Min Vision

Idag är jag aktuell på Yimby Göteborgs hemsida med en artikel om bilens plats i staden. Jag är i många sammanhang uppfattad som cykelorienterad, och därmed också ofta associerad med bilhat. Jag kritiserar ofta det fenomen som kallas "massbilism", och då särskilt massbilism i städer. Så kanske är det otippat att jag då plötsligt väljer att skriva om bilen och dess plats i staden? Men egentligen är det inte så konstigt. Det är ett område som är högst relevant eftersom biltrafiksystemet idag har en avgörande påverkan på stadsplaneringen och därmed förutsättningarna för alla andra att leva och verka i staden. Att lösa biltrafiken är en nyckelfråga för att utveckla städer att bli med attraktiva.

Bilfrågan är extremt infekterad och debatten kantas av dogmatiska "sanningar", missuppfattningar och lögner. Jag kände att det var dags att försöka reda ut begreppen. I artikeln fokuserar jag på att beskriva trafikplaneringsparadigmet SCAFT för att sedan kontrastera det med "Rutnätsstaden", som är den modell Yimby i regel förespråkar. Detta för att försöka fundera lite omkring bilvänlighet och bilfientlighet som är en av dessa infekterade frågor. Minsta avsteg från SCAFT-dogmerna tolkas som bilhat, utan att det nödvändigtvis måste vara sant. Är det mer bilvänligt att tvinga bilister ut på kilometerlånga omvägar via fullsmockade trafikleder än att sätta 30 km/h och tillåta biltrafik på alla gator? Hur mycket mer tid vinner man på att åka runt flera extra kilometer på en ringled i omväxlande 40 och 70 km/h beroende på hur trafiksituationen växlar gentemot att ta den direkta vägen?

Det finns massvis liknande infekterade små ämnesområden. Ett annat är kritik mot framkomlighetsparadigmet. Att ifrågasätta villkorslös framkomlighet, uppfattad som hög hastighet, tolkas av någon mystisk anledning ofta som att man vill beröva individer deras frihet. Men vilken frihet är det för de som inte använder bil att all service hamnade en halvmil bort vid ett motorvägsmot bakom tiotals hektar parkeringsplatser? Vilken frihet är det för bilister att plötsligt behöva åka längre och längre för att köpa en liter mjölk? Inte ens bilisterna blir väl friare av att de får längre avstånd? Framkomligheten är ju inget mål i sig och tillför ingen frihet. Det är ökad tillgänglighet som är målet, och att detta ständigt missuppfattas har skapat ett helt missanpassat samhälle som vi nu måste leva med. Det kan kallas mycket, men frihet känns lite magstarkt.

Utifrån dessa två ämnesområden halkar vi direkt in på en aktuell fråga i Göteborg, nämligen Oscarsleden. När Stena flyttar kommer den ensamt utgöra barriären till vattnet. De flesta verkar vara av uppfattningen att svaret självklart är att gräva ner leden i leran. Fler miljarder till underjordiska biltunnlar istället för tunnelbana i Sveriges Los Angeles. Behöver vi den där motorleden egentligen? Är det ovillkorlig framkomlighet på en specifik led som snart blir igenkorkad som är målet med trafikinfrastrukturen? Eller kan vi ta bort barriären men skapa samma goda tillgänglighet genom att öppna upp ett antal parallella stadsgator istället samt jobba mycket mera med närhet, att minska transportbehovet?

Faktum är att vi inte behöver gissa. Det finns real world cases som givit oss real world data. Till exempel från bilnationen USA, men också från andra länder. Dessutom finns omfattande forskning på området. I korthet visar erfarenheter och forskning att området blir mer attraktivt, sysselsättningen ökar, jobb skapas, ekonomin går bättre, och människor upplever bättre tillgänglighet bara av att man tar bort motorleder i storstäder.

För mig är det självklart att det ska gå att ta bilen när man verkligen måste. Ibland behöver man en ny möbel, åka till akuten med en skadad eller så vill man ut i naturen och fiska eller campa. Att kunna göra det är frihet som är svårt att åstadkomma på annat sätt. Staden måste designas för att medge detta. Dock är detta en väldigt liten del av vad en stad är. Flytta personbilar genom och ut ur staden är inte stadens huvudnummer. Staden ska vara en plats för människor och dess huvudnummer att sammanföra dessa med produktionsresurser så att utveckling kan ske. Det är dags att vända rätt på tankegångarna och påbörja arbetet att återigen omforma staden till att bli en plats för människor!

Med anledning av att Akademiska hus har uttryckt intresse för att förtäta sitt campus Näckrosen vid Näckrosdammen i Göteborg alldeles ovanför Korsvägen har det blivit riklig debatt och diskussion både i GP och på YIMBY's facebookgrupp och hemsida. Alltså tog sig YIMBY ut på stadsvandring, och blev glatt överraskade av det fina vädret. De senaste stadsvandringarna har annars genomförts i ösregn. Så soligt och klart var helt klart välkommet. 

