Min Vision

Gustav Fridolin, Svensk politiks egen oneliner-fabrik, har tillsammans med två andra ledande miljöpartister jag inte kan namnet på författat en lång debattartikel. Den är egentligen typisk för miljöpartiet. Inte på det sättet att den handlar om miljön, utan att den handlar om gräsrötter och vikten av att inte toppstyra. Det är en samhällsanalys som är lika svidande som självklar. Miljöpartiet sätter ord på det jag länge burit inom mig, de sätter ord på varför jag bloggar politiskt men inte är med i ett politiskt parti. Partipolitiken har misslyckats. Partierna har misslyckats. Aldrig någonsin har intresset för politiska frågor varit så stort. Trots detta dalar partiernas medlemsantal. Det är detta som genom en lång text byggd av oneliners i sann Fridoliniansk stil sätter finget på.

Jag är en av alla dem som är politiskt intresserade men som ändå vägrar vara med i något parti. Jag föredrar att helst slippa rösta på dem. Just nu finns inget parti som värderar mig och min åsikt. För alla stora partier är jag en "väljare" som ska lockas att rösta på dem med snabba slogans på valaffischer vart fjärde år. Valet handlar om vem som ska administrera bygget nästa mandatperiod. 90% av politiken förblir samma. För där är alla pratier överens. Under mandatperioderna ska jag helst vara tyst och inte tycka någonting för att sedan vakna upp inför nästa val, se på valaffischerna och baserat på en klatchig textrad och ett välsminkat leende välja igen. Valen jag har är kompromisser och uppgörelser som gjorts långt i förväg i rum som jag inte bjuds in till. Min åsikt är inte viktig. Min röst däremot ska köpas så billigt som möjligt.

Klart som korvspad att folk inte rusar efter medlemsblanketter. Folk har mer information idag, vi har Internet. Vi kan själva bilda oss en uppfattning. Och vi ser allt tydligare hur politiken är ett rävspel som handlar mer om att sitta kvar på sin plats tills pensionen är säkrad och mjölka systemet på groteskt stora förmåner än att bygga framtidens Sverige, det Sverige där jag får plats, det Sverige där jag ska leva och verka.

Politiken har helt tappat förankringen med verkligheten. Man är mer intresserad av "väljare" och kortsiktiga strömningar som om vi människor vore fiskstim som ska mutas åt rätt håll med ett bete. Längst upp sitter en liten grupp kvinnor och män och toppstyr partierna, den vanliga människans makt och inflytande är noll.

Miljöpartiet har fattat detta. Det går inte hur länge som helst att exkludera folket från folkets styre, demokratin. Jag går så långt som att säga att vi inte lever i en demokrati. Vi lever i en politikratur, en slags aristokrati där partibok och rätt dagis är förutsättningar för politiska maktpositioner. Jag gillar inte Miljöpartiets politik alltid, men när de säger att 250 000 svenskar ska vara med och utforma deras politik så får de min respekt. All makt utgår från folket. Tack för att något parti äntligen tar det på allvar. Gräsrotsförankringen är livsviktig för att politik och parti ska vara intressant och relevant. Politik måste vara tillgängligt och ske på människors villkor. Människor är intresserade och vill förändra världen. Det är inte demokratin som falerar. Det är parterna och partipolitiken som ertappats med byxorna nere. Folket har insett att röstningen bara är ett spel för gallerierna. Och istället har man sökt sig till organisationer där man kan förändra. Man har bildat nya organisationer och på många sätt manifesterat sitt intresse. Det är dags att inse att blockpolitiken vi sysslar med både är omodern och odemokratisk. Något nytt måste till. Frågan är om MP har fått tag i detta nya. Jag håller tummarna.

Det kanske inte är alla som håller med mig, men för mig känns det skönt att SAAB slutligen verkar få någon begravningsfinansiär. Müller har som bekant hittat investerare till det sjunkande skeppet, en beundransvärd prestation i sig för övrigt. Om jag förstått det hela rätt så blir SAAB 100% kinesiskt om allt går som det är tänkt.

