Min Vision

Till övervägande del är Skånegatan och förlängningen ner några hundra meter längs Södra vägen ett studium i ödslighet. Längs gatan radar monofunktionella komplex upp sig på rad: Världskulturmuseet, Universeum, Liseberg, Svenska mässan, Skandinavium, Valhalla Simhall, Valhalla Idrottsplats, Biografen Bergakungen, och så slutligen det föråldrade så kallade "Nya" Ullevi. Viker man upp till vänster finns även (nya) Gamla Ullevi där, som var förhistoriskt omodern redan när den byggdes - i syfte att inte på några villkor riskera att konkurrera med befintliga Nya Ullevi. 

I teorin kan man givetvis konstruera den besökare som har nytta av den här samlokaliseringen. Medialobbyisten börjar sin dag på MEG. På lunchen hinns en snabb avstickare till Liseberg med, i duggregnet, för att via flumeride övertyga nån folkvald att Sverige behöver mer intrång i människors privatliv. Kvällen bjuder på spontan flanering med kompisarna inom upphovsrättsindustrin. Det är biopremiär idag på Bergakungen. Vår lobbyist har tur med biljetter. Lite längre upp för gatan bjuder Håkan Hellström in till allsång, och vår lobbyist armbågar sig fram till sina poolare vid biljettinsläppet och får fripass. Dag två hinner lobbyisten med Universeum och tar en hockeymatch på kvällen. Visst kan man konstruera fram bilden av människor som verkligen skulle dra nytta av ett evenemangsstråk, men det blir inte trovärdigt. I verkligheten är det helt enkelt inte sannolikt i en tid när evenemangsstråkets typ av aktiviteter måste planeras med månaders framförhållning.

I verkligheten står stan med en helt död stadsdel genomkorsad av en trafikled. På ömse sidor radar problemen upp sig. Inte mindre än tre omoderna och olönsamma arenor som monument över svunna tider och Göteborgs ångestfyllda oförmåga att hitta rationella lösningar. Ytterligare en fotbollsplan för halvtaskiga lag i småserier, stora grusytor och en antik uppvärmningsbana för ett svunnet OS hjälper föga för helhetsintrycket. Detta toppas med ett lantligt fritidshus för förra eller förrförra seklets överklass. Givetvis med ett frikostigt grönt vakuum. 

I en annan del av staden står byggkranarna och utvecklingen är påtaglig. Nästan all energi har riktats till Hisingen. Här ska den nya staden byggas. Norra Älvstranden har successivt utvecklats från nedlagda varv till trygga sovstäder för medelklassen. På Lindholmen vill Serneke bygga en Linddolme och Frihamnen skall bli ett brohuvud för innerstaden att växa över älven. Kvillebäcken har gått från industrislum till skokartongsstad och där Porslinsfabriken förut låg tornar nu en slags bostadsfästning upp sig. Göteborg växer och ska växa på Hisingen. Det är visionen, det är planen. Men uppenbarligen ska befolkningen där pendla över till fastlandet för att ta del av det offentliga utbud av kultur och idrott som staden tillhandahåller. Bortsett någon enstaka, styvmoderlig filial finns inte mycket att tillgå på ön.

Lösningen är uppenbar. Istället för att låsa in alla dessa verksamheter i ett distrikt kan verksamheterna med fördel spridas ut över hela den stadsbebyggelse man säger ska vara del av "centrum". Men det kräver att man gör upp med en flera decennium gammal tanke, som det investerats stora mängder prestige i. Evenemangsstråket är ett misslyckande.

Offentliga mötesplatser behövs i hela staden. Kultur, nöje, idrott.  Så länge man inte följer upp ambitionerna med att också ge Hisingen del av det offentliga utbudet, så visar man bara att man inte tror på de planer man valt att följa. Och så länge man inte vågar spränga evenemangsstråket kommer Göteborg fortsatt sjunka djupare i dyn med omoderna arenor som inte fungerar, och tappa evenemangen till andra städer. Och då är frågan vad vitsen med ett evenemangsstråk var från första början.