Själv har jag faktiskt bidragit till debatten genom att rita en början till ett förslag för hur man skulle kunna förtäta området. Så som jag ser det är det viktigt att staden är en aktiv part i planeringen av en förtätning i detta mycket centrala och strategiska läge. Det går inte att som man annars brukar ge exploatören carte blanche bara det går att trycka genom PBL. Jag skrev också en hel krönika där jag utvecklar mina tankar närmre.

Men så var det alltså stadsvandring, och stadsvandringar är alltid lika trevligt. När man går där slås man av massor tankar och idéer. Vissa diskuterar man, andra låter man växa och mogna inom sig. Det här blir inte en rapport så mycket som det blir en samling tankar som fått växa nu i några dagar.

Jag väljer att inleda med den här bilden för att jag tycker den ger ett väldigt bra anslag till vad det här handlar om. Ringen symboliserar evigheten och i den ser vi en mamma och en dotter. Den här platsen ska vara en fungerande plats både idag och imorgon, och den ska ha kvalitet som ska kunna upplevas när dottern blivit mamma och står med sin dotter på samma plats. Men lika viktigt är det att det finns utrymme för den lilla flickan i bilden att som kvinna bo här i närheten med sin familj så att hon har möjlighet att använda den här fantastiska parken tillsammans med sina barn. Och här har vi utmaningen fångad i en enkel symbol med ringen som omger en mamma med sin dotter.

Det som då är lite slående är hur mycket utrymme det egentligen finns om man vill, utan att man går in i parken. Nu pratar jag om parkeringsplatser, slybevuxna ickeplatser och slänten mot Korsvägen. Inte Renströmsparken, den ska vi absolut inte röra. Men till exempel här skulle man väl ändå kunna bygga på några våningar med bostäder?

En annan plats som känns någorlunda okontroversiell är den på bilden nedan. Slänten där. Och till och med cykelparkeringen. Ska tydligen vara Göteborgs "vackraste". Den är tyvärr helt ofunktionell eftersom man inte kan låsa fast cykeln och väderskydd saknas dessutom. Riv skiten och bygg en fungerande cykelparkering någon annanstans. Istället kan det få bli en entré till en byggnad i slänten.

En sista grej som känns lite kul att ta upp är en lite oväntad feature som Gothia Towers bidrar med till Korsvägens slänt. Solnedgång fast från öster rakt på Spanska Trappan i slänten. En helt fantastisk effekt som gör platsen både spännande och otroligt charmig. Detta måste gå att ta vara på samtidigt som man gör en kraftig exploatering av området och tillför bostäder, kontorslokaler och lokaler för campuset.

Ingen trogen läsare kan undgå att missa att jag gjort en del förändringar i designen. Det är inte utan anledning. Igår togs nämligen vad jag förstår ännu ett mycket tragiskt beslut av våra folkvalda: att urholka offentlighetsprincipen. Denna otroligt viktiga grundprincip som till exempel säkerställer att varje medborgare kan granska offentlig maktutövning och att politiker och myndighteter inte kan skaffa sig ett alltför stort informationsövertag. Detta är ett frontalangrepp på demokratin. Är du inte förbannad har du inte koll på vad som händer.

Det finns 3 partier som är kritiska: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet. De två förstnämnda är ointressanta för mig. Jag är varken kommunist eller miljömarxist. Jag tror på frihetliga ideal, tyvärr är det enda partiet som kallar sig liberaler de värsta övervaknings- och överstatlighetsivrarna i hela riksdagen. Dags att stryka "liberalerna" ur partinamnet kanske? 

Ingen vet vad Piratpartiet tycker i andra frågor, men det spelar inte mig någon större roll. Först måste vi lösa demokratin, och Piratpartiet är trovärdigast i sin kamp för demokrati mot starka maktintressen som vill begränsa och dölja. De har till skillnad från resten av partierna konkreta resultat att visa upp. De har stoppat övervakningsavtal i EU till exempel.

EU är Piratpartiets naturliga arena i vår del av världen. Därför vill jag uppmana alla mina läsare att överväga Piratpartiet i nästa EU-val. Jag kommer sannolikt att rösta på PP. Tillsammans kan vi ge dem mandat att sätta stopp för denna nedmontering av allt vad frihet, integritet och demokrati heter!

Jag stötte igår på två riktigt bra artiklar från öarna i väster, Storbritannien alltså. Ena artikeln går väldigt noga igenom exakt varför man tjänar på investeringar för att få fler att cykla även om man inte är cyklist. En lång motivering till varför man ska bry sig om cykeltrafiken även om man inte själv använder cykel. Jag har dragit ungefär samma information ett antal gånger, så det är egentligen ingenting som konceptuellt är obekant för regelbundna läsare här. Men det är stärkande att fler och fler kommer till samma slutsats som jag gör: Cykling är mycket styvmoderligt behandlat och borde vara föremål för mycket mer arbete och satsningar. Här kommer några siffror jag tycker är särskilt intressanta:

• 2 procent av nationens befolkning cyklar, men får bara del av 0,2 procent av trafikbudgeten
• Samhällsnyttan för varje £1 spenderat på cykling ger £4 i besparingar inom vården
• Erfarenheter från Köpenhamn visar att varje cyklad km motsvarar 13 pence i samhällsvinst, varje km i bil innebär 8 pence förlust
• Erfarenheter från New York visar att en separerad cykelbana kan leda till 49 procentig ökning av försäljningen längs gatan
• Erfarenheter från New York visar att en separerad cykelbana kan leda till upp till 58 procent färre döda i trafiken längs gatan
• Barn som cyklar presterar bättre i skolan
• Cykling kan reducera risken eller förebygga över 20 olika komplexa, dyra eller låndragna sjukdomstillstånd inklusive hjärt- kärlsjukdomar, fetma, stroke, diabetes typ 2, vissa typer av psykiska sjukdomar och vissa former av cancer
• Nyttorna med att cykla uppväger med råge riskerna med att cykla; alltså, det är farligare att inte cykla än att cykla
• Motortrafikanter är ansvariga i 68 procent av olyckor mellan dem och cyklister medan cyklister omvänt bara ansvarar för 20 procent

Med andra ord:

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs, but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"

Så alla borde ju vara väldigt tacksamma gentemot oss som cyklar. Men hur låter det då? Ja, tyvärr låter det inte särskilt trevligt. När cyklister skadas är det fel på cyklisten, som inte hade rätt klädsel eller som bad om det bara genom att befinna sig på den väg där cyklisten har all rätt att vara. Den andra artikeln jag hittade tar upp detta och visar hur absurt det låter om man parafraserar och byter ut "cyklist" mot andra trafikanter. Här kommer en liten personlig favorit:

“I’ve got no sympathy for the little old man knocked down at the crossing. If he wasn’t wearing a helmet he should take what’s coming to him.”

Just det här med hjälm är ju en infekterad fråga. Myndigheterna gör allt, ivrigt påhejade av bilindustrin, för att trycka ner hjälmar på cyklisters huvud. Men bara på cyklister. Man låter bli bilförare, till och med de som kör cab och alltså har huvudet oskyddat. Trots att forskning visar att skallskador är vanliga vid bilolyckor och att hjälm skulle skydda bättre. Helt enkelt därför att hjälm egentligen inte är så viktigt. När man bara ska till affären så ska man kunna komma fram säkert utan att klä på sig särskild skyddsutrustning. Det är utgångspunkten för all annan trafiksäkerhet, och borde vara så för cyklisters trafiksäkerhet också. Hjälmen behövs inte. Det är inte större risk att få skallskador när man cyklar än när man gör annat.

Myndigheterna sysslar med ren ensidig propaganda, snudd på desinformation, med en ofta direkt oärlig anekdotisk argumentation för att framställa cykling som någonting farligt, när det egentligen är som konstateras ovan så att nyttorna med att cykla klart överstiger riskerna. Faktum är att cyklister i genomsnitt, trots de som skadar sig och de som dödas, lever längre och mår bättre än andra.

Om det är något som borde framställas som farligt så är det väl bilkörning i så fall? Till exempel skulle man som Copenhagenize föreslår kunna göra som med cigarettpaket. Det bästa är att man kan kopiera varningstexterna nästan rakt av: "Driving kills", "Driving can seriously harm you and others around you" och så vidare. Vad sägs om en lag om att alla bilar måste ha stora varningsskyltar på sidorna för att informera köpare och brukare? På ratten skulle man också kunna sätta ett klistermärke "Vanebilism är skadligt för din hälsa".

Appropå Copenhagenize föresten; de är riktigt kreativa på det stället. De har löst problemet med att kommuner ofta står och velar när det gäller cykelsatsningar för att de är osäkra på utfallet. Är det lönt att satsa? Finns behovet? För att svara på den frågan har Copenhagenize skapat ett enkelt och billigt sätt att lägga ut en provisorisk prototyp, lite som klickgolv fast cykelbana. De kallar det The Flow. Bara att lägga ut och se vad som händer. Används den inte så kan man ta upp cykelbanan och prova andra platser man vill utvärdera. Man bygger inte fast sig i en dyr och onödig struktur. Används däremot den temporära cykelbanan så är ju behovsfrågan avklarad. Det är bara att sätta igång och bygga en permanent cykelbana.

I Göteborg har trafikkontoret varit ute och cyklat. Bokstavligen alltså, på riktiga fysiska cyklar i den verkliga verkligheten. Jag är lika fövånad som ni är, jag lovar. Men positivt överraskad och glad! Äntligen! Mer sånt!

De kunde konstatera att infrastrukturen var usel. Det skriver de inte rakt ut, men det är kontentan. Och det visste vi tyvärr redan. Deltagarna på cykelturen störde sig på alla kanter, snäva kurvor, hur rörigt allt var, dålig synk på trafikljusen, dåligt röjda cykelvägar, usel beläggning... Ja, ungefär allt som vi vanliga cyklister stångas med varje dag. Det mesta av det finns det också solid forskning på att det är trafikfarligt och kostar samhället pengar i form av onödiga olyckor. Och bloggsfären har tjatat om det i åratal. Hoppas det händer något nu när de varit ute och sett själva hur det (inte) fungerar. Alla på trafikkontoret har dock inte cyklat, så de skulle köra några fler gånger i vår. För det går inte att cykla vintertid? Bah! Trams. 

