Min Vision

Nu har julafton äntligen kommit! Paketen ligger under granen, de sista förberedelserna med julbordet är i full gång, och mitt i allt stöket kommer far eller farfar på att han glömt att köpa tidningen. Hela familjen är samlad, man sitter ner och äter tillsammans, pratar och umgås. Det är en alldeles särskild värme i stugorna över jul, i alla fall i de hem jag har haft förmånen att tillbringa mina jular i.

Men man ska ju ta sig dit också. Genom snöstormar och halka, trafikstockningar och inställda tåg. Många kommer fram utan några som helst problem, jag kom fram i år också. Men det är alltför vanligt med komplikationer, olyckor och annat tragiskt. Det är inte lätt att resa på julen.

Detta fick exempelvis en barnfamilj i norra Sverige erfara. De blev enligt artikel i aftonbladet lämnade åt sitt öde i 30 minusgrader halvvägs på sin resa, i samhället Boden. De skulle ha åkt tåg, men hamnade på en kraftigt försenad ersättningsbuss. Och den gick inte hela vägen fram. De blev lovade att en annan buss skulle hämta upp dem, men när det kom till kritan fanns ingen buss att uppbåda. Efter två timmar tog de saken i egna händer och tog taxi sista biten. Vad gör man?

Den här barnfamiljen kom i alla fall fram, dessutom i tid innan Kalle Anka trots förseningarna. Alla är inte så lyckliga. Vissa hamnar på sjukhus. Men jag lyckades inte hitta någon som dött i jultrafiken i år vid en snabb koll av de stora drakarnas löp. Men visst har det varit problem. Mycket problem med trafikolyckor i biltrafiken. 

När man tänker efter hade det ju varit bra om fler tog tåget. För tågolyckor är riktigt ovanliga. Tåg är sannolikt det absolut säkraste alternativet man kan välja för sin resa. Men efter ett målmedvetet arbete från SJs och Trafikverkets sida så är folkets förtroende för tågtrafiken kört i botten. Och barnfamiljen som blev dumpade i Boden visar än en gång att förtroendekrisen inte är det minsta oförtjänt. Att detta sker i nationen Sverige år 2012 fyller mig med kraftiga skamkänslor.

Jag skäms som medborgare för den pinsammt usla service vi klarar av att hålla. Varenda vinter är det samma förbaskade visa. Bilderna på tusentals och åter tusentals som snällt får sitta och vänta i transithallar på tåg som aldrig går. Det var väl snö i växlarna, eller något tåg som inte fungerade. Jag nyper mig själv i armen. Sa de att det var Sverige? Var bilderna från Stockholms central? För det ser inte ut som det moderna och välfungerande Sverige, det ser ut som ett U-land i sviterna efter diktatorer och korrumption. Jag känner inte igen mig. Men jag inser att det är Sverige. Det moderna och utvecklade Sverige. Som inte ens klarar av att hålla tågtrafiken igång. 

Jag drömmer om ett samhälle där bilen inte behövs i samma utsträckning som idag. Jag kritiserar i stort sett dagligen massbilism och bilsamhället. Men jag äger en bil och använder den ibland. Ett skäl är att jag inte kan lita på att tåget kommer att ta mig dit jag ska när jag behöver vara där. Det går ju inte ens att lita på att det verkligen går ett tåg! Detta trots att jag förväntas betala mer än vad det kostar för mig att köra bilen dit jag ska. Det håller inte. En fungerande tågtrafik tycker jag är det minsta man ska kunna begära!

Söndagskrönika! För alla er som inte kan bärga sig tills imorgon kanske det här kan vara välkommen distraktion? Hur som helst vill jag önska alla läsare God Jul! Hoppas alla får det trevligt. Men först, själva krönikan:

Ibland kan det tyckas som att hållbarhet i stort sett bara handlar om att välja bort, att leva uppoffrande och förneka sig själv livets goda. När det gäller transport specifikt gror uppfattningen att det handlar om att välja bort alltifrån komfort och bekvämlighet till mobilitet och frihet. Men är det verkligen sant att det förhåller sig så?

Jag tycker inte att det entydigt är så. Jag tänker ta ett exempel där ett hållbart transportsystem innebär ett bekvämare liv för mig. Den här julen valde jag nämligen att beställa en stor del av alla julklappar hem. Istället för att jag ska ta en bil till ett stort köpcentrum, åka runt till de olika ladorna separerade av enorma parkeringar och slutligen bestämma mig för att åka till nästa köpcentrum så hittade jag det jag ville ge bort på Internet. Jag kan promenera eller cykla till utlämningen som ligger några hundra meter från bostaden för att hämta det. Jag tycker det verkar bra mycket mer bekvämt än att trängas med massor stressade människor i trånga gallerior.

Okej, jag vet, paketen måste ta sig till mig. Det är ju inte alltid så miljövänligt. Men jag vill argumentera för att det är betydligt bättre än vad som gäller för produkterna som är köpta i köpladorna. När jag beställer hem gäller nämligen att många paket samåker, nästan hela vägen. Istället för att jag och min granne ska ta varsinn bil till en köplada någon mil bort så kommer våra respektive ordrar nästan fram till dörren. Det ordnar distributörerna åt oss, så jag behöver inte veta att min granne också har beställt paket.

Dessutom finns en enorm potential till effektivisering. Idag går det mesta på lastbil. Det kan lika gärna köras på tåg fram till staden och sedan distribueras ut, ända till min dörr kanske, med hjälp av cykeltransport. Ju större del av den totala transporten som ligger hos specialiserade transportörer desto större möjligheter att enkelt genomföra effektivisering finns. Det är lättare att säkerställa att 10-100 företag har bra policies, fordonsflottor, välutbildade förare och så vidare än att försöka få samma effekt på 9 miljoner svenskar.

Det finns många fler exempel på hur man kan minska sitt behov av att resa utan att inskränka bekvämlighet och frihet. Allt fler reser allt mindre fysiskt och allt mer med elektroner via Internet. Istället för att åka till någons källare och spela TV-spel kan vi numera sitta och spela datorspel med varandra trots att man inte är på samma plats. Vill jag ha tag på information måste jag inte längre åka till biblioteket, jag kan googla, eller låna eböcker. Vill jag köpa digitala produkter kan jag (efter att laglydigt betalat) ladda hem det istället för att åka till en affär och hämta en plastdisk. Alltifrån musik och film till datorspel är allt oftare ett musklick snarare än en bilresa bort. Det är bekvämare och bättre, min frihet minskar inte. Jag kan bara vara lite mera lat.

Ytterligare ett exempel på hur man kan tänkas välja hållbarhet utan att offra bekvämlighet och frihet finns i arbetslivet. Många arbeten är av det slaget att man kan arbeta vart som helst, det finns inget egentligt behov av att varje dag arbeta vid samma skrivbord. Några dagar i veckan kan det i framtiden tänkas att de flesta arbetar på annan plats såsom på ett närliggande kontorshotell på promenadavstånd eller vart det nu råkar passa. Internet ger alla kopplingar man behöver för att kunna göra det egna arbetet. Möten förläggs till särskilda dagar då man är på arbetsplatsen. Det är inte en helt dum idé ur produktivitetssynvinkel, då man på en arbetsplats ofta blir störd av kollegor som tittar in med en fråga eller någon fundering. 

Detta är bara några tänkbara fall där det är en trevlig vinst med att välja att leva lite mindre bilberoende i dagens samhälle, med den glesa och bilcentrerade struktur som härskar. En tendens som jag tror kommer tillta i styrka är att städernas struktur radikalt förändras för att fungera med mindre transportresurser. Istället för att alla ska bo långt från allt kan man bygga så att alla har nära till det mesta, såsom dagis och handel. Då blir det automatiskt ännu mera bekvämt att göra sig mer och mer oberoende av bilen.

Jag tror inte att vi måste ge upp vår möjlighet till mobilitet och frihet, bekvämlighet och komfort för att skapa ett hållbart transportsystem. Är vi kreativa och smarta kan vi behålla allt det, och rent av få ett bekvämare och friare liv totalt sett. Den springande punkten är att vi inte måste demonstrera vår mobilitet i tid och otid. Att man kan vara mobil är inte samma sak som att man måste ta varje tillfälle i akt att bevisa det. 

