Min Vision

I dagarna publicerade Piratpartiet en annons i expressen, som sedan skapat en helt bisarr konflikt inom partiet.

Stormens epicentrum är ordet "Fjollträsk" - som är ett spritt öknamn på Stockholm, populariserat genom flera definierande svenska kulturfenomen såsom Sällskapsresan, Jägarna och Pistvakt. Men det bygger på ordet "fjolla".

Och plötsligt blir det en enorm shitstorm där en falang i partiet börjar rage-quita, offentligt tar avstånd och kallar utspelet och hela partiet unket homofobt. Och vi pratar om det parti som utsetts till det mest HBTQ-vänliga i Sverige.

Det finns helt enkelt ingen proportion.

Anledningen till att jag valde att skriva det här inlägget är inte shitstormen i sig, utan vad den handlar om på ett djupare plan, nämligen identitetspolitik.

Identitetspolitik är som smink. Det är en yta utan faktiskt innehåll. Men precis som smink blir det på ett djupare plan någonting värre: En strukturell normering utifrån kollektiv skuldbeläggning att inordna sig i en smalnande korridor för vad som är socialt accepterat. En ängslig intolerans inför minsta avvikelse, så att varje litet felsteg måste bestraffas hårt av nyttiga moraltanter med förspänd ringmuskel. Den som inte målar sig ska frysas ut, den som dristar sig till att använda saker utanför den godkända diskursen ska kölhalas offentligt.

Identitetspolitiken är farlig, därför att den skapar en ängslig partikultur dominerad av rädsla att av misstag råka trampa på någon av de många ömma tårna som minerar den smala åsiktsstigen som finns kvar. Det skapar en substanslös plakatpolitik vars största, och egentligen enda, syfte är att blidka de egna leden. Man får en kränkthetskultur som effektivt lägger en våt filt över både politisk utveckling och aktivisters engagemang. Och slutligen begränsas partiet till grupper av väljare och aktiva som är lika flyktiga som aktiekurser på börsen. Människor som inte är så intresserade av partiets sakpolitik som av symbolvärdet i de pins de knäpper fast på sin ryggsäck.

Jag vill med anledning av detta dela några sanningar, som kanske är obekväma för vissa

• Piratpartiet är ett litet parti. Det innebär att vi inte har horder med PR-konsulter som kan testa alla utspel i fokusgrupper och hitta alla potentiella minor. Vi behöver alltså acceptera att alla formuleringar inte blir klockrena för alla demografier.
• Piratpartiet har inte horder av politruker som gör saker över huvudet på medlemmar, utan tvärtom jagar partiet ständigt människor som vill engagera sig. Att i det läget kritisera sådant som ordval är direkt respektlöst mot de som drar tunga lass för partiet. Vill man förändra ordval så är det fritt fram att engagera sig. Internkritik bör begränsas till sakpolitiskt innehåll.
• Piratpartiet har inte problemet att människor pratar negativt om oss utifrån våra utspel, utan att människor inte pratar om partiet alls. Vi behöver formulera oss spetsigt, och bra utspel kommer alltid att skava för vissa, och trampa på vissa ömma tår. Allt annat blir så tandlöst och menlöst att inte en människa stannar upp och läser det.
• Det finns många i dagens samhälle som bara letar efter anledningar att känna sig kränkta.

Med detta vill jag slutligen tacka samtliga som var med och bidrog för att ta den här chansen som vi fick av expressen, både de som brainstormade innehåll och de som backade finansiellt. Vi behöver fler hjältar som gör och inte tycker!

Diskussionen om självkörande bilar tycker jag börjar nå ut i bredare kretsar. Vanliga människor börjar fråga sig hur samhället ska se ut när bilarna kör själva. Ofta konkreta frågor som hur påverkas parkeringsbehovet? En fråga som inte diskuteras lika mycket, men som riskerar bli en oläglig överraskning är trängsel på vägarna.

Grundläggande marknadsekonomi nu. Vägar är en resurs som det råder konkurrens om. Eftersom det är en "gratis" resurs så begränsas användningen inte av en prismekanism, utan av en annan kostnad, nämligen tiden det tar att pendla. Människor är beredda att lägga ca 45 minuter på pendling enkel sträcka. När trafiksituationen blir så dålig att det tar längre tid så börjar man välja andra alternativ, flyttar närmre jobbet eller liknande.

Självkörande bilar kommer öka acceptansen för trängsel av två skäl. Dels kommer vi kunna göra annat med tiden när bilen kör själv. Många kommer kunna göra första och sista arbetstimmen i bilen, och helt plötsligt kommer fler vara beredda att acceptera en långt sämre trängselsituation. Dessutom kommer bilarna emellanåt gå tomma, och bilarna kommer inte bry sig det minsta om trängseln. Det är inte svårt att föreställa sig att icke-människobärande körningar kommer öka kraftigt. Kl 14.30 skickar man iväg bilen från jobbet för att hämta kidsen och köra hem dem. Nån dag glömmer man matlådan och skickar bilen för att hämta den. Det kommer vara så pass låg tröskel och kostnad att göra det.

Allmänningens tragedi.

När ny teknik underlättar transporter ökar efterfrågan. Det är inte svårare än så. Samtidigt är total gridlock 24/7 knappast en lyckad framtid för vårt samhälle.

Lösningen är egentligen enkel. Trängsel kommer inte att reglera användningen effektivt, men det finns en annan mekanism som bevisligen kan det: prissättning. Pris begränsar användningen så att tillgång och efterfrågan möts på en godtagbar nivå. Prissättning eliminerar i princip "okynnesanvändning" av typen "jag glömde matlådan". Prissättning gör att människor överväger alternativ. 

Vi vet också att det fungerar i verkligheten. Det kan vara det mest effektiva man kan göra för att få en stad att fungera bättre. De i stort sett lyckade införandena av trängselskatt är ett tydligt bevis. Men självkörande bilar kommer kräva en mycket större fingradighet och marknadsmässighet gällande prissättning. Det räcker inte med zon-debitering. Det är tiden man upptar den värdefulla resursen som behöver kosta. 

Med rätt policy kan gridlock undvikas. 

