Min Vision

Aftonbladet publicerar i en artikel en utav slutsatserna i en rapport som Svenskt Näringsliv gjort. Nämligen att man bör sänka bidragsdelen av studiemedlena för "lågproduktiva" utbildningar, det vill säga utbildningar som inte leder till jobb i någon större utsträckning. Man väljer att exemplifiera termen "lågproduktiv utbildning" med en uppmärksammad högskolekurs i Harry Potter. Ja, du läste rätt, det finns kurser i Harry Potter på högskolenivå i Sverige. Fråga inte mig varför.

Vissa människor tolkar detta som att Svenskt Näringsliv är ute efter att införa ett klass-samhälle, där plånbokens storlek får avgöra tillgången till högre studier. Andra tolkar det som ett försök att döda kultur. Men är det egentligen det slutsatsen handlar om?

Jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte Svenskt Näringsliv vill utestänga människor från högre utbildning, ej heller döda kultur. Jag tror de vill göra någonting helt annat. De vill premiera individer som väljer att utbilda sig till något där det finns ett behov av att anställa. De vill uppmuntra människor att välja utefter näringslivets och samhällets behov. I alla fall tror jag det.

Jag frågar mig på vilket sätt det här förslaget skulle hindra människor att välja högre studier. Förvisso kommer vissa utbildningsval bli svårare att göra eftersom det blir större fokus på att utbildningen också ska betala sig. Men såsom jag tolkar förslaget ska alla få samma antal pengar i månaden. Skillnaden ligger i hur mycket man måste betala tillbaka. Förslaget gör det bara mer fördelaktigt att välja utbildningar som ger jobb.

Snacket om att det skulle döda kulturen är kanske roligast. Jag vet inte riktigt under vilken sten dessa kulturnissar befinner sig, men senast jag kollade så var de främsta artisterna och kulturpersonligheterna inte kulturakademiker. Namn såsom Lars Winnerbäck, Bruce Springsteen, Bon Jovi, Ebba Grön, Marcus Birro och John Grisham har alla klarat sig helt utan högskolepoäng i kultur. Jag skulle kunna rabbla flera namn, men jag tror jag slutar där. Ett annat sätt att säga samma sak på är att konstatera vilka det var som utvecklade Rock and Roll. Inte var det befolkningen med högst antal högskolepoäng i kultur inte... Samma sak med Gospel/Soul. Det var nog inte många högskolepoäng per capita alls bland de som utvecklade den musiken. Min erfarenhet är att kulturutveckling sker vare sig man vill det eller inte. Det kommer alltid finnas människor som letar efter sätt att förstå och uttrycka sig själva och samtiden. Kulturen kommer inte dö av att man minskar antalet personer som läser kultur på högskolenivå. Snarare kommer den börja utvecklas sunt igen efter åratal av Sossedrivet flum som möjliggjort kulturell stagnation genom instutitionen "konstfack".

Jag vill gå längre än Svenskt Näringsliv och helt sonika minska antalet platser på utbildningar som i stor utsträckning leder till arbetslöshet. Alla utbildningar oavsett art bör också granskas och vid behov stramas upp och skärpas till. Normen ska vara att heltidsstudier omfattar minst 40 timmar arbete i veckan. Så är det inte på en del utbildningar. Det måste ändras. Lika lön för lika arbete heter det ju, så varför inte lika studietakt för lika studiemedel? Vidare bör bidragsdelen höjas för exempelvis vissa typer av ingenjörer och andra utbildningar som leder till yrken som behöver folk. Men grundtanken är bra. Det är rätt tänkt. Helt rätt att premiera bra val!

Mer artiklar om detta: SvD 1, SvD 2, SvD 3, DN

En socialdemokrat, Mikael Damberg, har skrivit en debattartikel i DN om att staten borde utreda och granska friskolan mycket hårdare. Han skriver vidare att man måste ställa högre krav och sätta upp mera regler för friskolan. Anledningen till detta tycks vara att en del friskolor gör vinst. För den kommunala skolan finns tydligen ingen anledning att granska...

Jag vet inte om Damberg har gått i kommunal skola eller privatägd friskola. Jag vet inte heller hur länge sedan det är han besökte någon skola. Jag själv däremot lämnade skolan för bara ett år sedan. Jag har tillbringat 12 år i grundskola och gymnasium av varierande slag. Jag har vidare under ett och ett halvt år verkat som konsult på en friskola med att hjälpa dem med deras webbsida. Jag har inte heller helt lämnat skolans värld, utan fortsatt till högre utbildning på universitet. Så jag känner att jag har lite koll och lite att jämföra med.

Utan att gå in på detaljer har jag kommit till slutsatsen att det finns bra skolor och dåliga skolor. Och det har inte ett dugg med verksamhetsformen att göra. Det finns bra friskolor och det finns bra kommunala skolor. Personligen har jag bara träffat på riktigt bra skolor inom friskolans värld, men resultat och undersökningar som jag tagit del av visar att det faktiskt också finns bra kommunala skolor.

Damberg radar upp en rad viktiga saker som bör finnas med i utredningen. Först och främst vill han skärpa kvalitetskraven för friskolan. Jag håller helt med om att det är bra att kraven skärps, men ska inte friskola och kommunal skola arbeta utefter samma krav? Varför ska den ena skolformen ha hårdare krav än den andra? Helt ologiskt. För barnens bästa måste ju föräldrarna kunna vara trygga i att alla skolor har samma krav oavsett huvdman!

Vidare så vill han utreda det här med vinster. Där är jag inte riktigt med på vad han pratar om. På vilket sätt är det fel att göra vinst? Jag lovar Damberg att pennorna skolan köper in för skattepengar genererar vinst till ett företag. Jag lovar vidare att böckerna skolorna köper in genererar vinster till företag och författare. Varför är det då fel att också göra vinst på att driva själva skolan om det nu är möjligt att göra det? Att man tar ut vinst betyder ju bara att man effektiviserat verksamheten och med rätt kvalitetskrav betyder det att man gör ett bra jobb samtidigt som man tjänar pengar på det. Anser Damberg att det är fel att göra något bättre om det kostar mindre? Varför vill han i så fall eliminera drivkraften för att förbättra?

Nästa grej på hans lista är att förlänga etableringsfasen. Han vill att man ska undersöka huvudmannens lämplighet och allt möjligt annat. Och så diskuteras något tillstånd för att få driva skola. Det låter väl superbra. Ska samma kontroll införas på alla kommunala skolans rektorer? För det behövs verkligen. Varför ska friskolan utredas hårdare än den kommunala skolan? Samma regler oavsett ägare tycker jag ska gälla.

Sedan vill han ålägga alla privata friskolor att kvalitetsredovisa. Jag tror inte jag har hört något knäppare i hela mitt liv. Det finns en anledning till att börsnoterade bolag ska ha oberoende revisor och att tillsynsmyndigheter finns. Företag och andra verksamheter kan inte och ska inte granska sig själva. Oavsett om det gäller kvalitet eller finanser. Risken att någon vill utmåla situationen som bättre än den är blir helt enkelt för stor. Inför istället en ordentlig granskning av samtliga skolor oavsett ägare. Gör stickprov och slumpmässiga besök. Centrala elektroniska enkäter föräldrar och elever kan fylla i och så vidare. Låt inte skolan granska sig själv. Det fungerar inte då.

En sak här som Damberg inte nämner men som jag vill tillföra är att man borde se till att göra betygen rättssäkra. Jag har skrivit om det tidigare. En central myndighet bör utforma och rätta examinerande prov i alla ämnen utom möjligen idrott som i så fall görs om till ett ämne där man bara kan få godkänt eller icke godkänt. Alla betyg ska kunna överklagas (tentagranskning) och höjas (omtenta). Höjning ska vara möjlig oavsett om man är godkänd eller underkänd och kostnadsfri så länge eleven går i skolan och belagd med en avgift om eleven vill höja trots att han eller hon gått ut. Därmed elimineras subjektiviteten och alla får objektiva och rättvisa betyg. Denna metod fungerar utmärkt på universitetskurser av de mest varierade slag och det fungerar i internationella skolsystem världen över så det funkar nog i Sveriges högstadie och gymnasium också.

Sedan avslutar han med att konstatera lite kuriosa om skoltillståndet och försäljning samt offentlighetsprincip och meddelarskydd. Det är grejer som är viktiga men som inte är så mycket att orda om.

