pengarna. Det sägs att Göteborg behöver bli en miljonstad och jag tror det stämmer."

Huruvida Göteborg måste växa över miljonen låter jag vara osagt. Men kostnaderna har han helt rätt i. Det kopplar bra mot diskussionen om villor. Jag gillar att jämföra med bostadsrätter. Varför kostar det egentligen över dubbelt så mycket att köpa en futtig femma i Göteborg som att köpa 1000 kvadratmeter tomt med hundratals kvadratmeter hus på i nån kranskommun? Varför är gleshet så billigt, när det är så otroligt dyrt för samhället, ekosystemet och världen?

Magdalena Andersson, möjligen Sveriges nästa finansminister
I detta avsnittet är det trots allt Andersson som gör mig mest deprimerad och uppgiven. Mest för att den här kvinnan mycket väl kan tänkas överta finansministerposten. Det har att göra med hennes syn på kunskapsintensiva tjänsteföretag. För henne är tjänstebranschen lite turistnätter och evenemang. Ingen big deal. En pytteliten klick med finans. Obetydligt. Hon lovsjunger Industrin. Över 70 procent av den svenska ekonomin är tjänstebaserad idag. Över hälften av Sveriges exporterade BNP utgörs av tjänster. 

Hon tycks också fullkomligt absorberad av Göteborgs potential. Det är i och för sig roligt. Tyvärr saknar jag helt en insikt om att Göteborg inte når den potentialen. Hon avfärdar det snabbt med att det bara är eftersläpningar sen nån industrikris. Så är det inte. Det handlar om att Göteborg till stora delar saknar ett dynamiskt och diversifierat näringsliv. Att Göteborgs näringsliv domineras av ett fåtal aktörer gör det väldigt känsligt. Det handlar om enorma strukturella problem i stadens förvaltningar och maktutövning. Den gamla Göteborgsandan. Göteborg riskerar att hamna i en permanent stagnation. Det går inte att enbart fokusera på en potential i det läget. Särskilt inte om man är tilltänkt som nästa finansminster vid ett regeringsskifte.

När hon får en fråga om utmaningar är det inte detta hon talar om utan missmatch. Vilket i och för sig är ett problem. Men det är knappast missmatch som gör att Göteborg sjunker i leran medan Stockholm och Malmö lyfter som raketer. Hur som helst återkommer hon liksom många andra till att Göteborg behöver växa. Där är vi i alla fall överens.

Jag håller som framgår av mitt förra blogginlägg på att gå igenom en rapport från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Temat i första delen handlar om Göteborgs attraktionskraft.

Göteborgs attraktionskraft. Vad går att säga om den? För att svara på den frågan intervjuades flera intressanta personer. Perspektiv från det akademiska, från industrin, från nöjesbranschen och från det politiska finns med. Först ut kommer ett akademiskt perspektiv och sedan ett industriperspektiv.

Malin Persson, VD Chalmers Ägarstiftelse
Intervjun inleds med orden "Malin Persson är bekymrad. Hon upplever att Göteborg står mer stilla än att röra sig framåt." Och visst har hon all anledning att vara bekymrad, så fast som Göteborg står och sjunker i lervällingen. Den negativa spiralen med mutskandaler och missnöje. Politiker som är så rädda för att göra fel att de helst inte gör någonting alls. Och stans efterhängsna arbetarkomplex. Det finns helt enkelt inte utrymme för nya berättelser. Det ska va varv och goa gubbarna nere vid hamnen. Det ska vara bilar och kullager. Det ska vara Veiron i ottan klockan halv fyra. Det finns inget utrymme för högteknologisk forskning på läkemedel och grafen. Det finns inget utrymme för tjänsteföretag och mjuka produkter. Bakom Spotify står bland annat en Chalmerist. Men företaget hände i Stockholm. Numera finns ett kontor här, men det etablerades flera år efter att bolaget erövrat världen.

Storytelling. Det är något som Persson uppehåller sig vid. Vi måste berätta om ett bredare Göteborg. Balansera bilden av den gamla industriarbetarstan med Det Nya Göteborg som är kunskapsintensivt, dynamiskt och spännande. Men det räcker inte att snacka, vi måste skapa den staden också. Det handlar om att luckra upp näringslivet som idag helt domineras av ett fåtal helt enorma aktörer. Det finns ett glapp påpekar Persson och berättar om bekanta som känner att de uttömt alla möjligheter i Göteborg. Gjort de stora företagen. Gjort de små sammanhangen med kanske 3-5 anställda. Men så fanns det ingenting där emellan. 