Det finns en tumregel inom bl a design av gränssnitt som går ut på att ifall man försöker ge alla element i gränssnittet maximal uppmärksamhet så leder det till samma sak som ifall man inte ger någonting uppmärksamhet (se exempelbild ovan). Kontentan är att man behöver fokusera. Det kan bara finnas en begränsad mängd saker som kan ha vår fulla uppmärksamhet. Alla saker i ett gränssnitt kan inte ha 100 procent av användarens uppmärksamhet samtidigt, utan då kommer de istället att få en likvärdig andel. Har vi 10 komponenter i gränssnittet som alla "skriker" så kommer de bara att få 10 procent uppmärksamhet vardera. Om man vill att någonting ska ha mer uppmärksamhet måste man samtidigt göra valet att ge något annat mindre uppmärksamhet.

Det här är rätt självklart och går igen över hela samhället. Ett företag kan inte satsa på allt samtidigt, det är i praktiken samma sak som att inte satsa på någonting. Man kan inte marknadsföra sig mot alla tänkbara kundgrupper samtidigt. Man kan inte välja att göra allting man vill göra i sitt liv samtidigt, man har bara sina 24 timmar per dygn. Man måste prioritera. Och det är ju för de flesta ganska självklart.

Förutom när det kommer till stadsbyggnad. I media har det på senare tid varit en hel del diskussion om statliga så kallade "riksintressen", då över hälften av Sveriges totala yta utpekas som riksintressant av något skäl. Ett riksintresse ska vara särskilt värdefulla, av kritisk betydelse för hela riket, och det säger ju sig självt att över hälften av Sveriges yta inte kan vara så extremt viktig att riket mer eller mindre står och faller med att dessa förblir oförändrade.

Statliga riksintressen är dock bara toppen på isberget. Utöver dessa kan också kommuner peka ut och skydda saker i detaljplan av olika skäl, mest noterbart givetvis kulturhistoriska värden. Och det låter ju bra. Det är rimligt att man skyddar enstaka klenoder från att förgås. Men tyvärr har detta kommit att överanvändas. Under tiden jag bodde i Göteborg så tog kommunen fram en sammanställning över sina bevarandeprogram, och majoriteten av ingående objekt motiverades med så pass krystade skäl att det var löjligt. Ett betongblock skulle bevaras, framför allt för att det var "ett exempel på tjänstebostäder för arbetare". Andra objekt motiverades med exempelvis "tidstypiskt", "enhetligt", "en representant för", och "välbevarat exempel", fastän det går 13 liknande kåkar på dussinet i vårt avlånga land.

Jag slogs av samma sak nu när jag läste en detaljplan i Linköpings centrum. Där ingick bland annat en karta där kulturhistoriskt intressant bebyggelse pekades ut. I runda slängar 75 procent av fastigheterna i de omgivande kvarteren var kulturhistoriskt värdefulla enligt inventeringen. Övriga 25 procent var byggda efter 1980, och var av något skäl därför inte kulturhistoriskt intressant. 

Många av de markerade kåkarna är inte kulturhistoriskt värdefulla i den mening som allmänheten skulle uppfatta det. De är helt vanliga hus. Man kan hitta liknande lite varstans i hela Linköping och de finns i varje svensk stad. 

Överanvändningen gör att det går inflation i hela systemet, vars yttersta konsekvens är att de byggnader vi faktiskt behöver och vill skyddas inte kommer att kunna skyddas eftersom förtroendet för systemet urholkats till den grad att ingen längre tar det på allvar.

Det här med så kallat "marknadshyror" är i debatten något av en "het potatis" - minst sagt. Därför är det intressant att SVT rapporterar det som vi som förespråkar marknadshyror varit väl medvetna om länge - att prisreglerade produkter ger upphov till en svart marknad där de egentliga produktvärdena kapitaliseras. Vi har alltså i hög grad marknadshyror i Sverige, fast de tillfaller inte den som har investerat i att skapa bostäder, utan istället de som har köat tillräckligt länge för att komma över ett förstahandskontrakt. 

Vore det inte bättre att ha en transparent legal marknad där de som skapar bostäderna är de som också får betalt? 

Jag har uppmärksammats på att Piratpartiet just nu har fokusvecka kring ett av mina favoritområden, nämligen bostadspolitik. Jag tänkte därför skicka iväg 5 testballonger för att väcka diskussion här och annorstädes kring bostadsfrågan, dagens situation och möjliga lösningar.

• Sälj allmännyttan - investera frigjort kapital i nya bostäder
  Den största låsningen i svensk bostadspolitik är regleringen av hyror. Dock riskerar införande av marknadshyror över hela beståndet leda till att en grupp hushåll drabbas hårt, förutom att det är politiskt självmord. Trots att reglerad hyressättning är en viktig orsak till att hyresmarknaden fungerar dåligt, samt dessutom bevisligen är ett fördelningspolitiskt misslyckande, måste andra lösningar sökas.
  
  Ett attraktivt alternativ är att samhället driver en aktiv politik för ombildning. På så sätt undviker man att befintliga boende drabbas av negativa konsekvenser, utan tvärtom får de del i sin bostads värde, samtidigt som bostäderna överförs till en fungerande marknad. Under en begränsad tid skulle staten medge undantag för bankernas kreditgivning gällande objekt som ombildas från hyresrätt till bostadsrätt. På så sätt kan man säkerställa att alla berörda hushåll får reell möjlighet att deltaga. Detta bör kombineras med att kommunerna uppdras att verka för ombildning genom att bidra med konsultation för bildande av bostadsrättsföreningar.
  
  Frigjort kapital bör sedan investeras i nya bostäder. På så sätt kompenseras bortfallet av hyresrätter till följd av ombildningar.
  (not 1)
  
  
• Landskatt istället för flyttskatt
  Avskaffandet av fastighetsskatten har haft få andra konsekvenser än att en relativt bemedlad grupp 40-talister med avbetalda hus valt att pensionera sig tidigare och satt rejäl guldkant på tillvaron under några år. Vilket givetvis är trevligt, men kanske inte en särskilt åtråvärd socialpolitisk effekt.
  
  På andra sidan av myntet innebar åtgärden att boendekonsumtion blev billigare medan det blev (förvisso marginellt) dyrare att anpassa sin boendekonsumtion, detta i ett läge där bostadsmarknaden redan hade allvarliga problem med fördelningen av boyta. Det kan också konstateras att den ekonomiska ojämlikheten i samhället inte i första hand handlar om inkomst utan egendom, varav fastigheter är en betydande del.
  