Jag säger att det känns skönt att SAAB fått nya ägare. Men jag är medveten om att den svenska produktionen snart är ett minne blott. Det finns inga rationella skäl att behålla den svenska produktionen på lång sikt. Jag tror det är blåögt att drömma om att kineserna köper ett produktionsföretag, en industri. Jag tror man köper ett europeiskt "brand", märke, och teknologiskt kunnande. Som jag lite elakt skrev i inledande stycket tror jag inte det handlar om något annat än en finansiering av SAABs slutliga begravning. Kortsiktigt kanske produktionen kommer att köras om man har intresse av att behålla modeller och koncept, men jag tror i så fall en flytt kommer att genomföras så fort som möjligt. Alternativet är att SAAB får injecera kunskap i andra bolag som sedan använder det i sin egen utveckling. Det är inte en fråga om ifall, utan när, SAABs produktion i Sverige läggs ner.

Så vad blir kvar av SAAB? Worst case är att kunskapen traderas och resten avvecklas. Det är inte osannolikt. Ett lite bättre alternativ är att varumärket fortsätter att leva vidare och hamnar på något annat kinesiskt bilföretags kommande produkter samt då att kunskapen som SAAB har utnyttjas och förs vidare. Det sista möjliga alternativet som jag ser det, och då ska sägas att jag anser det som minst troliga av de alternativ jag tar upp, är att SAAB som företag behålls, produktionen flyttas till Kina men körs i ett övergångsstadium i Sverige. Jag tror som sagt att det är dags att lägga fantasier om en ny storhetstid i Trollhättan på hyllan. Det kommer inte hända. Jag läste att bolaget inte gått med vinst sedan 1980-talet. Det är förra millenniet. Det borde ha konkursat för länge sedan. Jag tror inte intresse finns att fortsätta köra på samma usla väg som bolaget kört på. De kinesiska investerarna är affärsmän, inte klåpare. De senaste 30 åren bevisar att Trollhättan inte är en framkomlig väg. Kanske finns en marknad för SAAB i Kina, men då kommer produktionen också att hamna där. En marknad för SAAB i Sverige eller Europa finns inte uppenbarligen.

Så det som jag tycker vi kan konstatera och måste inse är att ytterligare ett svenskt stolt storföretag som socialdemokratin vaskat fram och sedan hållit under armarna går i graven. Vi kan samtidigt konstatera att modellen där man politiskt satsar på få stora industriföretag inte fungerar. Varvsindustrin är skräckexemplet på hur långt man en gång var villig att gå för att rädda drömmen om Sverige som de få jätteföretagens förlovade land. Fortfarande finns skatteregler och politik, stämningar och strömningar i samhället som lever kvar i den drömmen, som föraktar och diskriminerar entreprenörer och som de senaste 40 åren aktivt hindrat nyföretagande (bland de 50 största företagen idag har inget grundats efter 1970). Det är finare att vara anställd än att anställa i Sverige. Vi har skapat oss problemen vi får. Vi har satsat överdrivet i en industrimodell som nu inte passar. Vi kan inte ändra verkligheten, alltså måste modellen ändras. Vi är på väg in i tjänstesamhällets tid, när produktionen av det essentiella drivs av allt mer automatiserade processer.

Tjänstesamhället handlar om att tillfredsställa helt andra värden. Det handlar om en ny form av livskvalitet som kommer tillföras. Det är inte en slutgiltig modell det heller. Jag tror utveckling är evolutionär och jag tror vi kommer se samma sak med tjänstesektorn, att effektiviseringar frigör arbetskraft som kan verka inom nya områden. Det handlar inte om att hitta en modell som passar ett visst läge, en industrimodell eller tjänstemodell eller något annat. Jag tror vi måste hitta en politisk modell som säkerställer att när en del av vårt näringsliv effektiviseras, säg när industrin gör allt med robotar, så finns redan nya tillväxtdelar som kan ta vid. Det kräver att vi slutar stimulera bort den livsviktiga lågkonjunkturen, det kräver att vi sänker skatterna och det kräver förenklar för entreprenörer att skapa lönsamma och växande bolag. Det handlar om både samhällsattityder och om regelverk och ramar.