Hasse Johansson, styrelseproffs
Även Johansson kan sägas vara bekymrad. Han tycker politikerna i stan är dumma i huvudet som inte fattar att man måste vara franska protektionister och bygga hela stan utifrån att gynna en enda aktör: Volvo. Han tycker tunnelbana är trams. Han vill se BRT - Bus Rapid Transit. Det är buss fast med tunnelbanelogik. Man kör perronger, spärrar och helt separerad körbana. Oftast direkt på motorväg. 

Det finns två problem. För det första är BRT inte ett alternativ i Göteborg om man vill ha en attraktiv kollektivtrafik. Vem vill bli dumpad invid ett motorvägsmot i den kompletta bilcentrerade asfaltsöken som för det mesta omger motorvägarna med en kvarts promenad till närmsta målpunkt? Och vem vill åka skumpiga och brötande bussar när man skulle kunna åka tysta och bekväma tåg? Göteborg måste kunna attrahera högkompetenta och talangfulla människor ur den kreativa klassen. En god kollektivtrafik, det är hygienfaktor. Alla dessa bussar som Göteborg envisas med är inte en framgångsfaktor.

Det andra problemet handlar om synen att man måste hjälpa Volvo. Effekten blir en markandsintervention som hindrar andra branscher och bolag från att växa till. Det är Göteborgsandan all over again. Ett fåtal koncern-VDs groggar med kommunledningen och man hjälper varandra. Resten av näringslivet fryser man ut och ger fingret. Göteborgs näringslivsklimat är skadat som det är. En politik för att gynna Volvo kommer kanske köpa kortsiktiga fördelar, men det är på bekostnad av att i slutänden bli nästa Detroit. Ett så enkelriktat näringsliv att hela stan dör om bolaget går dåligt. 

Det roligaste är att Johansson själv erkänner att det där med industriell produktion, det är ett överspelat kapitel i Sverige. Han menar att automatisering kanske kan rädda en del, men jobben finns inom andra branscher. Och det är främst låglöneyrken som kommer försvinna spår Johansson. Det är en jätteutmaning. Det kommer bli allt svårare att klara sig om man inte är ett teoretiskt ljushuvud. Detta är dock en nationell utmaning och det kräver en helt ny politik. Efterfrågan på lågkvalificerade tjänster är jättestor och potentialen att skapa jobb är enorm. Det har vi sett många exempel på med anledning av Rut-avdraget. Plötsligt skapades arbetstillfällen ingen tidigare hade föreställt sig. Tyvärr har vi i många lägen lagar och regler som gör att kostnaden skjuter upp långt över smärtgränsen. Många går arbetslösa för att de jobb som de skulle kunna gå till kostar mer än vad de tillför. Men det är något som tyvärr måste lösas i Stockholm. 

Jag ska ge mig på ett jätteprojekt. Att blogga om en rapport från Västsvenska Handelskammaren. 20 djupintervjuer, kategoriserade i flera olika kategorier som respektive frontas av reflekterande analyser från Kenny Genborg, som tidigare skrivit på GPs ekonomisidor. Det är en rapport fylld med känslor, som Handelskammarens VD Johan Trouvé väljer att uttrycka det.

Den första delen av rapporten handlar om stadens attraktionskraft. Genborg reflekterar att Göteborg inte tycks vara en stad för hela livet. Staden växer, men i de produktiva åldrarna 25-45 sker snarare en utflyttning. Varför? Genborg tror det beror på att det byggs för lite villor i Göteborg. Unga vuxna blir barnföräldrar och familjer vill bo i villa. Det vet alla. Utom möjligen barnföräldrarna själva. I hela resten av världen växer sig trenden allt starkare att skippa villan och bo i staden istället. Men inte i Göteborg. Det finns många olika teorier, en vanlig som jag hört är att man helt enkelt tröttnat på att trängas i en liten trea. Jag har hört fler än en familjeförälder uttrycka att man letade in i det längsta efter ett centralt boende av lämplig storlek för en familj men fick ge upp och istället flytta till villa/radhus. Kanske handlar det inte om villan, utan snarare om att det i praktiken saknas andra alternativ?

Både han och jag landar dock till samma problemformulering i slutänden. Det byggs för lite i Göteborg. Men jag tycker inte bara det är tempot det är fel på. Det byggs också för dåligt och för glest. Det byggs för separerat, för mycket i små öar. För mycket "stadsnära". För lite "stad". För mycket Kvibergs"staden". För lite andra långgatan. Ni som följer mig har hört de här valserna förut. Förmodligen till leda. Men det är viktigt. Jätteviktigt.

