Min Vision

Jag skrev för en tid sedan om ett intressant mål som skulle upp i rätten. Det rörde sig om en man på drygt 30 som hade BDSM-sex med en yngre kvinna i tonåren. Domen har nu kommit. I en artikel i DN kan vi läsa om den. Titeln lyder "En feministisk seger". Jag ska erkänna att jag framför mig såg mannen som dömd precis som många feminister förespråkade innan förhandlingarna hölls. Jag befarade att man numera som man ska bli ansvarig för att göra en full psykologisk bedömning av kvinnan man vill ägna sig åt sexuella aktiviteter med. Kanske rent av ett steg i riktningen mot att kriminalisera alla samlag. Ledande feminster har ju sagt att varje samlag är en våldtäkt mot kvinnan.

Döm av min förvåning när det visar sig att mannen friats. Men här kommer det märkliga. Feminister ville se mannen dömd. Men de segrar när mannen friats. Märkligt. Hur jag än vänder och vrider på det så får jag det till att man måste vara vansinnigt dålig på logik eller helt enkelt utgå ifrån att feminsmen alltid segrar oavsett faktiskt resultat. För om det för vinst krävs fällande dom så kan inte en friande dom samtidigt vara en vinst.

Jag vill å det starkaste ifrågasätta ledarens rubrik och slutsats. Domen var inte en feministisk seger. Domen var ett feministiskt nederlag och med stor sannolikhet också det första i en lång rad nederlag. Jag misstänker att man inte får igenom kvotering av vare sig föräldraförsäkring eller in i bolagsstyrelser. Det är två feministiska prestigefrågor på samhällsnivå. Men medvetenheten runt feminsmen och hur den skadar samhället ökar. Vi har förstått att vi inte kan kriga oss till fred, vi har förstått att vi inte kan könskvotera oss till ett samhälle där kön inte spelar roll. Vi har förstått att jämställdhetssatsningar inte bara kan vara kvinnosatsningar om de ska syfta till sann jämställdhet. Vi har förstått att könsmaktsordningen inte är något annat än en falsk teori som luktar unken manssyn och har dålig verklighetsförankring.

Jag hoppas att jag om ett decennium ska kunna säga att det här målet var vändpunkten, att det var nu jag såg vad som var påväg att ske. Det första tydliga feministiska nederlaget. Svenskar har tröttnat på feministens unkna och vridna männskosyn. Det är dags för något nytt. Något fräscht. Något som syftar till sann jämställdhet. Jämställdism kanske?

Tillägg
Jag vet inte riktigt ifall det är en satir eller inte, men om man vill kan man läsa feministiska bloggars syn på domen. De delar inte heller DN's syn att det var en seger.

http://bitterfeminist.wordpress.com/2011/09/25/feministisk-seger-minsann/
http://fumikofem.blogspot.com/2011/09/det-ar-ingen-feministisk-seger.html

Jag känner mig dock tvingad till en disclaimer här. Notera att jag inte står för innehållet på ovan nämnda bloggar eller på något sätt sympatiserar. Det är också på sin plats att göra en liten anmärkning. Notera särskilt det vulgära språket som är standard bland feminister. Det skrikiga, motbjudande och osakliga rabblandet av de minst lämpliga interjektionerna och inte helt sällan dessutom könsord. Jag står absolut inte för den debattstilen.

I aftonbladet kan man läsa om att fler barn vräks i Sverige. 1900 sen 2007 närmare bestämt. Nu är ju inte numerären så speciellt stor. 1900 av någon miljon barn är inte en jätteandel. Men för varje enskild människa som drabbas är det naturligtvis hemskt. Det är en tragedi varje gång ett barn måste vräkas. Dock känner jag att det är lite som behöver benas ut. För som vanligt så ger inte tidningen hela bilden. Man försöker skylla på att det nationellt saknas initiativ, att det är regeringens fel att det är som det är. Man försöker göra vinkeln att det var bättre under den röda regimen och att det är regeringsbytet som skapade detta hårdare samhälle. Man skriver det inte rakt ut men det är vad man försöker antyda.

Är det då regeringens ansvar? Många verkar tro det. Men i själva verket så borde vi komma ihåg från vår samhällskunskap att det ansvaret ligger på kommunal nivå. Det är inte regeringen som har misslyckats. Det är inte regeringen som inte tagit ansvar. Det är kommunerna runt om i Sverige som inte fullt ut tagit sitt ansvar. Ingen människa skulle behöva vara hemlös om kommunerna tog det ansvar som ligger på dem. Ändå har vi 1900 barn som blivit vräkta och ännu fler vuxna människor. Men skyll inte det på regeringen!

Det är faktiskt din uppgift som samhällsmedborgare att påverka din kommun. Det finns en löjlig tendens att skylla allt på riksdag och regering, istället för att inse att ansvaret ligger betydligt närme den egna personen. Det är faktiskt vår uppgift att mejla våra politiker, påverka dem och hålla oss informerade om vad som görs just i vår kommun. Jag vet inte ens vad politikerna i min kommun heter eller hur de ser ut. Det ska jag jobba på att förändra. Jag vill utmana varje läsare att göra samma sak. Kolla upp vilka som är ansvariga och gör en lista. När nästa rapport kommer ut är vi förberedda och kan mejla våra politiker och framföra vår syn på saken. Om bara 10 personer i varje kommun gör det här kommer saker hända, för tro mig, 10 mejl i inboxen med obekväma frågor är en riktigt otrevlig upplevelse. Säg att dessutom 5  föredrar att telefonera. Då kommer politikern uppleva det som att 100-tals personer reagerar. Psykologiskt funkar människan så. Vi måste fatta att varje människa i samhället faktiskt har ett ansvar. Vi kan inte hela tiden skylla på regeringen. Ibland är det inte regeringens bord. Vi måste lära oss när det är vårt eget privata ansvar, när problemet ligger i vår egen lokala kommun och då våga agera som rakryggade samhällsmedborgare och säga ifrån.

Som sagt; skyll inte kommunalt oansvar på regeringen. Ta ditt medborgaransvar istället!

