Min Vision

Jag har funderat på hur jag ska inleda fortsättningen, liksom uppföljningen, av lanseringen av min bloggs breddning till jämställdhetsfrågor. Det finns ju två vägar. Antingen så skriver jag om jämställdhet, eller så betraktar jag lanseringen som färdig och skriver om något annat. Det kunde ju vara kul att fylla den nya jämställdhetskategorin med något, så lika bra att fortsätta på inslagen linje, att diskutera jämställdhet.

Något som det pratas ofta om är ju kvinnofällor. De finns överallt. Dagens datum finns på google ungefär 445 000 resultat om man googlar på "kvinnofälla", att jämföra med de 5 710 resultat en googling på "mansfälla" ger. Nu är ju alla artiklar som google listar inte unika kvinnofällor/mansfällor, men det ger ju ändå en antydan om att det ofta pratas om kvinnofällor. Alltifrån deltidsjobb och sjukförsäkringen till småföretagande och forskning har beskyllts för att vara kvinnofällor. Då kan man ju undra om det bara är kvinnor som drabbas av fällor. Som tur väl är har Aftonbladet tydligen åtminstone en reporter som vågar skriva om motsatsen, en mansfälla:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article12738744.ab

Det pratas ju mycket om snedfördelningen av ansvarsuppgifter i hemmet. I debatten heter det ofta att kvinnan tvingas städa, tvätta, ta hand om barn och liknande i störst utsträckning. Men i verkligheten så är förhållandet på dessa områden betydligt mer jämställt än att byta däck på bilen, bygga altaner, bygga friggebodar, klippa gräset, skotta snö och sätta upp hyllor är i mångt och mycket fortfarande männens domäner. Jag vet att det inte gäller alla heterosexuella par som har villor, men för många är det så här enligt artikeln. Jag kommer själv från en ganska jämställd kontext där mamma visst kan klippa gräset eller röja snö och ofta gör det, men när det kommer till att byta däck på bilen eller riva/bygga väggar då är det mansgöra. Inget ont i det. Man är bra på olika saker. Men om bara laga mat och tvätta kläder ska räknas till hushållssysslorna, ja då blir ju jämförelsen lite haltande. Man väljer de uppgifter det ena könet i störst utsträckning utför och undersöker på och kommer fram till att det könet är missgynnat.

I sammanhanget kan man ju dra in en SCB-undersökning, här, som visar att pojkar och flickor hjälper till ungefär lika mycket hemma men att pojkar hjälper till mer ute och att flickor gör "traditionellt" hushållsarbete mer frekvent. Detta tolkades av media som att flickor hjälper till i störst utsträckning trots att rapporten hävdar motsatsen! Ett praktexempel på hur man selektivt väljer fakta som passar in i den uppfattningen man vill styrka och glömmer resten. Man börjar med svaren och slutar med frågorna.

Nu är inte min poäng att kvinnor måste byta fler bildäck och bygga fler alaner, men man borde ju rimligen värdera varje timma ett altanbygge tar lika högt som varje timma som spenderas vid spisen för att laga mat. Så sker inte idag. Det sker inte i debatten. Kvinnor är ju som bekant den som "tar ansvar för hemmet". Men det hemskaste är att altanbyggen inte alls räknas i vårdnadstvister. Detta är ju definitivt en mansfälla! Det var inte lika mycket värt att laga mat till barnet som att bygga en altan för barnet, eller byta däck på bilen så att barnet kan komma till dagis året om. Ännu märkligare blir det när man läser undersökningar som konstaterar att kvinnan är den som ytterst beslutar vad som ska göras, köpas och vem som ska göra det (återges exempelvis här).

Alltså, i fallet vårdnadstvister är det fullt möjligt för kvinnan att vinna över mannen för att kvinnan bestämt att mannen ska hålla sig till att bygga altan och serva bil och hon själv sköta barnet. Är det inte lika mycket värt att bygga den där altanen som barnet har kalaset på och serva bilen som ser till att barnet kommer till dagis som att mata det? Är inte familjelivet teamwork? Borde inte då alla insatser som teamet utför räknas? Det här kallar jag mansfälla! Lagen är ju skräddarsydd för att premiera kvinnor, även om den är helt könsneutralt formulerad.

Dessutom borde jämställdhetsarbetet i Sverige börja intressera sig för hur maktordningen ser ut i hemmen. Vem bestämmer över boendet, bilen, pengarna i störst utsträckning? Vi vet hur fördelningen av pengar ser ut i lönekuverten, men vad händer när de pengarna flödat in i "familjebudgeten"? Vem bestämmer då? Är det föresten inte den privata sfären som det är intressantast att ha inflytande över för många människor? Typ bestämma vad semestern ska innehålla eller om det ska byggas till ett nytt rum eller flyttas till nytt större hus? Vem tar de besluten i de svenska hemmen? Jag önskar att en jämställdistisk forskare kunde ta tag i detta och gå till botten med dessa frågeställningar. Gärna i en rapport som är helt befriad från termer så som "könsmaktsordningen", "patriarkatet", "problematisera" och "genusperspektiv".

Jag ska vara den första att säga att jag hatar när politiker snackar jämställdhetssatsningar och jämställdhetsfrågor. Diskussionen känns alltid verklighetsfrämmande och av någon märklig anledning går alla jämställdhetspengarna bara åt ett håll. Alla resonemang bygger på det konstruerade begreppet "könsmaktsordningen" som definierar män som förövare och kvinnor som offer, män som härskande och kvinnor som underordnade. Men kära läsare, det är inte den typen av politikst korrekta feminist- "jämställdhet" jag brinner för eller vill syssla med.

Men ett modernt samhälle kräver jämställdhet. I min vision för framtiden ingår numera ett samhälle som ger alla samma chanser och förutsättningar, oberoende ifall man fötts med penis eller vagina, men som också respekterar individens val och uppmuntrar individen till att söka sig till en egen väg. Och man kunde ju önska att det var dagsläget, men så är det inte. På allt för många ställen diskrimineras människor, ofta till och med i jämställdhetens namn! Vi läser ofta om kvoteringar för att öka jämställdheten, riktade bidrag för att få fler av en grupp att söka sig till vissa branscher, gräddfiler för en viss grupp. Den här gruppen råkar vara samma gång på gång. Trenden är glasklar. Kvinnor ska curlas in och män ska diskrimineras bort. Osynliggörandet kring den ojämställdhet som finns är omfattande. På GenusNytt kan den som vill läsa om den andra halvan av genusfrågan. Jag står inte för bloggens alla åsikter. Men den tjänar som en bra motvikt till den feministiska propagandaapparaten, all annan media.

Jag måste till att börja med definiera vad jämställdhet är så att inget tvivel råder. Här följer Nationalencyklopedins definition av "jämställdhet":

"Jämställdhet, ett tillstånd som kan anses råda antingen när män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter eller först när män och kvinnor har samma ställning och inflytande."

Rent logiskt betyder alltså detta att den ena av de två satserna måste uppfyllas för att jämställdhet ska råda. Men den andra satsen är svårtolkad. Vilka sfärer beaktas gällande ställning och inflytande? Hur mäter man ställning och inflytande? Jag tycker den definitionen är problematisk. Jag väljer att anta den första;

"Jämställdhet, ett tillstånd som kan anses råda när män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter."