Sagan om SAAB är äntligen på sista kapitlet. Det troligaste är att SAAB blir en lärobok för kineserna i hur man designar och tillverkar bilar, en kunskapsinjektion helt enkelt. Men vi i Sverige kan också dra lärdommar av SAAB och företaget kan faktiskt få bli en lärobok också för oss. Förr eller senare måste vi lära oss läxan. Ett oflexibelt näringsliv med få jätteföretag som ständigt premieras verkar tillfälligt som en god idé, men så plötsligt händer något. Då tvingas plötsligt hela samhällen ut i massarbetslöshet. Den goda idén blir en mardröm. Om vi kan lära detta av SAAB så är det faktiskt värt de tragiska konsekvenserna just nu. För om vi lär oss läxan betyder det att vi inte gör samma misstag igen.

DN har skrivit ihop en intressant artikel, men ganska oväntad artikel. Det är till stor del en lista över hur mycket pengar som politiker pytsar ut i näringslivet via inköp av grejer, entreprenader, upphandlingar och allt i den stilen. Kort sagt så innefattas det mesta i produkt- och tjänstväg. Alltifrån vägbyggen till läkemedelsinköp. Och det blir ruskigt många miljarder.

Ibland blir det också ruskigt bra. Som exempelvis vissa cykelbanor. Jag är helt övertygad om att själva bygget är gjort av näringslivet och inköpt av politiker med gemensamma skattemedel. De bär mig och min cykel förbi de långa bilköerna på morgonen och så vidare. Samma sak med läkemedel och medicinteknik. Jag är glad att man köper in det marknadsledande istället för att politikerna anställer en helt egen organisation för att löda ihop elektronik som redan finns och blanda till mediciner som det redan finns bättre. Samma sak gäller också läromedel. Det är för övrigt en intressant kategori. Läromedel författas ofta av lärare eller universitetsprofessorer, dvs ofta offentligt anställda. De trycks sedan och distribueras genom privata bolag. Det blir helt enkelt billigare om man låter ett förlag trycka upp tusentals kopior och låter dem stå för risken istället för att ställa nån nisse nere vid kopiatorn djupt nere i byråkratins källare. Jag är glad att man valt den modellen.

Men sen finns det ju också ställen där pengarna inte används lika fantastiskt, för att dra till med dagens understatement. Jag tänker på kollektivtrafik, skolmat, hemtjänstentreprenader och äldreomsorg och så vidare. Här tillämpas ofta strikta regler om offentlig upphandling. Och kriterium nummer ett är pris. Ju lägre pris desto bättre tycker modellen och väljer i regel den som bjuder lägst. Och det kan ju låta bra. Men låt mig översätta det i vardagstermer. Det är som att köpa vad som helst annat. Har man kriteriet lägst pris så slutar det inte helt sällan med att grejerna man köper håller sämre och ställer till med mer kostnader (för att inte nämna det krångel och den irritationen som uppstår) än om man hade köpt en dyrare sak med bättre kvalitet från första början.

Problemet här är att relationen inte är som normalt vid affärer. I vanliga affärer och uppgörelser så drabbas köparen också om han eller hon har gjort ett dåligt köp. Det ligger alltså i köparens intresse att se till att så inte händer, dvs vara en ansvarsfull och smart köpare. En smart köpare inser att en dator som kostar 500kr sannolikt är skräp. Men vad gäller offentlig upphandling sitter ett gäng politiker vid ett förhandlingsbord och läser prislappar. Dessa politiker kommer själva aldrig att drabbas av skolmaten eller värdelös hemtjänst. De reflekterar inte över att 15kr/portion inklusive personalkostnader kanske verkar aningens lågt när lunchpriserna på stan inte bara är dubbla utan fyra gånger det beloppet. Köparen och brukaren är inte samma person och alltså finns inte brukarens perspektiv med.