Enligt artikel i DN har Stockholm beslutat att sluta ha barn i 12-årsåldern som leker "trafikpoliser" för att vuxna kör så illa att trafikmiljön inte är säker för skolbarn. Debattartikeln är av något skäl emot detta, jag förstår inte riktigt varför. Jag diskuterade detta alldeles nyligen. Jag tänker inte rapa upp argumentationen en gång till. Bara kort konstatera att det är oerhört bakvänt när barnen ska behöva ta ansvar för föräldrars och andra vuxnas bilkörande. Det är vi vuxna som ska ta det ansvaret, det kan vi inte lägga över på våra barn. Klarar vi det inte själva ska vi inte köra bilar. Bra att Stockholm väljer att ta förnuftet till fånga efter mångårigt oförstånd.

I dagarna kommer riksdagen ta ställning till förslag om marknadsanpassning av hyrorna. Utredaren Per Anders Bergendahl menar att detta kommer att leda till en sundare och bättre bostadsmarknad. Att bostadsmarknaden i Sverige inte fungerar är knappast någon hemlighet och har påpekats av många aktörer. Problemen med bostadsbrist växer för varje år, priserna stegras oroväckande och den privata upplåningen gör att Sverige är ungefär lika skuldsatt som grekland om man räknar in också privatpersoners skulder.

Jag tycker debatten missar de centrala problemen och landar i retoriskt svammel. Därför tänker jag ge min bild av orsakerna och presentera en lösning för att långsiktigt råda bot på den dysfunktionella bostadsmarknaden. 

Att införa marknadspriser är teoretiskt sett kanske en bra idé. Om man låter lagarna om tillgång och efterfrågan styra så betyder det att incitamenten ökar att bygga nya hyresrätter eftersom man kan ta ett högre pris för det som byggs. Detta leder då alltså till att det byggs mera av det som efterfrågas. Men detta gäller bara under en hel rad olika förutsättningar. 

En viktig förutsättning är att den som känner incitamenten också har möjlighet att öka produktionen. Detta går alltid alldeles utmärkt i en Excell-ekonomi, men i verkligheten är det svårare när det gäller just bostäder. Bristvaran när det gäller att skapa attraktiva bostäder där människor vill bo är inte stål, trä eller arbetare. Det är istället mark och bygglov. Och just mark och bygglov är resurser som inte påverkas det minsta av vilka incitament som finns på den fria marknaden. De lever nämligen i en speciell egen värld inom det kommunala planmonopolet och diverse bestämmelser om boendes rätt till medbestämmande. Kommunen har sällan incitament att på allvar lösa bostadsbristen, för skatten baseras delvis på fastighetsvärde samt fler boende betyder högre krav på service, dagisplatser, sjukvård, skola, infrastruktur i en oändlig och dyr lista. Hyresrätter attraherar också grupper som kanske är lite mera kostsamma. Inte heller de som nyttjar befintliga fastigheter har det minsta att tjäna på att det blir nya bostäder (eller andra fastigheter) på omkringliggande tomter. Det stör bara deras utsikt, inkräktar på deras grönområden och det värsta av allt är att det kan sänka värdet på befintlig bebyggelse. Detta är ett grundläggande systemfel som gör att det är mycket svårt att få till stånd byggen i storstadsregioner och inte sällan svarar det också mot en stor kostnad att hantera alla överklaganden. Så mycket som 15 procent av totalkostnaden, vilket ger cirka 15 procent högre hyra för ett genomsnittligt projekt.

En annan viktig förutsättning är att det råder något som liknar sund konkurrens bland byggare. Annars lever byggarna i skyddad verkstad och kan bygga klart under behovet utan att förlora marknad. Tvärt om är det i ett sådant läge lönsamt att artificiellt hålla nere tillgången. Mindre ansträngning för mera pengar. Priset kan sättas hyfsat godtyckligt eftersom det inte finns så många alternativ.

Och saningen är att det inte finns någon sund konkurrens idag. Det finns omkring 4 byggherrar i Sverige som har resurser nog att bygga under de förutsättningar som finns idag i storstadsregioner. Det handlar om att marken bara är tillgänglig för de med rätt varumärke och kontakter, att tomterna är så stora att bara ett fåtal har råd att bygga och att processerna är långdragna och dyra. Byggbranschen är ett av Sveriges så kallade "oligopol". En ganska omtalad statlig rapport heter "Skärpning Gubbar" och handlar om hur sjuk byggbranschen idag är. Det finns också en uppföljning som visar att det inte har blivit bättre. Det är alltifrån ineffektivitet till byggfel och fusk. Det senare kan vara så mycket som 30 procent av byggkostnaden, att åtgärda fel och fusk från oärliga byggare. Det blir alltså 30 procent dyrare lägenheter om man så vill.

Det har faktiskt visat sig när vissa kommuner gjort experiment med exempelvis mindre tomter som fler byggherrar kan hantera (=ökad konkurrens) att priserna föll dramatiskt samtidigt som den generella kvaliteten ökade. Problemen med höga byggkostnader (vilket påverkar vinstmarginalerna hos fastighetsägarna) har alltså en hel del med ineffektiviteter hos oligopolet att göra.

Utredaren påstår också att förslaget kommer leda till lägre hyror på vissa platser. Jag blir gärna positivt överraskad, men tills jag ser att så skett betraktar jag det som önsketänk. Jag tror vi kommer se en prisstegringen mest i storstadsregioner, men jag tror inte priserna kommer falla någonstans. Vi har bostadsbrist och bostad är tillsammans med mat första prio för människor. 

Att idag införa marknadshyror är utan tvivel ett bra sätt att låta fastighetsägare profitera på den artificiellt skapade bristen på bostäder (genom diverse bestämmelser såsom PBL och gynnande av Oligopolet). När man tänker efter är det ett klassiskt grepp, privatisera vinster och socialisera förluster. Det kommer däremot inte att påverka bostadsbristen. Problemet är inte intresset för att bygga utan möjligheten. Lösningen på bostadsbristen ligger i att reformera byggreglerna och arbeta med att lösa de strukturella problemen inom byggbranschen samt att skapa sund konkurrens i  byggsektorn. Först därefter är det rimligt att införa marknadshyror. 

Aftonbladet, DN

Jag kommer ihåg när jag läste en bloggpost av Erik Sandblom för ett tag sedan. Den jämför på ett ganska lekfullt sätt barn och vuxna i trafiken med anledning av lite kul kommentarer från NTF. Kanske är det inte de vuxna bilisterna som mognat till det högsta stadiet av mental utveckling?

I alla fall jag har börjat undra nu på senaste tiden. Jag läser idag på GP en artikel som handlar om att trängselskatt-projektet ser det som nödvändigt att bevaka betalstationerna med väktare för att kunna säkra att systemet inte blir saboterat av medborgare som inte respekterar de beslut som tagits. När jag läser kommentarsfältet minskar inte min undran. De som kommenterar verkar över lag tycka att det är rätt att tillgripa vandalism, våld och skadegörelse när demokratiska beslut inte blev som man själv tycker. Och det är ju ingen hemlighet vilka som ogillar beslutet om trängselskatt, det är bilisterna.

Det tycks vara ett återkommande tema bilister kör med rent generellt. När det inte passar skiter man i det som är gemensamt överenskommet genom våra folkvalda. Passar inte hastigheterna körs det för fort tills gränserna höjs. Passar inte övergångsställen mejar man ner fotgängare tills de tas bort. Och passar inte trängselskatt så funderar man alltså på att tillgripa sabotage. Lite lätt anarkiskt kan jag känna. Vad det säger om vissa bilister lämnar jag upp till läsaren att fundera över.

Hur som helst är trängselskatt i Göteborg ett faktum som inte kommer hindras av löjliga och antidemokratiska sabotage och vandliseringsaktioner. Ju mindre skada som systemen drabbas av desto mindre kommer det att kosta och desto mer pengar kommer kunna användas till fler bra åtgärder som exempelvis får trängselproblemen under kontroll. Låt oss omfamna denna kloka förändring i Göteborg och glädjas åt de satsningar förändringen möjliggjort, samt klura på hur vår stad ska bli ännu mer attraktiv och trevlig att vara en del av.