Jag har faktiskt suttit och smaskat på den här karamellen i ett par dagar redan. Jag väntade på att en artikel skulle dyka upp på politometern. Och nu har så skett. Det blev en artikel i SvD. Den är författad av ett gäng MUF'are och handlar alltså om en spännande vändning i den interna moderata diskussionen. Tills alldeles nyss har moderaterna valt att hålla låg profil i kvoteringsfrågan. Som ett konservativt parti så har man väl ofta ansett motsatsen, att kvotering inte ska tillgripas utan att poster ska tillsättas till den med bäst kompetens. Nu har dock partisekreteraren gjort ett utspel och satt upp frågan på dagordningen inför moderaternas kongress. En moderat blogg hade en lämplig rubrik, "DEN ALLDELES FÖR NYA MODERATERNA - KVOTERINGSKRAMARNA". Jag skrattade till när jag såg den. På något vis så säger den allt. Liksom den bloggaren var MUF starkt kritisk till partisekreteraren.

Vart jag står i kvoteringsfrågan torde vara tämligen klart. Jag fattar inte hur man kan sätta kön framför kompetens, lika lite som jag förstår hur man kan sätta hudfärg, religion, skostorlek eller tånagelslängd framför kompetens. Mål kan inte helga medel och får man för sig det är man illa ute. Det kommer inte att gå att kriga sig till fred, och på samma sätt kan man inte könsdiskriminera sig till jämställdhet. Att folk fått för sig det är skrämmande. Det är bara inom matematiken som produkten av två negativa värden blir positivt. Två fel blir inte ett rätt.

Jag tror att många "gamla" moderater har kunnat känna sig hemma i "nya" moderaterna hittills. Men den här diskussionen kan mycket väl bli något som gör att gamla trogna kärnväljare överger partiet. Kvotering är en vänsteridé och rimmar illa med högervärderingar, liberala såväl som konservativa. Att det dessutom är ett steg i feministsk riktning kan få många att se rött. Feminsmen började som ett liberalt projekt men har sedan länge mer gemensamt med marxismen än liberalismen. Samma indoktrineringsmetodik tillgrips, samma svartvita skildring av verkligheten utmärker företrädarna, samma förtryckande metoder är standard. Jag tror många "gamla" moderater skulle känna sig ytterst obekväma i ett femininiserat parti. Den här frågan är i själva verket större än kvoteringsfrågan i sig. Det handlar om ifall man ska omfamna feminismen rakt av eller bara ha den lite på fasaden så att det ser snyggt ut. Det senare kan nog många se som ursäktat som ett politiskt rävspel. Det förra är ett paradigmskifte och värderingsskifte, en helomvändning för partiet.

Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag tror inte att kvoteringspolitik kommer få något genomslag i moderaterna. Jag hoppas i alla fall inte det. Det måste finnas några män och kvinnor med lite ryggrad som vågar slå näven i bordet och säga ifrån. Ingen ska behöva begränsas, kvoteras bort eller få sämre möjligheter på grund av något medfött trivalt som ifall man fått en penis eller vagina på samma sätt som att hudfärg inte ska avgöra ens liv. Moderaterna har anklagats för att föra en "könsblind" politik, dvs en politik som inte gör skillnad på kön. Är det inte just det som är jämställdhet? Jag hoppas verkligen att moderaterna vågar fortsätta med det, en könsblind och jämställd politik som ger alla samma chanser, rättigheter, skyldigheter, friheter och möjligheter. För endast det är något som anstår ett modernt samhälle som Sverige.

Tydligen ska ett intressant mål upp i hovrätten. En "flicka" på 16 år har valt att av egen fri vilja ägna sig åt BDSM med en 32 år gammal man. Jag vet inte hur många som är införstådda i vad BDSM handlar om, men i korthet så är det en sexuell lek där en part agerar dominant och den andra undergiven. Rep, smärta, psykologiska maktspel med mera förekommer lite beroende på vad parterna kommer överens om. I det aktuella fallet så ingick parterna, dvs flickan och mannen, ett avtal som reglerade hur det hela skulle ske, ett så kallat "slavkontrakt". Jag har inte sett kontraktet, men vanligt är att så kallade "safe words" (svensk översättning blir "stoppord") som rent praktiskt betyder att båda parterna när som helst genom att yttra något speciellt ord, säg "röd", avbryta lekarna om det går för långt. Vidare brukar man reglera i detalj vad man samtycker till så att inga tvivel uppstår. Utan att ha sett kontraktet är det dock svårt att dra några egentliga slutsatser, mer än att förekomsten av en nedtecknad överenskommelse tyder på stor seriositet från båda parter. Det är ju i alla fall ingen tvekan om samtycket när två namnunderskrifter finns.

Det finns dock andra som är av avvikande åsikt. I en debattartikel anförs att "farligt sex är ett rop på hjälp". Så kan det kanske vara. Man får det då till att det är den andra partens, den äldre partens, skyldighet att ta på sig fulla ansvaret för den yngre partens beslut. Den äldre parten ska alltså i princip genomföra en psykologisk undersökning som ställer bortom rimlig tvivel att den yngre parten är medveten om konsekvenserna av sitt val och dessutom är i ett psykologiskt tillstånd som gör hennes (för det gäller väl antagligen bara tjejer som har sex med äldre män och inte tvärt om) omdöme "rent" och "gott".

Men det finns ett litet problem. Sex är aldrig någon annans ansvar så länge det sker under samtycke mellan två eller flera individer där alla passerat den så kallade "byxmyndighetsåldern". Är man byxmyndig så är man fri att välja att ha sex på det sätt man önskar, oavsett om man föredrar betydligt äldre partners, betydligt yngre partners, "vaniljsex" eller "kinky" sex. Med det följer också att man själv har ansvaret att säga nej och också då att man måste ta konsekvenserna av sina val. Visst kan det vara så att man använder sex som ett sätt att skada sig själv, precis som att man använder rakblad eller svält, men det kan man inte lägga över på någon annan att ta ansvar för. Föräldrar kan möjligen anses ha ett ansvar att i uppfostran förmedla det där med att säga nej och vad en sund inställning till sex är. Men här är alltså den äldre parten åtalad för att ha gjort något fullkomligt lagligt, nämligen haft sex med en annan byxmyndig person som han inte har några blodsband till (incest är ju som bekant förbjudet oavsett vilket naturligtvis är bra). Notera också som en parentes att det är en man som står åtalad för att ha haft sex med en yngre kvinna. Det omvända hade varit otänkbart i dagens Sverige. Att en äldre kvinna har sex med en yngre man är som bekant inget att oroa sig för. Det anses väl fint att introducera de hormonstinna grabbarna till njutningens paradis och stilla deras krypande lustar... Eller något i den stilen. Ett alternativt sätt att förklara det hela är att det inte förekommer, men det är jag övertygad om att det gör om än i mindre omfattning.