Det finns naturligtvis många områden där män och kvinnor inte har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jag kommer att sätta följande frågor högst upp på agendan:

• En könsneutral lagstiftning
  Det här är ett naturligt krav. Lagen ska inte göra skillnad på kvinnor och män! Vi ska alla ha samma skydd och samma rätt. Så är det inte idag. Det mest uppenbara är kvinnofrids-lagarna som inte har någon motsvarighet för män. Men i fråga om skydd för manliga föräldrar, pappors rätt till sina barn och liknande finns också enorma ojämlikheter. Som far har du inte rätt att få bekräftat om barnet verkligen är ditt exempelvis. Du har inte heller rätt till vårdnaden om barnet om du inte är gift med mamman. Trots detta är du skyldig att betala underhåll. Det är bara början. I praktiken, verkliga livet, är det absurt. 95% av alla vårdnadstvister vinns av kvinnor bland annat på grund av att lagstiftningen är utformad för att premiera kvinnor och säkra att de aldrig förlorar vårdnaden. Det finns horribla exempel att läsa för den som vill.
  
  
• En könsneutral samhällsapparat
  Sociala myndigheter och vården bemöter män och kvinnor olika och tillgängligheten är olika för könskollektiven. Exempelvis så tar socialen oftast mammans parti i olika familjekonflikter mycket till följd av att många handläggare är kvinnor och feminister. Ett annat exempel är att trots att män är mer utsatta för våld i samhället så finns det nästan ingen mansjour som män kan vända sig till. Jag tror att det finns 1 i hela Sverige att jämföra med uppåt 60 kvinnojourer. Vidare är vården ojämställd. Kvinnor utnyttjar vården oftare och tidigare än män. Kan detta bero på att vården helt enkelt inte etablerar någon bra kontakt med män? Kvinnor screenas regelbundet för bröstcancer, det finns många gynekologiska mottagningar och majoriteten som arbetar inom vården är kvinnor. Män screenas inte för prostatacancer och forskningen ligger långt efter forskningen på bröstcancer trots att sjukdomen är både värre och vanligare, mosvarande instans till gynekologin är knappt utbyggd och många manliga underlivsbesvär och dit relaterade åkommor får inte relevant behandling och möjligheten att få träffa någon med liknande referensramar, alltså en man, är ytterst liten. 
  
  
• En jämställd skola
  Majoriteten av alla som undervisar i skolan är kvinnor, majoriteten av alla som får goda betyg är kvinnor, majoriteten av de som läser på högskola är kvinnor, och undersökningar visar på att hela skolsystemet är byggt av kvinnor för kvinnor. Är inte pojkars möjligheter till utbildning lika viktig som flickors? Varför tas inte frågan på allvar? Det skylls på "mönster" och "biologiska orsaker" i den offentliga debatten. Varför anpassas inte metoderna till hälften av alla som går i skolan? Varför får inte alla pojkar i skolan ha manliga förebilder redan tidigt som visar att det där med plugg, det är inte bara en tjejgrej? Alla har rätt till en likvärdig utbildning, även pojkar!
  
  
• Mäns kortare livslängd, och utsatthet på arbetsplatser
  Män lever i snitt 4,2 år kortare liv än kvinnor i Sverige. Det ÄR ett jämställdhetsproblem. Det omfattar vårdens och psykvårdens tillgänglighet fär män, samhällsattityder och till viss del egna val. 75% av alla självmord begås av män, och statistik ger oss att män i större utsträckning utvecklar allvarliga depressioner samtidigt som psykvården nästan bara fångar upp kvinnor. Utöver det är det 57 gånger vanligare att en man dör som att en kvinna dör i arbetsplatsolyckor. Det är också vanligare som man att bli utsatt för misshandel, våldsbrott och antagligen dråp och mord. Vi pratar ofta om att kvinnor går osäkra. Statistik ger oss motsatsen. Det är dags att börja arbeta för en jämställd livslängd och en jämställd utsatthet på arbetsplatser (gärna nollvision).
  
  
• Förbud mot könskvotering, annan kvotering och könade gräddfiler
  Könskvotering och diskriminering är samma sak. Av någon märklig anlednining är det enbart kvinnor som får bli inkvoterade. Könskvotering betyder att någon med bättre meriter måste stå tillbaka för att någon med rätt utrustning mellan benen ska få förtur. Precis som all annan kvotering är det förkastligt. Ur ena perspektivet är kvotering positiv särbehandling och ur det andra legaliserad diskriminering. Det är inte rätt. Det förekommer också vansinnigt många "gräddfiler" enbart tillgängliga för kvinnor. För män finns inga sådana. Exempelvis kan kvinnliga företagare söka pengar ur en särskild pott, näringslivet erbjuder kvinnor mentorsprogram som en hiss till chefsbefattningarna för att bättra på statistik, högskolan specialdesignar tjänster med högre lön och större andel forskning som bara kvinnor får söka och så vidare. Detta är inget annat än ren och skär ojämställdhet. Könet ska inte vara det som avgör om du får uppmuntran, gräddfiler och riktade bidrag. Så är det tyvärr idag.

Jag tänkte försöka mig på att göra något jag sällan gör. Skriva en blödig, riktigt ulämnande och sårbar personlig betraktelse. Om något som inte bara angår mig, utan minst halva Sveriges befolkning. Kanske rentav hela. Jag ska väl som sig bör presentera mig själv som en inledning.

Jag heter alltså Johannes Westlund och är en 20-årig student. Jag utbildar mig till Civilingenjör i datateknik. Som många andra här i Sverige är jag en produkt av tvångsuppfostran inom statligt kontrollerade indoktrineringsanstalter  (dagis och skola).  Jag har en viktig bekännelse att göra: Jag tillhör det manliga könskollektivet, och är väl således definitionsmässigt en del av det ökända "patriarkatet".

Att växa upp i Sverige som man idag är allt mer komplicerat. Från barnsben blir vi itutade alltifrån att vi ska låta damerna gå först och inte slå tjejer, till att vi män är förövare, vi män är svin och att vi män som kollektiv förtrycker kvinnan i alla lägen. Kvinnor får lära sig hur man försvarar sig mot män. Mycket märkligt det där. Redan i förskolan görs en tydlig indelning. Har du snopp är du ett våldsamt svin, har du snippa är du ett stackars offer. Det var inget jag reflekterade över då, och kanske har en och annan liten överdrift smugit sig in för att göra det hela tydligare, men i stort var det kontentan av vad jag lärde mig av skolan i fråga om jämställdhet. Nu har jag dessutom hört att det blir värre. Nu ska högstade- och gymnasieungdomar indoktrineras i genuslära. Pär Sröm granskade boken och lyfte fram några tvivelaktiga saker. Jag misstänker att det finns fler. Jag bara undrar vad jag kan göra för att skydda mina framtida barn mot att bli indoktrinerade att tro att personer med snopp är svin och personer med snippa är rena som snö.