En viktig sak missar dock Damberg. De religiösa friskolorna. Religiösa skolor strider mot att varje barn har rätt till en religiöst och ideologiskt neutral utbildning. Lika fel som en kommunistskola är en muslimsk skola och lika fel som en muslimsk skola är en kristen skola. Skolan ska syssla med fakta och vetenskap. För gärna in ett ämne som för en metadiskussion om vad vetenskap är redan på högstadiet också så att eleverna får förståelse för vetenskapens natur. Alltför få har koll på det. Och jag tror det är viktigt att veta vad vetenskap är om man vill kunna använda sig av det.

Det börjar bli dags att summera upp. I stort sett har Damberg sagt massor bra. Men han missar det viktigaste. Det är inte bara friskolor som är dåliga. Det är inte bara bland friskolor som det finns dåliga exempel. Det finns överallt och är oberoende skolform. Utred gärna skolan. Som helhet. Häng inte ut friskolan enskilt, för den kommunala skolan har minst lika stora brister. På Dambergs artikel låter det som att friskolan ska ha hårdare regler och krav bara för att de är vinstdrivande. Men... Ska inte samma relger gälla alla?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser den här artikeln i SvD. Självklart är den ett resultat av sommartorkan, att ingenting händer, och det är väl fair. Om SvD inte har riktiga nyheter så måste de väl fylla tidningen med något liksom.

Reportaget handlar alltså om politikers klädval i riksdagen. Ett antal politiker uttalar sig om hur illa det är att Carlgren väljer skinjacka istället för kavaj, eller att en kvinna som inte namnges valt gympaskor en dag. Det gör mig mörkrädd. Har verkligen inte politiker bättre saker för sig än att störa sig på kollegeornas klädval?

Ett mycket viktigt skäl som anförs för att man ska klä sig propert är att man ska visa respekt för demokrati. Jag undrar bara i mitt stilla sinne sen när respekt för demokrati blivit att porta de som inte har en PK uppfattning om klädstil? Hur demokratiskt är det att tvinga varje människa som vill arbeta på hög poltisk nivå att se ut på ett visst sätt? Hur demokratiskt är det att göra politiken till en frizon enbart tillgänglig för vissa kostymnissar?

Man skulle ju kunna hävda att nästan varje yrke har en klädkod, så också politikers. Men då missar man en viktig grej, nämligen att politiker inte är anställda för att blint utföra fördefinierade uppgifter. Politiker är utsedda av folket att med sin person och sina åsikter representera folket och leda Sverige. Det är en stor skillnad. Att begränsa de accepterade klädstilerna begränsar starkt vilka som bereds tillträde till politiken. Det begränsar starkt de åsikter och infallsvinklar som kommer fram.

Nu är visserligen stora delar av riksdagen sammansatt av en politisk elit som fötts i rätt familjer, gått på rätt dagis och studerat vid rätt skolor, så diskussionen är väl mera av en principiell art än av praktisk betydelse. Men jag tror ändå att det här behöver sägas. Det är pinsamt att ett fritt land som Sverige fortfarande bannlyser stora grupper människor helt genom att förvägra personer med fel kläder tillträde till makten.

Jag sitter på bussen och ska åka hem för att fira lite midsommar och hämta hem min bil som varit på lagning. Vad passar då bättre än att tillbringa dötiden med att försöka uppdatera sig om allt som händer på politikfronten?

Just nu handlar mycket om SAAB Automobile. Det har gjort det lite väl frekvent de senaste åren. SAAB Automobile är ett viktigt företag för svensk ekonomi, men det är också ett bolag som inte kunnat betala för sig på väldigt länge. Nu ser det ut som vägens ände är nådd. Man har tvingats ställa in löneutbetalningarna till sina anställda. Man kan inte betala räkningarna från sina underleverantörer. Och bolaget har varit konkursmässigt i flera år.

Tyvärr drabbas många tusen anställda. Det är ju naturligtvis väldigt olyckligt. Men mitt i allt detta tragiska kan man se några riktigt farliga tendenser i de svenska attityderna till pengar. Medelsvenson lever i stor utsträckning "ur hand i mun" likt tonåringar. Vi pratar inte om ensamstående lågavlönade sjuksköterskor med flera hemmaboende barn. Nej, det här drabbar relativt välavlönade män i medelklassen med villa, thailandsresor och dyr bil. Och deras fack befarar att de inte kan klara av en endaste månad utan lön!

Jag vill tipsa om en debattartikel som tar upp lite olika skäl till att hela svenska folket blivit lika oansvariga rent ekonomiskt som tonåringar;

http://www.newsmill.se/artikel/2011/06/23/sjukt-att-folk-inte-kan-klara-en-utebliven-m-nadsl-n

Jag har kommit till en viktig insikt om mig själv. Om en av mina grundläggande ideologiska idéer som jag bygger mina åsikter på. Jag har kommit fram till att en av de viktigaste frågorna för mig är att alla människor ska ha rätt att välja sina drömmar, sina mål och sina prioriteringar. Ingen, vare sig stat, myndighet eller andra människor, ska ha rätten att ta fram pekpinnen och slå någon på fingrarna för deras livsval, så länge som det valet man gör inte utsätter andra för fara. Alltså, exempelvis: Vill någon spela på hästar är det dennes val. Vill någon annan plugga industriell ekonomi är det den personens val. De valen har man rätt att göra. Däremot att köra rattfull eller bedriva tjuvjakt på cyklister är något helt annat då.

Men med det följer också ett ansvar. Jag anser att individen själv är ytterst ansvarig för sin egen situation. Och det är någonstans i den här retoriken människor börjar tycka att man blir kall och egoistisk. Men det handlar inte om egoism. Ingen skulle vara gladare än mig om fler insåg nyttan i att göra bra livsval och investera i sig själva. Jag är verkligen för att fler människor blir framgångsrika på det område de vill satsa på, om det är familjen eller karriären eller intressen. Men det jag inte förstår är varför de personer som genom kloka val har en stabil ekonomi och ordentliga buffertar ska bekosta massor bidrag till en stor grupp människor som istället valt att spendera sina pengar på allifrån ciggaretter till lotto, som trasslat till sin ekonomi med ogenomtänkta lån och som inte har den minsta antydan till buffert någonstans i sin ekonomi.

Ett frekvent argument i diskussionen om det här är att det är så synd om människorna som lever på marginalen med bara 20 000 - 22 000 i lön per månad och så vidare. Det kan då vara intressant att veta att höginkomsttagare har studieskulder och måste kompensera för utebliven inkomst under studietiden. Dessutom får man mindre tid att göra karriär på. Så man måste ju räkna in förväntade löneökningar och lite sånt också i kalkylen. Det dröjer till omkring 45 års ålder innan en universitetsutbildning börjar löna sig rent ekonomiskt för de utbildningar som faktiskt ger högavlönade jobb. Ändå visar det sig att högutbildade kan ta ganska bra semestrar och ha en betydligt högre levnadsstandard redan ca 10 år efter studierna (säg 35 års ålder). Varför? Jag tror det handlar om en förmåga att göra bättre ekonomiska val och en större förmåga att bygga en robust ekonomi. Detta premieras inte i nuläget utan STRAFFBESKATTAS! (det är ju så man ser rött...). Detta för att ha råd med bidrag till de stackare som bara tjänar 20 000 i månaden. Trots att de som tjänar ca 20 000 kronor i månaden från gymnasiet och frammåt under sin livstid tjänat betydligt mer pengar än den högutbildade.

Jag tror detta beror på att Sverige förmedlar en bild av att man inte behöver ta ett privat ansvar för sin egen ekonomi. Privata initiativ straffbeskattas. Det är billigare att låna till en ny bil än att spara till den exempelvis. Vidare så envisas man med att lägga på människor med dålig ekonomi offerkofta. Det finns självklart de som är offer, men när man hör historier om rökande 4-barnsmammor som både har deluxe boxerpaket och platt-tv ståendes i vardagsrummet, men som inte kan betala nån hundring till barnens skolaktiviteter så börjar jag undra vart vi är påväg. Det handlar sällan om att man inte har råd i Sverige. Det handlar om att man gör andra prioriteringar och andra val. Det finns en försvinnande liten klick i världen som är ekonomiskt oberoende. Vi andra, höginkomsttagare som bidragstagare måste prioritera. Och vad gäller arbetaren versus den högskoleutbildade så borde rent siffermässigt arbetaren ha bättre möjligheter att betala för sig fram till 47 års ålder. Allting handlar om att staten konsekvent har omyndigförklarat sin befolkning genom att ständigt söka lösningar i bidrag istället för att uppmuntra privata initiativ att skapa sig en robust ekonomi. Det är dags att sluta leka förmyndare för hela befolkningen. Människor ska ha fria val, men ska också vara beredda att ta konsekvenserna av sina val. Vi måste börja få människor att ta eget ansvar. Vi måste myndigförklara folket!