Jag beslutade mig för att försöka titta lite på varför det bland bilister tycks vara ett så stort motstånd mot att skapa utrymme för lösningar som avlastar bilvägnätet och därmed skapa bättre framkomlighet för alla. Varför många bilister tycks hysa någon slags aversion mot särskilt cyklister trots att varje cyklist är en person som inte bidrar till de långa bilköerna. Och relaterat.

Det finns ingenting rationellt i att prioritera bilism i städer. Den stora mängd nya svårigheter och kostnader som bilen för med sig motiveras inte av vinsterna och fördelarna. Inte ens ur bilisters synvinkel är det rationellt att vika stora delar av den tillgängliga ytan till privatbilism. Att underlätta för bilism betyder nämligen att fler tar bilen, avstånden blir längre vilket tvingar in fler i bilberoende vilket i slutändan medför att trängseln på vägarna blir värre. Vilket gör att alla, särskilt bilisterna, får det sämre.

När man räknade på den berömda så kallade "förbifarten" så beräknades 3 alternativ. Det alternativ som enligt SIKA skulle medföra förbättrad framkomlighet för flest människor, bilister inkluderade, handlade om att bygga för kollektivtrafik och inte underlätta för biltrafik. Det alternativ man nu ska genomföra förväntas inte förbättra läget namnvärt. Beräkningarna visar på att framkomligheten på själva förbifarten möjligen är något bättre under den första tiden, men å andra sidan visar erfarenheter från ett liknande projekt, Essingeleden, att det sannolikt kommer bli igenkorkat på dagar eller veckor snarare än månader och år. Essingeleden skulle när den beräknades inte korka igen förän långt framåt i tiden. Det tog några veckor i verkligheten. Det är inte utan att man kan dra paralleller till "förbifarten". Det bör också nämnas att förbifarten inte beräknas ha någon som helst påverkan på trafiksituationen i Stockholm, den avlastar inte namnvärt utan kommer orsaka sin egen biltrafik genom bilberoende exploatering längs med förbifarten.

Hur som helst, det som verkligen ger framkomlighet är att i staden göra det attraktivt att välja yteffektiva transportslag. Den rationella bilisten borde välkomna nya bussfiler och cykelbanor, ja till och med omfamna trängselskatter och dyrare parkeringar. Vår rationella bilist inser nämligen att denne faktiskt tjänar på omfördelningen av yta eftersom möjlighet och incitament skapas för fler att välja transportslag som tar upp mindre plats. Då blir det mer plats över till vår rationella bilist att köra sin bil på. Det här hänger ihop med transportslagens yteffektivitet. En bil tar 15 gånger så mycket plats som en cyklist, 50 gånger så mycket plats som en kollektivtrafiksresenär och 100 gånger så mycket plats som någon som endast promenerar. Detta enligt Todd Litman, VD för Victoria Transport Policy Institute, som tar upp siffror på det på sin blogg.

Men även om man bortser från att yta är en högst begränsad resurs i städer så finns goda ekonomiska skäl till att det är helt irrationellt att prioritera bilism. Detta är något som jag berört då och då, men jag har varit tvungen att titta på detaljer. Litman går igenom en mer heltäckande bild. I USA visar det sig att för varje dollar en genomsnittlig bilist lägger på transport måste samhället lägga ungefär en dollar. Den som kör bil ofta blir alltså subventionerad till hälften utav de som kör bil sällan.

Innan någon förekommer mig så ska jag naturligtvis påpeka att man inte utan vidare kan överföra amerikanska resultat på Sverige. Här har vi valt att internalisera en större del av kostnaderna till bilisten. Det ger dock en fingervisning. Det kanske inte är rakt av en dollar per dollar i subvention. Det kanske är en femma per tia (dvs hälften av amerikanska subventioner). Men vi har till stor del liknande system, och vi har samma osunda bilberoende rent strukturellt. Bland subventionerande system bör nämnas parkeringsnormen och att en oproportionerligt stor del av kommunalskatten går till bilväg jämfört andra transportslag.

Men trots alla subventioner visar det sig att hushållen ändå inte riktigt har råd med bil. Oberoende inkomstgrupp visar det sig att amerikaner lägger ner en stor del av sin budget på transport. Från tidigt 1900-tal har andel av budget medelamerikanen lägger på transport ökat från några få procent till cirka en fjärdedel. Som jämförelse har boendekostnaden inte ökat mer än cirka 7 procent under ungefär ett sekel. Detta förklarar mycket av bilisters märkliga själviska irrationalitet. Bilisten tänker "jag spenderar redan lite mer än jag har råd med på den där förbaskade bilen, högre kostnader skulle göra riktigt ont". Därför kräver man hårdnackat att få behålla förmånerna, subventionerna.

I själva verket så är "affordable automobile dependency", dvs ett bilberoende människor har råd med, en självmotsägelse, i nivå med "äckligt gott". Det går att bygga för bilberoende eller att bygga för ett transportsystem som folk har råd med själva. Inte båda samtidigt.

Vi kommer också något intressant på spåren. Problemet är inte bara att individer gör irrationella val, utan det är strukturellt och hänger ihop med bilberoende. Att bygga för bil framtvingar ett bilbehov, det blir en återkoppling där fler bilister kräver mer utrymme vilket leder till mindre utrymme för andra samt utglesning och fler bilister som kräver mer utrymme. Tills vi står där vi är idag, med städer som mer liknar motorvägsmot. Och ändå kommer ingen fram. Och alla måste betala mer än vad de egentligen har råd med för transport. Många svenssons därute är fast i ett bilberoende som de egentligen inte har råd med eftersom samhället är byggt som det är. Bilberoende driver utglesning vilket driver bilberoende. 

Det är inte ekonomiskt att slösa resurser på att flytta runt på saker helt i onödan. Att lönearbetare varje morgon och kväll måste åka flera mil för att kunna arbeta är inte på något sätt ekonomiskt om man med ekonomi avser den reala ekonomin, dvs naturresurser. Att det kan vara förmånligt av andra skäl som härrör från snedvridningar i vårt marknadssystem är en helt annan sak som har lite med verklig ekonomi att göra. Dock tenderar de flesta att blanda ihop det som försigår på Wall Street och i The City med ekonomi bara för att de som jobbar där kallar sig "ekonomer". 

Man kommer alltid tillbaka till att en sund stad minimerar avstånden, och då behövs inte någon dyr bil. Det räcker med kollektivtrafik, cykel och apostlahästar till vardags. Vi får ett transportsystem som alla har råd med. Sen kan vi ha bilpooler, hyrbil, taxi och hemköring för resten. En bilpoolsbil ersätter cirka 15 privatbilar till exempel. Då räcker utrymmet till åt alla utan att riva staden i etapper för att bygga fler och bredare dyra motorleder. Och dessutom kommer alla fram fortare än om vi hade kört bil överallt eftersom framkomligheten är högre i och med att transportslagen som används mest är effektiva.

Som jag skrev nyligen är det ingen naturlag vilka fordon som kommer fram. Det handlar om prioriteringar och resurser. Saknas detta så kommer ingen fram, oavsett om man har två eller fyra hjul. Detta visar sig med all tydlighet i den här artikeln, där det framgår att bilister fått övernatta efter att ha kört fast i snön.

Även i städerna är det så kallat "kaos". Även för biltrafiken. I Göteborg så har det blivit trångt i vissa flaskhalsar, det ska tydligen ta över 30 minuter att komma igenom köerna vid stampbroarna. Det är en punkt med höga flöden av kollektivtrafik och alltså blir det lite mindre utrymme över till biltrafiken. Och eftersom varje bil tar enormt mycket plats i anspråk så blir det köer. När bilismen inte längre får fler körfält och hög prio så funkar bilism inte längre så bra. Nackdelarna framgår. Samma sträcka tar ungefär 5-10 minuter att cykla inklusive snön. Om alla som kör bil där hade cyklat hade dessutom alla fått plats.

Någonstans såg jag något tweet där en person undrade vad cyklister försöker bevisa, och ansåg att det var okej att ställa cykeln på vintern till förmån för bil eller kollektivtrafik. I detta läget börjar jag å min sida undra vad bilister försöker bevisa. Trots förutsättningarna så ska de ut och köra fast, köra av och krocka. Det är okej att ställa bilen när det är snökaos och cykla istället. Så slipper ni köra fast, stå i megaköer och krångla. Cykeln kan man enkelt med egna muskler ta loss om man kör fast. Man kan cykla förbi köer. Och så vidare. Cykeln är det rationella valet, även på vintern.