Hur många är det inte som menar att män ska tåla lite stryk? I samhället är en man som blir slagen sällan ett offer. På riksdagsnivå diskuteras våldet mot kvinnor över 20 gånger mer än våldet mot män. Detta trots att statistik från BRÅ ger oss att män löper betydligt större risk än kvinnor att bli utsatta för våldsbrott. Lite märkligt är det också att BRÅ's hemsida har en flik för "våld mot kvinnor", en flik för "våld mot barn" och ingen flik för våld mot män, trots att detta är det absolut mest utbredda våldet. Inte ens det feministiska snacket om hur relationsvåldet bara drabbar kvinnor står sig mot en kritisk granskning. Internationella studier såväl som nationella studier visar att relationsvåldet är "jämställt". Det är lika ofta en man som blir slagen av sin kvinna som tvärt om. Dessa resultat utmanar bilden av förövare/offer-bilden vi ständigt måste dras med när jämställdhet diskuteras. Stämmer den verkligen?

Ska man fortsätta på inslaget spår kan man konstatera att möjligheterna för män som blir slagna i relationer är nära noll. Endast en mansjour finns i hela Sverige mot ett sextiotal kvinnojourer. Ingen offentlig debatt ägnas åt faktumet att utsatta män inte har någonstans att vända sig. Historierna om män som blivit svikna av det samhälle de betalar för via sin skatt är många. "The story never changes, just the names and places" är ett citat som passar. Alltfler män vågar berätta om hur poliser skrattat åt dem, hur de på grund av den bild statsfeminismen indoktrinerar om vilka som är offer och vilka som är förövare själva tog på sig skulden och trodde det var deras fel att de blev slagna. Hur samhället tog kvinnans parti trots att hon var förövaren, inte offret. Frågan är hur många fler män som måste träda fram och berätta för att problemet ska uppmärksammas och diskuteras.

Appropå det där med att ta kvinnans parti så finns en del intressant att diskutera. Man kunde ju i sin naivitet tro att vi var lika i samhället och inför lagen, men så är det inte. Sveriges lagstiftning är nämligen inte könsneutral. Det mest uppenbara är ju självklart kvinnofridsbrotten, ett skydd för kvinnor i nära relationer som helt saknas för män. Mycket märkligt måste jag säga. Men även diskriminering kan vara legitimt. Exempelvis att på ett gym ha utrymmen för bara tjejer samtidigt som alla övriga utrymmen får nyttjas av både män och kvinnor helt legitimt enligt ett mystiskt undantag i diskrimineringslagen. Utöver detta åtnjuter kvinnor systematiskt straffrabatt. Detta är något som vare sig dommare, advokater eller åklagare förnekar. Tvärtom.

I samhället är män och kvinnor definitivt inte likställda. Bara det att 95% av alla vårdnadstvister vinns av kvinnor borde ju säga något. En anekdot jag läste på en annan blogg gick ut på att en relativt ung kvinna som arbetar inom vården satt på personalfikat. Man diskuterade mannen som blivit misshandlad av sin kvinna. Direkt slänger dessa kollegor ur sig "jaha, vad hade han gjort för att förtjäna det då?". Den här unga kvinnan försöker då ifrågasätta resonemanget. Är det mannens fel att kvinnan misshandlar honom. Tydligen. Hon vänder på könsrollerna och frågar om det är kvinnans fel att mannen misshandlar honom. Tydligen inte. Detta är 2000-talets Sverige. När män blir misshandlade av kvinnor så är det deras eget fel, alternativt så är det ändå mer synd om kvinnan som är offer för något annat. När kvinnor blir misshandlade så är männen svin. I alla lägen. Jämställt, eller hur?

Men vi kan ju fortsätta prata vad som gäller gemensamma barn:

"Forskare har studerat vilket bemötande mammor och pappor får på barnavårdscentralerna. Det visade sig att i hälften av fallen behandlades pappan som mindre viktig, en som inte hörde dit. Detta signalerades redan i väntrummet. Att mamman behandlades på detta dåliga sätt förekom över huvud taget inte."

Eftersom jag idag inte avser vara vetenskaplig så tänker jag inte källförteckna, men Pär Ström har allt på sin blogg för den drivne som vill leta. Faktum är i alla fall att det juridiskt verkar vara så att kvinnan har större rätt till barnet än mannen. Abortlagstiftningen är det första. Jag är inte emot den, men den visar en tendens. Sedan kan kvinnan när som helst ta barnet med sig och begära ensam vårdnad. I 95% av fallen lyckas hon. Detta beror dels på att man specialkonstruerat regelverket för att kvinnan ska kunna vinna. Traditionellt kvinnliga val premieras. Att bygga altan eller dra in pengar till hushållet räknas inte som viktigt. Den andra anledningen är att kvinnan lätt får stöd av både socialtjänst och kvinnojourer. Det finns omfattande nät som skyddar och hjälper kvinnan. Mannen har ingenstans att gå. Kvinnojourer peppar dessutom kvinnor att försöka anklaga män för incest och sexövergrepp. 95% av dessa anklagelser har visat sig vara falska. Men vad gör det för alla de män som redan blivit offentligt avrättade? Att bli utpekad som både hustrumisshandlare, pedofil och våldtäcktsman, att bli anklagad för att förgripa sig på sitt eget barn är stigmatiserande. Frågan är om mannen även om han blir juridiskt rentvådd kan fortsätta bo och leva i samma kontext. Han kommer ju alltid att vara det där jävla svinet som förgrep sig på sin dotter. Mobben bryr sig inte om rätt och fel. Och mobbens dom kan vara nog så hård.

Men det är inte bara i kontakt med myndigheter som män och kvinnor värderas mycket olika. Även inom högskolan, forskning och näringsliv åtnjuter kvinnor mängder av förmåner. 60% av alla som läser på högskolan just nu är kvinnor och kvinnorna dominerar typ 7 av 9 vetenskapliga områden. Men det slutar inte där. Det finns flera olika specialdesignade tjänster för att göra forskaryrket mer attraktivt, tillgängliga enbart för tjejer. Gräddfiler alltså. I näringslivet finns ett tiotal olika mentorsskapsprogram för att ge verktyg att bli chef, tillgängliga enbart för damerna. Inte ett enda vänder sig till män.

Feminister gillar att prata glashissar och glastak. Och jag börjar tro att de finns. Men inte på samma sätt som feminismen vill göra gällande. Man påstår ofta att kvinnor motarbetas i näringslivet. Verkligheten är att många företag söker med ljus och lykta efter kvinnor till chefspositioner och styrelseposter. En rekryterare berättar att de listar kvinnor från att de är 30 år gamla. Män kommer i bästa fall in på deras listor efter att de passerat 40. När företag spontant svarar på vem de vill ha till någon tjänst är idealet en 35årig kvinna som både är civilingenjör och ekonom. Det finns inget glastak för kvinnor, däremot glashissar. Det finns inga glashissar för män. Tvärt om visar fakta på att män alltmer diskvalificeras från rekryterinsprocesser av den enkla anledningen att de råkat ha den dåliga smaken att födas med snopp istället för snippa. Patriarkatet är en stor lögn som härmed kan avlivas. Det är läge att tala om ett matriarkat snart.