Den här typen av aktiviteter borde ju bli återkommande åtminstone varje årstid. En gång på vårens grushalka, en gång i sommarens kaos av ovana sommarcyklister, en gång med höstens vattenpölar och löv samt en gång med vinterns förrädiska ishalka. Hur ska de annars få en bild av hur infrastrukturen faktiskt fungerar i verkligheten? Tycker det är lite vekt av trafikkontoret att inte ta sin uppgift på större allvar. Men man får vara glad för det lilla! De är i alla fall ute och cyklar. Det är en början!

Men... Göteborg får underkänt i en undersökning som Svensk Cykling låtit Sweco göra omkring kommuners cykelplanering. Vi har lång väg kvar med andra ord. Ett tips på vägen kan vara att snegla lite på Eskilstuna. Där har man enligt uppgift beslutat att skrota parkeringsnormen. Det skulle Göteborg tjäna oerhört mycket på. Vi behöver plats för fler människor, inte fler plåtburkar!

TEK365, Project Management. Framme vid tavlan står dr Jan Wickenberg och pratar på som han brukar runtom sina "case". Han lägger upp sin undervisning så att han fångar de lärdomar han vill förmedla i berättelser, "cases". Det kan vara alltifrån en snabb konversation med en McDonalds-anställd till gamla lumparhistorier. Och på slutet trillar det alltid ut någon teori eller lärdom som har ett långt större värde än att det går att skriva i slutet på tentan.

Vi får se film. En kort sekvens ur "The Big Bang Theory". Tre otroligt smarta personer har bestämt sig för att hjälpa en dam med att sätta samman en TV-möbel. Om jag förstod Wickenbergs förklaring av kontexten rätt så hade nån av dem haft sönder en tidigare eller något i den stilen. Nu var det dock så att dessa riktigt smarta personer inte riktigt stimulerades av uppgiften. Så därför utökade de specifikationerna lite. Det blev mer än en möbel. Det skulle vara massor smarta inbyggda funktioner, det skulle vara den tekniskt mest excellenta TV-möbeln någonsin. Problemet var dock att kvinnan som skulle få TV-möbeln inte ville ha världens tekniskt mest excellenta TV-möbel när nu grabbarna lyckas bli klar med den några månader fram, om den ens blir klar vill säga. Hon ville ha en TV-möbel som uppfyllde uppgiften att TVn kan stå på den, och hon vill ha den inom någon halvtimma.

Ämnet var "intrinsic motivation", inre motivation, och hur man kan styra människor med en stark sådan. Sekvensen tog slut och vi fick i uppgift att i små "bikupor" diskutera och försöka hitta en lösning på hur man som projektledare skulle kunna hantera den här situationen. Kanske skulle man kunna mickla med arbetsspecifikationen? Se till att personen inte vet vad det är meningen att det ska bli i slutänden? Då kanske han eller hon följer instruktionerna och gör rätt sak? Kanske kan man på andra sätt lägga begränsningar som gör att personen inte spårar ur?

Vi summerar våra idéer i helklass. Och dr Wickenberg utbrister efter summeringen:

- "But why don't you just talk to him?" Han förklarar att det är ju en annan vuxen individ som definitivt har förmågan att förstå att en stark inre motivation blir ett problem om man förlorar fokus på det verkliga problemet som intressenten, kunden, vill få löst. Om personen har svårt att själv inse när det spårar ur så skulle man kunna komma överens om någon signal. Istället valde ett sextiotal masterstudenter på Sveriges absolut bästa tekniska högskola, Chalmers, att utgå ifrån att underställda är små inkompetenta småbarn som måste styras indirekt med styrmedel för att få ett önskvärt beteende.

Så varför delar jag den här långa anekdoten? Jo, jag tror att detta är ett vanligt misstag (för annars är jag ensam om att vara dum i huvudet). Och just nu står vi inför enorma förändringar som helt enkelt inte händer. Vi vet att vi måste ställa om till ett hållbart samhälle, och ändå fortsätter Trafikverket, förlåt Bilverket, att planera bilväg som om det var år 1955. Vi vet att vi måste ställa om, ändå fortsätter vi ta bilen 300 meter till affären. Vi vet att vi måste ställa om, ändå fortsätter vi mata ut villatomter i bilberoende lägen. Och så vidare. Av alla Sveriges 16 uppsatta miljömål kommer vi missa 14. Det är nästan 90 procent. Fattar vi inte att vi är beroende av miljön för att överleva?

På hög nivå diskuterar man hur man ska få den här omställningen att hända. Det är prat om styrmedel och incitament. En miljöbilspremie (miljöbil, vilken eufemism) här, nån klimatskatt där och en filosofiändring när det gäller satsningar så att människor leds att välja bättre.

Men vänta nu? "But why don't you just talk to him?"...

Kanske är en underskattad del i att leda omställningen att faktiskt informera vad omställningen måste betyda för oss som medborgare och vad det måste betyda för företag? Konkret alltså.

Vi måste ner från 6 ton koldioxidutsläpp till under 2 ton till exempel för att komma ner på en hållbar nivå av utsläpp per person. Vad betyder det? Hur många kilometer bil kan jag köra då? Hur många kvadratmetrar kan jag ha uppvärmt? Vilken mat måste jag välja? Om jag byter till cykel, vad händer då? Och så vidare.