Att närma sig Sveriges polisorganisation är en hyfsat deprimerande uppgift att företa sig. Organisationen utgör ett skräckexempel på hur usel en organisation kan bli om den tillåts. Jag kan tänka mig att det är rätt många som undrar varför brott inte blir uppklarade, varför poliserna gömmer sig bakom skrivbord och aldrig kan uppvisa ett godtagbart resultat för sitt arbete. Jag gör det i alla fall.

Man börjar ju onekligen fundera på orsakerna. Är det enskilda usla poliser. är det felsatsningar eller vad handlar det om? Om det inte vore för en mans ihärdiga och envisa arbete hade vi kanske aldrig fått veta. Men till följd av heroiska insatser av Stefan Holgersson finns forskning på området. Men det har inte varit utan en kamp. Historien finns att läsa på DN.

Fram träder bilden av en organisation som stoppat huvudet i sanden komplett. Man vägrar ta till sig kritik, man vägrar förändring och ser det som sin livsuppgift att ockuppera sina poliser med nonsensarbete samt att generera fin statistik. Och fin statistik är inte antal lösta brott, utan antal anmälda. Alltså blir inga spindlar i näten föremål för operationer. Då skulle ju brottsligheten minska och därmed antal anmälda brott minska. 

Det finns massvis med rent bisarra exempel på hur sjuk organisationen är. Turerna runt Holgersson började med att Holgersson ville få ett bättre datorsystem för att kunna arbeta effektivare, och erbjöd sig att programmera det själv. Det blev tvärnit för att IT-avdelningen inte ville se ut som fårskallar. Alltså sitter poliserna än idag fast i system som kräver enorma mängder manuellt arbete som i princip går ut på att skriva samma rapport upp till 3 gånger.

Men sjukast är nog ändå hur Polisen hanterade att Stefan Holgersson valde att forska. När det framkom att Holgersson hade annat än lovpris och rosor i sin forskning så började man motarbeta honom kraftfullt. Så kraftfullt att man till slut stal Holgerssons polislegitimation. Innan dess försökte man hindra tryckning av hans resultat, få bort hans publikationer från kurslitteraturlistor och ställa honom inför ultimatumet "forskning eller polisuppdrag".

Det är i och för sig inte så konstigt, för Holgerssons forskning visar hur pinsamt ineffektiv polisen är idag. Han har konstaterat att hälften av alla ingripanden utförs av 5-20 procent av poliskåren samt att många polisers motivation och prestation avtar med åren.

Uppenbart verkar det som att organisationen har en hel del att göra upp med. Enklaste vägen som jag ser det är att göra sig av med dö-köttet. Det går helt enkelt inte inte att anslå x antal fler miljarder för att bekämpa brott, de kommer bara ätas upp av ett svart hål av ineffektivitet. Kulturen måste ändras, och de som står ivägen för det måste bort. Kanske är det bästa att helt enkelt riva organisationen och börja om på nytt. Visst, det skulle innebära en tid där polisen inte kan leverera 100. Men det ska nog mycket till för att det ska bli än värre än vad det är idag.

Västsvenska paketet ska enligt sitt eget reklammaterial vara en satsning för att omforma resandemönster i västsverige, mestadels i Göteborgsregionen. Stora och tunga poster är busskörfält, pendeltåg, västlänken, biltunnel och ersättning av en gammal bilbro med ny bilbro. Över lag är det bra och välbehövliga satsningar, exklusive extra biltunnel. Men något som också hänger med som ett slags grönt mantra är cykeln. Det står i det reklammaterial jag fått hemskickat att det ska satsas på cylister. Men det står liksom inte vad som ska göras. När det gäller kollektivtrafik och biltrafik så är saken klar. Det står tydligt vilken bro som ska bytas, vilka spår som ska dras, vilka tunnlar som ska grävas och vilka busskörfält och terminaler som ska byggas. Men cykeln då?

Sen har det krypt fram lite vad dessa satsningar på cyklister består i. I Göteborg handlar det mest om det lika berömda "Styr och ställ". Rack med lånecykelställ skjuter upp som svampar överallt i centrum, och det är ju positivt i någon mening, men jag förstår inte hur jag som cyklist i Göteborg gynnas av det. För oss som är cyklister betyder det att vanliga cykelparkeringar får stå tillbaka för "Styr och ställ" i attraktiva lägen. En massa parkeringar som bara de som kör "Styr och ställ" kan använda, inte vi som använder cykeln hela vägen från A till B. Det betyder också en ökning av ovana cyklister utan att infrastrukturen dimensioneras för att hantera ökad mängd cyklister med ökad spännvidd vad gäller förmåga och vana. Det blir alltså svårare att ta sig fram. 

Vilka är då "Styr och ställ" till för? Jo de är till för de som använder bil eller kollektivtrafik huvudsakligen men som vill kunna cykla sista hundra metrarna när det är okej väder. Det är alltså en satsning på motorburna resenärer. Igen ser man hur mycket varmluftslott detta med cykel är.

Vad är en satsning på cyklister då? Det är riktiga stöldsäkrade och väderskyddade parkeringar i attraktiva lägen som är öppna för alla, inte bara de som åker med en enda aktörs "låne"cyklar. Det är cykelvägar med jämn beläggning och gott underhåll året om. Det är att tilldela cykeln effektiva rutter och prioritering. Att ställa ut "Styr och ställ"-cyklar är en bra åtgärd för att öka servicen för motorburna trafikanter, men för cyklister innebär en ensidig satsning på lånecyklar en försämring. Jag är inte emot "Styr och ställ", jag är emot det ensidiga fokuset. "Styr och ställ" kan bli jättebra men inte ensamt. Det kan bara utgöra en mindre del av satsningarna om det ska bli bra. Det krävs ett helhetsgrepp. Annars blir det bara en rak och ren försämring för oss som cyklar.

Så här på vintern så kan man förundras över reportagen omkring snökaos och tåg som inte rullar. Jag kommer ihåg när jag för något år sedan såg på nyheterna. Ett klipp visade tusentals och åter tusentals som satt strandade på Stockholm C på grund av lite snö. Det kändes inte som den bild jag har av Sverige som ett modernt och välordnat land. Istället kändes det närmast som att titta på reportage från öststater. Jag fick ständigt påminna mig själv om att det inte var bilder från länder som befinner sig i sviterna efter Sovjets fall. Det var Sverige. Moderna, välfungerande och rika Sverige.

Sedan har jag fått lära om en hel del jag trodde jag visste. Sverige är inte bäst på allt. Vi är riktigt usla på en hel del. Exempelvis på tågtrafik. Även på sommaren rullar till och med de "finaste" expresstågen med samma fel vecka efter vecka. Finns ingen tid att laga. Tågsätten slits ner allt mer men måste fortsätta rulla för att det inte finns något annat att sätta in. Och så kommer det magiska vita som ingen inom infrastrukturunderhåll tycks veta vad det är, ni vet snö. Och då finns inga marginaler alls. Skiter sig en växel så kan hela Sveriges tågtrafik stå still i timmar. De trasiga tågen som nätt och jämt rullar på sommaren fryser fast. Och så vidare. Vi har alla hört historierna, ursäkterna, så många gånger nu, och nypt oss i armen, hoppats att mardrömmen som hämtad från Sovjet ska upphöra.

Man skyller gärna på det där magiska vita som oväntat dimper ner från himlen varje år. Men det handlar inte om det. Detta visar sig när man jämför med andra länder som också har utmaningar med snö. Exempelvis Schweiz. Där är punktligheten mycket stor. Det uttrycks lite elakt av någon bloggare som att "minutangivelserna i tidtabellen är meningsfulla" på ett ungefär. 

Varför lyckas Schweiz men inte Sverige? Svaret är enkelt. Schweiz prioriterar sin tågtrafik. De har byggt ett system som faktiskt klarar av snö och annat trassel. Deras infrastruktur är redundant, det betyder att om en länk inte funkar finns en annan länk som man kan använda istället. Tågtrafiken blir inte stillastående även om någon växel fryser fast eller en viss sträckning temporärt blir ofarbar. De har också en redundant vagnpark. De har utrymme att köra extratåg när man vet att det blir resandepeakar. Är det pudersnö i backarna, eller stora events på gång så har man resurserna att sätta in tillräckligt med extra kapacitet. Och går tåg sönder så finns det fungerande att byta till. 