Ibland är vänsterpartister roliga, fast ofta har skratten de lockar fram en bitter eftersmak. Jag förstår verkligen inte vänsterpartister. De lever i någon slags flumvärld, där någon annan alltid betalar för att tusentals människor ska kunna ligga hemma utan att lyfta ett finger. I deras idealvärld torde alla samtidigt kunna gå på bidrag och inte göra ett dugg samtidigt som alla har råd med både villa, vovve och volvo, iPhone, en "state of the art"- bärbar dator till varje familjemedlem med alla senaste coola spel, och svindyra programvaror från Microsoft, Adobe och allt vad det heter. Nu senast ska de tydligen ha betald semester också. Frågan jag ställer mig dock är, vem ska betala?

I en debattartikel i Aftonbladet skriver två vänsterpartister om det hemska att man för att vara ersättningsberättigad måste DELTA i FAS-3, även på sommaren. No shit, liksom? Senast jag kollade får man inte studiebidrag för de månader man inte studerar heller, eller lön för de månader man inte arbetar. De pengar arbetande får ut under semestern har de arbetat ihop under året, och man kan se det som en del av arbetarens lön som betalas ut först under semesterveckorna. Och tekniskt sett är det ju en procentsats av lönen (13% har jag just nu).

Jag är den första att hålla med om att FAS-3 inte är en bra åtgärd. Rent arbetsmarknadspolitiskt är det värdelöst. Men det ligger i det svenska systemet att låsa in vuxna människor i system istället för att lösa problemet. Varför får man annars mer i bidrag hos socialbyrån än hos CSN? Varför får man mindre om man vill försöka kompetensutveckla sig och öka sin anställningsbarhet? Varför får man inte bidrag för att studera när man passerat 55? Detta är inte någon moderat eller borgerlig idé utan samma sak fanns redan under Socialdemokraternas regim. Jag förstår inte... Jag förstår inte heller varför man hindrar entreprenörer genom att i princip neka alla egna företagare gängse trygghetssystem bara för att de driver egna företag istället för att knega som anställd.

Men för att återvända till artikeln. Författarna berättar om någon "stackars" mamma som är arbetslös och måste gå till FAS-3 några timmar per dag istället för att ha semester med sina barn. Det författarna inte nämner är att det är fullt tillåtet att inte gå till FAS-3. Men om man inte går dit så har man inte rätt till ersättning. Helt rätt! Man ska inte ha bidrag för att ligga hemma och göra ingenting när man är arbetslös. Faktum är att ett nobelpris i ekonomi delades ut till ett gäng forskare som konstaterade att vägen tillbaka till arbetsmarknaden är längre om trygghetssystemen är så trygga att det inte finns någon större poäng i att gå tillbaka till arbetslivet, man har det ju gött ändå med bidrag. Vetenskap ger oss alltså att trygga system faktiskt skapar starka inlåsningseffekter. Först när det är tillräckligt obekvämt att vara arbetslös jämfört med att arbeta väljer man att gå ur komfortzonen och börja söka jobb. Vänsterpartiet vill tillsammans med övriga oppositionen skapa en modell som gör det lättare att lyfta bidrag och mindre värt att arbeta. Då är frågan, varför ska man alls arbeta?

Det ska vara skillnad på att vara arbetslös och att arbeta. Bidragen är inte avsedda att täcka utlandssemestrar eller lyxshopping. Bidragen är inte avsedda att bekosta en massa semestrer. Är man intresserad av detta så är det en god idé att börja söka jobb. Det ska finnas tydliga vinster i livskvalitet och frihet med att jobba och bidra till samhället. Detta är ett av huvudsyftena med Alliansens politik. Personligen håller jag inte med Alliansen om hur man implementerar detta, men jag delar verkligen den visionen. Det ska kännas i plånboken att man har ett eget jobb och kan stå på egna ben!

Vänsterpartiet vill istället premiera bidragstagare genom omfattande höjningar och ett förslappande av kriterier och bestraffa arbetande skattebetalare genom att öka skattetrycket för att bekosta att fler ska kunna gå på högre bidrag utan att själva bidra ett dugg till välfärden. Kort sagt ska medelklassen och arbetarklassen dra det tunga lasset med "sjuka" och "arbetslösa" som vill åka snålskjuts. Jag frågar mig i mitt stilla sinne hur många som kommer att vara intresserade av att arbeta när reglerna blir sådana. Hur kan någon på allvar tro att man får fler i arbete genom att göra det lättare att inte arbeta? Vänsterflummet lyser igenom. Samma vänsterflum som skapade idiotskolan vi har idag, där inget fokus ligger på att skapa den kompetens som näringslivet efterfrågar och därmed skapat förstärkningar i missmatchen på arbetsmarknaden. Vänsterflummet som går ut på att varje människa ska få bete sig hur oansvarigt som helst, för staten kommer alltid och löser problemen man skapat sig. Det värsta är att både S och MP av någon anledning har samma syn.

Det är för mig obegripligt hur vänstern tänker sig att vägen till en starkare välfärdsstat är att göra fler beroende av bidrag. Det finns ett talesätt som heter "no pain, no gain". Det omvända gäller också. "No gain, no pain". Vinner man inget så finns ingen anledning att satsa. Och om ingen satsar blir det inga nya företag eller nya jobb. Jag förstår inte hur man får ihop ökade kostnader och minskade intäkter utan att det blir minus någonstans. Till och med jag förstår att det inte är så bra med röda siffror i resultatet. Men jag börjar undra om vänsterns ekonomer har koll på det...

Det är egentligen en enda kärnfråga i allt det här. Vem ska egentligen betala för alltihopa? Vem ska ta fram stora plånboken och pröjsa för arbetslösas semstrar, för ökade bidragsnivåer och allt liknande som vänstern vill införa? Någon måste nämligen göra det. Ska vi straffbeskatta de löntagare som redan idag arbetar under ett av världens största skattetryck ännu mer? Ska vi öka bolagsskatterna och därmed riskera att fler bolag lämnar Sverige eller reducerar sin personalstyrka? Ska vi höja skatterna på kapitalvinster ännu mera och riskera en mindre tillgång på riskkapital som i sin tur skapar stora hinder för entreprenörer och nya företag?

Så vänster; är det verkligen rimligt att vissa åker snålskjuts på andras arbete till den grad att de får betald semester?

Uppgifter har publicerats i flera tidningar att "regeringen" spenderat 119 miljoner kronor på "PR". När man ser rubrikerna "119 miljoner till regerings-PR" och "Regeringskansliet köpte pr för 119 miljoner" är det lätt att man upprörs. Det finns även lite mindre upprörande formuleringar, såsom "Pr-byrån skulle förenkla texterna" och "Uppdrag: Förklara budgeten". Men i alla fall är det lätt att ryckas med i någon slags hatisks stämning och ösa ur sig hur fel det är av regeringen att lägga skattepengar på att göra reklam för sin politik, att skapa någon slags idoktrineringsmaskin. Detta har många bloggare gjort. Ibland mer försiktigt men ofta väldigt argsint. Men vad handlar det om, egentligen?

Under perioden 2007-2010 har 119 miljoner spenderats av regeringskansliet på olika PR-relaterade saker. Mellan 700 och 800 tusen av dessa miljonerna (0,6 % ungefär såg jag i någon kommentar) har spenderats på att försöka förenkla allt finanssnack så att folk förstår vad finansdepartementet snackar om. För att göra detta anlitade man en PR-byrå. Och i själva verket är det alltså dessa utgifter som merparten av snacket handlar om.

Resterande 118 miljonerna pratar man inte mycket om. Man nämner att det rör sig om utvecklingskostnader för olika tekniska lösningar för webben. Det är en ganska stor summa pengar, men man lämnar generellt sett det därhän. Antagligen för att tekniska lösningar för webben inte rimligen faller inom regeringskansliet eller något departements kompetensområde.

Så kvar är alltså futtiga 800 000 att raljera om. Man försöker få det till att den politiska regeringen, alliansen, använt departementets pengar för att göra reklam för sig själva. I själva verket är det den opolitiska tjänstemannadelen av finansdepartementet som valt att köpa in tjänster från Kreab, som byrån heter. Man har betalat för att få hjälp med att formulera sina texter på ett enklare sätt. Kreab har levererat ett underlag som tjänstemän sedan har använt. Argumenten mot att anlita en extern aktör är att många anser att den kompetensen borde finnas inom finansdepartementet. Men frågan är då om räknenissar själva verkligen är proffs på att förklara.