Göteborg är i slutänden tyvärr till största del utsmetad och gles ödslighet. Och barriärskapande infrastrukturtrassel till förbannelse. Vi har en Park- och naturförvaltning som (tyvärr) med brett stöd hos många Göteborgare pratar om Hedens unika kvaliteter med dess "fria volymer" utav... luft får man förmoda. Jan Jörnmark brukar träffa mer rätt när han beskriver platsen i termer som (fritt tolkat) ungefär brukar förmedla "ett enda enormt ångesthål". Men det handlar naturligtvis inte bara om Heden. Man kan cykla kilometer efter kilometer längs döda parkeringsplatser och oanvända gräsmattor med en och annan förskrämd byggnad på. En stad är täthet. Täthet är vad som gör en stad rolig, det är vad som öppnar möjligheter för service av alla de slag. Kul klubbar, schyssta resturanger, och allt möjligt annat. You name it. Människor söker sig till roliga städer. De söker sig också till andra människor, särskilt talangfulla människor. Det blir en självförstärkande process, en positiv spiral. Det är vad som måste vara målet för Göteborg!

Människor vill som sagt ha roligt; och det gäller naturligtvis också arbetslivet. Tyvärr saknas det enligt Genborgs analys en hel del. Vi har ett för smalt näringsliv som totalt domineras av ett fåtal stora aktörer. Det är mycket Volvo, Volvo och kanske som omväxling lite mer Volvo. Men vad värre är; det finns något klibbigt och efterhängset som ligger likt en möglig filt över alltsammans, och det är en djävulskt stark arbetaridentitet. Göteborg, arbetarfästet. Hamnen, Varven och senare Volvo. Hårt men enkelt kroppsarbete. Svetsa, bära och montera. Det är storryn som berättas i Göteborg. Men det är en storry som är fullkomligt obsolet. Göteborg är ingen arbetarstad längre. Den tiden är sen länge förbi. Mentaliteten stretar emot bäst den kan, men egentligen är stan redan inne i något helt annat. Kunskap och tjänster. I Göteborg har vi framstående universitet. Här koordineras ett av EU's forskningsflaggskepp, grafen-forskningen. I Mölndal har Astra Zeneca lagt ett av sina forskningscentrum. Och så vidare. 

Tyvärr har stan problem med rena hygienfaktorer också, och Genborg berör dem. Stan balanserar på gränsen till revolution och inbördeskrig. Missnöjet med makthavarna är enormt. Förtroendet noll, föraktet fullständigt. Skandal efter skandal uppdagas. De nya spårvagnarna levererades rostiga. Suspekta krognotor. Muteborg. Och dessutom på allt detta svåra förändringsprojekt med kontroversiella åtgärder såsom trängselskatt, tusentals farthinder och massvis med bussfiler som hotar bilsamhällets totala dominans och hegemoni. Jag tycker som bekant att mycket är positivt i förändringsarbetet, men ser man det i ljuset av att stan redan kokar av missnöje så förstår man det politiska läget. Som är allt annat än sunt.

Och på toppen av detta har stan inte ens en skola som fungerar. Undra på att barnföräldrarna flyr fältet...

Jag råkar vara ingenjör någonstans innerst inne, och som ingenjör intresserar man sig naturligt för teknikutveckling och framtidens teknologiska lösningar. Jag råkar också använda cykeln för att ta mig fram och tycker att cykeln är ett fantastiskt fordon. Frågan om hur cykeln som fordon och cykling som produkt kan utvecklas och bli bättre ligger därmed naturligt nära hjärtat. Själv är jag involverad i det mer diffusa "cykling som produkt". Jag är VD för Jalp Systems, ett nystartat bolag som arbetar med utveckling av trafiksäkerhetsappen jalp!, en app som kan detektera cykelolyckor och larma ifall bäraren råkar ut för sådana. Därmed kan både trygghet och säkerhet för cyklister förbättras genom att processen från olycka tills vårdresurser sätts in kan förkortas. Ju fortare en räddningsinsats är på plats desto bättre helt enkelt. Nu nog med reklam.

Cykeln som plattform innehåller en rad intressanta begränsningar och utmaningar som gör den distikt skiljd från alla andra typer av transportfordon. Cykeln har till exempel extremt små egna elkraftsresurser, om ens några alls, och fordonsvikt räknas i hundratals gram snarare än i tiotals kilon hit eller dit. Samtidigt är kravbilden för cykeln likartad till vilket annat transportfordon som helst. Det ska gå smidigt, lätt och snabbt att åka från punkt A till punkt B. Man ska få med sig det man behöver, och helst lite till. Vägen mellan punkterna ska helst vara trevligast möjliga upplevelse. Slutligen ska det också vara tillräckligt tryggt och säkert. På ett ungefär. De flesta krav är egentligen teknik-agnostiska i sina respektive kärnor.