I alla fall, tillbaka till frågan. Vissa anser alltså att den här mannen borde ha sett att tjejen avsåg att missbruka sex i syfte att skada sig själv och därmed kan anses skyldigt till något, oklart vad. Det finns två problem. Det ena har jag redan diskuterat. Hur kan man vara ansvarig för en annan byxmyndig människas sexuella beslut? Det andra problemet gäller bara i det här specifika fallet. Sidoinformation förtäljer att flickan mått dåligare av att åklagaren valt att driva målet mot hennes vilja än av sexet i sig. Hon ska ha skrivit ett brev till mannen och förklarat att hon var ledsen över att det drabbat honom på det här sättet och att hon i själva verket tyckt om det de gjort tillsammans. Det är så vitt jag förstår båda parternas uttryckliga åsikt att allt skedde i samförstånd och att man inte ångrar det som hänt. Så vad handlar rättegången om egentligen?

Min uppfattning är att den antagligen handlar om något helt annat än två personer som hade sex. Den handlar om hur svenskar ska tillåtas ha sex med varandra. Staten vill detaljstyra ännu en aspekt av våra liv. De ska in med sina smutsiga petiga regelfingrar och bestämma vad som är acceptabelt sex och vad som är förkastligt. Man kan ju tänka att jag som är kristen borde förespråka en ganska stram hållning gällande sex, men min uppfattning är att människor ska få ta sina egna beslut och göra sina egna val. Jag har en åsikt om hur jag ska leva mitt liv. Jag tänker inte regelmässigt tvinga alla andra att göra som jag. Vi har kommit fram till att vid 15 års ålder är man mogen att fatta beslut kring sitt sexualliv. Gränsen kan diskuteras och det är nog också ett mål med rättegången. Man vill väl ytterligare kriminalisera ungdomar som väljer att ha sex på sina villkor och enligt sina preferenser. Men att passera gränsen betyder också att man åläggs ansvaret för sina handlingar. Det är ingen annans ansvar och kan aldrig bli det. Jag ser detta som ett försök i raden att förlägga ansvaret för (unga) kvinnors handlande överallt förutom hos dem själva. Precis som de lama bortförklaringarna till att kvinnor väljer deltid och prioriterar upp familjen framför karriären och liknande retoriker. Det är dags att förstå att med frihet följer konsekvens. Man får ligga som man bäddar eller hur man nu ska säga. Med rättigheter följer skyldigheter. Detta gäller alla och kan aldrig någonsin egentligen beslutas bort.

Det märks kanske att jag anlägger lite genusperspektiv på det. Jag har försökt motivera det lite då och då. Jag tänker inte gå in på detaljer. Byt bara ut könen mot varandra genomgående och fundera över om det hade väckt ens diskussion eller intresse... Att självskadebeteende och självmord är mer utbrett bland män diskuteras inte ens (jag avser här alltså hela samhällsdebatten och inte bara diskussionen om den här sakfrågan). Så nog finns det fog för att säga att det handlar om kvinnor även om retoriken som används gör allt för att dölja faktum.

Men tillbaks till slutsatsen. Rättighet och skyldighet är två sidor av samma mynt likosm frihet och konsekvens/ansvar. Man kan inte äta kakan och skylla på någon annan om den smakade bittert eller på annat sätt illa. Är man byxmyndig och fri från grava mentala störningar som gör en inkapabel att ta beslut (nu pratar jag inte självskadebeteende utan tunga bokstavskombinationer som gör att man måste gå särskola och hamnar efter i utvecklingen) så har ingen annan ett dugg att göra med vad man väljer att göra i sängen. Det är inte heller någon annans ansvar att säga ifrån. Sker allt under samtycke så är det lagligt och var och en av parterna har ansvar för sin egen kropp och sitt eget välbefinnande ytterst. Vad vuxna (byxmyndiga) människor gör i sängkammaren är inte något samhället ska lägga sig i. Friheten att välja sitt eget liv efter sina värderingar och preferenser gäller. Med det följer en konsekvens. Och så är det, och det är faktiskt bra.

Det är med besvikelse jag läser Juholts och Jämtins debattartikel om "jämställdhetspolitik" på DN. Än en gång kan jag dystert konstatera att "jämställdhetsarbete" i ledandes ögon handlar uteslutande om kvinnofrågor, varför "kvinnorättsarbete" vore en mer träffande benämning på det politiska området. Man oroar sig för att kvinnor arbetar lite mindre än män, varför kvinnor jobbar lite mera deltid och så vidare. Med andra ord: Man har läst lite statistik och försöker få det till att om det står minst 50/50 till kvinnors favör, då är det jämställt.

Att kvinnor i många fall gärna jobbar deltid för att kunna vara hemma med sina barn är ett faktum som Pär Ström visar i sin bok "Sex feministiska myter". Han berör kort aktuell artikel också på Genusnytt. Det bryr inte Juholt & Co sig om. Det står inte 50/50 till kvinnornas favör på pappret, alltså är det ojämställt. Kvinnor ska tvingas att göra val som de inte vill göra i "jämställdhetens" och "kvinnofrihetens" namn. Snacka om motsägelse. Hur frigörande är det för kvinnor, om jag får fråga? Ytterligare en mystisk aspekt är att man hävdar att alliansens politik är "könsblind". Är det inte mer jämställt att se till människan och inte till könet? Jag trodde det var det jämställdhet handlade om.

Det är ju lite märkligt att man väljer att kalla sina förslag för "jämställdhetssatsningar" när de vänder sig enbart till kvinnor. Varför tar man inte upp att män diskrimineras på flera punkter i sveriges lag, varför försöker man inte komma till rätta med att kvinnor och män döms olika för samma brott (straffrabatt), varför intresserar man sig inte för att män har väldigt lite inflytande i den privata sfären? Jag säger inte att det är ovviktigt att intressera sig för kvinnofrågor, men om man ska hålla på med jämställdhet ska väl båda könen inkluderas?