Man står med utmaningen att förklara sveriges nationella ekonomi för människor som kanske inte ens vet skillnaden på balansräkning och resultaträkning, och som kanske inte ens känner sig bekväma med procent. Mycket korrekt identifierar departementet problemet och funderar på bästa lösningen. Alternativet är att göra det själva. I så fall måste man allokera personal med den här typen av informations-kompetens att göra det. Eftersom detta sannolikt inte finns inom organisationen så måste man anställa en grupp att göra det. Och heltidsanställda är en dyr affär, särskilt om man bara behöver dem till ett projekt. Dessutom måste dessa nyanställda få chans att lära sig finansdepartementets system och jargång och allt sånt, vilket tar tid. Ett annat alternativ är att hyra in ett företag som har detta som sin kärnkompetens. Antagligen blir resultatet bättre och kostnaden lägre. Man väljer att anlita ett externt företag.

Att anlita externa företag är ingenting konstigt. Vem hävdar på fullt allvar att kommunen borde bygga sina skolor med sina egna anställda, eller att staten borde löda sina egna datorer? Sverige anlitar mängder med företag för att lösa olika uppgifter. Varför skulle det vara konstigt att man tar hjälp med att försöka göra informationen om vad man sysslar med tillgängliga för fler? Jag förstår verkligen inte problemet med det. När man har ett problem har man två alternativ. Antingen löser man det själv eller så låter man någon annan lösa det. Och om någon annan har det som sin "grej" att lösa just den typen av problem som man har på ett bra sätt, varför inte använda dem då? Det här handlar inte om att ta fram politisk propaganda utat att tillgängliggöra informaton, beslut fattade av tjänstemän, den opolitiska stadsapparaten. Det här med att göra finans begripligt för fler tycker jag inte bara är bra, utan helt exceptionellt fantastiskt. Konstigt vore det snarare om man fortsatte med kryptisk kanslisvenska som ingen förstår. Då skulle det snarare lukta mörkläggning och undanhålllande av information. Det är i själva verket det vi bör akta oss för. Hur kan det vara fel att vara öppen med information på ett sätt som de flesta förstår i en demokrati? För det är ytterst det sakfrågan handlar om.

Idag ska jag göra något jag inte gjort förut. Jag ska blogga på arbetstid. Eller ja... Just nu har jag en minipaus. Det är faktiskt lagligt att ha. Men jag måste se till att få in det jag vill säga på 2 minuter. Sneglar på klockan igen. Det är ju stressande att skriva på tid. Tur att jag har en rätt bra fingersättning då.

Jag vill bara kort tipsa om en mycket intressant kolumn i Svenska dagbladet. Den handlar om en ganska skum grej med svensk politik. Det där med PK, och vad som händer när man säger en fullkomligt välmotiverad och genomtänkt åsikt som inte stämmer överens med rådande politiskt-korrekt maffias uppfattningar och dogmer. Det är inte utan att man drar paralleller till lite mindre demokratiska och mera totalitära religiösa intoleranta stater. Det kanske inte är Islam i Sverige. Det kanske är genusindustrin och hbt-maffian. Men för mig är det ändå samma sak. En grundläggande övertygelse om att målen helgar medlen som förvandlar det demokratiska till något helt annat. Läsvärt i alla fall.

Länk till artikeln

Miljöpartiets nya språkrör Gustav Fridolin presenterar i en debattartikel i DN sin universallösning på hela utbildningsproblematiken i Sverige. Den enda verkligt betydande åtgärden, menar Fridolin, är att höja lärarlönerna. Han ser det som det enda sättet att höja utbildningskvaliteten på lång sikt. Argumentationen för detta går ut på att man måste göra läraryrket till ett högstatusyrke för att locka duktiga människor att söka lärarutbildningen. Jag tror jag har hört den visan förr, nämligen av lärarförbundet på bland annat aftonbladets så kallade "skolgranskning".

Men låt oss börja från början. Dagsläget helt enkelt. Siffrorna ger oss ungefär att allt fler misslyckas i skolan och allt fler går ut utan fullständiga betyg. Vi vet också om vi räknar på hur många lärare som kommer behövas i framtiden och sedan tillgången, korrigerat efter pension och nyutbildning, så får man fram att det kommer råda brist på lärare. Vi vet slutligen att det inte är de kompetentaste per årskull som söker sig till lärarutbildningen. Snarare tvärt om. Alltså är slutsatsen utifrån dessa premisser att en höjd lärarlön ökar yrkets status som i sin tur då ger bättre utbildning till våra barn som slutligen stärker Sveriges konkurrenskraft internationellt. I debattartikeln presenteras att en undersökning visar att lärare gör en nettoförlust på 10 000 kr i månaden i förhållande till "andra yrken med liknande utbildningslängd". Detta kan tolkas som att vi bör höja varje lärares lön oberoende dennes prestationer eller förmågor med 10 000 kronor i månaden, eller med cirka 40% (räknat på 25000 kr), en åtgärd som kommer kosta uppemot 10 - 20 miljarder kronor. Det kan jämföras med RUT, en massiv avdragsreform som spann loss på 900 miljoner kronor. Dock ska tilläggas att RUT beräknas dra in detta i minskat tryck på trygghetssystem och ökade skatteintäkter eftersom många arbetslösa eller svartjobbare har fått vita jobb.

Problemen med Fridolins analys är dock uppenbara. För det första är det inte enbart "dåliga" eller "undermåliga" lärare som är problemet med skolan. Det finns en mängd andra faktorer som inverkar. Bland annat så är utsattheten för eleverna i skolan enormt stor. Det finns fog för att säga att skolan är den osäkraste arbetsplatsen i Sverige. Misshandel sker varje dag när vuxna inte ser. När detta påtalas omrubriceras det inte sällan som "kränkning" och läggs till en växande hög med papper i pappersinsamlingen. Hur tror Fridolin, eller någon annan för den delen, att man ska kunna lära sig något om man också ständigt ska gå omkring och vara rädd för att bli misshandlad på rasterna? Hade samma sak skett på vilken privat arbetsplats som helst hade arbetsgivaren åtalats för att han eller hon inte tagit sitt personalansvar på allvar. Men händer det elever i skolan så är det ju "bara" "lite kränkningar".

Ett annat problem är att arbetsmiljön förutom ovanstående är katastrofal i många skolor. Speciellt de kommunala skolorna, men även privata skolor, har en ljudmiljö som är direkt skadlig för hörseln. Senast jag kollade så lär man sig absolut inte bättre när man löper risk att få hörselskador av ljudnivåerna i klassrummet. Men det har kanske ändrats? Detta löser man inte med högre löner, utan snarare med mindre elevgrupper och tydliga regler. Fridolin är visserligen inne på att öka lärartätheten, vilket är ungefär samma sak som att minska elevgrupperna, men hur ska detta finansieras samtidigt som man lyfter lönerna med omkring 40%?

Ytterligare ett problem med analysen är att man bortser från att lärarna idag gör fruktansvärt och löjligt mycket som inte hör till undervisning. En ekonomiskt sinnad person räknade ut att kostnaden per lektionstimma för en anställd lärare på ett gymnasium uppgår till summor överstigande 1200kr/h. Detta är då alltså det som normalt skulle kallas "debiterbar tid" i den privata konsultvärlden och som jämförelse kan sägas att seniora civilingenjörer tar ca 800 kr/h för sina tjänster... Allt för stor del av lärarens arbetsdag upptas av saker som inte är kopplade till undervisning. Och visst är administration och sånt viktigt, men varför ska skolans administratörer ha 5 års pedagogikutbildning? Ett enkelt sätt att kapa kostnader är att försöka få ut mera undervisning per lärare. Då skapar man också utrymme för lönelyft. Här tror jag att man kan effektivisera en hel del.