  Landskatt är en fastighetsskatt som har fördelen att den utöver att taxera befintlig konsumtion i sig också skapar en alternativkostnad för att välja att inte realisera en fastighets potential, exempelvis att välja att behålla en villa med trädgård mitt i stan istället för att omvandla det till exempelvis 6 lägenheter.
  
  Förutom avskaffane av flyttskatt kan man sänka inkomstskatten motsvarande. På så sätt beskattas konsumtion, medan produktion gynnas, och de inherenta progressiva effekterna av att beskatta egendom borde särskilt tilltala vänsterorienterade.
  
  
• Avskaffa det kommunala planmonopolet
  Nuvarande plan- och byggreglering härrör historiskt från miljonprogrammet och byggde på att staten garanterade billiga krediter, och därmed motiverade att samhället utövade en högst genomgripande kontroll. I början av 90-talet fasades de sista stöden ut, medan plansystemet blivit kvar, vilket lett till ett läge med planekonomisk markfördelning för produktion som ska finansieras av den fria kreditmarknaden. Bostadsprisernas utveckling är inte svår att förstå.
  
  Det kan dock noteras att Sverige byggdes i relativt god ordning innan 1950 också, och det är svårt att se några egentliga skäl till att kommuner fortsatt ska ägna sig åt detaljplanering. Den kommunala planeringen bör istället lyftas till det strategiska, översiktliga planet genom genralplaner, områdesplaner och tomtindelning.
  
  Markägare skulle kunna ges friheten att - inom rimliga ramar - disponera sin mark, inte bara nån utökad friggebod eller vindskupa. Bygglov bör givetvis fortsatt krävas, men bör i huvudsak pröva planers överensstämmande med gällande statliga byggnormer.
  
  
• Standardtomter och -hus
  För att möjliggöra avskaffande av planmonopolet skulle ett fåtal standardiserade tomt-typer kunna användas för att översiktligt reglera planeringen. Detta skulle möjliggöra för byggföretag att ta fram kataloger med typ-hus som kan återanvändas vid byggnation i hela Sverige. 
  
  
• Begränsa överklaganden
  En viktig delförklaring till att byggprojekt drar ut på tiden är de omfattande möjligheterna att överklaga planer. En studie som gjordes i Stockholmsområdet visar att ungefär hälften av alla bostadsplaner överklagas, merparten av överklagandena är enskilda intressen såsom exempelvis förändring av områdets karaktär. Endast 1 plan av nära 700 granskade planer upphävdes som följd. 
  
  Det går givetvis att diskutera i vilken omfattning grannar bör ha inflytande. Klart är dock att systemet blivit något av en polsk riksdag istället för fungerande bostadsbyggande. Allt myndighetsutövande ska kunna överklagas, och det är väl lämpligt att behålla möjligheten att överklaga formella brister i processen, eventuellt mot en symbolisk avgift.
  (not 2)

En stor del av debatten om integritet handlar om avlyssning och övervakning av olika slag. I många avseenden är den debatten sund. Det är, exempelvis, orimligt att FRA, eller någon annan, slentrianmässigt ska samla in allmän kommunikationsdata. I normalfallet ska staten inte övervaka sina medborgare och deras förehavande. Det handlar inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att det finns en stor självcensurering som eroderar förutsättningarna för demokratin, när människor upplever sig övervakade. 

Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. 

Det är så att man undrar om de saknar en grundkurs i hur samhället fungerar. För en del av själva idén med en rättsstat är att det ska finnas en polismakt som faktiskt har utökade befogenheter, som inte vanliga medborgare har, för att kunna utreda skäliga misstankar om brott. En polis är inte nån liten detektivbyrå, utan en myndighet som arbetar under åklagaren med att ställa brottslingar till svars. 

Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. 

Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga "Jag tycker du är dum, och att du borde sluta". Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.

I förlägningen är de här strömningarna farliga, om de tas på allvar. Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. För om inte polisen har rätt att agera i de enskilda fallen, så finns det ingen som har befogenhet att försvara demokratin från inre hot. 

Två grejer att hålla isär alltså.

Massövervakning av allt och alla är dåligt.

Att polisen kan övervaka misstänkta, sparka in dörren till deras hem och hacka deras IT-utrustning enligt ett regelsystem vi tar fram demokratiskt är fullt rimligt.

Till övervägande del är Skånegatan och förlängningen ner några hundra meter längs Södra vägen ett studium i ödslighet. Längs gatan radar monofunktionella komplex upp sig på rad: Världskulturmuseet, Universeum, Liseberg, Svenska mässan, Skandinavium, Valhalla Simhall, Valhalla Idrottsplats, Biografen Bergakungen, och så slutligen det föråldrade så kallade "Nya" Ullevi. Viker man upp till vänster finns även (nya) Gamla Ullevi där, som var förhistoriskt omodern redan när den byggdes - i syfte att inte på några villkor riskera att konkurrera med befintliga Nya Ullevi. 

I teorin kan man givetvis konstruera den besökare som har nytta av den här samlokaliseringen. Medialobbyisten börjar sin dag på MEG. På lunchen hinns en snabb avstickare till Liseberg med, i duggregnet, för att via flumeride övertyga nån folkvald att Sverige behöver mer intrång i människors privatliv. Kvällen bjuder på spontan flanering med kompisarna inom upphovsrättsindustrin. Det är biopremiär idag på Bergakungen. Vår lobbyist har tur med biljetter. Lite längre upp för gatan bjuder Håkan Hellström in till allsång, och vår lobbyist armbågar sig fram till sina poolare vid biljettinsläppet och får fripass. Dag två hinner lobbyisten med Universeum och tar en hockeymatch på kvällen. Visst kan man konstruera fram bilden av människor som verkligen skulle dra nytta av ett evenemangsstråk, men det blir inte trovärdigt. I verkligheten är det helt enkelt inte sannolikt i en tid när evenemangsstråkets typ av aktiviteter måste planeras med månaders framförhållning.

I verkligheten står stan med en helt död stadsdel genomkorsad av en trafikled. På ömse sidor radar problemen upp sig. Inte mindre än tre omoderna och olönsamma arenor som monument över svunna tider och Göteborgs ångestfyllda oförmåga att hitta rationella lösningar. Ytterligare en fotbollsplan för halvtaskiga lag i småserier, stora grusytor och en antik uppvärmningsbana för ett svunnet OS hjälper föga för helhetsintrycket. Detta toppas med ett lantligt fritidshus för förra eller förrförra seklets överklass. Givetvis med ett frikostigt grönt vakuum. 