Och liknande information till företag. Vad måste till? Hur ska man som företagare organisera sin logistik? Hur mycket måste man ändra på företagets tjänsteresor? Vad händer om man uppmuntrar personalen att cykla och gör cykelutrymmen i garaget? Går det an att ha subventionerade personalparkeringar för bil? Tjänstebilar, går det verkligen för sig? Och vad tusen andra frågeställningar som kan finnas runt detta.

Konrket och rakt, som från en vuxen till en annan. Det här är förutsättningarna. Det här är vad du måste lyckas åstadkomma. Vi måste jobba med strukturer också. Men i grunden måste medborgarna vara med på tåget. Medborgarna måste förstå vad deras del är. Då går det nog också lättare att ändra strukturerna. Man kanske fattar att det där grönimpedimentet är mycket bättre använt om 10 personer kan bo där istället för att bilpendla varje dag. Eller att det inte funkar att plöja 28 miljarder i en biltunnelversion av en gammal exploateringsled från sextiotalet (Västerleden, Kungshattsleden och numera Förbifart Stockholm alltså). Det finns en gammal visdom om att man blir som man blir behandlad. Sluta behandla medborgarna som ignoranta småbarn och behandla dem som vuxna. Jag tror det är en förutsättning för att lyckas med omställningen.

Jag har deltagit i en tävlning för ungdomar i Partille som gick ut på att rita sin drömbostad. Det fanns två inriktningar, en som handlade om en enskild lägenhet och en annan som handlade om ett helt lägenhetskomplex. Jag deltog i den senare kategorin med Kvarteret Partille Station. Bilden nedan är ett perspektiv av resultatet:

Idag var det prisutdelning. Man hade förlagt den i Allum. Redan där får man känslan av hur intresserade man är av stadsbyggnad. Man väljer att stödja att folklivet ska flyttas från allmänna offentliga platser till privata gallerior där medborgarna reduceras till kunder och dit de flesta tar bilen. Lite besk eftersmak där faktiskt. Men eftersom jag deltog tänkte jag att jag kunde bita i det sura äpplet och släpa mig dit. Och jag fick faktiskt två biobiljetter för mitt deltagande, som plåster på såren för att jag var tvungen att besöka denna tragiska plats. Så väljer jag att se det.

Kvällen segade sig fram med en medelokej musikuppvärmning med Arvingarna och tradiga tal från medelålders gubbar i maktpositioner som tyvärr inte själva förstod hur tradiga och ointressanta de var att lyssna på. De redogjorde på det torraste sättet, och här ska sägas att jag själv har en hög toleranströskel mot torrhet, jag varit med om på länge omkring lite olika bostadsrelaterade angelägenheter. Man pratade om hur svårt det var att få ekonomi i billiga bostäder och om att det inte går för sig att subventionera lite för att fler ska få råd att bo i bra bostäder. Sedan redogjorde man för projekt. Favoritprojektet var tydligen ett gymnasiekluster som man ska bygga. Bland annat ska man spränga ner ett parkeringsdäck i källaren. Det finns inga parkeringsdäck i källare som går runt av egen kraft. På t ex Heden i Göteborg kostnadsberäknade man ett och 67 kr/h skulle man behöva ta för att det skulle gå runt rent ekonomiskt enligt Stadsarkitekten. Med konkurransen från Allums parkeringar har jag svårt att tro att det blir något annat än gratis. Bilägare går tydligen utmärkt att subventionera.

Jag blev head-huntad av en trevlig kvinna i vit kavaj som tydligen kände igen mitt namn att säga något, så jag tog chansen och gjorde ett instick om parkeringsnormer och att de är kostnadsdrivande. Att det ekar falskt när man pratar om socialt och ekonomiskt hållbara bostäder för alla och samtidigt tänker sig att ekonomiskt svaga ska subventionera de relativt kapitalstarka bilägarna. Jag fick en varm applåd, jag hoppas den var mer än artig.

Hur som helst. Jag vann inte, men jag är nöjd ändå. Min avsikt med deltagandet var att pitcha stadsbyggnad och  det tycker jag att jag gjort. Jag fick också möjlighet att göra reklam för YIMBY Göteborg. Jag hoppas att någon snappade upp det. Så jag är nöjd. 

Vann gjorde istället det här bidraget:

I princip ett modulbaserat koncept med någon form av estetisk nivå. Helt anpassat för industrialiserad produktion. Bara att köra ut på lastbilar och ställa upp på tillfälliga bygglov ser det ut som. Konceptet är innovativt och väl genomarbetat. Jag tycker de två som gjorde det förtjänar att vinna. Jag glädjer mig med dem. Däremot oroar jag mig för vad det säger om framtidens stadsbyggnad. Det verkar som att trenden barrackboende blir allt mer populär. Barrackboende utan lokaler i bottenvåningen. Konsekvensen blir en stadsförfulning och sämre levnadsmiljöer. Jag befarar att all ångest som ligger som en våt filt över stadsbyggnaden sedan miljonprogrammet kommer mångdubblas och att Sverige kommer få svårt att få tag på nog med Prozac för att hantera den lavinartade ökningen av depressioner som kommer att följa med detta. Kåkslum är det närmaste jag kan tänka på. Slutligen blev Sverige en del av tredje världen...