Men det största problemet som jag ser det är att det inte finns någon möjlighet att detaljstyra lärarlönerna politiskt. Efter att man kommunaliserade skolan så valde man att inte öronmärka stadsbidragen till skolan och sen dess har man sparat på skolan. En insiktsfull kommentar någonstans löd ungefär "vinsterna i den privata friskolan motsvaras av sparbetingen i den kommunala som används för att täcka andra kostnader i kommunen". Ökade anslag till lärarlönerna skulle sannolikt inte användas till lärarlönerna utan snarare till andra tunga utgifter i kommunen såsom äldrevård och sjukvård. Och det var väl inte riktigt tanken att staten skulle subventionera än högre läkarlöner? Ett effektivt sätt att öka lärarnas möjligheter att få högre lön är ju att se till att de pengar man skyfflar till skolan blir kvar där. Det kostar inte ett öre att åstadkomma, men om skolorna själva fick stadsbidragen och dessutom fick behålla de pengar man gör i överskott skulle det finnas seriösa ekonomiska incitament för att skapa effektivare system, och därmed ge utrymme för satsningar på bland annat ökade löner för de lärare som visar att de förtjänar det.

För ska sanningen fram så finns det mängder med lärare som inte är värda ett öre mer än vad de får idag. Som harvar runt och lyfter lön ett år till, som inte engagerar och som inte ens förmedlar kunskap till merparten av eleverna. På gymnasiet hade jag lärare som lyckades med att sänka mina kunskaper i ett ämne! Ska denne lärare få 10 000 extra i månaden för att göra samma sak med massor fler elever? För det är ju en direkt konsekvens av ett generellt superpåslag på lärarlönen. Jag är inte emot att de lärare som verkligen gör ett bra jobb, och dessa lärare vet jag finns, ska få känna att deras arbetsinsats syns i lönekuvertet. MEN de lärare som inte gör det. Ska inte ha ett öre mer. Öka möjligheterna i lönepotten för lärarna. Se till att det syns att det finns en löneutveckling i yrket. Sen är det upp till varje enskild lärare att visa att han eller hon verkligen är värd ett lyft. Detta finansieras av att man effektiviserar organisationen (anställ billiga administratörer för pappersjobb, se över lärarnas arbetsuppgifter så att deras tid används där den behövs bäst osv) och att skolorna själva blir ekonomiskt oberoende kommunala idiotinycker från inkompetenta eller stolliga lokalpolitiker. Endast efter att dessa strukturella reformer som inte påverkar skolans "arbetsro" ett dugg så är det dags att snacka statliga insatser.

För let's face it. Skolan kostar mer än vad vi får ut av den i resultat. Det är snarare detta som ska ifrågasättas, och om vi kan skapa drivkrafter för att arbeta med en effektivare och mer kvalitativ undervisning i varje enskild skola tror jag vi når betydligt längre och utnyttjar varje skatteöre bättre än om vi bara anslår mer och mer pengar. För då blir det ju faktiskt ett egenintresse att göra så lite som möjligt för så mycket skattemedel som möjligt, ett symptom som är alltför vanligt inom kommunal verksamhet. Men viktigast av allt är att införa en reell individuell lönesättning för lärare. Det ska synas rejält i plånboken när man gör det exceptinellt jobb med hjärta och själ som dessutom ger resultat. Mer än bara någon hundralapp. Lön efter prestation inte lön bara för att, kanske?

Det är faktiskt inte helt taget ur luften. Det är faktiskt inte helt sprunget ur ett worst case scenario som tillåtits skena iväg i min eller någon annans fantasi. Det är något av en verklighet. Kommissionen vill nämligen göra EU oberoende av medlemsländerna och bygga den första grunden till en verklig Europeisk superstat genom att införa "EU-skatter", dvs skatter som tas ut av "supernationen" EU. Budgetkommissionären Janusz Lewandowski berättar i en intervju i DN:

"Det här förslaget kommer att leda till sänkta avgifter för medlemsländerna och en förenkling av budgeten. Det handlar inte om att öka inkomsterna för EU"

Men låt oss ta ett steg tillbaka och fundera på den verkliga betydelsen av den här "förenkligen av budgeten". Vad betyder det egentligen? Faktum är att den praktiskt taget är ett första steg mot att bilda en federal stat i stil med Förenta Staterna av Amerika, eller om man nu ska följa svenska regler och praxis; Amerikas Förenta Stater. Det man gör är att man frikopplar sin ekonomi från medlemsstaternas. Och som alla vet så kan man bara vara med och bestämma så länge man pröjsar. Det är liksom så det funkar. Översatt i lite tråkigare språk skulle man kunna säga att medlemsländerna i EU's makt kommer att minska medan överstaten EU's makt och möjligheter frikopplas och läggs inom EU självt, ett första steg till att göra en federal stat.

Jag är inte motståndare till all idioti som försigår i Bryssel. Vissa delar är bra. Det ger en utmärkt plattform för att hantera multilatterala problematiker såsom miljö och klimat. Det ger också människan större frihet och möjlighet att flytta sig själv, kapital, resurser och annat av värde över gränser utan högar med pappersarbete. Men det betyder inte att jag vill ha en federal stat i stil med USA's paraplystat. Jag vill att medlemsländerna ska ha största möjliga inflytande över EU, så att EU blir en plattform för samarbete snarare än en toppstyrning. Visst är det mycket bra EU kan göra, men detta bra får inte ske på bekostnad av att de enskilda staternas suveränitet våldtas, kidnappas och flyttas till Bryssel för en säregen tillvaro med flytt till Strassburg lite nu och då som extra krydda. Var det verkligen det här EU skulle bli? En överstat? Är det vad vi vill? Många frågor, inga svar, och ännu färre som ens begrundat frågan. För såna här beslut uppmärksammas inte i Sverige eller svensk politik. Besluten sker i det tysta, och i skydd av diskussioner om RUT och FAS3 så går dagligen överstatliga detaljstyrningsgrejer ut från kontoret i Bryssel. Alltifrån standardböjning på gurkor till införande av skatter direkt till EU's fickor. Osmakligt!

Hej alla kära läsare. Förlåt att jag inte har uppdaterat på ett tag. Det har faktiskt en god anledning. Jag hade hoppats att kunna skiva en kort uppdatering idag på förmiddagen om att jag blivit publicerad av en annan webbsite. Som ni kanske redan sett så frågade en av redaktörerna på http://happymtb.org/ för någon dag sen om jag ville bidra med en krönika om politiker som är ute och cyklar eller inte eller hur man nu ser det. Tyvärr var detta inte förankrat med övriga (konservativa) redaktionen som ansåg att man inte kunde publicera en politisk krönika eftersom man aldrig gjort det tidigare. All heder åt den redaktör som försökte förnya, skam åt er alla. Nedan följer krönikan som jag ägnade igår kväll åt att plita ner och som ändå ratades av happymtb.org:

Det här är så härligt fantastiskt att jag inte vet hur jag ska börja. Jag går nästan på moln. Det är nämligen så att ledande politiker i Stockholm har beslutat sig för att försöka göra något åt cyklisters situation. Aftonbladet, DN artikel 1, och DN artikel 2 rapporterar om detta fantastiska, att politiker äntligen vill satsa på cyklismen.

Än så länge är det mesta luddigt. Men ett förslag är att ge cyklister möjlighet att under vissa omständigheter köra mot rött, ungefär som det i vissa Amerikanska stater existerar turn right on red". Detta är dock egentligen en formalisering av ett utbrett beteende hos cyklister. Eftersom man som cyklist är intresserad av rörelseenergins bevarande (det är ren självbevarelsedrift när man cyklar längre sträckor) så stannar man inte gärna i onödan. Det finns många korsningar där man får rött bara för att bilister får det, trots att man kan göra en högersväng och komma upp på en korsande cykelbana, utan att på något sätt ens komma in på den korsande bilvägen. Lika så finns det ställen där man blir ståendes i flera minuter för att trafiklösningen är gjord på så sätt att man korsar flera olika vägar som alla samtidigt måste ha rött för att cyklisten ska få grönt (ett exempel på detta är korsningen utanför Scandinavium i Göteborg, ett annat en korsning i Olskroken i samma stad).

I kommentarsfälten till de olika artiklarna kan man läsa hur folk, antagligen bilister, upprör sig över hur cyklisternas i deras ögon vansinniga trafikbeteende ska legaliseras. De skyller allt världens ont, såsom döda och skadade i trafiken med mera, på cyklister. Det är inte speciellt konstigt att cyklister konsekvent bryter mot regler, för som vi alla vet så "blöder det inte när vi bryter lagen, när det är lagen självt som bryter oss" (fri omskrivning av ett citat av Emil Jensen). Det är faktum att trafiken inte är planerad eller konstruerad för cyklister. Både lagstiftning och hela samhällsplaneringen visar på att bilismen sätts i främsta rummet. Cyklism-anarkin är helt enkelt ett resultat av att man inte tagit tag i att göra ett regelsystem som är anpassat även för cyklar och cyklister. Sen måste jag säga å min sida att jag upprör mig på alla bilister som kör fram och ställer sig på cykelöverfarter när de ska svänga ut, inte väjer för cyklister där cyklister har företräde (bevakade korsningar där cyklisten och högersvängande trafik samtidigt har grönt och cykelöverfarter). Ytterligare en irriterande grej är att diverse folk och företag får för sig att det är okej att parkera lastbilar och skåpbilar mitt på cykelbanan och effektivt blockera hela cykelbanans bredd.