I en annan del av staden står byggkranarna och utvecklingen är påtaglig. Nästan all energi har riktats till Hisingen. Här ska den nya staden byggas. Norra Älvstranden har successivt utvecklats från nedlagda varv till trygga sovstäder för medelklassen. På Lindholmen vill Serneke bygga en Linddolme och Frihamnen skall bli ett brohuvud för innerstaden att växa över älven. Kvillebäcken har gått från industrislum till skokartongsstad och där Porslinsfabriken förut låg tornar nu en slags bostadsfästning upp sig. Göteborg växer och ska växa på Hisingen. Det är visionen, det är planen. Men uppenbarligen ska befolkningen där pendla över till fastlandet för att ta del av det offentliga utbud av kultur och idrott som staden tillhandahåller. Bortsett någon enstaka, styvmoderlig filial finns inte mycket att tillgå på ön.

Lösningen är uppenbar. Istället för att låsa in alla dessa verksamheter i ett distrikt kan verksamheterna med fördel spridas ut över hela den stadsbebyggelse man säger ska vara del av "centrum". Men det kräver att man gör upp med en flera decennium gammal tanke, som det investerats stora mängder prestige i. Evenemangsstråket är ett misslyckande.

Offentliga mötesplatser behövs i hela staden. Kultur, nöje, idrott.  Så länge man inte följer upp ambitionerna med att också ge Hisingen del av det offentliga utbudet, så visar man bara att man inte tror på de planer man valt att följa. Och så länge man inte vågar spränga evenemangsstråket kommer Göteborg fortsatt sjunka djupare i dyn med omoderna arenor som inte fungerar, och tappa evenemangen till andra städer. Och då är frågan vad vitsen med ett evenemangsstråk var från första början.

Jag har under veckan grävt runt lite i det träsk som kallas "bostadsbristen". Under veckan har jag diskuterat, i turordning:

• Insider/outsider-problematiken
• Förutsättningar för en rättvis bostadsmarknad
• Bostadsegoismens särställning
• Den underliggande myten om kvarboende

Helt slumpmässigt råkar det vara långfredag idag, då vi enligt den kristna traditionen minns Jesu lidande och död på korset. En nattsvart dag. På samma sätt ligger mörkret tungt över alla som drabbas av dagens bostadspolitisk grymma konsekvenser. Men man kan inte lämna något utan en strimma hopp. Liksom Jesus faktiskt förebådade sin uppståndelse, och det hoppet finns med även genom långfredagen, så känner jag mig tvungen att pausa min cyniska hjärna och skriva någonting som liknar en ljusning. Det får bli i form av de förslag som kan kristallisera sig ur den här genomlysningen.

• Den enda sunda utgångspunkten för all bostadspolitik är att rörlighet är ett överordnat värde. Det skapar fler och större problem än det löser att försöka hjälpa enskilda som kortsiktigt tvingas till oönskade drastiska förändringar på grund av omställningar som är nödvändiga för att marknaden ska fungera. Fåtalets bekvämlighet kan inte prioriteras över flertalets behov.
• Överkonsumtionen måste stävjas genom att kostnaden att konsumera bostad ökas, medan kostnaden att byta och anpassa sitt boende minskas. Marknadshyror och landskatt som växlas mot sänkt inkomstskatt är en rimlig modell. Flyttskatten måste sänkas eller avskaffas.
• Det politiska spelet kring bostadsbyggande drivs i hög grad av besuttna egenintressen som får oproportionerligt stort genomslag. Det måste bli lättare att få spaden i jorden. Att enskildas utsikt förändras är inte ett argument för att hindra att många andra människor får en bostad, ett hem.

Reformer är enda sättet att förändra nuläget där vissa har, och andra stängs ute i ett i grunden orättvist maktspel. Men om något positivt ska sägas så är det att diskussionen i alla fall går åt rätt håll. 

Om någonting ska kallas "epicentrum" av den kris som växer runt bostadsbristen, kanske det är systemets underliggande ideologi - kvarboende. Djupast rotad sitter en föreställning om att det normala är att hitta en plats där man trivs och sedan bo kvar tills man dör. Det var den föreställningen som blev det bärande argumentet som fällde fastighetsskatten på småhus, konkretiserad med en bild om en fattig änka i en strandvilla. Det är samma föreställning som legitimerar idén att närboende på ett särskilt sätt är sakägare, och får mer inflytande i planprocesser. De ska ju leva i miljön ett halvsekel till! Och det är samma idé som används för att argumentera mot fungerande fri prisbildning.

Jag kallar föreställningen en myt, myten om att bo kvar, för verkligheten talar ett annat språk. I Sverige är det normala att flytta emellanåt, och det är i allmänhet sunt och bra. Över livet varierar behov och efterfrågan, och människor behöver anpassa sitt boende. Det som är optimalt för en student är inte optimalt för en barnfamilj. Det i sin tur är inte optimalt för en pensionär. Det finns inte ett boende som är optimalt för alla perioder i livet, och i Sverige väntas enligt SCB varje person flytta omkring 11 gånger under sitt liv i snitt. Det är alltså minst en gång per decennium man lever. 

Regelsystemen och verkligheten talar inte samma språk, och detta ger upphov till problem. I kvarboendets namn har mycket exklusiva boendeformer gjorts väldigt billiga att stanna i, dyra att lämna. Man bestraffas i hög grad för att lämna exempelvis ett större boende för ett mindre. I synnerhet pensionärer har allt att förlora på att flytta från en avbetald villa. Men även den som flyttar från en attraktiv hyresrätt till en mindre attraktiv får, genom bruksvärdesregleringen, inte en proportionellt lägre hyra jämfört med uppoffringen. Den som säljer en större bostadsrätt för en mindre får ofta betala en hög så kallad "reavinstskatt". Det spelar ingen roll vilken marknad man väljer att titta på, alla är barn av samma tanke.