Jaja... det var intressant att se vad olika ungdomar här i Partille kommit på och det finns en enorm innovationsglöd. Smarta och engagerade människor som är på väg ut och göra avtryck och forma världen. Det är på något sätt det som får bli vändningen i tragedin. Det som hindrar mig från att dö inombords. Det som ändå får framtiden att kännas hoppfull.

För länge sedan upptäckte jag en blogg som helt handlade om parkeringsplatser, Reinventing Parking. I princip är tanken bakom den att försöka hitta nya lösningar på parkeringsfrågan. Så mycket nytt tycker jag inte att jag har sett, det är mest sånt normala stadsbor borde vara vana vid: att man inte kan parkera hur som helst på gatan och att det kostar pengar. Det borde i och för sig kosta mer pengar, bilparkering har inte marknadspris i Sverige, men jag har inte riktigt tyckt att bloggen gjort skäl för namnet. 

På en relaterad Facebookgrupp dök det dock nyligen upp en intressant video. Från Singapore och sådär lagom bilcentrisk. Ännu en av alla dessa bostadsskrapor där entrén är ett parkeringsgarage för bil. I alla fall så är idén där att man som boende kan köra in sin bil i en hiss och sedan få den uppställd på sin våning intill sin lägenhet. Jag började fundera över konceptet och insåg till slut att detta är en idé som, rätt tillämpad, kan bli riktigt spännande. Rätt implementerad kan man göra denna från början bilcentriska idé till ett verktyg för att ta stora kliv bort från bilsamhället. 

Jag ska förklara. Ett problem idag är att man måste bygga ett visst antal bilplatser per lägenhet. Detta kallas Parkeringsnorm. Dessa förläggs som markparkering, källargarage och parkeringsdäck i bottenplanet. I fallet markparkering innebär det att mark utnyttjas på ett dåligt sätt. Istället för säg 5 lägenheter staplade på varandra får man plats med en bil per parkeringsruta. I fallet källargarage blir det hela en så fruktansvärt dyr affär att exploatören inte får igen pengarna av de som vill parkera. Kostnaden skjuts istället över på lägenhetspriser som alla betalar oavsett om de har bil eller inte. Bil blir då inte ett val, även om man inte har bil betalar man för bilplatserna. Parkeringsdäck har ungefär samma problematik som källargarage, även om det är något billigare. Det skapar också ett uselt bottenplan och konkurrerar med verksamhetslokaler och lägenheter. En ytterligare faktor som fler och fler har intresserat sig för är att kostnaden att skapa rätt mängd parkeringsplatser gör att exploatören väljer att bygga lägre, göra färre lägenheter. Parkeringsfrågan blir den begränsande faktorn när det byggs. Detta innebär att de som inte har bostad också är med och betalar för bilägares parkering eftersom detta innebär att exploatörerna bygger färre lägenheter än de annars skulle gjort.

Så här går det ju inte att ha det! Så hur kan detta koncept med en bilhiss lösa problemen?

Jo, tänk dig att man har en hiss för bilen då kan man ju förlägga "garaget" vägg i vägg med boendet. När garaget inte längre är ett separat däck nere i en källare, utan som ett extra rum till lägenheten kan man ju som boende till exempel välja om man vill ha en bil där eller om man vill ha ett vardagsrum där. Kan man ha ett vardagsrum där kan kvadratmetrarna få kosta lika mycket som övriga boendekvadratmeter, det blir marknadspris på parkeringen. Den boende ställs inför ett verkligt val: Antingen har man bil och accepterar att det betyder halverad lägenhetsyta eller så har man inte bil och får då dubbelt så stor lägenhet. Samtidigt uppfylls ju i teorin parkeringsnormen. Det går ju att parkera i garaget om man vill även om man inreder det till ett mysigt vardagsrum. Nästa boende som vill ha bil där behöver bara riva av tapeterna och ta upp klickgolvet så finns där ett fungerande bilgarage. Det går också att bygga så att det är möjligt att konvertera 25 kvadratmeter garage till studentlägenhet i ett senare skede. Det kan bli ett sätt för barnföräldrarna med barnen utflugna att dimensionera ner sitt boende till en mer lagom storlek för de nya förutsättningarna. Det skapas en flexibilitet.

Hur blir då upplevelsen från gatan? Går det att göra detta samtidigt som man skapar ett urbant sammanhang nere på gatan? 

Jag tycker ändå det. Man ska väl medge att det finns vissa utmaningar i att lösa säkerheten runt bilhissarna, men faktum är att det, om man tänker till och planerar rätt, faktiskt går att dels infoga i kvarter och dels skapa gott om verksamhetslokaler och därmed få till det viktiga urbana sammanhanget. Således löser detta också ett ytterligare problem, nämligen bilsamhällets oskick att förstöra stadsgatan. Här får vi både bilsamhälle för de som vill ha det (bilen vägg i vägg måste väl vara så bilfokuserat det blir?) och ett urbant sammanhang, ett stadsmässigt boende, för de som önskar det.