Gällande löner så går kvinnor om männen inom en del yrken visar internationella mätningar. Och räknar man dessutom på att alltfler kvinnor skaffar sig högre utbildning än män förväntas tendensen fortsätta hålla i sig. Det är ju en lite oväntad tendens. Och betänk att pendeln bara börjat svänga. Vart är vi imorgon? Hur många tusenlappar ska jag förnekas för att jag föddes med snopp och inte med snippa?

Men vi lämnar bolagen och lönerna och fortsätter till vården. Det är fakta att kvinnor lever 4 år längre än män i genomsnitt. Sjukvården är otillgängligare för män än för kvinnor. Varje kvinna kallas till mammografi för att förebygga bröstcancer. Samtidigt blundar vi för den vanligaste cancerformen i världen, prostatacancer, som drabbar män. Ingen allmän screening där inte. Vidare så är det enormt mycket svårare för män att få träffa kompetent personal vad gäller manliga underlivsproblem såsom prostatit. Det saknas en utbyggd motsvarighet till gynekologiska mottagningar. Jag vet att inriktningen existerar, men kom inte och påstå att den vården är lika tillgänglig som gynmottagningar. Det här debatteras inte ens. Vidare kan man fortsätta in i psykvården. Här befinner sig mannen igen i ett underläge. Endast 30% av de psykologer som utexamineras är män. Samma siffra för psykoterapueter är 20%. Samtidigt begås 75% av alla självmord av män. Psykvården är betydligt ottillgängligare och är sämre på att fånga upp män än att fånga upp kvinnor. Och de män som fångas upp kan sällan ens träffa någon med ungefär samma referensramar, dvs en man. Jag funderar också på hur denna könsfördelning påverkar familjerådgivning. Hur rättvist är det när enbart den ene partens referensramar finns med hos den som ska hjälpa till att skapa en fungerade tillvaro för en familj?

Jag kan fortsätta rada upp saker som alla visar samma sak. Jag har inte ens diskuterat alla gräddfiler som finns inom kulturbranschen med specialpriser och stipendier enbart för kvinnor, anslag som riktas till kvinnor och filmpengar som öronmärks till kvinnor. Kvinnor är inte missgynnade, är inte förfördelade och är definitivt inte offer. Män är inte heller förövare, svin och skitstövlar. Feminismen har definierat det så. Men det stämmer inte med verkligheten. Men en man ska ju tåla lite... så tja... Får jag verkligen kalla mig... diskriminerad? Eller är det för provokativt och utmanande, en man som inte köper maktrollerna feminismen indoktrinerar?

Men en sak har feministerna ännu inte tagit ifrån mig. Jag får fortfarande idka näringslivsverksamhet. Och det gör jag. Alltså är jag både styrelseordförande, VD och företagsägare samtidigt redan nu. Det spelar ingen roll om alla andra företag missgynnar mig till förmån för könskvotering och mansdiskriminering. Jag kan bygga mitt eget företag, mitt eget imperium om jag vill. Inget hindrar mig från att göra nästa Microsoft, eller nästa Spotify. Och detta kan feminismen inte rimligen frånta mig. Även om alla andra ska diskriminera mig för att jag haft oskicket att bli född med snopp så kan jag ta saken i egna händer och visa att jag inte alls är sämre för att jag är man. Men det vore ju trevligt om en lite mera nyanserad diskussion om jämställdhet kom igång. För det vi har nu kommer sluta i ett regelrätt könskrig. Ett krig som feministiska rörelser redan har förklarat.

Det har tydligen varit attentat i vår lydstat, nej... grannland menar jag, Norge. Över 80 döda tydligen och minst det fyrdubbla som påverkas på olika sätt direkt eller indirekt. Det är hemskt. Det är vidrigt. Jag känner stor medkänsla med de drabbade, deras familjer och vänner.

Men det finns ett stort men. Nämligen att oavsett hur hemskt det är i Norge så svälter fortfarande miljoner människor. Hundratals skadas och dödas i olika krig som ibland till och med Sverige deltar i. Miljoner människor riskerar att bli offer för klimatförändringar på grund av hur vi utvinner energin vi använder. Snälla människor, sätt in det i sitt sammanhang. Det är en jättegrej för de drabbade men det är inte en jättegrej för världen.

Ändå handla cirka 15-20 artiklar på Newsmill om attentatet. Olika vinklar ska diskuteras och man tävlar om att vara först med att fördömma gärningsmannen. Metadiskussioner ska föras, diskussioner som handlar om att vita män visst kan göra terrorbrott. Inget nytt under solen, men alla ska ändå säga samma sak på olika sätt. Samma sak gäller övrig media. Jag har sett ett tiotal artiklar om historien redan och fler lär det bli.

När hela Sverige samlas i någon form av nationalsorg i sympati med Norge upphör all annan verksamhet. Hur går budgetdiskussionerna i staterna? Hur går räddningen av Grekland? Vad händer med Euron? Det blev visst bara notiser från TT som inte ens lyfts fram i ljuset och diskuteras. Det är viktigare att tända ett ljus för de döda i Norge samtidigt som ännu ett barn svälter ihäl. Ett barn som ingen kommer minnas eller tända ett ljus för. Vi dövar smärtan av att inte kunna göra något på riktigt genom att tända ett ljus och sätta en norgeflagga på vår profilbild på facebook. Samtidigt som värden fortsätter rulla uan att vi märker det. Det värsta är att det nästan är förbjudet att göra något annat. Alla förväntas ta del i den nationella förlamningen.

Men snälla människor, det som hände i Norge, det är hemskt, men det betyder inte att världen stannar upp.

Jag tänker publicera en länk nu. Den går till en tidningsartikel. Jag vet inte om man kan anse det som ett brott mot upphovsrätten att tillgängliggöra materialet via min blogg, men det är en möjlig tolkning av tingsrätts och hovrätts tolkning av det uppmärksammade Canal+ målet:

http://www.dn.se/kultur-noje/canal-plus-dom-overklagas-inte

Härmed är det officiellt ett brott att länka på Internet. Jag funderar på varför ingen stämt Google eller Bing för att tillgängliggöra deras upphovsrätsskyddade material över hela världen. Det är ju ett vidrigt upphovsrättsbrott om man får tro våra jurister. Jag menar, om livesändningar omfattas av skydd så bör väl också statisk text och bilder omfattas? Om man nu ska vara konsekvent i sin definition är alltså hela Internet, som faktiskt är en lös samling av samlingar länkade dokument, kriminellt och bryter mot upphovsrättslag.

Det faktum att Canal+ publicerade materialet helt okrypterat och öppet för vem som helst att kolla på verkar inte vara föremål för kritik eller diskussion. Canal+ har inte gjort något fel genom att tillhandahålla materialet så att hela världen teoretiskt kan accessa det. Undra om de hade betalt för sådana rättigheter? Är det inte Canal+ själva som publicerade materialet så att alla andra kunde komma åt det? Det är ju som att dela ut gratisfilmer och sedan stämma de som ringer sina kompisar och tipsar om att gratisfilmer delas ut. Men nu är det alltså officiellt olagligt att tala om för andra att man kan komma åt bra material, men inte olagligt att stå för själva distribuerandet.