Det är egentligen inte svårare att bygga ett tågsystem som fungerar än att bygga andra typer av kritiska system. Principerna är enkla. Se till att det alltid finns alternativ. Skiten får inte haverera för små störningar som gör enskilda länkar temporärt ofarbara. Det får inte finnas kritiska punkter där varje liten störning innebär att hela landets tågtrafik står stilla. Redundans samt lite överkapacitet så att man klarar peakar och kan göra underhåll på ett sunt sätt. Svårare än så är det inte. Sverige: Copy/Paste. Done.

Uppdatering
Ännu mer skriverier om tågkaoset: Inställda tåg en vecka framöver. Handlar om 180 avgångar, eller som Jens Wigren väljer att uttrycka det: ""Istället får vi vid ett fåtal tillfällen räkna med att det kan bli enstaka inställningar". "Enstaka" var ordet.

Tidningen DN kan rapportera att fler unga män än kvinnor är intresserade av ett chefs-jobb. Ungefär hälften av alla unga kvinnor nobbar chefsjobbet medan hela 70 procent av alla män i samma ålder gärna tar möjligheten. Kan detta möjligen delvis förklara att det finns fler män än kvinnor på framskjutna positioner i företag? Att män helt enkelt oftare själva vill. 

I artikeln finns också en väldig massa spekulationer. Exempelvis att det finns för få kvinnliga förebilder (vilket är rent nonsens), att kvinnor tar (underförstått tvingas ta) mest ansvar för hem och barn och därför inte får tid över. Att chefsjobbet kräver för mycket helt enkelt. Men om bara extra hemhjälp ingick i tjänsten och man fick vara ledig lite nu och då och slipper jobba långa dagar så blir det attraktivt. Vad är kvar av tjänsten då? Lönen? Man kan inte både vara ledig och bli framgångsrik i näringslivet...

Tittar man på en faktor till som avgör sammansättningen i näringslivstoppen, nämligen de som startar företag, så är en överväldigande majoritet entreprenörer män. Startar man och bygger ett företag så blir man ju automatisk hög chef. Om det är fler män som tar den risken blir det automatiskt fler män i toppen som arbetat sig dit helt för egen maskin. 

Det finns helt enkelt intressanta faktorer som pekar på att feministerna har fel. Sammansättningen i näringslivstoppen verkar bero en hel del på vad män och kvinnor i allmänhet själva väljer att prioritera. Och då kan man fundera på det här med kvotering. Hur skevt blir inte det? I praktiken handlar det om att kasta större delen av alla CVn i papperskorgen baserat på kriteriet att sökande utrustats med fel könsorgan. "Jämställt" och fint i feminismens Saudiarabien att diskriminera personer som fått missbildningen penis på sin kropp. (OBS Ironi!).

Snälla styrande politiker, skippa kvoteringsivern, skippa att lyssna alls på ideologiskt förblindade mytomaner också kallade "feminister" eller feministiska "forskare", "genusvetare". Skrapar man det minsta på ytan faller korthusen och man ser vilket verklighetsfrånvänt dravel det är. Som här. Man har helt lyckats vända till vad som orsakar vad. Och det är bara ett exempel i mängden.

Jämställdhet kan bara byggas på sanning, fakta och öppen diskussion där både kvinnofrågor och mansfrågor får plats. Inte på en massa nonsens om "finns inte tillräckligt många förebilder med snippa". Eller kollar kvinnor under varandras kjolar, eller jag förstår inte? Det går väl att ha förebilder som har ett annat kön om det skulle saknas ur det egna. Det är väl inte könsorganet som avgör?

Nej. Skippa bortförklaringarna och säg som det är. Kvinnor prioriterar generellt sett upp familjen medan män generellt sett prioriterar upp karriären. Det medför att män kommer längre i just karriären. Svårare än så är det inte.

Det finns få debatter som präglas av sådan okunskap och avsaknad av faktabaserad argumentation som frågan om upphovsrätt. Nu senast skriver 7 kulturarbetare ett inlägg som verkar gå ut på att de förlorar pengar på fildelning. Därför skall stora ingrepp i demokratiska grundvärden såsom yttrandefrihet och personlig integritet göras. De har en märklig slutkläm. De vill jobba med juridik och inte film, säger de. Jo, tjena...

Låt mig börja med att fastslå en viktig grundbult som aldrig slås fast i den offentliga debatten, men som krävs för att man ska kunna föra någon form av meningsfull debatt. Det finns TVÅ separata diskussioner. Dels en moralisk diskussion, ifall det är rätt eller fel att ta del av, konsumera och redistribuera utan att betala. Och dels en diskussion omkring huruvida kulturbranschen och enskilda kulturarbetare tar skada av "piratkopieringen". Anledningen till att jag vill inleda med att fastslå detta är för att sammanblandningen av diskussionerna är utbredd och förstör all möjlighet att komma med några som helst rationella och logiska inlägg. Branschen själv klarar inte av distninktionen och det gör deras inlägg mycket märkliga. 

Låt oss börja med den ekonomiska skadan. Kulturbranschen är av åsikten att varje nedladdad låt, film eller vad det nu är, "kulturprodukt", är samma sak som en köpt. Varje nedladdning är alltså ekvivalent med förlorad intäkt. Räknar man på det sättet överstiger den ekonomiska skadan kulturbranschen lider värdet av världsekonomin. Det är ett annat sätt att säga att kulturbranschen förlorar mer pengar än vad som finns. Eller för att använda deras retorik: de blir bestulna på ett större värde än den totala världsekonomin. Det är helt omöjligt.

Detta högst intressanta och uppseendeväckande resultat beror naturligtvis på en premiss som är rakt uppåt väggarna. Att varje nedladdning skulle motsvara en förlorad intäkt, att varje kulturprodukt hade köpts om den inte laddats ner. Det inses lätt att så inte är fallet. Om det inte gick att få tag på kultur tillräckligt billigt skulle människor köpa färre kulturprodukter. Man rättar munnen efter matsäcken, svårare än så är det inte. Hur gärna människor än vill så är det omöjligt att köpa kultur för mer än världens samlade ekonomiska värde. Det finns inte så mycket pengar. Den verkliga frågan när man pratar ekonomisk skada är ifall människor skulle spendera mer, mindre eller exakt lika mycket pengar om inte nedladdning förekom. 

Alla siffror visar på att människor konsumerar mer kultur i och med nedladdning, mindre utan. Som intressant exempel kan nämnas att biografintäkterna föll kraftigt i samband med och till följd av att nedladdningstjänsten "Mega Upload" togs ner. Branschen lider alltså inte någon ekonomisk skada av nedladdning, utan snarare av frånvaron av nedladdning. Med tillgång på billig/gratis kultur verkar branschen gå riktigt bra. Siffrorna är växande. Kulturbranschen har aldrig varit så stor och omsatt så mycket pengar som just i år. 

Ett annat intressant resultat är att det verkar vara så att individer som konsumerar mycket gratis/billig kultur själva också köper mer "dyra" kulturprodukter. De som inte konsumerar gratis/billig kultur köper inte alls lika mycket CD-skivor och liknande "dyra" kulturprodukter. Exponeringen för kultur verkar vara avgörande för hur mycket man köper. Detta förklarar varför branschen gynnas av nedladdning. Exponeringen är inget annat än marknadsföring, gratis sådan.

Det finns alltså gott om empiri som visar på att det inte finns någon ekonomisk skada för branschen i stort. Koncept såsom Spotify visar vägen för hur man kan utvecka affärsmodeller som passar in i verkligheten och också tjäna pengar på den stora volymen exponering. Helt enkelt genom att erbjuda volymlicens. Lyssnarna är sedan beredda att stödja det de gillar. Det kan handla om att köpa den riktiga CDn, det kan handla om att köpa t-shirts, konsertbiljetter, eller något annat. Visst kan man gå baklänges och låsa in kulturen, men att tro att det genererar mer omsättning i branschen är naivt och stämmer inte med empiri. Lättillgänglig och billig kultur gör att människor spenderar mer pengar på kultur.