Jag har under veckan grävt runt lite i det träsk som kallas "bostadsbristen". Under veckan har jag diskuterat, i turordning:

• Insider/outsider-problematiken
• Förutsättningar för en rättvis bostadsmarknad
• Bostadsegoismens särställning
• Den underliggande myten om kvarboende

Helt slumpmässigt råkar det vara långfredag idag, då vi enligt den kristna traditionen minns Jesu lidande och död på korset. En nattsvart dag. På samma sätt ligger mörkret tungt över alla som drabbas av dagens bostadspolitisk grymma konsekvenser. Men man kan inte lämna något utan en strimma hopp. Liksom Jesus faktiskt förebådade sin uppståndelse, och det hoppet finns med även genom långfredagen, så känner jag mig tvungen att pausa min cyniska hjärna och skriva någonting som liknar en ljusning. Det får bli i form av de förslag som kan kristallisera sig ur den här genomlysningen.

• Den enda sunda utgångspunkten för all bostadspolitik är att rörlighet är ett överordnat värde. Det skapar fler och större problem än det löser att försöka hjälpa enskilda som kortsiktigt tvingas till oönskade drastiska förändringar på grund av omställningar som är nödvändiga för att marknaden ska fungera. Fåtalets bekvämlighet kan inte prioriteras över flertalets behov.
• Överkonsumtionen måste stävjas genom att kostnaden att konsumera bostad ökas, medan kostnaden att byta och anpassa sitt boende minskas. Marknadshyror och landskatt som växlas mot sänkt inkomstskatt är en rimlig modell. Flyttskatten måste sänkas eller avskaffas.
• Det politiska spelet kring bostadsbyggande drivs i hög grad av besuttna egenintressen som får oproportionerligt stort genomslag. Det måste bli lättare att få spaden i jorden. Att enskildas utsikt förändras är inte ett argument för att hindra att många andra människor får en bostad, ett hem.

Reformer är enda sättet att förändra nuläget där vissa har, och andra stängs ute i ett i grunden orättvist maktspel. Men om något positivt ska sägas så är det att diskussionen i alla fall går åt rätt håll. 

Om någonting ska kallas "epicentrum" av den kris som växer runt bostadsbristen, kanske det är systemets underliggande ideologi - kvarboende. Djupast rotad sitter en föreställning om att det normala är att hitta en plats där man trivs och sedan bo kvar tills man dör. Det var den föreställningen som blev det bärande argumentet som fällde fastighetsskatten på småhus, konkretiserad med en bild om en fattig änka i en strandvilla. Det är samma föreställning som legitimerar idén att närboende på ett särskilt sätt är sakägare, och får mer inflytande i planprocesser. De ska ju leva i miljön ett halvsekel till! Och det är samma idé som används för att argumentera mot fungerande fri prisbildning.

Jag kallar föreställningen en myt, myten om att bo kvar, för verkligheten talar ett annat språk. I Sverige är det normala att flytta emellanåt, och det är i allmänhet sunt och bra. Över livet varierar behov och efterfrågan, och människor behöver anpassa sitt boende. Det som är optimalt för en student är inte optimalt för en barnfamilj. Det i sin tur är inte optimalt för en pensionär. Det finns inte ett boende som är optimalt för alla perioder i livet, och i Sverige väntas enligt SCB varje person flytta omkring 11 gånger under sitt liv i snitt. Det är alltså minst en gång per decennium man lever. 

Regelsystemen och verkligheten talar inte samma språk, och detta ger upphov till problem. I kvarboendets namn har mycket exklusiva boendeformer gjorts väldigt billiga att stanna i, dyra att lämna. Man bestraffas i hög grad för att lämna exempelvis ett större boende för ett mindre. I synnerhet pensionärer har allt att förlora på att flytta från en avbetald villa. Men även den som flyttar från en attraktiv hyresrätt till en mindre attraktiv får, genom bruksvärdesregleringen, inte en proportionellt lägre hyra jämfört med uppoffringen. Den som säljer en större bostadsrätt för en mindre får ofta betala en hög så kallad "reavinstskatt". Det spelar ingen roll vilken marknad man väljer att titta på, alla är barn av samma tanke.