Offentlig upphandling är egentligen ingenting annat än illusionen av en marknad. Visst, man har öppnat upp för privata entreprenörer, men den enda konkurrensfaktorn är priset. Övriga krav är så lågt ställda att näringen på skolmat tillåts vara lägre än kattmat bara för att ta ett exempel bland många. På den offentliga "marknaden" så vinner man ingenting på att göra bra skolmat eller på att leverera bra kollektivtraffik. Det enda som krävs är att den ska vara billig. Kundnyttan, dvs samhällsnyttan, sätts inte i främsta rummet. Och genom dessa urusla upphandlingar sätts marknadsekonomin ur spel, för när brukaren inte är köpare kan brukaren inte riktigt gå därifrån och utnyttja sin konsumentmakt. Brukaren är låst vid det som köparen bestämde sig för. Bra företag med kundnytta i fokus konkurreras ut till förmån för bolag som bara pressar priser. Vi får en hel offentlig sektor som öser ner miljarder i bolag med produkter ingen sund människa skulle betala för med sina egna pengar.

Sen finns ytterligare problem då. Och det är välfärdssektorn. Kort sagt har vi ingen aning om vad som är bäst eller mest samhällsekonomiskt. Hela det här jippot är så dåligt styrt att man nästan börjar gråta. Politiker verkar ha noll koll på att man får det man betalar för. Vill man betala så lite som möjligt så får man en billig produkt, inte då nödvändigtvis en bra produkt. Vill man ha företag som förvarar ungdomar, ja då får man det. Jag är övertygad om att näringslivet kan presentera de bästa lösningarna till den bästa prislappen, men har politiker verkligen inte förstått att svaret är beroende av frågan? Det känns lite som att vi sitter nu och diskuterar varför 42 dök upp från ingenstans. Varför blev det inte som vi tänkt oss? Tja... kanske en idé kan vara att kolla på vad vi frågade efter från början.

Jag tror inte riktigt på det här med att politiker ska sitta och välja en massa saker åt mig. Ofta kan man lösa det på andra sätt om man vill. Jag sneglar försiktigt på avregleringen av Göteborgs kollektivtrafik. Det kanske kan bli bra. Jag minns än en gång vad RUT gjorde för pensionärers valfrihet gällande hjälp med städning och liknande hemtjänster. När jag som brukare blir den som väljer kommer jag sätta fler värden än priset i fokus. Det gynnar samhällsnyttan och det gynnar mig, och med mig menar jag alltså egentligen alla medborgare, varje given individ helt enkelt. Men det blir ju ohållbart om jag ska springa runt och köpa med gemensamma pengar överallt. Men jag tror att fler val måste läggas närmre brukaren. Annars blir det så här med att köpen blir dåliga och brukarna får lida för politikers dåliga beslut.

Det finns mycket att säga om det här med att det offentliga köper in en massa saker. Men ska sanningen fram har vi ingen aning om ifall det är gynnsamt eller inte. Jag är övertygad om att det många gånger är det, men kollen måste förbättras. Det är skrämmande att kunskapen är så låg om så vitala saker som skola och omsorg. Okej att man inte funderar så mycket på ifall man sparade en krona eller vann något värde hit eller dit för varje påse pulverkaffe man köper in, men när man inte har det minsta koll på hur det går med verksamheten i skola och omsorg borde man inte syssla med att ansvara för verksamheter alls. Politiker och ansvariga måste skaffa sig koll och ställa fler krav på utförare. Ett jobb ska inte bara vara billigt. Det ska vara bra också. Och det bästa alternativet är sällan det dyraste eller billigaste utan ett alternativ någonstans mellan extrempunkterna. Så frågan är hur vi tvingar fram en modell som premierar det smartaste istället för det billigaste. Jag tror att en sådan modell är när brukaren i större utsträckning är köparen.

Jag kände sorg när det aviserades att nyhetssiten politisktinkorrekt skulle lägga ner. Det är en site som har varit en nagel i ögat på mig och på många andra. PI presenterade saker ur ett helt annat perspektiv än det mediala etablisemanget, och de var verkligen inte PK, utan PI. Jag sympatiserar inte med vad de skrev men tyckte arbetet de gjorde var viktigt. Medias uppgift i en demokrati är bland annat att förse folket med en så fullständig bild som möjligt av omvärlden. I Svergie har det länge funnits en väldigt strikt mall för vilka perspektiv som är okej, vilka fakta som inte får tas upp eller diskuteras och så vidare. Det har tyvärr funnits många åsikter och perspektiv som upphöjts till okränkbara sanningar och ett ifrågasättande av dessa "sanningar" har vid olika tillfällen lett till diverse ganska tråkiga konsekvenser för de som gjort dem.