Människor är givetvis inte dumma, utan agerar utefter de incitament som finns i spel. Det gör att många väljer att bo större än vad de behöver, mer attraktivt än vad de kanske egentligen skulle ha valt att göra. För det finns helt enkelt ingen vinst med att bosätta sig för samhället mera effektivt. Och ingen vinner på det. Exempelvis pensionärerna som bor kvar i villorna och för all del stora lägenheter, de längtar ofta efter något mindre och lättstädat. Något som är anpassat för att kroppen gradvis försämras. Och i andra änden finns barnfamiljer som får tränga ihop sig. Det handlar i mycket hög grad om att systemen utformats för att människor ska välja att bo kvar, trots att hushållen egentligen efterfrågar rörlighet.

Det är extremt känsligt politiskt, den här frågan. "Alla ska kunna bo kvar" skanderar Hyresgästföreningen i sin kamp mot så kallad "renovräkning". Och högern skanderar lika upprört om den där änkan när fastighetsskatter kommer på tal. Det anses djupt problematiskt att ekonomiska faktorer inverkar på människors livsstilsval gällande boende. I verkligheten är ekonomin bara en av en lång rad faktorer som avgör om ett hushåll flyttar, men genom att ta bort den för att skydda ett fåtal skapar man enorma låsningar som drabbar flertalet. 

En svensk professor konstaterade, som sagt, redan 1954 i DN att "det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen". Ett stort hinder för att realisera all byggvilja som finns och som skulle uppstå med förändringarna jag diskuterade i förra posten är dock att en annan propp sitter stenhårt i ett annat badkar, nämligen vad gäller tillstånd att bygga. Som ett exempel publicerades i dagarna en kort sammanställning från Samir Taha, VD på stockholmsaktören Aros Bostadsutveckling AB om hur deras resa med ett urval av byggplaner har varit. Ett exempel ur mängden:

Täby - Viggbyholm. Här skall vi efter ca 6 år snart ut på samråd med ca 220 lgh. Antagande om ca 1 år och därefter överklaganden om ca 1-1,5 år möjlig byggstart ca 9 år. (Länk)

Redan 2011 skriver stadsforskaren Jerker Söderlind den bästa artikeln jag har läst på temat i DN: "Frånta egoisterna rättigheten att överklaga nybyggen". Han lyfter bland annat fram två bra exempel:

En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”

Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”

Särskilt det senare exemplet sätter fingret på någonting viktigt. Bostadsbyggande påverkar omgivningen, och för den som redan har en bostad är fler bostäder inte ett prioriterat värde, tvärtom. Där man ställer nya bostäder förändras någon annans utsikt. Men som Söderlind konstaterar, "stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra". Bostadsegoismen är ett fenomen som aktivt behöver motas i grind.

Söderlinds förslag är radikalt, men värt att reflektera över:

Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”

Det handlar i grunden om på vilket sätt stadsutveckling ska fungera. Emedan dagens system ofta försvaras med att det är viktigt med medborgardialog och demokratiska processer, är det uppenbart att systemet i praktiken blir till en polsk riksdag där de som har bostad ges mandat att stoppa eller begränsa projekt som skulle göra livet bättre för de som inte har. Det sveps ofta in i retorik om att rädda nån "grön oas" eller "barnens pulkabacke", men visar sig nästan alltid handla om den egna utsikten, eller tillgång till parkeringsplatser. Det är inte demokratiskt, och definitivt inte hållbart.

Igår så började jag min miniserie om den svenska bostadsbristen med att gå djupare in i problemets natur. Utan förståelse för problemet kan man inte lösa det. Idag tänker jag lägga fram mina förslag till en reformagenda för en rättvis bostadsmarknad.

Ur ett rättviseperspektiv är det huvudsakliga problemet på bostadsmarknaden att på ena sidan kostar tomaterna fem spänn och på andra sidan 20 spänn. Och vilket pris du handlar tomater till beror på vilken grupp du tillhör. "Insidan" eller "utsidan". Liknelsen med tomater är inte min, utan är en återgivning av en analogi från ekonomihistoriker dr Jan Jörnmark.

Och det verkligt problematiska i sammanhanget är att de som köper tomater för 5 spänn är så otroligt mycket fler än de som handlar för 20 spänn. Insidergruppen är alltså väsentligen större än outsidergruppen. Vi har med andra ord två vargar och ett lamm som röstar om middagen. Gissa utfallet. Så ska man vara cynisk kan man konstatera att en effektiv reformagenda sannolikt aldrig kommer antas. Det finns för många med för mycket att förlora. Även om detta kan framstå som en uppgiven slutsats är den viktig för att förstå varför status quo upprätthålls, varför man fortsätter frysa ut outsidergruppen.

Men om man nu skulle tänka sig ett rättvist system, så skulle det präglas av att man inte har den här insidan med förmåner och utsidan som får stå och desperat bulta på dörren för en mikroskopisk möjlighet till plats i tamburen. Det skulle innebära att boendekonsumtion skulle kosta något mer för den majoritet som idag har väldigt låga boendekonsumtionskostnader, relativt det boende man konsumerar, samtidigt som det skulle kosta mycket mindre för den minoritet som idag betalar väldigt mycket, antingen direkt eller indirekt genom att hamna i bostadslöshet. Detta bör vara någon slags "ideal" rättvisa.

När det gäller hyresrätter är lösningen lika uppenbar som hatad. Det handlar om att låta marknaden avgöra prisbildningen. Men låt mig fortsätta innan den där littanian om profithungrande kapitalistsvin kommer. Det som kommer hända är att fastighetsägare i storstadsregioner kommer få ökade intäkter, knappt utan att lyfta på ändan. Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, man kan konstatera att det därmed uppstår en möjlighet för samhället att ordna nya skatteintäkter. De privata vinsterna som uppstår skulle helt sonika kunna återföras till samhället genom någon form av skatt på alla de fastigheter som plötsligt började generera mer pengar. 

Men detta ger inte mer pengar i plånboken för hyresgästerna. Det är dock faktiskt enkelt ordnat. Skatteintäkterna som skapades genom beskattningen av fastigheterna kan växlas mot sänkt inkomstskatt rakt av. På så sätt så snurrar pengarna tillbaka hela vägen till hyresgästen igen.