Men tyvärr är den här debattartikeln mest en sifferexercis. Vad man inte tänker på är att jämställdhet inte mäts i siffror. Jämställdhet är ett tillstånd då alla oavsett kön åtnjuter samma friheter, rättigheter, skyldigheter, ansvar och möjligheter. Det betyder inte att det står 50/50 överallt. Det betyder att varje individ får en reell möjlighet att göra sina egna livsval och leva sitt liv på ett sätt som passar denne. Det går inte att sätta siffror på att alla har samma möjligheter. Tvärt om kommer vi antagligen se lite olika utfall och det är helt normalt och faktiskt bra.

Det finns spaltmil med liknande artiklar där kvinnor ska "pushas", "lyftas fram", "hjälpas" och rent av faktiskt tvingas göra val som de inte vill göra. Ledande så kallade feministers idé om jämställdhet är inte att kvinnan ska vara fri. Deras idé är att kvinnan ska uppfylla en predeterminerad roll som feministerna kommit fram till. Med andra ord: kvinnor ska hunsas och förbjudas att fatta egna beslut. För mig är det inget annat än en förolämpning mot alla kvinnor, en kränkning mot deras intellekt. Jag är övertygad om att kvinnor liksom män är fullt kompetenta att leva sina egna liv.

Jämställdhetsdebatten borde handla mer om lika rättigheter och jämställda lagar och regler och mindre om att de statistiska utfallen till varje pris ska bli "rätt". Politiker ska inte ägna sig åt micromanagement av befolkningens liv. Tycker man sådant är roligt kan man köpa sig en kopia av "The Sims", valfri edition. Med den lönen riksdagspolitiker lyfter så är det väl knappast ett problem att avvara några hundralappar så att man kan ta ut sina drifter att styra människor med järnhand i alla deras val någon annanstans. För det är rent ut sagt osmakligt hur framför allt vänsterpolitiker och feminister ägnar sig åt att omyndigförklara hela kollektiv, kränker människors rätt till sitt eget liv och våldför sig på individens rätt till frihet!

Jag är för människors fria val. Jag ska börja med att säga det. Innan någon fördömer mig för att vara ärke-vänster eller nått sånt. Jag är för att alla ska få välja. Men jag är lika för att människor ska betala vad det kostar att välja. Jag läste om en något märklig inställning till det här med bilism på supermiljöbloggen. Maria Rankka, VD för Svenska Handelskammaren, och Anders Ydstedt, kommunikationstrateg på Scantech Strategy Advisors, har skrivit nån insändare som i stort går ut på att bilen är en mänsklig rättighet, att frihet förutsätter bil och att utan bil så hamnar vi i nordkorea. Okej, det där var att ta i och överdriva lite, men ungefär i alla fall.

Jag vet inte hur man ska se det här. Men jag tycker att få andas ren luft är något som är en förutsättning för både liv, demokrati och frihet. Att få vistas i en omgivning som är fri från lågfrekvent buller som kan skapa stress, dålig blodcirkulation mm känns också som kvalificerar sig klart bättre som mänsklig rättighet än att få skita ner miljön hur som helst.

Personligen så måste jag erkänna att jag inte gillar att bensinen snart når 15kr litern om jag bara ser till min plånbok. Men om man ska räkna på vad bilismen kostar i ohälsa för andra människor så är faktiskt alla skatter och avgifter som är förknippade med bilen att betrakta som marginella. Alla bil-lobbyister brukar vara duktiga på att framhålla att bilister betalar vägarna 3 gånger om i skatter. Men det är ju inte bara vägarna som kostar. Hur mäter man vårdens ökade bördor i form av människor som drabbas av alla baksidor av bilismen? Bara olyckorna i biltrafiken kostar förmögenheter. Till det ska läggas alla som får "lättare" symptom samt dessutom förstärkningen av växthuseffekten som nu hotar hela nationer i andra länder. Vad blir kostnaden sammantaget - egentligen?

Jag har egentligen problem med skatter, men jag kan inte komma på något bättre system. Alltså måste jag hålla mig till det minst dåliga snarare än det bättre av alternativen. Men på något sätt måste de som önskar förstöra också kompensera för vad de gör. Den frihet man tar sig på andra människors bekostnad kostar.

Sen finns det ytterligare problem med bilismen. Den skapar enorm trängsel och riktigt tråkig ljudmiljö i städer. En ganska bright person sa en gång till mig att man aldrig kan bygga sig ur trängselproblem. För så fort man bygger en ny motorväg så blir framkomligheten såpass dräglig att nya människor väljer att ta bil istället för kollektivtrafik eller cykel. Jag var i Marstrand för inte länge sedan, eller på en ö man kan ta kabelfärja till. Nästan inte en enda bil på hela den ön. Det var en fantastisk känsla att kunna gå och flanera utan att ha en massa bilar som gör det omöjligt att prata och njuta av det staden erbjuder. Tänk om det kunde vara känslan i fler städer. I alla fall i innerstäder.

Jag vet dessutom att jag inte är ensam om att tänka så här. En förkrossande majoritet av Stockholmarna älskar att Götgatan är en BILFRI gågata. I Göteborg är stråket mellan Brunnsparken och Kungsportsplatsen bilfri och en av de viktigaste och mysigaste shoppingstråken i Sverige. I ena änden ligger Nordstaden och längs stråket finns bland annat NK och Kompassen. I slutet återfinns Sci-Fi bokhandeln, SoHo och flera andra fik och resturanger. Strömmen av människor är konstant nästan varje dag. Vi människor gillar bilfria stråk och varför inte innerstäder. Visst, kollektivtrafik och varutransporter måste kunna fortgå, men kollektivtrafik kan vara mysiga spårvagnar eller helt ostörande tunnelbana och varutransporter kan man lätt se till dirigeras in på rutter så att det inte stör. Alternativ till bil blir då cykel eller kollektivtrafik. Genom smarta, välplanerade och väl avgränsade cykelbanor (så att inte fotgängare utnyttjar det som en trottoar) och smart placerade cykel-uthyrningar kan man göra det enkelt att välja cykeln för resor inom stadskärnan. Men det viktigaste är ju inte att folk cyklar mer utan att städerna blir trevligare billfria.