Jag försöker ständigt hålla utkik efter tendenser och idéer som jag tror kan lämna ett signifikant bidrag till framtidens cykling. Och därute på det stora vida nätet finns alla möjliga olika typer av tankar. Det finns de konservativa, t ex Michael Colville Andersen som är VD på Copenhagenize. Om han fick bestämma skulle framtidens cykel kanske se ut ungefär så här:

Mer eller mindre som den alltid har gjort med andra ord.

Sen finns de mer futuristiska koncepten. I min bloggpost om elcyklar tar jag upp två idéer, det ena är svenskt och heter Velove. Om de fick bestämma skulle framtidens cykel kunna se ut så här:

Jag tycker alla koncept och tankar jag har sett bidrar på olika sätt, men jag tycker allt som oftast att det fastnar vid att lösa olika uppfattade funktionskrav. Väldigt lite om det som jag tror är nyckeln för att göra cykeln till en produkt för alla, inklusive medelålders vita män med lite fetare lönekuvert. Kvalitetskrav. Som Enrique Penalosa säger så är inte en lyckad stad den där även de fattiga har råd med bil utan den där även rika tar kollektivtrafik. För mig gäller det lika mycket cykeln som det gäller kollektivtrafik. Det jag kallar premiumsegmentet är alltså något som intresserar mig särskilt. Om inte annat är det typiskt där man ser innovationen hända av olika skäl (bättre marginaler, kundgruppen mer intresserad av ny teknik).

Helt oväntat är det just den konservative Michael Colville-Andersen som ger mig inspiration omkring just dessa premium-kvaliteter. Han gör sitt bästa för att racka ner på Köpehamns nya hyrcykelsystem. Jag kan hålla med om att det är fullkomligt fel ställe att marknadsföra den typ av innovation det handlar om, men jag väljer att skilja på innovationen som sådan och valet av miljö att sjösätta den i. Som innovation tycker jag det är genialt.

Köpenhamns nya lånecyklar kommer att ha en integrerad surfplatta. Detta kan uppfattas som totalt meningslöst gimmick, men faktum är att det öppnar upp cykelplattformen för någonting fullkomligt nytt. Helt plötsligt öppnar sig en värld av infotainment som tidigare bara varit tillgängligt för motoriserad transport, mestadels bil och flyg. Detta öppnar en helt ny mängd med features som kan levereras till cykeln. De uppenbara funktionerna är navigationstjänster, väglag- och väderunfo för rutten, information om nuvarande hastighet och liknande. Men det är sannolikt bara starten. Ge tekniken en ny plattform och en hel del utvecklare kommer att försöka använda de nya förutsättningarna till att göra genomfräcka saker som ingen annan tänkt på. Det är ett mönster som går igen och igen, särskilt när det gäller mjukvara.

En annan sak som jag tror starkt på är integrerade produkter. Cykelbranschen är idag extremt fragmenterad ända ut mot kund. Det känns inbland som att halva cykeln är olika former av påskruvade tillbehör. Bryr sig kund om alla dessa valmöjligheter? Och är det värt priset i att det inte kommer till helhetslösningar? Det är som om Vovlo skulle leverera bil utan ljuslyktor men erbjuda 50 olika batteridrivna varianter som kan skruvas på en stång längs fronten. Av något skäl kan jag inte se det hända.

En annan sak jag stört mig multum på är alla utanpåliggande vajrar, men lyckligtvis sprang jag på en cykel där dessa dragits inuti cykelramen istället. Säkert mindre flexibelt, men hur många kunder byter sitt växelsystem - helt själva? Jag är jättenöjd, för cykeln är mycket lättare att hantera.

Detta är bara småskrap på ytan, jag tror potentialen är jättestor. När jag har investeringspengar över ska jag starta ett cykelmärke och bara sälja helintegrerade produkter. Apple fast i cykelvärlden. De om några visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre handlar om att möta tekniska funktionskrav utan om användarupplevelse.

Och i slutänden tror jag också att framtidens cyklar mår bra av att utvecklas åt det hållet. Det handlar inte längre om att nå vissa funktionskrav, även om det är en hygiennivå naturligtvis, utan det handlar om att nå allt högre kvalitetskrav och skapa en allt bättre användarupplevelse.