Den här lilla rockaden har dock effekten att även den som äger sitt boende får sänkt inkomstskatt, utan att för den sakens skull belastas av någon hyreshöjning. Men om även de som äger sitt boende påförs samma typ av beskattning som hyresbeståndet, så erhålls hyfsad neutralitet mellan bostadsformerna, även om det innebär att man jobbar med något som är precis lika hatat som marknadshyror, nämligen fastighetsskatt. Samtidigt uppnås även för ägda bostäder samma typ av effekt, att konsumtion av en begränsad resurs börjar kosta. För att stimulera rörlighet kan även flyttskatten reduceras, överföras till fastighetsskatten, så blir det mer fördelaktigt att anpassa sitt boende efter sitt behov, istället för att fortsätta äga ett stort boende som inte längre behövs.

Mest fördelaktigt är att välja att beskatta landvärdet, snarare än fastighetsvärdet. På så sätt blir det kostsamt att inte realisera värdet av ett läge. Det blir kostsamt att inte bygga så mycket bostäder som det ryms. Se graf ovan för effekterna på byggande av att arbeta med en landvärdesskatt. Det blir inte bara lönsamt att bygga, det blir direkt olönsamt att välja att inte göra det för tillfället.

Jag tänkte ge mig på en bostadspolitisk liten miniserie. Det är intressant vilket momentum frågan om bostäder kommit att få på sistone. Idag har vi en bostadspolitisk debatt som för bara några år sedan varit helt otänkbar. Vi har fått se demonstrationer för att "stoppa bostadsegoismen" som motvikt till "stoppa exploateringen av vår lilla oas". Och det finns en helt annan tillåtenhet i debatten. Till och med kontroversiella förslag om marknadshyror släpps det testballonger omkring av ett riksdagsparti. Det finns en helt annan diskussion idag.

Nybyggen är dyra, men de flesta som har råd har redan ett bättre boende som är billigare

Själva navet för hela den här diskussionen är begreppet "bostadsbristen". Begreppet antyder att det råder en allmän bristsituation av en homogen vara "bostad". Fast det är inte riktigt så det ser ut, vilket gör "bostadsbrist" till en väldigt svår och ofta farlig term. För den hindrar verklig förståelse av problemet. Därför handlar denna första del om att gå till botten med vad problemet egentligen handlar om.

De flesta har inte svårt att hitta bostad. Och de flesta har inte heller särskilt höga boendekostnader. Detta kan måhända uppfattas som provocerande, vi har ju en enorm bostadsbrist! Det måste ju innebära att det är svårt att få bostad och att kostnaderna rakar i höjden. Fast riktigt så enkelt är det inte.

Tittar man på statistiken träder nämligen en helt annan bild fram. Jämfört med de flesta utvecklade länder bor vi i Sverige stort, drygt 44 kvadratmeter per person. I storstadsområdena nöjer vi oss med 40 kvadrat per person. Inte heller det kan ens med god vilja anses trångbott. Det finns alltså kvadratmeter. En analytiker på Boverket gick ut offentligt nyligen med den här observationen. Problemet är inte mängden yta, utan fördelningen.

Bostadsmarknaden kan förenklat delas i två helt olika segment: insida och utsida. På insidan finns två distinkta grupper: de som hyr i första hand till reglerat billiga hyror och de som sen några år tillbaka köpt bostadsrätt eller villa. Ingen av dessa grupper har anmärkningsvärt höga boendekostnader. Tvärt om, de bor överlag mycket billigt. Varannat svenskt hushåll uppskattar sin boendekostnad till under 20 procent av sin inkomst. På utsidan finns "resten". Det handlar främst om unga och mindre bemedlade. Det finns två undergrupper. De som kommit upp sig tillräckligt för att kunna efterfråga nyproduktion i antingen hyrd eller köpt form, och resten: ungdomar, studenter, nyanlända, ensamstående föräldrar, socioekonomiskt underpriviligerade osv. 

För de sistnämnda, resten, är lösningen ofta svarta kontrakt, och boendekostnaden varierar ofta mellan mycket hög och bisarr. Förenklat kan man säga att kostnaden för att alla andra, "insidan", har så billigt boende bärs av de här grupperna, "utsidan". Hur blev det så här?

Sveriges problem kan spåras tillbaka till hyresregleringen som infördes 1942. Under brinnande världskrig prisreglerades allt, vilket är ett helt rimligt sätt att sköta en ekonomi på i krigstid. När kriget väl var slut började man avveckla regleringarna, men hyresregleringen bestod. Syftet var att kunna styra ekonomin, man befarade en lågkonjunktur i krigets spår. Nu blev det tvärt om, vi fick en extrem tillväxt istället, och snart fanns massor väljare som hade för mycket att förlora på att hyresregleringen togs bort. Hyrorna hade legat stilla medan folk fått mer i plånboken, och man vande sig vid att betala allt mindre för att bo. Men det blev inte billigare att tillhandahålla boende. 

Den här ekvationen är lika enkel som den är välkänd. Det uppstår en överefterfrågan parat med ett underutbud. Hushållen med bostad, "insidan", stimulerades att konsumera mer yta än vad de behövde, samtidigt som marknaden inte byggde eftersom det var olönsamt. Hushållen utan boende, "utsidan", blev alltså bara fler.

Lösningen blev att "bygga bort" den kroniska bristsituation som uppstått. Från 1950 och framåt så behövde man i princip skapa en helt ny ring av "stadsdelar", förorter, per generation som skulle flytta hemifrån. De som precis skulle flytta hemifrån hade inga pengar till det, utan staten gick in och gjorde enorma satsningar genom att styra om krediter via banksystemet till bostadsbyggande. Fram till 1970-talet var modellen att ge billiga lån till storskaliga produktionsbolags betongförorter. När sedan villapriserna avreglerades så kraschade det så kallade "miljonprogrammet" när medelklassen fick ett alternativ. Även detta var dock subventionerat genom hundraprocentiga ränteavdrag. Vissa subventioner till byggsektorn kvarstod också, bland annat studentbostäder. 

Hela det här sättet att hantera ekonomin på skapade en urlakning av resurser. Vid 1990-talet var pengarna helt enkelt slut, och bostäder fick bli marknadens ansvar igen. Med risk för att låta som en smurf, "problemet med socialism är att man förr eller senare får slut på andra människors pengar". Det är lätt att sätta detta i samband med näringslivets tilltagande problem och kriser, varvens svårigheter och valutadevalveringarna. Pengarna som styrdes om togs givetvis någonstans ifrån, att bostadssektorn fick mer betydde också att andra sektorer fick mindre.