Upphovsrättsmaffian har ju länge agerat i kapitalstarka intressenters intressen. Man vill till varje pris illegalisera vanliga människor samtidigt som mediebolagen går fria. Vi ser vart det är påväg. Men på vårt svenska sätt så rycker vi på axlarna och fortsätter. Men helt allvarligt kan ju Canal+ ha sina tv-program för sig själva. Jag vill ändå inte se på dem. Inte när man agerar så här...

...Så också till kvinnodominansen inom barnomsorgen. Jag snubblade över en fantastisk artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/12/h-xjakten-skr-mde-bort-en-hel-generation-m-n-fr-n-f-rskolan#comment-279823

Artikeln tar sin början i en väldigt enkel och rak berättelse. En sann historia om en människas liv och erfarenheter av barnomsorgen och att arbeta inom den som man. Om hur han som enda anställd ombads att ge utdrag ur belastningsregistret på grund av att han var man och hur han terroriserades på utbildningen till barnskötare av den feministiska skolledningen för hans utbildning, till den grad att han inte stod ut. En enkel och tydlig förklaring till varför nästan alla anställda inom barnomsorgen är just kvinnor.

Jag vet naturligtvis inte hur mycket som stämmer, men jag har svårt att tro att allt är fabricerat. Det känns alltför bekant. Jag har tidigare skrivit en hel del om "genusindustrin" och "genushysterin" på ett abstrakt plan. Men man får inte glömma att bakom alla abstrakta termer döljer sig en verklighet. Artikeln tillför just en sådan verklighet. En tydlig konsekvens av genusteorierna. En konsekvens som vi som är akademiker kanske skulle kunna analysera fram och skriva "inses lätt" efter, men aldrig till fullo förstå. Jag misstänker att jag lider lite av abstraktionssjukan. Siffror är mindre smärtsamma att hantera än historier. Just därför är historierna betydligt viktigare. Det här är en historia. Jag vill inte tänka på hur många liknande historier som finns därute;

"The story never changes, just the names and places..."

Och nej, det var inte jag som kom på det där citatet. Det var nån i nån låt, typ "Punk Rock 101". Den är med i datorspelet NHL 2004. Men jag minns inte vilka som skrev den.

Jag stiftade bekantskap med ett väldigt märkligt uttryck, "naturligt monopol", idag eftersom det användes i en debattartikel på SvD. Författarna till artikeln, en lång lista med ekonomer med varierande grader av akademiska examina och titlar, skrev nämligen att forskning tydligen visar att vissa marknader är "naturliga monopol". Vad detta då betyder är att en marknad som då är detta gynnas av att ha precis och endast en aktör. Eftersom en privat aktör i enlighet med alla psyko-ekonomiska teorier om pengars korumption och teorier om vinster skulle suga ut marknaden och exploatera sönder allt så måste slutsatsen bli att dessa "naturliga monopol" är marknader som lämpar sig bäst att överlåtas till precis en aktör, staten.

Branscher som då skulle lämpa sig bra för staten att ta hand om är enligt artikeln stora delar av all infrastruktur, såsom el, värme, vägar, järnvägar osv. Vidare så nämns vård och utbildning som två exempel som nationalekonomer pekat på är problematiska att släppa privata aktörer på.

Man väljer att inte diskutera närmre varför infrastruktur skulle bli bättre med statliga aktörer än med privata, kanske är det så uppenbart att det bara är jag som inte förstår varför en väg eller en busslinje blir bättre bara för att staten bygger och kör. Min egen erfarenhet och uppfattning är dock att vinstintressen tenderar att generera infrastruktur där den är efterfrågad medan staten tenderar att satsa ungefär lika på platser med stor efterfrågan och platser med liten efterfrågan vilket kokar ner i tomma vägar och bussar på vissa sträckor och överfulla vägar och bussar på andra. För ett bolag eller en privatperson som vill utnyttja infrastruktur kostar det pengar oavsett tillhandahållare. Jag har ingen uppfattning om ifall det är billigare eller dyrare med det ena eller det andra. Men jag tror egentligen att alla marknader mår bra av konkurrens. Men visst inser även jag att problemen med att reglera exempelvis bygge av vägar så att inget företag kommer i monopolställning samtidigt som man gör det smidigt för samhället att utnyttja infrastruktur från olika företag är enorma. Vad gäller drift av kollektivtrafik däremot tycker jag privata aktörer gör ett bättre jobb än offentliga. Jämför bus4you med Östgötatrafiken och skillnaderna blir plågsamt tydliga.

Däremot diskuterar artikeln lite om vård och utbildning. Man menar på att det är omöjligt för mig som privatperson att utvärdera vilken vårdmottagning eller skola som tillhandahåller bäst tjänster. Jag måste helt enkelt lita på utföraren. Det känns ju lite underligt att man missat att människor faktiskt kommunicerar. Om jag går till en vårdmottagning eller en skola där jag upplever att jag inte får det jag kom dit för så kommer jag inte rekommendera mina vänner att gå dit. Däremot om jag får en högkvalitativ vård eller utbildning så kommer jag prata gott om utföraren, kanske hela livet.

En annan sak som ger mig kött på benen inför att välja vart jag ska gå är statistik. Om man redovisade antalet hjälpta patienter, antalet hjälpta patienter med komplexa problem och så vidare så skulle jag utan problem kunna se om kliniken bara glassar eller om de faktiskt gör jobbet bättre. Inom skolan kan man istället införa en central provmyndighet som tar fram prov och rättar dessa. Detta systemet har man redan i exempelvis Storbritannien och det fungerar utmärkt. Det motverkar betygsinflation och säkerställer att de aktörer som håller kvalitet premieras. En hög andel godkända på ett centralt rättat prov betyder förutsatt att systemen är vattentäta att skolan lyckas lära sina elever mer än andra skolor.

En ytterligare aspekt som ska sägas om just skolan, som varit konkurrensutsatt en längre tid, är att en etablering av friskolor generellt leder till att utbildningskvaliteten höjs för alla. Med hjälp av nya metoder och en mer elevfokuserad utbildning har många friskolor givit sig själva konkurrensfördelar. Konkurrensen som sådan har också satt press på den kommunala skolan, som av den anledningen tvingats förbättra sin egen verksamhet. Ingen kan väl sägas vara förlorare där detta skett, för alla har vunnit. Det stora problemet för vänster-falangerna är att en delmängd fått det mycket bättre medan en annan grupp "bara" har fått det bättre. Det är ju orättvist! Bättre då att alla hade det som det var innan; lika.

Ett annat problem som diskuteras är ersättningsmodellen inom vården, där klinikerna får betalt per besök. Jag håller med om att det är problematiskt att använda den ersättningsmodellen, men det i sig är inget argument emot privata aktörer, snarare ett argument för att förbättra modellerna. Att man som nu får betalt per patientbesök är som många påpekat absolut inte optimalt, å andra sidan är inte tidigare system där man fick mer betalt desto mindre man gjorde (fri tolkning av hur anslag fungerar) inte heller vare sig bra, rättvist eller effektvt.