Vad man kan utläsa av stycket ovan är egentligen att bil och cykel är två olika trafikslag som bör hållas lika separerade som tåg och bil. Endast i nödfall bör de korsa varandra i samma nivå. Att röra sig nära bilar i stadstrafik är mycket otryggt för cyklister, och jag lovar att det känns ganska obehagligt många gånger trots att man har grönt ljus. Eftersom cykel är det miljö- och klimatsmartaste bör mest plats och de fördelaktigaste sträckningarna reserveras till förmån för cyklisterna. Cykelbanornas sträckning är också betydligt kinkigare än bilväg då man inte kan ha lika mycket backar och kurvor om cykling ska kunna ske effektivt.

En annan åsikt som framförs är att fotgängare ofta känner sig otrygga när cyklister kommer farandes. Jag förstår dem. Jag begriper inte varför man valt att låta fotgängare och cyklister dela på samma yta. Det är ungefär som om traktorer skulle tillåtas köra på motorväg. Det funkar inte. Upp med rejäla räcken så att man håller cyklister och fotgängare fysiskt åtskiljda. För trafikslagen stör bara varandra annars. Cyklister irriterar sig på grupper med fotgängare som sprider ut sig över trottoar och cykelbana och fotgängarna irriterar sig på cyklisterna. För att detta ska fungera krävs en breddning av cykelbanorna, men då dessa trots att de tillåter körning i två riktningar inte ens är lika breda som en normalbred bilvägsfil så är det inte heller så konstigt. Det är bara att göra liksom. Cyklister behöver också plats att vara på.

Ett rationellt argument som presenteras mot att satsa på cyklismen som transportlösning är att det blir vinter i Sverige. Dock har jag personligen svårt att förstå varför det skulle vara mera kallt att cykla den ungefära halvmilen (vilket är ungefär en halvtimma i tid om man cyklar i ett normaltempo) som många idag använder bilen för att åka än att först skrapa bilen i fem minuter och sedan sitta stilla i den iskalla bilen i ytterligare en kvart. Det är fullt möjligt att cykla även under vintermånaderna. Det är bara en fråga om att klä sig rätt, och att se till att snöröjning och underhåll fungerar.

Man menar också på att man inte kan planera efter utopin att folk skulle cykla. Detta bemöts lätt genom studier av människors resvanor. Där konstaterar man enligt John Holmberg, vicerektor vid Chalmers och professor i fysisk resursteori, att människor väljer det som är smidigast. Han väljer att uttrycka det ungefär som att den rent fysiska möjligheten att ta sig fram avgör människors val. När det inte går att ta bilen så kommer människor att välja att ta tunnelbanan eller cykeln beroende på vad som är flexiblast och smidigast för individen. Detta betyder att om man sätter cykeln i främsta rummet kommer flera att cykla till jobbet. Och det är både hållbart och fantastiskt.

En sista aspekt på det här med satsning på cyklismen är de hälsoeffekter det har. Cyklismen minskar inte bara utsläpp och löser upp infrastrukturella infarkter, den kortar dessutom vårdköer. En cyklande befolkning är en friskare befolkning visar forskning på. Alltså finns det egentligen inget, bortsett från vår individuella bekvämlighet som hindrar oss från att göra innerstäder nästan helt bilfria. Jag hoppas att politiker verkligen inser värdet i detta transportmedlet och börjar planera efter det. För jag tror inte vi har råd att negligera det.

För den intresserade kan man läsa en tröttsam kolumn i Aftonbladet. Det är Åsa Linderborg som har plitat ner en RUT-kritik som känns lika aktuell som förr-förra valets reklamblad. Hon väljer att utifrån exemplet Johanna Koljonen, som använder RUT genom att ha anställd städhjälp, försöka anlägga något slags klassperspektiv på RUT. Den kritiken kom redan från rött håll när RUT började diskuteras förra mandatperioden, och den kritiken var viktig. Men idag kan man se att den inte var befogad. Det förhåller sig nämligen inte på så sätt att RUT är en överklassgrej. Avdraget används istället av bland annat småbarnsföräldrar och pensionärer enligt en företagare som driver ett städföretag, http://www.rutupproret.se/.

Till stor del har RUT utnyttjats av medelklassen. Med RUT's hjälp har svarta jobb blivit trygga och vita jobb som genererar skatteintäkter. Man har också lyckats få människor att spendera mera pengar i tjänstesektorn, vilket ur ett hållbarhetsperspektiv är väldigt bra eftersom det skapar en tillväxt utan att påverka materialanvändning namnvärt. Det finns många positiva historier att dra om RUT, och en sak är säker: Det är inte en överklassgrej.

De mest slående historierna jag har läst dock är de om pensionärerna. Med hjälp av RUT har många gamla i Sverige kunnat öka sin livskvalitet markant eftersom privata aktörer till skillnad från hemtjänsten kunnat erbjuda dem skräddarsydda lösningar som passar just dem. Äldre människor har kunnat få bättre hjälp med sitt dagliga liv där staten tidigare misslyckats med att leverera en flexibel och anpassningsbar tjänst. Detta är något som radikalt förändrade min syn på RUT och som berörde mitt hjärta. Det ska också sägas att RUT också ger handikappade och funktionshindrade bättre möjligheter till skräddarsydd hjälp med sitt dagliga liv.

Det finns dock ett väldigt bra argument mot RUT. Och det är att det principiellt är fel att ge en bransch bättre villkor än en annan i samhället. I alla fall anser jag att konkurrens ska vara balanserad och likvärdig. Och då blir RUT något som sticker ut, som inte passar in i min idé om hur samhället ska fungera. Detta är för övrigt det enda rimliga argumentet mot RUT numera. RUT har nämligen bevisat att det inte bara var en överklass grej, utan något för vanliga medelsvenssons.

Jag ser nyttorna med RUT, framför allt för pensionärer och funktionshindrade. Därför tycker jag att RUT ska få finnas kvar för dessa grupper. Men jag kan inte med att en bransch ska premieras framför andra generellt. Däremot är jag för att man prioriterar tjänstesektorn, då en omstyrning av konsumtionsmönstrena till denna sektor är en viktig del i omställningen mot ett hållbart samhälle. Det är viktigt att vi försöker komma ifrån den materialintensiva konsumtionen till en mindre materialkrävande tjänstekonsumtion. Därför kan man motivera en generell sänkning av tjänstemomsen med att man anpassar ekonomins spelregler i syfte att skapa en grönare ekonomi, en ekonomi som också tar hänsyn till hållbara värden. Med lite tur räcker detta för att det som RUT gjorde vitt ska fortsätta få vara vitt, samtidigt som pensionärer och andra människor som behöver mera hjälp kan få möjlighet att välja en bättre och mer flexibel aktör än hemtjänsten. Man skulle också för övrigt kunna kombinera sänkningen av tjänstemomsen med en ökning av varumomsen för att ytterligare göra ekonomin mera hållbar.

Det finns ingen anledning att se RUT som en klassfråga eller säga "vem städar hos städaren?", man kan lika gärna fråga vem som snickrar hos snickaren eller vem som mekar bilar hos bilmekanikern. Det finns däremot anledning att fråga sig varför man ska premiera en viss bransch. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser en tidning som Aftonbladet tillåta en sån här pinsamt dålig kolumn. Den var liksom aktuell för 4 år sedan, och då sysslade vänsterblocket enbart med svartmålande spekuleringar. Välkomment till verkligheten, verkligheten där RUT faktiskt både ger jobb och frihet för en diversitet av människor.

Modern svensk politik verkar kretsa kring en enda fråga. Arbetsmarknadspolitik. Sjukförsäkring och bidrag är den andra någorlunda viktiga frågan. Resten hanteras bara som perifiera och i stort oviktiga sidospår. Antagligen för att denna fråga markerar en principiell skiljelinje mellan blocken. Det är alltid roligare att diskutera skillnader, så det är naturligt. Det är dock lite synd att man inte har förmågan att ta fram en diversitet av förslag inom resterande 90% av de politiska frågorna.