För att återvända till ämnet så låter det lite bakvänt att kalla bil en mänsklig rättighet, en förutsättning för demokrati. Jag trodde bra utbildning och tillgång till informationssamhället var förutsättningar för demokrati och att mänskliga rättigheter handlade om att få grundläggande behov säkrade och inte att det handlade om ifall man äger bil eller inte. Märkligt tänkt där. Bil är i min värld en frihet man kan välja till eller välja bort. Men också en frihet som kostar på, och som kräver att man prioriterar bort annat. Och det borde göras än tydligare genom hårdare miljöavgifter på drivmedel, kanske avgifter för att köra bil i stadskärnor och liknande. Det är inget jag säger för att min plånbok gillar det utan för att det är det enda rimliga. Privatbilismen är viktig och kanske kan vi genom teknisk innovation minska dess miljöpåverkan, men i storstäder måste den ge vika för andra sätt att färdas på. Det är många som ska in på liten yta, man måste samsas. Därför måste bilarna ges mindre utrymme och mer utrymme ges till mer utrymmeseffektiva lösningar såsom kollektivtrafik och cykel. Dessa lösningar är dessutom klimatsmartare!

Jag är en flitig debattör på bland annat http://www.newsmill.se/ och man kan om man vill läsa och se mitt namn figurera i kommentarsfälten av och till. Jag intresserar mig främst för frågor som berör skolpolitik, skattepolitik, "den svenska modellen", infrastruktur och sånt. Men det är egentligen ointressant.

Det är egentligen oundvikligt för den som har åsikter som inte delas av det politiska etablissemanget att förr eller senare bli utsatt för olika ganska olustiga jämförelser. Det finns en lite småintressant debattregel på internet. Den som först jämför sin motdebbatör med Hitler förlorar. Det intressanta med den är inte vad den innebär utan snarare hur det kommer sig att den kom till... Man börjar fundera över de retoriska greppen som används. Själv drabbades jag nu till sist av den nordiska motsvarigheten, jag blev jämförd med den norska massmördaren Breivik. Ni som följt bloggen vet redan att jag olikt många andra inte ägnade spaltmeter efter spaltmeter åt mångordiga fördömanden och liknande. Jag såg det som behövde ses och skrev det som jag behövde skriva, nämligen att det är hemskt det som inträffade. Jag gjorde nästan en grej av att inte plocka billiga politiska poäng av det. Det känns av den anledningen väldigt surt att bli indragen i en diskussion jag försökt hålla ifrån mig.

"   Dina åsikter återfinns vanligen bland samhällets inte så lyckade medborgare. Just dom som verkligen behöver andras solidaritet och andras pengar.
Det här skulle man ju kunna betrakta som oförarglig dumhet men dina formuleringar om "en exklusiv elit" när du skriver om våra politiskt valda företrädare ger en kraftig Breivik-varning. Du framstår som kraftigt alienerad och anmärkningsvärt paranoid.
Börja umgås med andra än dina extrema meningsfränder. För både vår och din egen skull."

Detta är ett utdrag från en kommentar på en tråd som handlar om arbetslöshet. Det slutade i att jag och några till diskuterade ifall vinst var stöld eller inte. Några menade att vinst är stöld eftersom man "stjäl" ett värde från någon annan utan att informera dem om det verkliga värdet. Jag menar att man inte har rätt till fler värden än de värden man själv förmår upptäcka och nyttja till sin fördel. Naturligtvis syltar den här typen av frågor in sig på skatter. Och jag anförde då i ett sammanhang att "Skatt är stöld", vilket är ett ganska provocerande påstående tydligen. Det var detta som föranledde ovan kommentar.

Jag kan hålla med om att det är provocerande att säga det. Men det är inte fel. Skatt implicerar i själva verket stöld. Skillnaden är att skatt är legitimerad rent juridiskt. Men den drivs in under hot om fängelse, jag tvingas praktiskt taget att betala skatten med en gevärspipa riktad mot mitt bakhuvud. Om skatt sen är bra eller dålig är en annan fråga. Det är fortfarande stöld, att utan medgivande tillförskansa sig annans egendom. Skatt är ett, förvisso helt demokratisk, systematiskt rån av alla medborgare. Men bara för att det är demokratiskt betyder det inte att det är rätt. Betänk att Hitler hade folkets stöd att avrätta miljoner judar och andra marginella grupper. Är det rätt för att majoriteten ansåg det just då? Är det rätt överallt eller bara i nationen där man röstat igenom det. Kan man på två olika platser ha olika defintinioner av vad som är rätt och fel rent moraliskt?

Men det känns ändå lite märkligt och olustigt att bli jämförd med en massmördare bara för att man konstaterar det uppenbara, nämligen att definitionen på skatt implicerar definitionen av stöld. Att också insinuera att jag skulle ha en risig ekonomi eller ett ensidigt extremistiskt umgänge tycker jag känns väldigt tråkigt och olyckligt. Jag kan glädjande nog konstatera att jag både har en helt okej ekonomi och ett brett umgänge. Det känns skönt!

Detta är dock utmärkande för den politiska debatten. Man får välja vilken färg på bilen man vill, bara den är svart - så att säga. Så länge man håller sig innanför ramarna "är politiskt korrekt" är det okej att vara med i samhällsdebatten. Men går man utan för dessa och utmanar etablissemanget råder lika stor åsiktsfrihet som i Kina. I Sverige får man ha vilken politisk uppfattning man vill, bara den är röd. Man kan ju hävda att moderaterna är blåa men i själva verket är de rödare än många internationella röda partier. Att utmana socialismen i Sverige är ett självmordsprojekt som legitimerar att andra tillgriper vilka metoder som helst för att tysta det avvikande. Det är skrämmande vilken demokratur som frodas i det här landet!

Jag brukar inte skriva om kändisvärlden eller om konstiga grejer som idol, standup-komik, Birro eller nått annat tjafs som ingår i unionen av slitz och expressens fokusämnesområden (för er som inte läst mängdlära, matte är viktigt att kunna, så läs omgående på!). Men nu käns det befogat. Det råkade gå nån sån här föreställning på vår "fria" stadsfeministiska statliga television. Den heter "Dyngkåt och hur helig som helst" (http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst). Och jag har bara sett knappt en kvart av den, men hela den kvarten gick ut på att en medelålders kvinna iförd endast bikini står på en scen och drar riktigt skämda skämt med utgångspunkt i att hon står nästan naken och flashar och efter varje skämt så säger hon "jaaaa" som om hon berättat kvartalets roligaste historia. Skämten handlar om att hon borde operera magen och bli lycklig... Uppenbarligen tror hon att det är jätteroligt att en medelålders kvinna står nästan näck och drar riktigt unkna och kassa skämt på en stor scen. Jag kan upplysa den här kvinnan, vars namn jag inte orkar kolla, att det inte är roligt. Det hade inte varit roligt om det varit en ung kvinna eller en gammal kvinna heller. Att det inte hade varit uppskattat om en man gjort samma sak, ja det är ju självklart.