Bullerproblematiken är allvarlig. Så mycket som 500 - 1000 personer avlider i förtid på grund av bullerexponering, och det är framför allt trafikbuller som är boven i dramat. Buller är också förutom att vara dödligt sjukt oattraktivt och omänskligt. Det är helt enkelt inte trevligt att vistas i bullriga miljöer. Därför är det viktigt att arbeta för att reducera bullret i vår närmiljö. Just för trafikbullret tar man fram bättre asfalt och genom till exempel Jönköping har man satt ned hastigheten delvis för att minska bullret. Vidare arbetar man med tystare motorer i personbilar. Och allt detta är ju jättebra! Det är bara det att det finns vissa som inte riktigt drar åt samma håll.

Några som jag vill diskutera nu är mopeder och motorcyklar. Inte exakt alla, men en stor mängd har motorer som tycks utvecklade av ingenjörer som aldrig någonsin hört talas om att buller faktiskt är dödligt. Inte heller tycks de som köper dessa tramsmaskiner vara medvetna om problemen. När man står utanför ett café i innerstaden kan man höra smattrandet när en motorcyklist vrider upp gaspådraget för att showa flera kvarter bort. Hint, det är inte det minsta coolt och alla som tittar åt ert håll gör det inte av beundran utan av irritation. Man vänder på huvudet för att se vilket missfoster till idot som beter sig så respektlöst.

Jag har lite allmänt emot motorfordon, de är ju som bekant inte lika eminenta som cyklar, men jag har egentligen ingenting emot att det finns mopeder och motorcyklar. Det är bra om människor kan ta sig fram på mer ytsnåla sätt än bil. Allt som upptar mindre utrymme är en vinst. Men det är hög tid att säga ifrån när det gäller ljudet. Jag vet att det särskilt för vissa motorcyklar är en själfaktor. Många köper det där karakteristiska smattrandet. Tough luck. Människor dör av för hög bullerexponering, det har lite högre prio än att vissa (företrädelsevis män i medelålderskris) tycker det är kul med motorljud. 

Fixa motorer som inte låter som om en mördarmaskin från helvetet drar fram. Det ska låta mindre än bilar, för det handlar om lättare fordon med hälften så många däck. Onödigt buller har ingen plats ute bland flanörer och cafégäster. I slutänden handlar det om respekt. Buller gör att människor mår dåligt. Det är dags att fixa till detta nu!

Att ha Piratpartiet i Bryssel framstår för var dag som går som allt mer fördelaktigt. De har, som 2 ledamöter bland 766 totalt varav 20 från Sverige, gjort underverk. De har stoppat ACTA, ryckt undan nästan alla möjligheter att stänga av medborgare från Internet utan rättslig prövning och suspenderat SWIFT, för att nämna några tunga segrar. 

Nu har de vunnit ytterligare en seger. Förvisso är det en liten seger, men också en oerhört viktig. EU har nyligen beslutat att införa hårdare krav på redovisning för insamlingssällskap, såsom Copyswede och STIM. Det handlar om att ge artister större kontroll på hur insamlingssällskapen hanterar de pengar som samlas in för deras verk. Vidare tydliggörs artisters rätt att släppa verk kostnadsfritt, vilket insamlingssällskap har motarbetat. Det är en bra början. Nästa steg är att avveckla insamlingssällskapen som egentligen är rena maffian.

Ytterligare en relevant och viktig seger för Piratpartiet. Det känns som att de ensamma gjort mer skillnad en alla andra 18 ledamöter från Sverige. Därför lutar jag åt att rösta på dem. De gör ju till skillnad från de andra ett viktigt och relevant jobb som jag som väljare tjänar på.

En fin video blev länkad på facebook som jag känner att jag vill dela här på bloggen. Det är en video som handlar om utveckling och framsteg. Utvecklingen av ett trafiksystem där alla, till och med en femåring eller 80-åring, tryggt och säkert kan röra sig själv mitt i storstaden. Skapandet av en stad med mindre luftföroreningar och buller, men mer plats för människor och liv. Amsterdam och Nederländerna. I Holland cyklar alla säkert, man har världens bästa trafiksäkerhet för cyklister. Trots att ingen bär hjälm.

Detta är min vision för svenska städer. Mer plats för människor, mer frihet och tillgänglighet för barn och gamla och färre livsfarliga mördarmaskiner som bullrar och skitar ner. Där en femåring tryggt kan vara en urban cyklist.

Sverige håller på att falla isär. Rent kunskapsmässigt. Jag drar mig till minnes en gammal artikel jag läste för länge sedan, Svenska skolan - anstalt för utbildning eller inbillning? Den går i princip ut på att beskriva hur djupt svenska skolans kvalitet har sjunkigt. Det finns flera intressanta cases som anekdoter. Förvisso anekdoter, men ändå talande. En grammatikbok som gick från att anses vara högstadiematerial till universitetsmaterial på några decennier. Eller varför inte matematikuppgiften som högstadieelever förväntades lösa som idag kräver att man är matematikdoktorsmaterial för att lösa i slutet av gymnasiet.

En rätvinklig triangel har omkretsen 70 cm. Den inskrivna cirkeln har radien 6 cm. Beräkna triangelns sidor.