Människor är givetvis inte dumma, utan agerar utefter de incitament som finns i spel. Det gör att många väljer att bo större än vad de behöver, mer attraktivt än vad de kanske egentligen skulle ha valt att göra. För det finns helt enkelt ingen vinst med att bosätta sig för samhället mera effektivt. Och ingen vinner på det. Exempelvis pensionärerna som bor kvar i villorna och för all del stora lägenheter, de längtar ofta efter något mindre och lättstädat. Något som är anpassat för att kroppen gradvis försämras. Och i andra änden finns barnfamiljer som får tränga ihop sig. Det handlar i mycket hög grad om att systemen utformats för att människor ska välja att bo kvar, trots att hushållen egentligen efterfrågar rörlighet.

Det är extremt känsligt politiskt, den här frågan. "Alla ska kunna bo kvar" skanderar Hyresgästföreningen i sin kamp mot så kallad "renovräkning". Och högern skanderar lika upprört om den där änkan när fastighetsskatter kommer på tal. Det anses djupt problematiskt att ekonomiska faktorer inverkar på människors livsstilsval gällande boende. I verkligheten är ekonomin bara en av en lång rad faktorer som avgör om ett hushåll flyttar, men genom att ta bort den för att skydda ett fåtal skapar man enorma låsningar som drabbar flertalet. 

En svensk professor konstaterade, som sagt, redan 1954 i DN att "det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen". Ett stort hinder för att realisera all byggvilja som finns och som skulle uppstå med förändringarna jag diskuterade i förra posten är dock att en annan propp sitter stenhårt i ett annat badkar, nämligen vad gäller tillstånd att bygga. Som ett exempel publicerades i dagarna en kort sammanställning från Samir Taha, VD på stockholmsaktören Aros Bostadsutveckling AB om hur deras resa med ett urval av byggplaner har varit. Ett exempel ur mängden:

Täby - Viggbyholm. Här skall vi efter ca 6 år snart ut på samråd med ca 220 lgh. Antagande om ca 1 år och därefter överklaganden om ca 1-1,5 år möjlig byggstart ca 9 år. (Länk)

Redan 2011 skriver stadsforskaren Jerker Söderlind den bästa artikeln jag har läst på temat i DN: "Frånta egoisterna rättigheten att överklaga nybyggen". Han lyfter bland annat fram två bra exempel:

En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”

Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”

Särskilt det senare exemplet sätter fingret på någonting viktigt. Bostadsbyggande påverkar omgivningen, och för den som redan har en bostad är fler bostäder inte ett prioriterat värde, tvärtom. Där man ställer nya bostäder förändras någon annans utsikt. Men som Söderlind konstaterar, "stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra". Bostadsegoismen är ett fenomen som aktivt behöver motas i grind.

Söderlinds förslag är radikalt, men värt att reflektera över:

Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”

Det handlar i grunden om på vilket sätt stadsutveckling ska fungera. Emedan dagens system ofta försvaras med att det är viktigt med medborgardialog och demokratiska processer, är det uppenbart att systemet i praktiken blir till en polsk riksdag där de som har bostad ges mandat att stoppa eller begränsa projekt som skulle göra livet bättre för de som inte har. Det sveps ofta in i retorik om att rädda nån "grön oas" eller "barnens pulkabacke", men visar sig nästan alltid handla om den egna utsikten, eller tillgång till parkeringsplatser. Det är inte demokratiskt, och definitivt inte hållbart.

Igår så började jag min miniserie om den svenska bostadsbristen med att gå djupare in i problemets natur. Utan förståelse för problemet kan man inte lösa det. Idag tänker jag lägga fram mina förslag till en reformagenda för en rättvis bostadsmarknad.

Ur ett rättviseperspektiv är det huvudsakliga problemet på bostadsmarknaden att på ena sidan kostar tomaterna fem spänn och på andra sidan 20 spänn. Och vilket pris du handlar tomater till beror på vilken grupp du tillhör. "Insidan" eller "utsidan". Liknelsen med tomater är inte min, utan är en återgivning av en analogi från ekonomihistoriker dr Jan Jörnmark.

Och det verkligt problematiska i sammanhanget är att de som köper tomater för 5 spänn är så otroligt mycket fler än de som handlar för 20 spänn. Insidergruppen är alltså väsentligen större än outsidergruppen. Vi har med andra ord två vargar och ett lamm som röstar om middagen. Gissa utfallet. Så ska man vara cynisk kan man konstatera att en effektiv reformagenda sannolikt aldrig kommer antas. Det finns för många med för mycket att förlora. Även om detta kan framstå som en uppgiven slutsats är den viktig för att förstå varför status quo upprätthålls, varför man fortsätter frysa ut outsidergruppen.