Men låt oss för en sekund tänka oss tanken. En medelålders man ståendes i badshorts, eller än värre, stringbadkalsonger för män och drar kassa skämt. Jag kan riktigt tänka mig rubriker om "äckel", "blottare", "gubbslem" och "vi vill inte se din äckliga mage". Hade det varit en ung grabb så kanske kritiken inte varit så massiv. Han hade kanske klarat sig med att feministpressen skrivit ett par artiklar om hur oanständig han var och hur kvinnoförnedrande inställning han hade eller något liknande. Om mannen varit gammal så kan vi ju tänka oss att det varit ungefär samma kritik som mot medelåldersmannen.

Det visar något skumt i vårt samhälle. Att en kvinna klär av sig och drar dåliga skämt är kul. Att en man gör det är äckligt. Personligen tycker jag att det är vare sig äckligt eller kul oavsett kön. Det är bara INTE kul. Det är inte något jag vill se. Jag tycker nakenhet är vackert, men när den exploateras för att kunna dra billiga skämt så känns det bara tragiskt. Inte min kopp te helt enkelt.

Är det så att den här så kallade komikern helt enkelt hade slut på skämt och var tvungen att ta av sig för att väcka tillräcklig sensation för att dra folk till sina föreställningar? Det känns så. Jag försökte ge föreställningen en chans, men när hon inte lyckats dra ett enda roligt skämt på en kvart så kändes det som att hennes tid var ute. En komiker brukar ha första skämtet på sig att fånga publiken. Betner lyckas alltid utmärkt med det, en eminent komiker för övrigt. Var det här bara ett exempel på hur kvinnor genom att spela på sin "kvinnlighet", alltså näcka på scen, kan ersätta kultur och humor med svamlande ursäkter för att man inte är rolig och inte borde stå där alls? Vi minns den kvinnliga så kallade konstnären som fick betalt för att stå på en scen och kissa. Om vi andra skulle urinera offentligt skulle vi få böter... Men samma regler gäller visst inte alla? Jag betraktar den här helt meningslösa föreställningen som en produkt av sin tid. Vad det betyder kan ni fundera på... Men...

Jag måste bara ställa frågan. Är en (nästan) naken medelålders kvinna verkligen kul?

Jag har varit inne på det förut och kommer antagligen att komma in på det igen. Valfrihet är något mycket viktigt för mig. Rätten till att göra egna val är för mig en grundläggande fråga. Därför är det roligt att den frågan är uppe just nu. SNS har nämligen gjort en utredning om hur valfrihet har påverkat bland annat skolan. Naturligtvis har det blivit ett hett diskussionsämne i bloggsfären. På newsmill har heta diskussioner förts och politiska bloggar ger sin syn på saken. Slutsatserna i utredningen är egentligen ovidkommande för man missar nämligen den viktigaste frågan: Vad är viktigast, valfrihet för alla eller optimerad effektivitet?

Man kan hävda att rättvisast är att varje skattekrona kommer till optimal användning. Men i realiteten finns ingenting som bevisar vare sig om nollresultat borgar för bättre effektivitet eller att privata utförare inte kan lösa uppgiften lika bra eller bättre än offentliga utförare. Tyvärr finns det inga konklusiva bevis som visar att vinstintresse faktiskt driver fram bättre kundnytta och effektivitet, att konkurrens faktiskt skapar en såpass stor drivkraft att ständigt förbättra att man faktiskt skapar bättre effektivitet, bättre kundnytta, bättre service.

Däremot finns det en sak vi kan veta. Utan alternativ till offentligt drivna verksamheter, exempelvis utan friskolor, så finns inget fritt val. Och för mig har ett fritt val ett egenvärde. Jag anser att varje människa ska ha rätt att välja skola och utförare. Innan det fria skolvalet infördes berodde kvaliteten på skolan man tilldelades på hur rika föräldrar man hade, med andra ord på vilket område man råkade bo i. I och med det fria skolvalet gavs alla möjligheten att för sina barn välja både vilken utförare och vilken lokal skola som ska ges förtroendet att utbilda. Samma sak gäller alla andra branscher som diskuteras i utredningen, men jag väljer att fokusera på skolan. Den valfriheten utgör för mig en okränkbar rättighet. Vi kan diskutera effektivitet och vad som är billigast i evigheter, men då missar vi poängen. Varför ska staten diktera människors liv? Är det inte viktigare att alla människor får välja det som passar bäst i deras liv, det som passar bäst för dem och deras barn?

För mig är rätten att välja viktigast. För mig utgör den grunden för ett fritt samhälle. I varje fråga staten går in och väljer åt individen kränker staten faktiskt individens rättighet till frihet. Så länge politiker ser det som ett alternativ att ägna sig åt "micro-management" av människors privatliv kan vi inte hävda att vi lever i någon "fri värld" som vi så ofta gillar att tänka att vi gör. Och för mig är en fri värld viktigare än allting annat.

Jag har ägnat kvällen åt att botanisera i den rika floran av artiklar som debatten om matematikämnet har skapat. På newsmill finns en samling (i storlek bibliotek) med tyckande omkring matteundervisningen i svenska skolor i form av artiklar, kommentarer och relaterade blogginlägg. Och då är detta enbart vad som samlats på newsmill. Det är faschinerande egentligen. Hur Internet revolutionerat den offentliga debatten. Vem som helst kan framföra sin åsikt på ett sätt som bara mediala gurus kunde för 10 år sedan. Jag kan läsa vad Sven Svensson från andra sidan Sverige tycker och han kan läsa vad jag tycker. Tillsammans kan vi med alla andra föra ett konstruktivt samtal och forma nya idéer. Informationsteknologi är fantastiskt.