Man kan väl konstatera att det nu är årgång 1990 som ska ut på bostadsmarknaden, och för första gången på mycket länge är alltså "bostadsbristen" skriande, just eftersom det inte längre går att bygga någon "årsring" för den generationen. Problemen är de samma nu som då, och som påpekades av en svensk professor redan 1954 i DN; det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen. 

Alltså, de som har - har mycket. Eftersom det är billigt att ha tränger de undan de som inte har, utan att det frestar det minsta på deras hushållsekonomi.

Vid ett köksbord i ett lugnt småhusområde nära havet sitter en man med drömmar. Göteborg ska bli en bättre stad! Johan Peterson Aldergren är en man med många järn i elden. Hans bakgrund är inom fastighetsbranschen, inom Bjurfors, Hufvudstaden och en lång rad andra välrenommerade bolag. Idag har han 14 aktiva uppdrag inom näringslivet. Det handlar om flertalet styrelsepositioner samt en VD-roll i JPA Fastigheter. Tillsammans med sin fru ägnar han sig mycket åt investering i fastigheter.

Han har också genomfört ett omfattande arbete med att kartlägga hur Göteborg står sig mot andra städer, och vill staka ut en väg in i framtiden. Enligt honom så kan Göteborg kanske kvala in runt 50-strecket i en internationell ranking. Han vill att Göteborg ska kvala in på topp tio. Som ledning på vägen dit har han tagit fram nio förslag på områden som behöver förbättras. Det handlar bland annat om fler internationella flyglinjer, kortare bilköer under rusningstrafiken och ökat utbud av "högkvalitativ kultur". 

I en annan del av staden vrider jag av tändningen i min Golf, årsmodell -00. I den här stadsdelen är det förmodligen en av de "finare" bilarna. Parkeringarna är nedskräpade med skruttiga Skodor och plastiga Peugoter. Någon kilometer bort administrerar stadsdelens kyrka en av stans största humanitära hjälpinsatser. Matkassar delas ut till behövande så gott som dagligen. Många har inte råd själva. 

Det är bara toppen på isberget. De som lever med osäkra boendeförhållanden blir bara fler. I tidningarna kan man läsa om hur 15 personer trängs i trerummare. Utan att några namn nämns är det uppenbart att det antagligen förekommer här. Att hitta en plats att kalla "hem" är inte en självklarhet i Sverige och Göteborg 2016. Inte heller att ha råd med mat. 

Inte ett enda av de nio förslagen handlar om att skapa tillräckligt med bostäder, inte ett enda om hur de som har det svårt ska lyftas. De handlar om flyglinjer och Prada-butiker. Vid ett köksbord i slutet av en lugn villagata i andra änden av Göteborg drömmer en man om att Göteborg ska bli bland de 10 bästa att leva i - för de som redan har det bra. Kanske finns inte den här gruppen i Aldergrens medvetande, eller så är den helt enkelt inte lika viktig. Hur som helst kan knappast klyftan i Göteborg illustreras tydligare.

Jag knatar upp uppför backen till porten. Jag ska äta och sova. Imorgon är en ny arbetsdag i den där bubblan av oss vars dilemman snarare handlar om bilmodeller och ett urval av fashionabla adresser.

Att hitta politiska riktningar, för ett parti som grundades runt en sakfråga, är en utmaning som jag försöker bita i. Vad ska man bygga resten utifrån? Vad ska man utgå ifrån när man svarar på frågor omkring pengar i plånboken, pensioner och sådant? Den första tankegången, teknikoptimism, presenterades i inlägget "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Jag vill i den här posten lyfta min nästa tanke. Den här tankegången handlar om att tro på människan, något som jag tror är en viktig grundbult i varje samhälle. Och vidare tycker jag det är en fullt rimlig utgångspunkt också för piratrörelsen.

Att tro på människan tänker jag handlar ytterst om att tro på människans kapacitet och förmåga att stå och leva av egen kraft. Och givetvis går det inte att tro på alla människor i ett samhälle, i den här bemärkelsen. Barn förutsätts exempelvis inte kunna klara sig själva. De kan inte lämnas själva, de måste ha vuxna omkring sig som delvis övervakar deras aktiviteter och delvis leder deras utveckling. De behöver stöd och hjälp. Inte heller människor med funktionshinder över en viss nivå kan anses ha förmågan att klara sig själva. De behöver givetvis också hjälp. Men fullt friska vuxna, majoriteten av befolkningen, kan faktiskt det, förutsatt att de tillåts. Att påstå att dessa människor skulle behöva stödja sig på andras axlar för att klara sig är samma sak som att inte tro på dem. 

Det finns givetvis ett antal förutsättningar för att detta ska fungera. Det krävs frihet att skapa och handla med mervärden. Det krävs rättighet att förtjäna och behålla inkomst. Och givetvis krävs ett sunt rättssystem med likhet inför lagen. Among other things...

Att tro på människan handlar också, för mig, om att tro på en inneboende drivkraft i människor att sträva efter att få det bättre. Detta är både något av definition och credo för fria och framgångsrika ekonomiers grundpelare, medelklassen. På Wikipedia kan man läsa " Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt". 

Ett sunt ekonomiskt system bygger på just detta, att människor vill uppåt. Det briljanta med det som ofta kallas "marknadsekonomi" är att hela idén är att förtjänster skapas genom att tillfredsställa behov hos andra. På en idealiserat fri marknad upprätthålls en sund maktbalans genom att producenten tvingas tillse kundens behov, samtidigt som kunden tvingas förhålla sig till att producenten måste kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet. Om inte kundens behov tillgodoses blir det ingen affär, och samma sak gäller i långa loppet om producenten inte kan täcka sina produktionskostnader. 

Kraften skall inte underskattas, och Sverige är ett mycket illustrativt exempel på detta. Under pragmatiska liberala reformer blev 1850-talets mycket fattiga och eländiga avkrok på knappt hundra år ett av världens rikaste år 1950. Sverige styrdes i stort mer liberalt än USA. Skatterna var blott 19 procent av BNP 1950. Under dessa år startas nästan alla stora svenska bolag: Ericsson, SKF, Volvo, Scania, Skanska, H&M, Electrolux, ABB, Sandvik, ICA... Lönen för en vanlig arbetare åttadubblades. Barnadödligheten föll från 15 till 2 procent och medellivslängden ökade 28 år. 