Men om man nu skulle tänka sig ett rättvist system, så skulle det präglas av att man inte har den här insidan med förmåner och utsidan som får stå och desperat bulta på dörren för en mikroskopisk möjlighet till plats i tamburen. Det skulle innebära att boendekonsumtion skulle kosta något mer för den majoritet som idag har väldigt låga boendekonsumtionskostnader, relativt det boende man konsumerar, samtidigt som det skulle kosta mycket mindre för den minoritet som idag betalar väldigt mycket, antingen direkt eller indirekt genom att hamna i bostadslöshet. Detta bör vara någon slags "ideal" rättvisa.

När det gäller hyresrätter är lösningen lika uppenbar som hatad. Det handlar om att låta marknaden avgöra prisbildningen. Men låt mig fortsätta innan den där littanian om profithungrande kapitalistsvin kommer. Det som kommer hända är att fastighetsägare i storstadsregioner kommer få ökade intäkter, knappt utan att lyfta på ändan. Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, man kan konstatera att det därmed uppstår en möjlighet för samhället att ordna nya skatteintäkter. De privata vinsterna som uppstår skulle helt sonika kunna återföras till samhället genom någon form av skatt på alla de fastigheter som plötsligt började generera mer pengar. 

Men detta ger inte mer pengar i plånboken för hyresgästerna. Det är dock faktiskt enkelt ordnat. Skatteintäkterna som skapades genom beskattningen av fastigheterna kan växlas mot sänkt inkomstskatt rakt av. På så sätt så snurrar pengarna tillbaka hela vägen till hyresgästen igen.

Den här lilla rockaden har dock effekten att även den som äger sitt boende får sänkt inkomstskatt, utan att för den sakens skull belastas av någon hyreshöjning. Men om även de som äger sitt boende påförs samma typ av beskattning som hyresbeståndet, så erhålls hyfsad neutralitet mellan bostadsformerna, även om det innebär att man jobbar med något som är precis lika hatat som marknadshyror, nämligen fastighetsskatt. Samtidigt uppnås även för ägda bostäder samma typ av effekt, att konsumtion av en begränsad resurs börjar kosta. För att stimulera rörlighet kan även flyttskatten reduceras, överföras till fastighetsskatten, så blir det mer fördelaktigt att anpassa sitt boende efter sitt behov, istället för att fortsätta äga ett stort boende som inte längre behövs.

Mest fördelaktigt är att välja att beskatta landvärdet, snarare än fastighetsvärdet. På så sätt blir det kostsamt att inte realisera värdet av ett läge. Det blir kostsamt att inte bygga så mycket bostäder som det ryms. Se graf ovan för effekterna på byggande av att arbeta med en landvärdesskatt. Det blir inte bara lönsamt att bygga, det blir direkt olönsamt att välja att inte göra det för tillfället.

Jag tänkte ge mig på en bostadspolitisk liten miniserie. Det är intressant vilket momentum frågan om bostäder kommit att få på sistone. Idag har vi en bostadspolitisk debatt som för bara några år sedan varit helt otänkbar. Vi har fått se demonstrationer för att "stoppa bostadsegoismen" som motvikt till "stoppa exploateringen av vår lilla oas". Och det finns en helt annan tillåtenhet i debatten. Till och med kontroversiella förslag om marknadshyror släpps det testballonger omkring av ett riksdagsparti. Det finns en helt annan diskussion idag.

Nybyggen är dyra, men de flesta som har råd har redan ett bättre boende som är billigare

Själva navet för hela den här diskussionen är begreppet "bostadsbristen". Begreppet antyder att det råder en allmän bristsituation av en homogen vara "bostad". Fast det är inte riktigt så det ser ut, vilket gör "bostadsbrist" till en väldigt svår och ofta farlig term. För den hindrar verklig förståelse av problemet. Därför handlar denna första del om att gå till botten med vad problemet egentligen handlar om.