Aja, det var inte det jag skulle diskutera. Jag ska istället diskutera Socialdemokraternas "nya" arbetsmarknadspolitiska vision. Juholt tillsammans med Sossarnas arbetsmarknadspolitiska talesperson har nämligen i en debattartikel på DN presenterat en sådan. Jag läste delar av den och framför allt en del bloggars kommentarer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är som att lyssna på en repig CD med en inspelning av Person, eller liknande. Det är samma gamla "skåpmat". Åtgärder, åtgärder och åter åtgärder. Och till dessa ska det kopplas massa bidrag. Jag ska inte sticka under stol med att det finns några små silverkorn (för guldkorn är det definitivt inte) och glimtar av insikt, men på det stora hela är det rent ut sagt falsk marknadsföring att kalla det för ett nytt förslag.

En sak som man vill råda bot på är den så kallade "mismatch:ningen". Bra början. Detta problem löser man genom att "ta tillvara och synliggöra alla arbetslösas kompetens snabbt och effektivt". Jag vet inte om man kan kalla det en lösning. Det känns mera som en politiskt korrekt mening utan egentlig innebörd. Jag hoppas verkligen att Arbetsförmedlingen redan kartlägger alla arbetslösa som är i deras systems kompetensprofiler. Hur ska man annars kunna coacha och hjälpa någon att hitta ett nytt jobb?

En verklig ansats till att lösa problemet är ju att fundera på varför mismatch existerar. Kan det eventuellt ha att göra med ett genomflummigt skolsystem där man inte betraktas som en självständig och ansvarstagande individ förän man vid nästan 20 års ålder "tar studenten"? Eller en uttbildningsidé där ingen fokus längre finns på att ge människor konkurrenskraftig kompetens för arbetslivet? En valfrihetskampanj som lett till att tusentals ungdomar hamnat på utbildningar inom områden där det inte finns behov? Jag bara spekulerar. Kanske skolan kan spela en nyckelroll i att miska mismatch?

Andra anledningar jag kan se till mismatch är att svensk arbetsmarknad har förändrats mycket. Industrijobben försvinner alltmer och lämnar tusentals arbetslösa. Här är omställningsutbildningar av största vikt. Dessa borde kunna erbjudas direkt i samband med uppsägning. De flesta industrivarslen av större signifikans är ju ändå uppe i riksmedia så det är inte direkt någon raketforskning att ta reda på vilka företag man borde ringa för att erbjuda omställningsmodeller för den personal de säger upp. Det finns flera vägar att gå. Alltifrån att utbilda mot branscher som skriker efter folk till att erbjuda hjälp med att starta eget. Svensk arbetsmarknad kommer att fortsätta förändras, och därför är det viktigt att våra system tillåter människor att förändras med den.

Utbildningar är dock ingen generell helhetslösning, absolut ingen universalmedicin. Det finns nämligen också en problematik med grupper som idag stigmatiseras. Framför allt gäller det invandrare och unga människor utan arbetslivserfarenhet samt långtidsarbetslösa. Här är det viktigt med riktade bidrag/skattesänkningar. Exempelvis skulle man kunna underlätta företagsetablering i invandrartäta områden genom att medge tillfälliga skattelättnader för företag som etablerar sig där och för ungdomar och långtidsarbetslösa ser jag slopade arbetsgivareavgifter första året som en självklarhet.

Men detta är egentligen inte det viktigaste. Jag tror att det viktigaste är att öka företagsamheten i Sverige genom att göra det lättare och tryggare att ta steget till att starta en egen verksamhet. Många sitter idag i diverse system och tycker det är statens uppgift att förse dem med jobb. Det är också fokuset i arbetsmarknadspolitiken, att staten ska lösa problemen genom en massa plussjobb eller jobbskatteavdrag eller vad man nu sätter för namn på alla de otaliga stimulansåtgärderna man lanserat. För lite fokus ligger på att underlätta för näringslivet och företagare. Det rör dels etablering och dels anställning. Det rör också företagsutveckling.

Vad gäller etablering handlar det mest om att det är alltför otryggt och olönsamt att starta företag idag. Så fort du startar eget diskvalifiserar du dig från alla trygghetssystem som finns. Den förda politken syftar till att premiera arbetaren. Man glömmer att för att det ska finnas arbetstillfällen för arbetare måste det också finnas entreprenörer, företagare. Samma sak gäller egentligen anställning. Ansvaret och kostnaderna för att anställa första medarbetaren i en liten firma är helt enorma. Regelsystemet är inget problem för bolagsjättar med hela avdelningar som bara jobbar med personalpapper. Men småföretagarna har inte råd med en HR avdelning. Istället jobbar många småföretagare långt över 40-timmarsveckor året runt utan semester. Det finns alltså jobb att göra, men systemen hindrar att det blir arbetstillfällen av allt jobb.

Företagsutveckling är en spännande fråga också. En tendens i Sverige som jag märkt är att det verkar finnas en polarisation i företagsvärlden. Antingen är man liten eller också är man stor. 0,1 % av företagen är storföretag. Ni vet, volvo och det gänget. 250 eller fler anställda är kriteriet. 99,4 % är småföretag med mindre än 50 anställda. Däremellan finns endast 5000 företag. Det är enormt svårt att i Sverige växa från liten till stor. Det är som en berlinmur mellan småföretag och stora företag. Jag belyser med ett exempel:

I Linköping finns två glassbarer bredvid varandra. Bosses Glassbar och Ben 'n' Jerrys. De ligger båda på varsin sida om ågatan. Ben 'n' Jerrys är ett globalt franchise från USA och Bosses är ett lokalt företag. Ben 'n' Jerrys grej är att de gör "bra" glass, eller ja, "riktig" glass, vilket ingen annan i USA gjorde när de startade. Så som med många andra företag i USA växte det och blev ganska snabbt en stor kedja. Andra exempel är Dunkin' Donut, Burger King, Hard Rock Café, Subway, Choice hotel...

Bosses Glassbar gör mycket bättre glass. Man har lokalt i Linköping ett enormt starkt varumärke och alla Linköpingsbor vet att det är Glassbaren med stort G. Grejen är den, att om Bosses hade startat i USA hade vi haft Bosses glassbar i alla stora internationella städer i världen idag. Men eftersom Sverige på något sätt gjort det väldigt svårt att bli stor (faktum är att många Svenska stora företags välgång har varit väldigt beroende av staten och statens investeringar) så förblir Bosses en liten glassbar i en sovande stad. Trots potentialen att växa och bli en världsomspännande kedja med tusentals anställda.

En ytterligare aspekt är innovationspolitiken, men det har jag redan skrivit om några gånger. Den är också viktig och hör samman med näringslivspolitiken i stort.

Vad jag vill ha sagt är att det finns så enormt mycket mer att jobba med än bara tänka i termer av hur vi ska hantera arbetslösa. Vi måste våga tänka utanför lådan och kombinera många insatser av varierande typer för att få ett starkt resultat. Man kokar inte en bra soppa om man bara använder en enda ingrediens. Och samma sak gäller här. Det är inte en universalmedicin med skattelättnader eller mantran från persontiden om utbildning som kommer lösa problemen. Alla åtgärder är bra, men verkningslösa om de inte kombineras och ses som de delar av en helhetslösning som de är. De är olika verktyg för att lösa olika delar av problemet. Båda blocken har en rejäl hemläxa att göra när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Att kopiera gamla idéer från förra millenniet håller inte. Framtidens utmaningar kräver nya lösningar. Svårare än så är det egentligen inte;

Gör om gör rätt!

Jag läste ett synnerligen osmakligt inlägg på SvD Brännpunkt som jag inte kan låta bli att kommentera. Det är en ordförandekandidat till SSU, Gabriel Wikström, som på fullaste allvar föreslår att införa skolplikt från tre års ålder i Sverige. Nu är det väl så dock att Wikström missat en viktig sak, och det är att man redan med hjälp av ekonomiska styrmedel redan i princip infört en sådan, så på ett sätt är det ju bra att någon socialdemokrat vågar stå upp för vad vänstersidan tycker. Visserligen berör han att 95% av alla barn redan går i förskola, och på en annan blogg kommenterar en anställd inom förskolan att det i verkligheten är många barn som redan från 1 års ålder är inskriven i verksamheten från 7 - 17 varje dag, men han lyckas på något sätt missa att förskoleplikt redan är införd. Inte formellt i ord, men i ekonomisk politik.