Jag blir alltid aningens betänksam när vänsterorienterade personer med långa titlar försöker legitimera statlig maktfullkomlighet. Vi vet hur det går med för långt dragna vänstersamhällen. Statlig indoktrineringsanstalt från 1 års ålder, statsägd media som styr våra tankemönster, fängelse och tortyr för oliktänkande, statlig planekonomi som eliminerar min valfrihet, och korrupta ledare i toppen som skor sig på proletariatets arbete. Jag säger inte att det inte exiserar naturliga monopol, men jag vägrar personligen att tro att en maktfullkomlig aktör gör ett bättre och mer effektivt jobb än en konkurrensutsatt. Artikelförfattarna vill uppmana socialdemokraterna att "sätta ner foten i frågan om gränsdragningen mellan marknad och stat". Jag hoppas att den gränsdragningen möjliggör för friskolor och privata vårdgivare att fortsätta sin verksamhet och därigenom sätta press på offentliga utförare. Jag hoppas att gränsdragningen möjliggör för fler att få det bättre. Jag vill be alla politikertoppar till vänster om mitten att nogsamt betänka och beakta följderna av att utveckla satliga monopol. Vi har sett televerket, skolan, vården, omsorgen... Vi har också sett de som gått längre än vi gick när muren föll. Frågan är inte om vi har råd att låta marknaden vara kvar, utan om vi har råd att avveckla den.

De varmaste förespråkarna för den fria kunskapen och allmänbildningen är och har alltid varit humaniora-orienterade. De pratar vitt och brett om hur viktigt kultur och bildning är och hur dött vårt samhälle varit utan humanioran. Skräckscenarion såsom att vi skulle förvandas till robotar och att allt värt att leva för skulle dö målas upp så fort någon säger att det vore trevligt med lite fler teknologer eftersom det finns för få.

Då är det intressant att fundera på Grekland, Rom, Kina, Storbritannien och Frankrike. Alla dessa har under en tid varit stora kulturcentra. Men frågan är om det är humaniora-folkets förtjänst. Vad hade Rom varit utan ingenjörer? Vad hade Grekland varit utan filosofiska matematiker och naturvetare? Och så vidare.

Det som makrerar en högkultur är förvisso en hög förekomst av kultur, men minst lika mycket förekomsten av högteknologi. För att kultur ska kunna frodas krävs att det finns ett fungerande samhälle. Och det bygger teknologerna upp åt oss. Jag vågar säga att om inte teknologer finns så kan inte kultur finnas heller. Teknologi är en förutsättning för kultur och humaniora.

Mot den bakgrunden är det intressant att studera en intressant skillnad på bildningsälskande humanioranördar och "tråkiga" teknologers bildning. En intressant asymmetri helt enkelt. Jag är själv teknolog, eller på väg att bli, och jag har trots detta kännedom om både Platon, Homeros, Euripides, Kafka, Shakespeare, Voltaire, Rousseau, Strindberg, Stiernhjelm, Fröding och vad de nu mer kan heta. De mera litteraturhistoriskt intressanta författarna. Vidare har jag läst och analyserat verk av merparten av dessa författare. Candide, Förvandlingen, Hemsöborna. Jag kan fortfarande inledningsfrasen till Illiaden. Jag tror att rätt många fler teknologer har dessa kunskaper.

Däremot är jag ytterst tveksam till om de så bildningsälskande humaniora-människorna har satt sig in i Einsteins, Newtons, Gauss eller Kirchoffs teorier. Eller ens är medveten om vilken betydelse Popper haft i definierandet av vad som är vetenskap. Går man in på mindre allmänt kända namn såsom Euklides, Taylor, Maxwell, Riemann eller Planck så har jag svårt att tänka mig att ens en klocka ringer. Det intressantaste är ju när man börjar prata satser och axiom. Hur många humaniora-människor känner till Peanos axiom, som måste anses som ganska grundläggande för vår uppfattning om matematik? Hur många bryr sig om Gödels ofullständighetssats, trots att denna är enormt viktig för att förstå vetenskapens begränsingar? Hur många kan ens Newtons kraftlagar eller Kirchofs strömlagar, så fundamentalt viktiga för att förklara vardagliga fenomen?

Det finns en konstig asymmetri i allt detta som pekar på att det behövs mer teknik och naturvetenskap lägre ner i åldrarna snarare än större satsningar på humaniora. Vad detta betyder rent politiskt är ointressant. Men fenomenet är både underhållande och riktigt intressant.

Ibland blir jag mörkrädd, riktigt mörkrädd, när jag läser vad ledande personer skriver i debattartiklar och säger i tal. Den här gången så är det Håkan Juholt som har skrivit något ganska läskigt. I en debattartikel på DN replikerar han Ylva Johanssons debattartikel om feminism, eller snarare fråga om vilka ambitioner Juholt har för att fortsätta med feministiska och ojämställda satsningar. Det är ju lite kul att Sosse-topparna måste kommunicera med varandra via dn-debatt, kanske har deras mejlserver lagt av samtidigt som renoverande snickare blockerar deras korridorer så att det omöjligen går att nå varandra på annat sätt? Men om man ska återvända till saken så radar Juholt upp ett antal punkter om hans vision för Socialdemokraternas "jämställdhetsarbete".

Det första han vill göra är att lagstadga rätt till heltid. Inget emot det, mer än att det kan komma att minska sysselsättningen markant i Sverige i bland annat kvinnodominerade yrken. Det kommer bli svårare för arbetsgivare att anställa i de lägen man inte har behov av en heltidstjänst. Vidare vill han höja lönerna inom offentlig sektor för kvinnodominerade yrken. Så långt allt väl. Dock misstänker jag att det är mest snack. Socialdemokraterna har regerat under de flesta mandatperioderna i modern tid utan att höja lönerna i offentlig sektor. Däremot har moderaterna sett till att man får behålla mer av sin lön när man arbetar, vilket framför allt gynnar låg och medelinkomsttagare, exempelvis lågavlönade kvinnor.

Men sen kryper läskiga vänster-idéer om hur man ska tvinga alla andra att leva efter sina egna doktriner. Juholt vill lagstifta om att man måste dela på föräldrarförsäkringen. Han vill i ett första steg införa den tredelade försäkringen där mamman och pappan får en tredjedel var som de måste ta ut var och en för sig och sedan en tredjedel som de kan bestämma själva över hur de vill dela mellan sig. Frågan är bara när nästa naturliga steg kommer, den tvådelade föräldrarförsäkringen, där man måste dela exakt lika. Förvisso är jag personligen för att man delar lika på föräldrarskapet, men jag skulle aldrig få för mig att tvinga alla föräldrar i Sverige oberoende situation att leva efter min åsikt. Det är föräldrarna som måste få välja hur de vill dela på försäkringen. Det är föräldrarna som känner sin situation bäst. Sen kan man ju bara spekulera i hur det kommer gå för de barnen vars ena förälder är direkt olämplig som vårdnadshavare...

Sedan efter ett kort stycke om OB-dagis så kommer väl det som jag betraktar som det mest puckade och felaktiga i hela artikeln, nämligen idén om att "glastaket" måste krossas. Juholt vill på fullaste allvar lagstifta om att hur könsfördelningen ska se ut i bolagsstyrelser. När kommer ett förslag om att könskvotering måste tillämpas vid all rekrytering? Visst kan det se bra ut på papper att det ska vara hälften män och hälften kvinnor på arbetsplatser och i styrelser, men snälla Juholt, GRANSKA FAKTA.