De flesta har inte svårt att hitta bostad. Och de flesta har inte heller särskilt höga boendekostnader. Detta kan måhända uppfattas som provocerande, vi har ju en enorm bostadsbrist! Det måste ju innebära att det är svårt att få bostad och att kostnaderna rakar i höjden. Fast riktigt så enkelt är det inte.

Tittar man på statistiken träder nämligen en helt annan bild fram. Jämfört med de flesta utvecklade länder bor vi i Sverige stort, drygt 44 kvadratmeter per person. I storstadsområdena nöjer vi oss med 40 kvadrat per person. Inte heller det kan ens med god vilja anses trångbott. Det finns alltså kvadratmeter. En analytiker på Boverket gick ut offentligt nyligen med den här observationen. Problemet är inte mängden yta, utan fördelningen.

Bostadsmarknaden kan förenklat delas i två helt olika segment: insida och utsida. På insidan finns två distinkta grupper: de som hyr i första hand till reglerat billiga hyror och de som sen några år tillbaka köpt bostadsrätt eller villa. Ingen av dessa grupper har anmärkningsvärt höga boendekostnader. Tvärt om, de bor överlag mycket billigt. Varannat svenskt hushåll uppskattar sin boendekostnad till under 20 procent av sin inkomst. På utsidan finns "resten". Det handlar främst om unga och mindre bemedlade. Det finns två undergrupper. De som kommit upp sig tillräckligt för att kunna efterfråga nyproduktion i antingen hyrd eller köpt form, och resten: ungdomar, studenter, nyanlända, ensamstående föräldrar, socioekonomiskt underpriviligerade osv. 

För de sistnämnda, resten, är lösningen ofta svarta kontrakt, och boendekostnaden varierar ofta mellan mycket hög och bisarr. Förenklat kan man säga att kostnaden för att alla andra, "insidan", har så billigt boende bärs av de här grupperna, "utsidan". Hur blev det så här?

Sveriges problem kan spåras tillbaka till hyresregleringen som infördes 1942. Under brinnande världskrig prisreglerades allt, vilket är ett helt rimligt sätt att sköta en ekonomi på i krigstid. När kriget väl var slut började man avveckla regleringarna, men hyresregleringen bestod. Syftet var att kunna styra ekonomin, man befarade en lågkonjunktur i krigets spår. Nu blev det tvärt om, vi fick en extrem tillväxt istället, och snart fanns massor väljare som hade för mycket att förlora på att hyresregleringen togs bort. Hyrorna hade legat stilla medan folk fått mer i plånboken, och man vande sig vid att betala allt mindre för att bo. Men det blev inte billigare att tillhandahålla boende. 

Den här ekvationen är lika enkel som den är välkänd. Det uppstår en överefterfrågan parat med ett underutbud. Hushållen med bostad, "insidan", stimulerades att konsumera mer yta än vad de behövde, samtidigt som marknaden inte byggde eftersom det var olönsamt. Hushållen utan boende, "utsidan", blev alltså bara fler.

Lösningen blev att "bygga bort" den kroniska bristsituation som uppstått. Från 1950 och framåt så behövde man i princip skapa en helt ny ring av "stadsdelar", förorter, per generation som skulle flytta hemifrån. De som precis skulle flytta hemifrån hade inga pengar till det, utan staten gick in och gjorde enorma satsningar genom att styra om krediter via banksystemet till bostadsbyggande. Fram till 1970-talet var modellen att ge billiga lån till storskaliga produktionsbolags betongförorter. När sedan villapriserna avreglerades så kraschade det så kallade "miljonprogrammet" när medelklassen fick ett alternativ. Även detta var dock subventionerat genom hundraprocentiga ränteavdrag. Vissa subventioner till byggsektorn kvarstod också, bland annat studentbostäder. 

Hela det här sättet att hantera ekonomin på skapade en urlakning av resurser. Vid 1990-talet var pengarna helt enkelt slut, och bostäder fick bli marknadens ansvar igen. Med risk för att låta som en smurf, "problemet med socialism är att man förr eller senare får slut på andra människors pengar". Det är lätt att sätta detta i samband med näringslivets tilltagande problem och kriser, varvens svårigheter och valutadevalveringarna. Pengarna som styrdes om togs givetvis någonstans ifrån, att bostadssektorn fick mer betydde också att andra sektorer fick mindre.