Just detta kommenterar en kristdemokratiskt orienterad blogg. Det är nämligen så att med hjälp av en extremt ensidig familjepolitik har socialdemorkaterna tvingat fram dessa "goda" siffror. Redan innan barnen kan cykla rycks de från sina föräldrar för att delta i den nationella indoktrineringsverksamheten. Att detta nu ska formaliseras är egentligen bara en naturlig konsekvens eller något i den stilen. Ett sätt att komma åt de 5% som ännu tycker det är värt att betala de tiotusentals kronor det rör sig om i förlorade inkomster och liknande när man är hemma med barn.

Men jag undrar om det är rätt väg att gå. Jag ifrågasätter att ett statligt övertagande av barnuppfostran verkligen är det som kommer ge våra barn de största konkurrensfördelarna i den framtida globala arbetsmarknaden, för i förlängningen är det det som är syftet. Att "skola arbetskraften". Jag tror utrymme för att få vara barn, tid med föräldrar och insikterna om vad det innebär att vara en värdefull och viktig individ istället för en anonym del av ett större kollektiv ger större konkurrensfördelar. För jag tror att en individ ser större nyttor i att investera i sig själv och satsa på sig själv än vad en anonym del av ett kollektiv gör. Och ytterst är det just detta driv som efterfrågas i verkligheten. Den individuella förmågan och viljan att vara bäst.

Socialismens våta dröm har alltid varit att alla ska tryckas in i samma standardmall, att alla ska tvingas in i samma system och att individerna ska gömmas i stora kollektiv. Att alla ska ha det lika dåligt har ju nästan varit en uttalad vision från rött håll. Det är ju så att man ser rött! Jag tror på ett samhälle som tillåter flexibilitet och individanpassade lösningar. Där utrymme finns för människan och hennes drömmar och behov. Det tror jag ger en mer varierad, kreativ och driven befolkning. Och ska man vara helt ärlig är det just genom överlägsen innovativ förmåga ( = kreativitet) som Sverige har en chans i det globala näringslivet. Detta har flera stora näringslivstoppar pekat på. Och vill vi uppnå detta måste vi sluta tänka att alla ska in i samma mallar. För ingen människa kan reduceras till att passa i en standardmall. Vi är individer. Det är dags att också utforma politiken efter det. Därför anser jag att fler barn bör ges möjlighet att vara med sina föräldrar under småbarnsåren. 95% är inte något annat än ett stort misslyckande i mina ögon. Det är dags att reformera familjepolitiken och ge familjerna VERKLIG valfrihet!

Och så var det sommar. Skolorna slutar en efter en och för treorna på gymnasiet blir det extra kännbart, för när man lämnar skolans trygga värld bakom sig och tar studenten så betyder det samtidigt att man blir arbetslös. Vissa pluggar vidare, men man blir antagen först i juli någonstans. Alltså infinner sig en period ofrånkomligen som inte är sommarlov utan arbetslöshet. Man kanske väljer att inte göra det officiellt. Men man saknar jobb.

Även yngre personer från slutet av högstadiet och upp till slutet av gymnasiet vill gärna ha sommarjobb. Det är ett sätt att skaffa sig arbetslivserfarenhet och ett sätt att dryga ut sin knappa personliga ekonomi på. Vissa lägger undan pengarna, andra investerar dem, och ytterligare en grupp förslösar dem. Men det viktiga är inte pengarna utan erfarenheterna i den här åldern. Jag menar inte att vi ska sänka lönerna eller så, men det viktigaste man bär med sig är just erfarenheter och kontakt med näringsliv, företag och arbetsgivare. Kort sagt: nätverk.

En tredje grupp som i många fall är nästan helt beroende av sommarjobb är studenter. Det beror självklart hur det ser ut med föräldrars förmåga att hjälpa till ekonomiskt och om hyrorna är på 10 eller 12 månader. Men i praktiken förväntas studenter efter 10 månaders hårt plugg leva på nollinkomst av bidragssystemet. Eller ja, bidragssystemet antar att alla får sommarjobb. Tyvärr är inte verkligheten sådan. Jag hade tur som hittade något att göra. Alla har inte den turen.

Sommarjobb är viktiga för alla ungdomar. Men det skapas allt färre sommarjobb. Kommunerna får inget stöd för att tillhandahålla sommarjobb av staten och det privata näringslivet erbjuder i stor utsträckning enbart jobb till antingen anställdas anhöriga eller personer som pluggat omkring 3 år eller mer. För alla dem som inte är där är det extremt svårt att få ekonomin att gå ihop.

Problemet är inte brist på saker att göra. Problemet är snarare lagstiftning som hindrar ungdomar att komma in tidigt på arbetsmarknaden och dyr byråkrati. Att anställa någon under 18 är en omöjlighet i de flesta branscherna idag. Är man under det får man knappt gå och kopiera ett papper själv. Och det är så komplicerat och dyrt att anställa personal att småföretag, som utgör en stor del av Sveriges näringsliv, inte har en möjlighet att anställa trots att dessa företags anställda och ägare jobbar hårt. En tredje inverkande faktor är att det saknas bra plattformar för företag och ungdomar att mötas på. Det finns inte ens en vettig kategori på arbetsförmedlingen, "SOMMARJOBB". Istället ska man leta bland alla korttidsuppdrag. Lyckat. Företag vet antagligen om de vill ha en sommarjobbare eller en korttidsanställd från juli till november.

Så hur löser man problemen?

Jag är ingen ekonomiare eller jurist så jag ska inte ge mig på att försöka komma med massor detaljer på de områdena. Jag nöjer mig med att säga att jag tror att det behövs en förenkling av regelsystemen och att vi behöver lätta lite på säkerhetskraven som råder för ungdomar under 18. Förenklingen är dock viktigast. Det är en fin balansgång mellan att skapa trygghet och hämma anställandet. Men jag tror man kan göra saken bättre.

Det andra viktiga är att man skapar en sommarjobbsförmedling. Jag vet inte om det är rekryteringsföretag eller staten eller ett samarbete som ska åstadkomma det. Men "sommarjobb.se" eller nått sånt bör vara portalsida för en sommarjobbsförmedling eller liknande. På så sätt underlättar man för arbetsgivare och arbetstagare att hitta varandra. Kan man få med de stora rekryterarna och staten på tåget så kan det bli bra. Nyckeln är att se till att det blir det naturliga stället att leta folk eller arbete på. Det ska inte vara en site, en plattform, utan PLATTFORMEN. Bakom siten bör självklart en rekryteringsorganisation finnas som kan hjälpa företag att hitta rätt personer att kalla på intervjuer och sånt.

Det sista viktiga är att vi startar någon grupp som arbetar med dessa frågor och som kan komma med mera djupgående förslag. Att anslå miljarder hit och dit hjälper inte, för vi måste ha något vettigt att göra med pengarna. Därför anser jag att vi bör ta fram en sommarjobbspolitik. Sverige har inte råd att stå still bara för att det råkar bli semester för en del av befolkningen. Det finns ju andra som kan se till att skeppet får styrfart!

Jag såg att jag hade 9 läsare nyligen trots att jag inte uppdaterat på en evighet. Kanske är det så att politiska blogginlägg har en bättre hållbarhet än exempelvis livsstilsbloggars inlägg? Jag vet inte. Jag har i alla fall varit upptagen med något så viktigt som semester. En weekend hemma hos mina föräldrar tillsammans med min flickvän. Tyvärr var inte ängarna och stigarna jag och flickvännen valde att vandra på utrustade med trådlöst internet så därför har det inte blivit någon tid över till bloggande. Hon har för övrigt en sån där eminent livsstilsblogg, eller ja, lite coolare är den. Det är nämligen en grodblogg. Och alla vet att grodbloggar är coola bloggar.

http://invisiblefrog.blogg.se/

Passa på att kolla in den. Om ni tröttnar på mina överseriösa inlägg.

Eftersom jag varit lite off från blogglivet så har jag inte hunnit hänga med i den politiska debatten riktigt. Fast jag vet inte om det är någonting negativt. Jag får uppfattningen om att en del bloggare ägnar sig mer åt att reagera på världsliga händelser och kommenterar det som råkar vara poppis just nu istället för att utforma en vision för hur man vill ha det istället. Men det är ju så lätt att bara klaga. Jag känner att jag gjort det lite väl mycket. Jag jobbar på att fundera fram nästa inlägg. Men det måste få ta tid att utforma visioner. För det är helt enkelt svårare än att kommentera vad någon annan gjort fel och inte gjort fel. När man måste komma med något eget, då är det svårt.

So... Stay tuned, helt enkelt. "Greater things are yet to come" så att säga.