Verkligheten skiljer måhända en del från narrativet, där det ska ha varit socialistisk omfördelningspolitik som skapade detta genom en gyllene medelväg. Denna påbörjades dock efter 1950, då skattebördan som sagt var 19 procent av BNP, alltså lägre än i det "extremlibertanska" USA. 1965 hade skatterna ökat till 35 procent av BNP och efter 1970 har inga jobb tillkommit netto i privat sektor, däremot har vi fått över en miljon arbetstillfällen inom offentlig sektor. Perioden fram till millennieskiftet präglades av ekonomiska kriser. Valutan devalverades 5 gånger för att behålla internationell konkurrenskraft för exportindustrin. Tillväxten störtdök. Mellan 1975 och 2000 steg inkomsten per person med 72 procent i USA, 64 procent ute i Västra Europa. Samma siffra för Sverige var ökningen 43 inte riktigt lika imponerande procent. Om Sverige hade följt övriga OECD sedan 1970 hade hushållen haft i snitt 20 000 kr mer per månad att röra sig med, enligt den socialdemokratiske tidigare finansministern Bosse Ringholm. 

Möjligheten att behålla de mervärden man skapar är förmodligen en faktor som i hög grad förklarar att Europa kom att bli industrialismens vagga. Man får en enorm innovationskraft och teknikutveckling. Sveriges utveckling illustrerar på samma gång både den inneboende kraften hos befolkningen, och hur förödande det är att dämma upp den. 

Det florerar en del märkliga idéer om att skriva ut blancocheckar till befolkningen, på skattekollektivets bekostnad. Jag tycker Piratpartiet ska tro på människor, på friska, vuxna människors förmåga att leva av egen kraft. Inte bara för att det låter bra, utan framför allt för att det bevisligen fungerar.

Just nu pågår "Sverigeförhandlingen". Utanför infrastruktur- och stadsplaneringskretsar förmodligen tämligen okänt. Det är nuvarande regerings namn på en gammal surdeg, nämligen höghastighetståg genom Sverige för att koppla samman Stockholm, Göteborg och Malmö effektivare. Problemen har dock inte försvunnit för att man bytt namn på saken. Det är fortfarande fruktansvärt dyrt, samtidigt som nyttan snarast är av symbolisk art. Förvisso vinner man några km/h i maxhastighet, men det kommer fortfarande att bli för långsamt för att på allvar konkurrera med flyget, i alla fall om man ska ha några mellanliggande stopp. Det finns massor med utvikningar man kan göra här om både anläggning, drift och underhåll, men kort sagt, dyrt och dumt.

Ska man då lägga saken på is framöver och helt sonika strunta i hållbara transportlösningar? Det framstår inte heller som en trevlig väg framåt. Projektets målsättning att knyta samman Sveriges tre storstadsregioner på ett hållbart sätt är i sig angeläget. En bra lösning kan absorbera mycket resande som idag sker med flyg eller bil. Mindre trängsel på vägarna och mindre avgaser i atmosfären, alltså. Dock kvarstår alltså den lilla detaljen med en bra lösning. 

Det finns faktiskt alternativ. Emedan utredningen har låst sig till traditionella järnvägslösningar har tekniken utvecklats sedan stambanorna byggdes på 1800-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, men egentligen inte så konstigt som det först framstår som. Sveriges riksdag befolkas i huvudsak av betongpartier från förra seklet. Det vore kanske magstarkt att förvänta sig innovativa lösningar därifrån. 

Ett ungt och teknikpositivt parti skulle dock kunna lyfta smarta lösningar utan att fastna i träsket av prestige och bakåtsträvande som präglar etablerade krafter. För framtidspartier är det dags att börja titta på den uppenbara lösningen på problemen med kostnader och dålig måluppfyllnad. Att byta teknik till den absolut mest moderna: maglev. 

Jag är inte maglev-religiös på något sätt, men systemet har demonstrerat anmärkningsvärd prestanda. Maglev körs i kommersiell drift upp mot 500 km/h, att jämföra med höghastighetsjärnvägarnas utlovade 320 km/h. En sådan hastighet skulle kunna minska restiden tillräckligt för att konkurrera med flyg. Kostnaderna för de anläggningar som finns eller håller på att byggas är höga, men det förklaras i hög grad av saker som inte har med tekniken i sig att göra. Shanghai byggde sin maglev-linje på urusel lera. Japans satsning byggs nästan uteslutande i tunnel. Det finns kort sagt anledning att tro att en anläggning på vår svenska berggrund är väsentligt mindre kostsam. Dessutom innebär magnet-teknologin att förslitningen på banan blir mycket liten, eftersom tågen inte har fysisk kontakt med banan.

Den invändning som är värd att lyfta är att maglev inte är kompatibelt med befintligt järnvägsnät. Man kan alltså inte använda maglev-banan för att köra godsvagnar från Kiruna. Det förhåller sig dock så att man inte kan göra det med HH-järnväg heller, då HH-banor kräver en annan profil på rälsen för att tågen ska kunna köras i den utlovade hastigheten. Dessutom är det rent generellt en mycket dålig lösning att blanda olika trafik på samma bana. Det leder till sämre kapacitet och framkomlighet för alla olika ändamål: fjärrtåg, regionaltåg, godståg osv. Det är givetvis utmärkt att kunna göra så på bibanor och liknande där inget ändamål i sig självt fyller kapaciteten på banan, men det kan enkelt konstateras att snabb persontransport mellan Sveriges största städer, inklusive mellanstopp i de mellanstora, definitivt fyller upp en bana. Därmed blir det här kompatibilitetsproblemet snarast en styrka. Maglev är en garant för att snabbtågens bana används just för snabbtåg istället för till allsköns annat som sinkar snabbtågen. Samtidigt frigörs, precis som för HH-banan, kapacitet i det övriga tågnätet. De gamla stambanorna blir av med fjärrtrafiken och kan bära mer gods och regional trafik istället. 

Så för att göra en lång historia kort, det är hög tid att börja prata maglev. Det är en intressant teknik, och en möjlighet att visa edge relativt de gamla betongpartierna. Vi har lösningarna, för att vi vågar hänga på vinsterna vi får av ny teknik.