Man kan väl konstatera att det nu är årgång 1990 som ska ut på bostadsmarknaden, och för första gången på mycket länge är alltså "bostadsbristen" skriande, just eftersom det inte längre går att bygga någon "årsring" för den generationen. Problemen är de samma nu som då, och som påpekades av en svensk professor redan 1954 i DN; det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen. 

Alltså, de som har - har mycket. Eftersom det är billigt att ha tränger de undan de som inte har, utan att det frestar det minsta på deras hushållsekonomi.

Vid ett köksbord i ett lugnt småhusområde nära havet sitter en man med drömmar. Göteborg ska bli en bättre stad! Johan Peterson Aldergren är en man med många järn i elden. Hans bakgrund är inom fastighetsbranschen, inom Bjurfors, Hufvudstaden och en lång rad andra välrenommerade bolag. Idag har han 14 aktiva uppdrag inom näringslivet. Det handlar om flertalet styrelsepositioner samt en VD-roll i JPA Fastigheter. Tillsammans med sin fru ägnar han sig mycket åt investering i fastigheter.

Han har också genomfört ett omfattande arbete med att kartlägga hur Göteborg står sig mot andra städer, och vill staka ut en väg in i framtiden. Enligt honom så kan Göteborg kanske kvala in runt 50-strecket i en internationell ranking. Han vill att Göteborg ska kvala in på topp tio. Som ledning på vägen dit har han tagit fram nio förslag på områden som behöver förbättras. Det handlar bland annat om fler internationella flyglinjer, kortare bilköer under rusningstrafiken och ökat utbud av "högkvalitativ kultur". 

I en annan del av staden vrider jag av tändningen i min Golf, årsmodell -00. I den här stadsdelen är det förmodligen en av de "finare" bilarna. Parkeringarna är nedskräpade med skruttiga Skodor och plastiga Peugoter. Någon kilometer bort administrerar stadsdelens kyrka en av stans största humanitära hjälpinsatser. Matkassar delas ut till behövande så gott som dagligen. Många har inte råd själva. 

Det är bara toppen på isberget. De som lever med osäkra boendeförhållanden blir bara fler. I tidningarna kan man läsa om hur 15 personer trängs i trerummare. Utan att några namn nämns är det uppenbart att det antagligen förekommer här. Att hitta en plats att kalla "hem" är inte en självklarhet i Sverige och Göteborg 2016. Inte heller att ha råd med mat. 

Inte ett enda av de nio förslagen handlar om att skapa tillräckligt med bostäder, inte ett enda om hur de som har det svårt ska lyftas. De handlar om flyglinjer och Prada-butiker. Vid ett köksbord i slutet av en lugn villagata i andra änden av Göteborg drömmer en man om att Göteborg ska bli bland de 10 bästa att leva i - för de som redan har det bra. Kanske finns inte den här gruppen i Aldergrens medvetande, eller så är den helt enkelt inte lika viktig. Hur som helst kan knappast klyftan i Göteborg illustreras tydligare.

Jag knatar upp uppför backen till porten. Jag ska äta och sova. Imorgon är en ny arbetsdag i den där bubblan av oss vars dilemman snarare handlar om bilmodeller och ett urval av fashionabla adresser.

Att hitta politiska riktningar, för ett parti som grundades runt en sakfråga, är en utmaning som jag försöker bita i. Vad ska man bygga resten utifrån? Vad ska man utgå ifrån när man svarar på frågor omkring pengar i plånboken, pensioner och sådant? Den första tankegången, teknikoptimism, presenterades i inlägget "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Jag vill i den här posten lyfta min nästa tanke. Den här tankegången handlar om att tro på människan, något som jag tror är en viktig grundbult i varje samhälle. Och vidare tycker jag det är en fullt rimlig utgångspunkt också för piratrörelsen.