Jag är chalmerist, så jag antog utmaningen och löste tillslut uppgiften (puh!), men det satt långt inne. Svaret är 20, 21 och 29 cm för den som undrar. Lösningen kommer längst ner i posten.

Berättelserna om skolans förfall börjar bli några stycken nu. Ytterligare skrämmande berättelser återges av Maciej Zaremba i DN. Artikeln försöker diskutera avprofessionaliseringen inom skolan. Den har ett par år på nacken och kanske är det just detta som gör den intressant. Vi går nu mot valår och Björklunds "katederundervisning" ställs mot en återgång till socialdemokratisk flumskola. I grunden handlar konflikten om synen på lärarens roll och därmed om synen på lärande.

Den pedagogiska mittfåran tycks anse att lärande är en process som drivs av en inre nyfikenhet och att lärarens roll är att understödja eleven i detta kunskapsletande. Katederundervisningen betraktar kunskap som en överförbar entitet som läraren ska förmedla till eleven. Detta ger också intressanta implikationer på lärarrollen och de kompetenser läraren ska anses behöva. I första fallet är läraren inte en lärare utan en handledare som kan ge råd och peka åt någorlunda rätt håll. Att undervisa i till exempel matematik kräver då inte att man kan matematik. Det räcker att känna till hur man letar information. Pedagogen blir en slags all-round lösning. Det spelar ingen roll ifall det handlar om småbarn som ska lära sig grunderna i socialt samspel genom lekar eller om det är universitetsstudenter som ska lära sig laplacetransformera. Samma person med samma pedagogutbildning kan ju göra jobbet, eftersom eleven själv nyfiket söker upp relevant information. I det andra fallet krävs att läraren faktiskt kan ett (eller flera förvisso) ämne på en djup nivå och kan lägga fram detta för eleverna.

Visst existerar en inre motivaiton att lära sig. Det är inbyggt och inkodat i allt liv. Det går däremot att diskutera ifall denna inre motivation nödvändigtvis leder till att man sig det man behöver ute i vuxenlivet. Det har visat sig vara en dålig idé inom många klassiska skolämnen att anamma den pedagogiska mittfårans tankegods. Implikationerna har visat sig vara absurda av anammandet av denna syn. Kunskapsföraktet breder ut sig. Att påstå att man behöver kunna matematik för att lära ut matematik, det har blivit fult att säga.

Det är kanske så man bör se Björklunds katederskola. Inte som att läraren nödvändigtvis står still bakom en stor kateder och mässar, utan som att läraren är en professionell ämneskunnig och att undervisning handlar om att förmedla kunskap som en slags överförbar entitet till eleven. Det var så man gjorde "back in the days" när högstadeelever fortfarande kunde lösa triangeln med cirkeln i. Det lämpar sig inte för alla ämnen, men definitivt för skolans paradnummer: teoretiska ämnen. 

Lärare måste återta lärarrollen och återuppbygga yrkeskårens stolthet. Samhället måste göra det möjligt. Endast så kan man bygga en skola i världsklass: på kunniga lärare som är duktiga på att undervisa. Allt annat menar jag, helt utifrån egna erfarenheter och fördomar, är nonsens.

Lösning till triangeln
Jag löste den genom att beteckna sidorna som summor av delstreckor. Båda kateterna är den inskrivna radien r + någonting, dvs r+x och r+y respektive. Hypotenusan blir x+y på grund av geometrin. Så sidorna a+b+c kan också skriva som r+x + r+y + x+y = 70 => 2r + 2x +2y = 70 => (70-2r)/2 = x + y => x+y = 58/2 = 29 och x+y = c. Därmed har vi hypotenusan c.

För att kunna räkna ut de två kateterna tittade jag på areasamband. A = b*h/2, eller med mina beteckningar A = a*b/2 => 2A = a*b. Arean kan också räknas ut med hjälp av den inskrivna cirkeln. A = r * s, där s är semiparametern, dvs halva omkretsen, eller (a+b+c)/2 = 35. Dvs A = 6*35 = 210 och a*b = 420.

Detta leder till att a+b = 70 - 29 dvs a+b = 41 och a*b =420. Detta är ett ekvationssystem som naturligtvis går att lösa genom vanlig insättning. T ex ger systemet att 420/b + b = 41 => b^2 -41b +420 => b = 41/2 +- sqrt((41/2)^2 -420) = 20.05 +- sqrt(1/4) = 20.05 +- 0.5. Detta ger alltså två svar, som brukligt vid andragradsekvationer. Vi kan genom att titta på ekvationssystemet konstatera att ett uttryck för a hade sett identiskt ut fast med skiftade parametrar. Det går därför att sluta sig till att rötterna i själva verket anger a respektive b, dvs 20 och 21, och att a och b måste anta varsitt av dessa värden. Detta kan man sedan kontrollera via Pythagoras sats som säger att a^2 + b^2 = c^2, dvs om allt stämmer så är 20^2 + 21^2 = 29^2. Räknar man ut det får man 841 = 841 vilket är sant, alltså stämmer lösningen.

Notera nu att allt detta är förhållandevis enkelt att lösa helt utan miniräknare, vilket var så uppgiften från början var menad att lösas.