Sen har vi en mer komplicerade frågan om moral. Det går inte riktigt att dra fram siffror och beräkna. Är det rätt att kopiera, konsumera, redistribuera? Jag kan dock tycka att frågan blir verkligt enkel när man börjar titta på vad kulturskaparna själva gör. Alla filmer följer, för att ta ett eneklt exempel, stenhårt dramaturgiska mönster som är kopierade. Alla skapelser som går att se är artister som tagit influenser från världen runtomkring, kopierat och lagt till sin egen touch för att sedan redistribuera. Det går att fastställa exakt vilka föregångare som nuvarande artister bygger på, exakt vem som kopieras utan att få betalt för det. Sen kommer dessa piratkopierare som små odrägliga rackarungar och gråter för att någon annan kopierar dem. Dubbelmoral? Kopimismen fångar det hela rätt väl. Kopiering är den grundläggande och naturliga processen för oss människor och all utveckling sker genom den. Således är det moraliskt rätt att kopiera oavsett i vilket led man står i.

I Sverige finns dessutom en ytterligare diskussion, nämligen att vi redan via skatten betalar för mycket kultur. Kulturarbetare får bidrag från staten, har en organisation Copyswede med rätt att ta ut punktskatt för att kompensera för privatkopiering mm. Skattebetalarna betalar alltså redan för produktionen av mycket kultur. Varför ska skattebetalarna också sedan betala en gång till för något de redan betalat för? Det är helt absurt! Om kulturbranschen ska bli det minsta trovärdig får man ge upp kulturstöd och Copyswede. Annars betalar ju vi skattebetalare redan för piratkopieringen.

Hur bör vi då göra? Jag anser att Piratpartiet har ett rimligt svar på den frågan. Modernisera, inte ta bort, upphovsrätten. Medge en ekonomisk upphovsrätt som varar tillräckligt länge för att upphovsrättsinnehavaren ska kunna tjäna pengar på sitt skapande. De stora pengarna på kulturproduktion görs de första åren verket finns. Medge förlängning vid ansökan. Släpp sedan verket i det offentliga rummet. Och sluta lägg alla tillgängliga medel på att kriminalisera jaga en hel ungdomsgeneration och stora delar av resten av befolkningen. Satsa istället på att lösa riktiga brott där människor förlorar riktiga värden såsom liv, hälsa och riktiga pengar. Ni vet, misshandel, våldtäkt, bedrägerier och liknande.

Vid sidan om detta vill jag också införa begreppet "public domain", "offentliga rummet", i lagstiftningen på ett smidigt sätt. Ett alternativ ska för upphovsman vara att avsäga sig sina ekonomiska rättigheter genom att på ett enkelt sätt märka verket med "egendom av offentliga rummet" elller liknande enkel formulering. Man ska inte behöva märka upp varenda grej man skriver med en komplicerad licens av typ Apache, GPL eller dylikt. Det ska räcka att säga "public domain". En intressant twist kan vara att offentliggjort material utan explicit licens automatiskt tolkas som del av offentliga rummet. Det ska vara lätt att ge till offentliga rummet. Lite jobbigare att skydda sina verk ekonomiskt. Detta säkerställer att enbart de verk med ekonomiska värden skyddas. Resten kan användas i den naturliga evolutionen av kultur.

Självklart ska också alla löjliga brandskatter AVSKAFFAS. Copyswede ska fråntas möjligheterna att agera skattmas, och allt sådant agerande ska fördömas. Mina semesterbilder, ärligt förvärvade programvaror och egna kreationer har absolut ingenting med exempelvis Per Gessles musik att göra, och att han tjänar pengar på detta är så absurt att det saknas motstycke. Varför ska min lagringsmedia som jag använder att lagra mina egna alaster på samt ärligt förvärvade program på beskattas extra för att ge mer pengar till en klick ur kultureliten? Det är helt uppåt väggarna!

Jag vill slutligen snabbt återkoppla till slutklämmen. Det där med juridik. 1900-talets kultur, filmskapande specifikt, är en företeelse som alltid har varit överhopad med juridiska processer. Filmskaparna själva har valt den vägen. Hollywood var en gång platsen för ett gäng utbrytare från en osund monopolism inom filmindustrin som fanns i New York. En rebellrörelse som kämpade för rätten att göra film under sunda marknadsvillkor. Sen blev man själv etablisemang och började med samma monpolfasoner man var en reaktion på. Det har alltid handlat om juridiska tvister som alltid har haft girigheten som drivkraft, vilket man finner om man studerar dess historia. Om våra kära svenska filmskapare ville göra film så skulle de sysslat med det istället för att stämma skiten ur sina kunder, och istället hittat på andra sätt att tjäna pengra på vad de producerar. Men filmindustrin har aldrig handlat om att göra film. Det har alltid varit en skådeplats för gränslös girighet och småaktighet med juridiska krig som följd. Och tja... Man får ju onekligen sova som man bäddar.

En stor snackis just nu verkar vara nyårslöften. Alla de vanliga nyårslöftena ska ju alltid upp och diskuteras. Man ska bli mer aktiv, nyttigare, gå ner i vikt, få mer tid över... Jag läser att en kvinna som heter Sofie Strandberg föreslår något annorlunda, att göra livet lite sexigare. Eller annorlunda uttrykt, ha mer sex. Hon fortsätter sedan att argumentera för alla fördelar och ger sedan också tips till singlar: skaffa "träningspartner" på jobbet. Jag vet inte om det är ett tidens tecken att dekadensens generationer är här, eller inte. Jag tänker inte fördjupa mig i det.

Ett annat förslag till nyårslöfte som är värt att fundera på är ju att börja cykla till jobbet oftare. Om alla lovade sig själva att ta cykeln en gång i veckan skulle biltrafiken minska med 20 procent. Det ligger ingen svår matematik bakom detta. Arbetsveckan har 5 dagar och 1/5 = 0.2 = 20 procent. Som jämförelse kan nämnas att västsvenska paketet ofattar cirka 30 miljarder kronor och byggs för att bilandelen ska hållas konstant i Göteborgsområdet och alltså inte öka. Att alla lovade att ta cykeln minst en gång i veckan betyder en långt kraftigare förbättring av läget än vad 30 miljarder i omfattande ombyggnationer kan åstadkomma. 

När man pratar om hållbarhet kommer ofta det upp som ett faktum, att man måste jobba med mer än tekniken för att klara av förändringarna. Genom den moderna teknikutvecklingen har vi genomfört enorma effektiviseringar. Ändå har den totala energianvändningen hela tiden ökat. Detta faktum visar att det räcker inte att komma på bättre teknik. Om en lampa blir energisnålare så kommer människor på den briljanta idén att ha två lampor istället för en. Om en motor blir bättre stoppar man in fler hästkrafter istället för att göra den mera energieffektiv. Och så vidare.

En vanlig bild som då presenteras handlar om en roddbåt. I den finns två åror: teknikåran och beteendeåran. För att komma framåt måste vi ro med båda årorna. Och det är ett gott skäl till att många tekniska satsningar tyvärr faller alltför platt. Och då är vi tillbaka vid nyårslöftet. Att cykla innebär att vara del av en förändring som är värd i storleksordningen 100 miljarder kronor minst. Kom ihåg att 30 miljarder var att eliminera en andelsökning i biltrafiken. Att faktiskt minska den, vad hade det kostat om man bara ror med teknikåran?

Men att cykla har också personliga vinster. Cyklister mår generellt sett bättre, är mindre sjuka, motverkar aktivt många välfärdssjukdomar, reser oerhört billigt och lever längre. Vill du dö för tidigt, oftare drabbas av sjukdom och dessutom betala stora summor för att göra det så är nog bil din grej. Vi andra som vill ha ett långt, lyckligt och ekonomiskt liv har allt att vinna på att bestämma oss för att cykla oftare till jobbet nästa år. 

Jag har kommit förbi punkten att jag måste göra nyårslöften av det för att komma igång. Jag gör det redan. Jag kommer inte lova att cykla i nyår helt enkelt eftersom det inte behövs. Så vad ska jag lova för något i nyår? Jag vet inte. Jag är dålig på att få tiden att gå till det som ska göras och att hålla mig i fas. Kanske något åt det hållet för min del? Annars lät ju Sofie Strandbergs förslag inte så dumt. 