Att tro på människan tänker jag handlar ytterst om att tro på människans kapacitet och förmåga att stå och leva av egen kraft. Och givetvis går det inte att tro på alla människor i ett samhälle, i den här bemärkelsen. Barn förutsätts exempelvis inte kunna klara sig själva. De kan inte lämnas själva, de måste ha vuxna omkring sig som delvis övervakar deras aktiviteter och delvis leder deras utveckling. De behöver stöd och hjälp. Inte heller människor med funktionshinder över en viss nivå kan anses ha förmågan att klara sig själva. De behöver givetvis också hjälp. Men fullt friska vuxna, majoriteten av befolkningen, kan faktiskt det, förutsatt att de tillåts. Att påstå att dessa människor skulle behöva stödja sig på andras axlar för att klara sig är samma sak som att inte tro på dem. 

Det finns givetvis ett antal förutsättningar för att detta ska fungera. Det krävs frihet att skapa och handla med mervärden. Det krävs rättighet att förtjäna och behålla inkomst. Och givetvis krävs ett sunt rättssystem med likhet inför lagen. Among other things...

Att tro på människan handlar också, för mig, om att tro på en inneboende drivkraft i människor att sträva efter att få det bättre. Detta är både något av definition och credo för fria och framgångsrika ekonomiers grundpelare, medelklassen. På Wikipedia kan man läsa " Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt". 

Ett sunt ekonomiskt system bygger på just detta, att människor vill uppåt. Det briljanta med det som ofta kallas "marknadsekonomi" är att hela idén är att förtjänster skapas genom att tillfredsställa behov hos andra. På en idealiserat fri marknad upprätthålls en sund maktbalans genom att producenten tvingas tillse kundens behov, samtidigt som kunden tvingas förhålla sig till att producenten måste kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet. Om inte kundens behov tillgodoses blir det ingen affär, och samma sak gäller i långa loppet om producenten inte kan täcka sina produktionskostnader. 

Kraften skall inte underskattas, och Sverige är ett mycket illustrativt exempel på detta. Under pragmatiska liberala reformer blev 1850-talets mycket fattiga och eländiga avkrok på knappt hundra år ett av världens rikaste år 1950. Sverige styrdes i stort mer liberalt än USA. Skatterna var blott 19 procent av BNP 1950. Under dessa år startas nästan alla stora svenska bolag: Ericsson, SKF, Volvo, Scania, Skanska, H&M, Electrolux, ABB, Sandvik, ICA... Lönen för en vanlig arbetare åttadubblades. Barnadödligheten föll från 15 till 2 procent och medellivslängden ökade 28 år. 

Verkligheten skiljer måhända en del från narrativet, där det ska ha varit socialistisk omfördelningspolitik som skapade detta genom en gyllene medelväg. Denna påbörjades dock efter 1950, då skattebördan som sagt var 19 procent av BNP, alltså lägre än i det "extremlibertanska" USA. 1965 hade skatterna ökat till 35 procent av BNP och efter 1970 har inga jobb tillkommit netto i privat sektor, däremot har vi fått över en miljon arbetstillfällen inom offentlig sektor. Perioden fram till millennieskiftet präglades av ekonomiska kriser. Valutan devalverades 5 gånger för att behålla internationell konkurrenskraft för exportindustrin. Tillväxten störtdök. Mellan 1975 och 2000 steg inkomsten per person med 72 procent i USA, 64 procent ute i Västra Europa. Samma siffra för Sverige var ökningen 43 inte riktigt lika imponerande procent. Om Sverige hade följt övriga OECD sedan 1970 hade hushållen haft i snitt 20 000 kr mer per månad att röra sig med, enligt den socialdemokratiske tidigare finansministern Bosse Ringholm. 

Möjligheten att behålla de mervärden man skapar är förmodligen en faktor som i hög grad förklarar att Europa kom att bli industrialismens vagga. Man får en enorm innovationskraft och teknikutveckling. Sveriges utveckling illustrerar på samma gång både den inneboende kraften hos befolkningen, och hur förödande det är att dämma upp den. 

Det florerar en del märkliga idéer om att skriva ut blancocheckar till befolkningen, på skattekollektivets bekostnad. Jag tycker Piratpartiet ska tro på människor, på friska, vuxna människors förmåga att leva av egen kraft. Inte bara för att det låter bra, utan framför allt för att det bevisligen fungerar.