Rekryteringsföretag som sysslar med "head-hunting" berättar om hur stora problemen är att hitta kvinnor som ens vill jobba på högre positioner inom företag. Viljan från företagen och styrelserna finns, men det finns få kvinnor som är intresserade, än mindre kvalificerade. Ett intressant uttalande från Wallenberg lyder: "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de". Kvinnor är inte intresserade av att jobba dygnet runt och åka på möten världen över. De är i regel intresserade av att vara med sin familj. Detta visar flera undersökningar på. Antalet karriärister är mycket få bland kvinnor. Det har gått så långt att bolag i sin strävan att öka antalet kvinnor i ledningen valt att låta sämre kvalificerade kvinnor premieras över högre kvalificerade män.

Genusindustrins propaganda har gjort att män är nästan otänkbara att rekrytera till högre poster inom företag i Sverige. Om bland annat detta skriver Per Ström i en bok. En intressant aspekt han tar upp är att det finns ett antal olika mentorsprogram i näringslivet för att utbilda och rekrytera kvinnliga chefer. Det finns inte ett enda riktat till män. En rekryterare han citerar berättar att man börjar lista lovande kvinnor från ungefär 30 års ålder. Män kommer i bästa fall in vid 40. Hans slutsats är att det inte existerar ett glastak, och ifall det existerar så finns det snarare i kvinnors huvud än i verkligheten. Kvinnor har lika goda eller bättre möjligheter att arbeta upp sig i företag. Däremot har de inte samma intresse av det som män.

Vidare kan man diskutera hur jämställt kvotering som sådan är. Jag trodde i min naivitet att jämställdhet var när bäst man eller kvinna fick jobbet, att den med bäst meriter lyckades, att alla tävlade på lika villkor. Inom socialdemokratin är det inte så. Där är jämställdhet när kvinnan premieras och särbehandlas positivt på bekostnad av män. Glöm aldrig att kvotering bara är ett finare ord för ren och skär diskriminering!

Om det är detta som Juholt kallar höga ambitioner för jämställdhet hoppas jag att han aldrig någonsin får makten över Sverige. Hans idé om "jämställdhet" måste vara direkt saxad ur någon feministisk lobbyists agenda. Jag vägrar kalla hans ambitioner för "jämställdhet". Det är inget annat än manshat, diskriminering och feministisk ojämställdhet. Är det detta som kallas "jämställdhet"? I så fall så hoppas jag att vi aldrig någonsin blir ett "jämställt" land.

Jag har ett par gånger gett mig på att försöka fråga mig och alla er som läser vad skillnaden är på att göra vinst. Ja, alltså att göra vinst på att tillverka något eller att driva något. Vad är skillnaden? Det är okej att tillverka pennan skolbarnen håller i och sälja den till skolan med vinst, men det är inte okej att göra vinst på att lära barnet att skriva med den. Det är okej att sälja sprutor med vinst till vården, men inte okej att göra vinst på att använda dem. Jag har aldrig riktigt fullgott lyckats fånga det fruktansvärt ologiska i resonemanget som ligger till grund för det irrationella hatet mot vinstdrivande sjukhus och skolors profiterande på skattemedel. Men någon som verkligen gör det är Fredrik Johansson. Jag vill tipsa om hans artikel på newsmill:

Länk till artikeln

Per Svensson skriver i en artikel i Sydsvenskan om den omtalade rapporten Svenskt Näringsliv publicerat. Han menar att Svenskt Näringsliv måste skämta när de hävdar att många kurser inom konst och humaniora inte ger jobb. Han inleder med att ta tag i den kursen som fått bli något av symbolen för allt "flummande" inom högskolan, Harry Potter kunskap. Jag låter honom tala för sig själv:

"Redan i december 2007 uppskattade branschtidningen Entertainment Weekly att Harry Potter-industrin hade omsatt runt 15 miljarder dollar. Det har blivit ytterligare några dollar sedan dess.

Att investera i kunskap om hur Harry Potters världar är skapade framstår som inte bara försvarligt utan nödvändigt om man vill överleva som industrination i en värld där industrierna i allt högre grad byggs på berättelser."

Jag har inga direkta branschkunskaper inom Harry Potter -branschen men bland annat så är det en massa filmer, datorspel till olika plattformar, samlarobjekt mm. Jag är lite osäker på vilka den typen av produkter sysselsätter, men jag är övertygad om att en och annan programmerare, produktutvecklare, produktionstekniker och ekonom har varit inblandad i det som kanske kan benämnas som Harry Potter -industrin. Det är väl knappast så att en utbildning i "Harry Potter kunskap" premieras eller ens efterfrågas när man letar efter någon som kan koda upp ett datorspel? Eller ska tillverka en halv miljon figurer och andra samlarprylar? Eller ska trycka upp flera miljoner exemplar böcker? Jag förstår inte riktigt vad Svensson menar att "Harry Potter -kunskap" har att tillföra.

Visst har han rätt i att en möjlig utveckling av marknaden och produkterna är att fokus förflyttas från produkten till en "känsla" eller en "berättelse" och att det är i första hand det man säljer och marknadsför. Det finns flera företag som använder detta som sin marketing-strategi. Finn Wikander arbetade med Marketing och PR på Apples Sverige-kontor när iphone skulle marknadsföra och höll förra året en föreläsning om detta på Chalmers. Han berättar om att hans arbetsuppgift blev att skapa "känslan" runt varumärket Apple. Det var inte bara en teknisk mojäng som skulle säljas, utan också en känsla av att ha någonting riktigt coolt. Vi vet ju hur det gick. Apple har på kort tid förändrats från ett typiskt B2B företag till ett konsumentföretag och deras produkter har högt anseende på marknaden, och känns riktigt coola.

Det intressanta är att Wikander gick Handels i Göteborg. Inte Harry Potter -kunskap. Ändå lyckades han leda omställningen för Apple i Sverige. Jag kan inte svara på om det fanns en strateg högre upp i bolaget som faktiskt ägnat sig åt humanistiska/konstnärliga studier av den flummigare arten, men Apple är till större delen ett teknikföretag. Man bygger hårdvaran själv, programmerar mjukvaran själv och så vidare. Jag vågar nästan lova att Apple har betydligt fler teknik-orienterade tjänster i bolaget än vad de har konstorienterade. Visst, grafiker och designer, men å andra sidan har väl ingen påstått att dessa utbildningar är flum? Men jag undrar hur många på Apple som har en kurs inom "porr och splatter" eller "svampkunskap" i bagaget. Två kurser som är fullkomligt möjliga att läsa i dagens högskolesverige.

Ska man återvända till Harry Potter -grejen så har det beräknats att industrin omsatt 15 miljarder dollar. Om det är totalt eller årligen är oklart. Men ska man sätta det i sitt sammanhang så är det vad Microsoft eller Apple omsätter på ett kvartal. Det låter som mycket pengar, men som sagt, det är inte så mycket om man jämför med "riktiga" företag. Jag kan rabbla flera i den divisionen; Nokia, Statoil... Och då pratar vi inte branschomsätting utan om enskilda företags omsättning, PER KVARTAL. Ska vi istället betrakta elektronikbranshen eller oljebranschen eller IT branschen så pratar vi ett antal tiopotenser högre totalomsättningar. Harry Potter industrin är alltså att betrakta som ganska marginell. Speciellt om de 15 miljarder dollarna som Svensson pratar om är den totala omsättningen genom all tid. Snälla Svensson, sätt in saker i rättvisa sammanhang.