Om man räknar bort kategorin rena vinterfordon, specialanpassade saker med breda larvband, så är inga fordon särskilt bra på att ta sig fram under vinterförhållanden. Man skulle kunna hävda att militär-anpassade jeepar möjligen också kan ta sig fram relativt obehindrat. Men mänden sådana fordon i vardagsbruk är nära noll. Varken SUV eller sportbil tar sig per automatik fram i vintern av sig självt. Inte heller cyklar gör det. För att trafiken ska kunna flyta krävs snöröjning. Och vilken trafik som flyter bäst är rakt av en fråga om prioritering. 

Därför är det lite märkligt när bilkramare kör argumentet "men i Sverige har vi något som heter vinter, då går det inte att cykla". Det är ett väldigt märkligt argument, för biltrafiken drabbas av exakt samma problem som cykeltrafiken, nämligen att det blir snöigt, moddigt och halt. Det enda skälet till att biltrafiken i allmänhet flyter bättre är politik. Det finns ingen naturlag som säger vilka vanliga transportmedel som funkar på vintern. Alla är ungefär lika usla på att hantera vinterförhållanden. Det är politiska prioriteringar.

Gör tankeexperimentet att man plogade cykelbanorna lika bra som man idag plogar europavägarna, och plogar bilvägarna lika uselt som man idag plogar cykelbanorna. Skulle det då gå att ta bilen någonstans. Nej, det inses lätt att det inte skulle gå vidare värst bra. Bilarna skulle stå still och slira i modden. Cyklister skulle cykla minst lika fort som om det var sommar och hålla sig varma och goa av rörelsen. Att cykeln skulle vara särskilt utsatt jämfört med bilen för de extra svårigheter i form av snö, modd och halka som uppkommer är nonsens. Det går alldeles utmärkt att cykla på vintern, om infrastrukturen sköts. Faktum är att cykeln faktiskt kan rulla på samma däck året om problemfritt. Det är först om infrastrukturen inte sköts som problem uppstår, och det gäller bil likväl som cykel.

Vad som fungerar beror på vad man bestämmer sig för ska fungera. Cykeln är ett utmärkt och väl fungerande transportmedel även på vintern, helt klart i klass med eller bättre än bil på kortare distanser. Attraktivt även på långa distanser, upp till någon mil. Bilkramarnas tjafs om att cykling inte skulle fungera är nonsens och visar bara på okunskap. 

Det är positivt för samhället om ytsnåla transportslag kan komma fram effektivt. Då blir det attraktivt att välja det ytsnåla. Det betyder mindre trängsel och effektivare användning av de knappa röjningsresurserna. Framkomligheten som skapas räcker ju till fler! Att prioritera cykelbanor är alltså ett effektivt sätt att säkerställa att så många som möjligt kommer fram. Röjer man enbart för bilar så kommer ju alla sätta sig i sina bilar, och vips så måste vi röja minst 10 gånger mer yta per person. 

Hittade en två år gammal artikel om externhandelns konsekvenser på Newsmill. Man får ju inte kommentera på Newsmill längre (så klicka för absolut inte in på Newsmill, deras besöksstatistik ska DALA, undvik stället och låt dem betala för sina misstag). Jag har berört saken lite grann då och då i inlägg. Jag tog exempelvis upp Sydsvenskans cykelbloggares upplevelse av att cykla och handla, och snuddar vid det i min numera hyfsat uppmärksammade krönika om Stadens Ekonomi. För att nämna några av mina försök att närma mig ämnet.

Så vad finns mer att säga som inte är sagt? Jag tror det finns en sak till att säga, en aspekt kvar att beröra. Och det är att diskutera framtiden. Det finns några saker som är väldigt bergsäkra, nämligen att alltifrån stål till olja är ändliga resurser som är på upphällningen. Det kanske inte ligger 5 år bort, kanske inte ens 50, men alla som begriper lite matematik inser att en exponentiellt ökande utvinning av en ändlig resurs är omöjlig i oändlighet. Sannolikt kommer det finnas metaller och olja kvar i jorden som helt enkelt inte är kommersiellt gångbar att utvinna. Det blir exempelvis lite märkligt om man bränner mer olja i processen än den olja man utvinner. Så ingen seriös forskare hävdar att saker fysiskt kommer ta slut. Det kommer bara inte vara lönsamt eller ekonomiskt försvarbart att framställa det längre.

Det som ofta populärt används för att beskriva saken är uttrycket "peak". Framför allt används det om olja. "Peak-oil". Det innebär punkten då flest liter olja produceras per tidsenhet, och med stor sannolikhet är den punkten passerad. Säker kan man dock aldrig vara. Det finns optimister och pessimister. Att passera en "peak" innebär att resursen kommer att bli successivt svårare att få tag på. Samtidigt förväntas efterfrågan öka fortsatt exponentiellt. Alla som kan elementär marknadsteori vet att tillgång och efterfrågan dikterar pris. En ökad efterfrågan och en minskad tillgång medför ökade priser.

Men "peak" gäller inte bara olja. Det gäller också exempelvis metaller, och världens alla begränsade naturresurser. Vi har inte mer än en fix mängd och förr eller senare tar de slut eller ekonomiskt oförsvarbara att utvinna. 

Vad detta betyder i praktiken är att det inom en hyfsat snar framtid, säg en eller två generaitoner, kommer att inträffa ett läge då resurserna blir mycket knappa och man måste utnyttja varje resurs till något verkligt värdeskapande. Man kommer inte ha råd rent fysiskt med tramsiga extrakostnader exempelvis bilberoende. Det kommer antagligen att bli ekonomiskt omöjligt. Helt enkelt därför att de resurser som krävs töms allt snabbare av dagens kraftigt växande efterfrågan.

Och då infinner sig frågan om vilket samhälle vi vill lämna till våra barn och barnbarn. Vill vi lämna ett samhälle som fungerar utan massbilism eller vill vi lämna ett samhälle som den dagen bilismen inte längre fungerar kollapsar?

Externhandel, köpcentrum, tror inte jag är framtiden. På grund av ovan nämnda faktorer kommer handeln att flytta tillbaka till människorna. Förr eller senare beroende på hur framsynt politik vi för. Mer eller mindre dramatiskt beroende på hur stor samhällskollaps som krävs för att initiera processen mot ett hållbart samhälle, mot hållbara städer som på allvar minimerar transportkostnader.

Jag tror att jag kommer vilja kunna se mina framtida barnbarn i ögonen och säga att jag såg, jag förstod och jag agerade. Jag vill kunna lämna över en värld som är bättre än den jag föddes in i, jag vill skapa samhällen som är robusta nog att stå emot energikriser och materialkriser men som ändå medger bättre levnadsstandard än vad vi har idag. Externa köpcentra har ingen plats i ett sådant samhälle, helt enkelt därför att konceptet är uselt när det gäller att skapa högeffektiva och täta städer fritt från bilberoende. De skapar långt fler problem än de löser. Det är bättre att använda resurserna till att bygga något mer långsiktigt hållbart som kommer vara gångbara idag, men främst imorgon. Det är nämligen framtidens utmaning, att skapa det som är gångbart inte bara idag, utan också imorgon.

Jag är med i en grupp på facebook som heter "Debattforum Kinda". Kinda är en kommun i Östergötland belägen söder om staden Linköping (ni vet, den staden Lars Winnerbäck kommer från). Jag är uppväxt i Kinda, i ett samhälle som heter Rimforsa. Därför är jag med och håller ett öga på den politiska scenen. Vad som händer.

Nu senast dök det upp en orolig medborgare som ville försöka komma till rätta med den osäkra trafikmiljön utanför skolor. Det är faktiskt tyvärr ett stort problem som när man dyker djupare ner visar sig vara mångfacetterat. Erik Sandblom berör saken i en (som alltid läsvärd) krönika. I alla fall tyckte den här medborgaren att man kunde utbilda sjätteklassare (barn som är 11 till 12 år unga) till "trafikpoliser" som då alltså skulle få till uppgift att hjälpa sina skolkamrater över de farliga bilvägarna utanför skolan på ett säkert sätt. Vilket väl kan låta som ett enkelt och smidigt förslag till en lösning. Men skenet bedrar.