Men det var inte riktigt det som jag skulle skriva om, eller kanske är det just precis vad det här handlar om? För om man tänker efter så är det matte som möjliggjort hela den här revolutionen. Allting bygger på datorer, som är en realiserad matematisk modell, med andra ord tillämpad matte. Jag sitter med en burk i knäet nu. Det finns så mycket matte i den här saken att det nästan är löjligt. Datorn i sig är en räknare, alla saker jag ser och gör är egentligen bara representationer av binära taloperationer, grafiken bygger mycket på linjär algebra, mitt SPAM-filter bygger på mattematisk statistik... och så kan jag fortsätta i en evighet. Jag läser som sagt på Chalmers. Det går inte en dag utan att man upptäcker något nytt matematiskt som tydligen finns i burken jag har i knäet. Det är häftigt.

Matte är viktigt. Det utgör ett kraftfullt sätt att lösa problem, och att lära sig använda och tänka logik. All naturvetenskap (hur det är med humanioraflummet vågar jag inte uttala mig om) bygger på matematisk bevisföring. Själva grunden till vår uppfattning om den fysiska verkligheten bygger på matematiska modeller. Därför är det nedslående och hemskt att läsa i rapport efter rapport att Svenska elever blir allt sämre på matte. Jag hör ofta humanioraivrare bortförklara matte till något teoretiskt abstrakt som ingen människa behöver. Jag undrar när de senast mejlade. Är de medvetna om att hela överföringen av data är strikt matematisk och använder avancerade algoritmer för att säkerställa att information skickas på rätt sätt och kommer fram intakt? Att matematiska modeller sållar bort tråkiga mejl om viagra och ensamma ryskor som vill träffa just DIG?

Okej, man behöver inte vara ett mattesnille för att skicka ett mejl, men någon måste vara ett mattesnille för att göra mejlprogrammet (eller ja, det är ju mer än bara en mjukvara inblandad bör jag väl som datateknolog säga, men låt mejlprogrammet symbolisera alla samverkande delar). Och någon måste vara ett mattesnille för att göra sökalgoritmerna på google snabbare och bättre. Någon måste vara ett mattesnille för att göra renderingstiderna för grafik snabbare (annars blir det ingen monsters INC-film eller några skoj datorspel). Nu har jag koncentrerat mig på strikt datoriserade tillämpningar. Kanske ska man istället prata om finansiella tillämpningar där matten är ett verktyg för att avgöra om man ska köpa eller sälja aktier? Eller kanske ska man prata om matten som ett viktigt verktyg för att analysera stora mängder data i diverse utredningar? Eller som ett fundamentalt byggblock inom läkemedelsindustrin för formelanalys och statistikanalys av testerna? I alla fall, summerar man upp alla "någon" blir det ganska många människor. Lika lite som alla svenskar behöver kunna skillnaden på olika jordmåner eller känna igen olika löv eller blommor behöver alla svenskar vara matematiska genier som löser n'te ordningens diffekvationer utan att blinka. Men vi behöver lite av båda och matematik är av den karaktären att det tar lång tid att lära sig. Alltså bör alla få ett rejält grundblock matte så att den som vill kan bli mattegeniet som gör nästa sjukt snabba renderingsalgoritm för skuggor (skuggor är för övrigt ett spännande grafikproblem som just nu är ganska hett).

Men det finns fler sidor av frågan. Matte är faktiskt användbart i sig självt. Tillämpningar såsom ekonomi är ju faktiskt av allmänt intresse. Åtminstone tänker jag att det är bra att kunna beräkna en budget eller kanske till och med försöka klura lite på hur priset man sätter påverkar vinsten och vart optimum finns. Kanske kan man representera vinsten som en funktion av antalet köp på något sätt? Matte igen där. I vardagliga situationer överallt är lite matte en klar fördel. Vad är sannolikheten att jag blir upptäckt med att planka om jag åker en stationssträcka? 2 stationssträckor? n stationssträckor? Ypperligt bra matematik för en student eller uttråkad högstadiegrabb som önskar fly misshandeln svensk skola utsätter matteämnet för. En mer laglig och etisk tillämpning är ju att beräkna vilken kö som troligast är den snabbaste i en mataffär eller vid en passkontroll.

Ytterligare ett faktum är att matte är för hjärnan vad idrott är för kroppen. Ägnar man sig mycket åt matte blir man bra på att lösa problem oavsett var de uppkommer i livet. Matte är ytterst ett problemlösningsspråk. Tränar man på matte så tränar man på att lösa problem. Den kompetensen är ytterst viktig i många aspekter av livet. Igen, alla måste inte lösa typ trippelintegraler, men det skadar inte att ständigt låta hjärnan angripa nya problem. Hjärngymnastik är lika viktigt som att gå på gym. Kanske kan man springa löpband och räkna derivator samtidigt? Det måste jag testa!

Att alla har nytta av matematik anser jag är ett obestridbart faktum. Tvärt emot vad humanioraivrare ibland hävdar, att matte är ett ämne som borde nedvärderas, anser jag att det borde uppvärderas. Jag tycker mig skönja brist på logik i dessa individers argumentationer. Kanske vill de nedvärdera matten för att de själva aldrig förstod den? Ibland undrar jag. Men i alla fall måste något göras åt nuvarande situation. Ett samhälle där matematikkunskaperna dalar är dömt att gå under. För förr eller senare så urholkas allt till den grad att man inte vet hur man beräknar hållfastigheten i byggnader eller broar. Förr eller senare glöms hur datorer faktiskt fungerar. När de män och kvinnor som förstår detta dör så dör kunskapen med dem om inget drastiskt görs för att vända trenden. Kanske kan vi förvalta några goda principer, "trick of the trade", som mirakelregler eller tumregler men vi kommer aldrig kunna utveckla något eget och kunskapen kommer avta i takt med att det tidsmässiga avståndet till upphovsmännen till principerna ökar.

Jag tänker inte göra en problemanalys. Jag har blivit alltför mångordig redan. Kanske beror det på lärare med undermålig kunskap och extremt lågt intresse för matematik. Jag misstänker att så är fallet i grundskolan. Kanske förlorar vi 40% av potentialerna redan där. Kanske är undervisningsformerna och pedagogiken förlegad. Kanske är grupperna för stora och heterogena. Det bör utredas närmre. Men några satsningar kan inte slå fel, och det är en ökad kvalitet på lärarutbildningen och ett kunskapslyft för befintliga lärare. Alltså bör man jobba på minst två fronter samtidigt. Och vi måste börja nu. Innan det är för sent.