Sedan fortsätter Svensson med att rabbla lite olika svenska kulturpersoner som har lyckats bra och vill med det argumentera för att konst och humaniora är viktigt och att vi i Sverige har varit framgångsrika. Dock tycker jag det saknas en tydlig koppling mellan högskolepoäng i konst och de nämnda personerna. Jag är osäker på om någon av artisterna och författarna han nämner har läst konst på högskolan alls. När han dessutom vill mena på att Skype i första hand är baserade på konst och design blir jag mörkrädd. Mjukvaran och företaget är byggt av en Civilingenjör från Uppsala universitet. Sen när blev teknisk fysik en konstnärlig utbildning? Svensson måste väl ändå skämta?

Exemplena H&M och IKEA haltar också eftersom deras designavdelningar är små i relation till deras säljorganisationer. Båda bolagen bedriver omfattande säljverksamhet medan man outsorcar produktionen och sköter produktutvecklingen själva. Visst jobbar säker 1000 designers på varje bolag, men det är ingen stor andel av de 87 000 tjänster som finns inom HM eller 135 000 tjänster som finns inom IKEA. Hur många som sedan arbetar inom själva produktionen är svårt att räkna på. Även om respektiva bolag hade 10 000 designers anställda så hade det varit en liten del. Jag tycker det haltar att säga att designkompetensen är så enormt viktig. Sen är det väl inte heller så att Svenskt Näringsliv kritiserade designerutbildningar. Snarare hobbykurser och utbildningar som helt enkelt inte har någon marknad. Filosofi, eller konsthistoria eller något i den stilen...

Ytterligare en sak man kan påpeka att han inte någonstans argumenterar för humaniora. Jag vet inte riktigt på vilket sätt kurser i litteraturvetenskap eller barn och ungdomslitteratur är efterfrågade på arbetsmarknaden eller varför man ska ägna flera månader åt att studera presentationsteori. Som student på högskolan så har jag varit med om några föreläsningar. Och Civilingenjörer helt utan presentationsretorisk utbildning har stått för några av de bästa. Sen ifrågasätter jag inte enskilda kurser, men om de inte ingår i meningsfulla sammanhang så är de helt meningslösa. Och realiteten är sådan att det är möjligt att plugga år efter år med massor lösa kurser som verkar kul. Man kan fylla sitt schema med lite feministisk teori, barn och ungdomslitteratur, ortsnamn,  och Harry Potter. I ett helt år! Det är detta som måste göras mera olönsamt.

Men samtidigt ska väl staten inte vara inne och peta för mycket. Högskolestudier är ju i någon mening en individuell investering som den motiverade studenten förväntar sig ska betala av sig under livet. Kanske borde man avskaffa bidragsdelen helt i alla utbildningar och göra akademikeryrken mera lönsamma genom skattesänkningar. Då skulle fokuset helt flyttas till att välja en utbildning som faktiskt ger jobb och marknadens krafter skulle få större betydelse. Det kanske vore bra. Men det är ju ett alldeles för radikalt förslag för mellanmjölkssverige. Jag gillar det egentligen inte heller. Det skulle inte funger som det är nu eftersom högskoleutbildning ger såpass låg avkastning i vårt Sverige. Och det är ett problem i sig.

Men i alla fall så känns rapporten från Svenskt Näringsliv både genomtänkt och nytänkande. Bara för att man inte tänker i rådande politiskt korrekta mönster betyder inte det att man skämtar. Jag tror att dokumentet är att betrakta som ett sätt att lyfta en fråga. Varför ska skattebetalarna bekosta tusentals människors studier i kurser som borde vara studiecirklar eller hobbyverksamhet. Det är hög tid att börja se över slöseriet med skattebetalarnas pengar. De ska användas där de behövs som bäst. Och behövs de inte som bäst ska skatten sänkas så att varje privatperson får mer i plånboken att leva för, spara med och bygga en trygg privatekonomi med.

Att kvinnor är det underordnade könet är dagens axiomatiska sanning. Jag tvivlar inte på att det är så inom många områden. Under en lunchdiskussion berättade en kvinnlig arbetskamrat på ett väldigt sakligt sätt om konkreta saker som visar på patriarkala strukturer. Ska tilläggas att hon gjorde det bättre än någon genusvetare eller genusaktivist jag stött på. Hon berättade om flygplansstolar som var designade efter män och som för henne blev onödigt obekväma. Om svårigheten att hitta en bil med bilstolar som fungerade även för henne. Två utmärkta exempel på lägen där man inte tänkt sig för utan av gammal vana valt att utforma allting efter mannen.

Jag förstår genusvetenskapens originalperspektiv, att vetenskap i stor utsträckning utformas efter och testas på män. Detta stämmer inte längre, utan genusvetenskapen har här lyckats med att få till stånd ett litet paradigmskifte. Också på tekniksidan börjar det luckras upp och alltfler ingenjörer utbildas till den här typen av medvetenhet. Så långt är jag med.

Men när militanta vänster-feminister börjar skrika om hur synd det är om kvinnor i alla lägen, då börjar det klia i mina fingrar. Om det nu var så att kvinnor alltid har det sämre varför ger oss statistiken att fler män tar självmord, i alla ålderskategorier? Hur kommer det sig att män har sämre medellivslängd? Varför pratas det mer om (och satsas betydligt mer forskningsmedel till) bröstcancer än prostatacancer trots att den senare skördar många fler offer? Varför finns kvinnofrid och inte mansfrid? Och framför allt vad ämnar ni självutnämda jämställdhetens förkämpar att göra åt saken?

Dagens jämställdhetsdebatt handlar enbart om hur kvinnor missgynnas. Jag ifrågasätter med anledning av detta om den så kallade jämstalldhetsdebatten verkligen handlar om jämställdhet. Feminister anför att kvinnor missynnas vid rekrytering. Rekryteringsfirmor hävdar motsatt att de har stora problem att tillmötesgå företags önskningar att anställa kvinnor till högre poster. De kvinnor med lämpliga kvalifikationer som finns tackar i stor utsträckning nej. Vänster-feminister ifrågasätter att kvinnor har lägre lön. Men samtidigt så har alla år av vänsterflummande sossestyrning inte lett till att alla kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor fått högre lön. En annan aspekt är att de aldrig jämför timlön utan månadslön utan att ta hänsyn till arbetstid. Kvinnor har andra prioriteringar, och är generellt sett mer intresserade av att jobba mindre än att ha högre lön. Är det inte individens rätt att välja mellan lägre arbetstid eller högre månadslön och vad man prioriterar? Det "oförklarliga" lönegapet är inom staten enbart 1 procentenhet och inom tjänstesektorn i näringslivet är den 6 procentenheter, men då ska också tilläggas att undersökningarna som gjorts inom näringslivet inte omfattar alls lika många variabler och alltså är ofullständiga.