Det mest uppenbara problemet visar sig om något faktiskt inträffar. Säg att en elev blir påkörd under en sjätteklassares ansvar. Vad kommer följa det barnet genom livet? Vetskapen om att man genom sitt handlande orsakat en kamrats död eller i bästa fall skador, kanske invaliditet, är en tung börda att bära för vuxna. Även om det aldrig någonsin kommer att vara sjätteklassarens fel så kommer skulden och skammen att följa med genom livet. Skulden som infinner sig av att döda ett barn. Det är ett helt orimligt ansvar att lägga på ett barns axlar.

Dessutom får man inte glömma att förslaget i praktiken innebär att sjätteklassare ska ställa sig ute i en ogästvänlig, bullrig och osäker miljö. Personen ska under en längre tidsperiod exponeras för riskerna det innebär att befinna sig mitt i den största säkerhetsrisken som skolelever utsätts för under dagen, dvs trötta och stressade föräldrar i livsfarliga stålprojektiler. Är det rätt mot sjätteklassare?

Men det finns även en principiell diskussion att ta. Problemet är här skapat av trötta, stressade och ouppmärksamma bilister, vuxna föräldrar. Det rimliga vore att lösningen är att de trötta, stressade och ouppmärsamma bilisterna tvingas ta ansvaret för att framföra det mordvapen en bil är. Istället handlar förslaget om att barnen ska ges ansvaret att hantera säkerhetsproblemet alla bilberoende föräldrar skapar genom att mer eller mindre hoppa undan från bilarna.

Det är samma tankevurpa som med övergångsställen. Bilister respekterar inte övergångsställen, kör för fort och dödar fotgängare. Alltså ska övergångsställena bort. Varför är det aldrig bilvägen som tas bort istället? Det hade ju varit en intressant twist. Men det har ännu inte hänt.

Det handlar om att skuldbelägga offren. Att bilister dödar beror enligt det här märkliga sättet att se det på inte på att föraren kör vårdslöst. Nej, det var ju omgivningen som inte kastade sig åt sidan som gjorde fel. Att föraren kom farandes en bit över hastighetsbegränsningen och tryckte till lite extra på gasen inför övergångsstället är ju helt naturligt och laglydigt. Lite samma idé som att det är våldtagnas fel att de blev våldtagna. Det var ju inte förövaren som gjorde något fel, det var ju offret som hade på sig inbjudande kläder och inte sprang tillräckligt fort. Då måste ju offret ha "velat", egentligen.

Jag tror de flesta efter en stunds eftertanke förstår det orimliga i att barn ska ta ansvar för sina föräldrars bilkörande. Det är liksom extremt bakvänt. Så hur kan man lösa situationen långsiktigt?

Det grundläggande problemet är att vi befinner oss i en negativ spiral. Osäkerheten ökar, vilket medför att fler föräldrar skjutsar sina barn vilket ökar osäkerheten. Vilken förälder ska förväntas vara först med att utsätta sin knodd för den extremt osäkra trafikmiljön? Nej, det krävs åtgärder för att bryta trenden.

Grundproblemet är att det är för många som skjutsar sina barn till skolan. Om de som bor nära exempelvis kunde cykla med sina barn, alternativt låta knoddarna cykla själva (beroende på ålder) skulle många onödiga bilar försvinna. De som har långt till skolan kan få skolskjuts av professionella förare med särskild utbildning för att hantera den svåra miljön utanför skolan på ett säkert sätt. Skolans parkering kan också planeras så att bilarna hamnar bortom barnens skolväg, det räcker med att tänka till lite och inte lägga den precis upptryckt mot fasaderna utan kanske 50 meter bort.

För att få igång utvecklingen måste dock något göras för att förbättra trafikmiljön så att en positiv förbättrande spiral kan sparka igång. Här tror jag på att arbeta på flera fronter. Vuxennärvaro ute i trafiken, varför inte promenerande "skolbuss"? Bemanning av utsatta punkter särskilt på morgonen. Slumpmässiga besök av polis ungefär varannan månad för att arbeta med att säkerställa att föräldrarna kör på ett trafiksäkert sätt. Informationskampanjer till föräldrar och anställda. Föräldrar kan kanske till en början förmås att ställa bilen ett kvarter bort och ta en liten promenad med sin knodd. Med anställda kan det handla om att kanske välja ankomstiden så att man inte i onödan hamnar mitt i rushen av barn, eller att välja cykeln istället. I värsta fall också hastighetssäkring (dvs farthinder) av strategiska vägar. Och så kan man successivt motarbeta trenden. Tills den positiva trenden man vill skapa istället tar fart.

Som alltid när det drar ihop sig mot jul så ska julfirandet i skolan överpolitiseras. Nu har skolverket tydligen gaskat upp sig och börjar prata om att präster som öppnar munnen i sin egen kyrka ägnar sig åt "olaglig påverkan". Det är däremot helt lugnt att barnen sitter och ritar Coca cola-reklam (jultomten) på skoltid. Det är också okej att olika intresseorganisationer skänker skolmateriel proppade med olika subjektiva åsikter som passar in i en vissa agenda. Det är "laglig påverkan". 

Jag vet inte vad kritikerna har emot svensk kultur, men det är helt uppenbart denna som är under attack. Och det är genom skolan som man ska sudda ut alla spår av svensk kultur ur folkets värld. Så att ingen ska tvingas bli "utsatt". Så att ingen blir "kränkt". Demonteringen av vår kultur har pågått länge nog medan man daltat med andra kulturer med medeltida och antidemokratiska värderingar. Mångkultur är bra, alla kulturer har samma värde. Förutom den svenska. Den ska vi göra oss av med. Där finns ju farliga idéer om demokrati, rättvisa, jämställdhet och annat tjafs.

Kyrkan är en del av vårt kulturarv. Att fira högttider där är en del av vårt kulturarv. Det är något som funnits i vår kultur i ungefär tusen år. Vi kan inte komma ifrån detta, hur gärna vissa än vill revidera hela historieskrivningen. Att sudda ut detta vill jag mena på är ett stort övergrepp på alla svenska barns rätt till sin kultur och sin historia. Jag tycker det är tragiskt att man ska behöva gå i bräschen för att försvara det självklara i att bevara vår kultur, det som format den svenska identiteten.

Det är rent nonsens att det skulle vara skadligt för barnen att vistas i kyrkan och få sig lite svensk kultur till livs. Däremot kan man fundera på hur nyttigt det är för barnen att exempelvis exponeras för läroböcker som i stort sett helt förtiger kommunismens folkmord, dvs förskönande vänsterpropaganda. Hur ofta pratar vi om Maos Kina och "Det stora språnget"? När jag gick i skolan var det massa Hitler och judar, ENBART. Inte ett ord om de hundra miljoner Kineser som dödades. Inte ett ord om alla tiotals eller hundratals miljoner Sovjet systematiskt dödade. Bara högerextremismens följder. Inte ett ord om vad vänsterextremism leder till. Hur ofta pratar man om att de flesta terrordåden begås av vänsterextrema? Aldrig, inte i den blodröda svenska skolan. Det är inte mer än typ 5 år sedan jag lämnade högstadiet. Jag kan förståss inte svära på att det fortfarande är lika tragiskt, men den organisationen jag lämnade var inte den mest förändringsbenägna av organisationer.

Debatten visar ju också att skolan gjort ett bra jobb. Folk tror att det är religionen som är en samhällsfara, särskilt kristen religion. Det finns en rädsla för den. Men i själva verket är krig och dödande inte en religiös fråga utan handlar om politik, makt och ekonomi. Men så långt klarar många inte av att tänka. Religionen har använts som slagträ och som maktmedel, det är sant. Men att den i sig självt skulle vara någon fara är nonsens. Nej...

Låt barnen få del av sin kultur. Det är lärorikt, skapar god förståelse för vår historia och utveckling, god förståelse för varandra och en gemensam referensram. Det ger nya svenskar en utmärkt chans att komma in i vår kultur också. Det är en unik chans att skapa verklig integration istället för de parallella samhällen vi fått idag som till och med har alternativa rättssystem i de mest extrema fallen. Vi behöver värna vår svenska kultur och ta vara på de fragment som finns kvar. För att skapa samhörighet och respekt, och förstålse för vår nutid och historia.