Det finns en grym bok som handlar om föräldraskap och som riktar sig till pappor. Det är nästan något unikt. Normalt så brukar ju böckerna efter vad jag har hört rikta sig till mamman och i bästa fall ha ett litet kapitel i slutet till en eventuell pappa. Den är utgiven av http://www.pappamanualen.se/, som är ett privat initiativ. Det förtjänar att sägas tydligt att den här boken inte har tillkommit genom statliga sponsringar eller med ekonomiskt starka organisationer i ryggen.

Men ändå är det typ den enda boken som handlar om pappans roll som förälder, och framför allt vad som händer om det skär sig med modern. Det här är en bok som jag tycker att staten borde ha tillhandahållit för 20 år sedan. Det är 30 år eller mer sen "jämställdhetens" förkämpar feministerna började prata om det här med att dela lika på föräldraskapet. Och ännu har man inte ens tagit fram bra information till män som upplyser om juridiskt läge och hur man bör agera. Fast det är klart. Så som det juridiska läget är idag i "jämställda" Sverige så förstår jag att man inte vill skylta med det. Boken är helt klart läsvärd och även om det är viktigt att förstå att den fokuserar på ena halvan av problematiken så är det också viktigt att lägga märke till att man genomgående i boken försöker göra det som feminismen aldrig lyckades med: att skilja puckade och falska individer från deras kollektiva tillhörighet. Man är tydlig med att barnet behöver BÅDA SINA FÖRÄLDRAR. Kvinnan är också viktig. Man vill att både mammor och pappor ska få vara föräldrar till sina barn. Inte bara den ena. Och det tycker jag ger boken trovärdighet, ja och så det femtiotalet referenser då till mängder med olika vetenskapliga undersökningar och artiklar. Länk till boken nedan:

http://www.pappamanualen.se/pof/pof_2011-08.pdf

En politisk fråga är tydligen det här med individualiserad föräldraförsäkring. Den går ut på att man slutar betrakta en familj som ett teamwork och som makthavare går in och petar i exakt hur människor ska leva sina liv genom att bestämma precis exakt hur man ska dela upp föräldraledigheten mellan vårdnadshavarna. Det tyngst vägande argumentet verkar vara att det finns många som av olika skäl inte kan nyttja "sina" 50%, alias männen tvingar kvinnorna att vara hemma med barnen medan de jobbar, drar in pengar och samlar pensionspoäng. I verkligheten är det väl tvärt om, men i sak spelar inte det någon roll. Vi vet att kvinnor nyttjar den där försäkringen mer än män.

Det hela blir dock lite roligare om man börjar läsa på statistik. Det här med vårdnadstvister är ett dystert kapitel i svensk samhällshistoria. Utan att gå in på detaljnivå så har man räknat fram att det är en teoretisk omöjlighet för män att ta ut halva föräldraledigheten på grund av att många män hamnar i rättsliga processer om ifall de får vara förälder eller inte. Jag har bloggat om det tidigre. Ogifta män har inte rätt att bli pappor. Det måste mamman godkänna genom ett besök på mansfientliga soc. Och i nuläget innebär det att många pappor inte får bli vårdnadshavare för sina barn innan dessa viktiga första månader i ens barns liv är över och föräldraförsäkringen brunnit inne. Som sagt, det är en omöjlighet för män och kvinnor att dela lika på föräldraförsäkringen på kollektiv nivå enbart för att kvinnan i många fall sätter sig på tvären och förvägrar pappan att vara just pappa.

Alltså kan man konkludera att en individualiserad föräldraförsäkring är ett slag i luften. Förvisso kommer det att göra att familjer där mannen och kvinnan inte bråkar om barnet kommer att se jämställdare ut på pappret, men detta till priset av att starkt begränsa individens och familjens handlingsutrymme. Politiker verkar dock älska chansen att få tala om för folket hur man ska leva sitt liv. Lite som att spela the sims, fast med hela befolkningen som simmar, antar jag. Men för alla de män som hamnar i strid med kvinnan är det alltså ett slag i luften. Man löser inte grundproblematiken utan kriminaliserar symptomen. "Ja, de stora männen har en ny plan. Det är att kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids" skrev en klok person i en låt. Än en gång så stämmer det konstaterandet.

Det största problemet, det som skulle göra mest för jämställdheten i familjen, är att sluta betrakta mamman som förälder och pappan som ett jobbigt bihang. Båda parter borde få bli föräldrar redan där på BB oavsett om man är gift eller inte. Idag blir kvinnan mamma för att hon bär barnet. Mannen blir pappa för att kvinnan godkänt honom. Kvinnan har alltså fullkomlig makt över barnet och familjesituationen medan pappan är helt rättslös. På MVC och BVC bemöts ofta pappor tydligen vilket jag också skrivit om tidigare som ett jobbigt bihang. Det är MAMMAN som SKA vara där och pappan är mera nått jobbigt som råkar dyka upp ibland. Osis liksom... Hela samhället skriker att mamman är förälder och pappan ska på sin höjd dra in pengar och byta däck på bilen. Märkligt då att många män gör just detta... Vi pratar ofta om pappor som inte är närvarande. Vi kanske borde prata om mammor som med alla medel tvingar bort pappan från barnet, för dessa mammor finns och (utgör 40% av exempelvis Kanadensiska mödrar enligt en undersökning). Om vi vill ha närvarande pappor måste vi ju också se till att de har en möjlighet att vara det.

Att vara förälder är ett delat ansvar mellan en man och en kvinna, rätten och skyldigheten. Varför inte implementera det i lag? Varför lägger vi så mycket energi på föräldraförsäkringens utformning när vi vet att många män saknar möjlighet att utnyttja denna försäkring oavsett utformning för att de underkänts som föräldrar - av modern. Familjesfären menar jag är den viktigaste och största delen av en människas liv. Makten över den är den viktigaste makten, inget uppdrag inom näringsliv eller politik kan vara viktigare eller större. Alltså är familjesfären den viktigaste sfären att jämställa. Det kräver att båda föräldrarna har samma rättigheter och skyldigheter, ansvar och privilegier. Jag har skrivit det redan och jag skriver det igen. Individualiserad föräldraförsäkring är ett slag i luften, åtminstone i jämställdhetsfrågan. Åtgärda orsaken istället för symptomen. Gör familjebalken könsneutral!