Just nu pågår "Sverigeförhandlingen". Utanför infrastruktur- och stadsplaneringskretsar förmodligen tämligen okänt. Det är nuvarande regerings namn på en gammal surdeg, nämligen höghastighetståg genom Sverige för att koppla samman Stockholm, Göteborg och Malmö effektivare. Problemen har dock inte försvunnit för att man bytt namn på saken. Det är fortfarande fruktansvärt dyrt, samtidigt som nyttan snarast är av symbolisk art. Förvisso vinner man några km/h i maxhastighet, men det kommer fortfarande att bli för långsamt för att på allvar konkurrera med flyget, i alla fall om man ska ha några mellanliggande stopp. Det finns massor med utvikningar man kan göra här om både anläggning, drift och underhåll, men kort sagt, dyrt och dumt.

Ska man då lägga saken på is framöver och helt sonika strunta i hållbara transportlösningar? Det framstår inte heller som en trevlig väg framåt. Projektets målsättning att knyta samman Sveriges tre storstadsregioner på ett hållbart sätt är i sig angeläget. En bra lösning kan absorbera mycket resande som idag sker med flyg eller bil. Mindre trängsel på vägarna och mindre avgaser i atmosfären, alltså. Dock kvarstår alltså den lilla detaljen med en bra lösning. 

Det finns faktiskt alternativ. Emedan utredningen har låst sig till traditionella järnvägslösningar har tekniken utvecklats sedan stambanorna byggdes på 1800-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, men egentligen inte så konstigt som det först framstår som. Sveriges riksdag befolkas i huvudsak av betongpartier från förra seklet. Det vore kanske magstarkt att förvänta sig innovativa lösningar därifrån. 

Ett ungt och teknikpositivt parti skulle dock kunna lyfta smarta lösningar utan att fastna i träsket av prestige och bakåtsträvande som präglar etablerade krafter. För framtidspartier är det dags att börja titta på den uppenbara lösningen på problemen med kostnader och dålig måluppfyllnad. Att byta teknik till den absolut mest moderna: maglev. 

Jag är inte maglev-religiös på något sätt, men systemet har demonstrerat anmärkningsvärd prestanda. Maglev körs i kommersiell drift upp mot 500 km/h, att jämföra med höghastighetsjärnvägarnas utlovade 320 km/h. En sådan hastighet skulle kunna minska restiden tillräckligt för att konkurrera med flyg. Kostnaderna för de anläggningar som finns eller håller på att byggas är höga, men det förklaras i hög grad av saker som inte har med tekniken i sig att göra. Shanghai byggde sin maglev-linje på urusel lera. Japans satsning byggs nästan uteslutande i tunnel. Det finns kort sagt anledning att tro att en anläggning på vår svenska berggrund är väsentligt mindre kostsam. Dessutom innebär magnet-teknologin att förslitningen på banan blir mycket liten, eftersom tågen inte har fysisk kontakt med banan.

Den invändning som är värd att lyfta är att maglev inte är kompatibelt med befintligt järnvägsnät. Man kan alltså inte använda maglev-banan för att köra godsvagnar från Kiruna. Det förhåller sig dock så att man inte kan göra det med HH-järnväg heller, då HH-banor kräver en annan profil på rälsen för att tågen ska kunna köras i den utlovade hastigheten. Dessutom är det rent generellt en mycket dålig lösning att blanda olika trafik på samma bana. Det leder till sämre kapacitet och framkomlighet för alla olika ändamål: fjärrtåg, regionaltåg, godståg osv. Det är givetvis utmärkt att kunna göra så på bibanor och liknande där inget ändamål i sig självt fyller kapaciteten på banan, men det kan enkelt konstateras att snabb persontransport mellan Sveriges största städer, inklusive mellanstopp i de mellanstora, definitivt fyller upp en bana. Därmed blir det här kompatibilitetsproblemet snarast en styrka. Maglev är en garant för att snabbtågens bana används just för snabbtåg istället för till allsköns annat som sinkar snabbtågen. Samtidigt frigörs, precis som för HH-banan, kapacitet i det övriga tågnätet. De gamla stambanorna blir av med fjärrtrafiken och kan bära mer gods och regional trafik istället. 

Så för att göra en lång historia kort, det är hög tid att börja prata maglev. Det är en intressant teknik, och en möjlighet att visa edge relativt de gamla betongpartierna. Vi har lösningarna, för att vi vågar hänga på vinsterna vi får av ny teknik.