Men PI var alltså inte slutet. Ur askan ska en ny site resa sig som ska ta vid där PI slutade. Avpixlat är namnet. Det känns fantastiskt att nyhetsvärlden börjar bli friare. Det är inte längre förenat med extremt stora kostnader att ge ut sin bild av verkligheten. Avpixlat är en av många aktörer som idag bidrar till att förändra nyhetsrapportering och människors bild av världen. Jag började med bloggning för knappt tre kvartal sedan om jag inte räknar fel. Under resans gång har jag lärt mig mycket. Jag har insett att det som står i tidningen inte definitionsmässigt är den sanna bilden utan att även tidningarna vinklar nyheter och anlägger subtila ideologiska perspektiv. Min mediakonsumtion har radikalt förändrats. Jag läser idag ofta bloggar om nyheter och intresserar mig mer för kommentarer till artiklarna. Med internet har det blivit möjligt att på ett helt annat sätt dela med sig av sitt eget perspektiv och ta del av andras. Journalister har inte längre tolkningsföreträde. Det känns bra. 3e statsmakten har blivit hela folket, inte bara tidningar med starkt kapital i ryggen. Det känns som att internet ger förutsättningar för yttrandefriheten på ett helt nytt sätt. Jag sympatiserar som sagt inte med alla bilder och alla saker som skrivs. Men jag är villig att dö för allas lika rätt att framföra dem. Jag tror att alla dessa nya perspektiv och vinklingar som företräds tillför något till debatten och samhället. Jag tror det är bra att det finns alternativ media som vågar utmana etablerade tidningar, statsmedia och television. Man har inte mer rätt för att man betalas av Bonniers. Och jag tror det är viktigt att alla får komma till tals!

En intressant fråga som diskuteras ganska ofta på olika sätt är det här med vad staten och samhället ska garantera sina medborgare. Säg att du plötsligt blir sjuk. Vad ska samhället då bidra med och vad är individens eget ansvar? På aftonbladet har en gästkolumn tagit upp det här med hemlöshet och anklagar regeringen för alla hemlösa på gatorna, och försöker få det till att det var mycket färre som var hemlösa när regeringen var röd. På newsmill så diskuteras i samband med moderaternas partistämma i en artikel just det här med vad staten och samhället ska bidra med när någon blir sjuk eller arbetslös. Det är en intressant fråga, en gränsdragningsproblematik. Var slutar det privata ansvaret och var tar staten och samhället vid?

En typisk röd åsikt är att individens ansvar är högst begränsat, helst obefintligt, medan samhället har ett obegränsat ansvar. Detta uttrycks vanligen som solidaritet eller att ingen ska behöva hamna utanför. Det finns dock självklart baksidor av detta. Det är förenat med höga kostnader för samhället att upprätthålla ett stort ansvarstagande. Detta kräver i sin tur höga skatter vilket gör det olönsamt på individnivå att arbeta för förbättring eftersom den förbättringen tillfaller det abstrakta samhället och inte dig själv. Att ta risker för att exempelvis föra en ny produkt eller ny verksamhetsmodell till marknaden belönas inte utan istället tillfaller de eventuella vinsterna man gör den gemensamma skattekassan och går till att upprätthålla det höga ansvarstagandet gentemot samhällsmedborgare. I den extremaste utformningen slutar det i att det som är samhällsekonomiskt lönsamt är direkta motsatsen till det som är privatekonomiskt lönsamt. Att fuska med skatter och hitta kryphål för att slippa betala blir lönsammare än att generera massor värde.

En typisk blå åsikt är att samhällets ansvar är högst begränsat, helst närmast obefintligt, medan individen har ett stort, gärna obegränsat, ansvar. Detta motiveras av att varje människa ska vara fri att forma sitt eget liv. Bisatsen man inte nämner är att individen också är ansvarig för de livsval som formade fram livet, det blir en konsekvens. Detta gör att det samhällsekonomiskt lönsamma blir mer i linje med det privatekonomiskt lönsamma. När någon för en ny bra produkt till marknaden skapar denna person ett mervärde för många människor som utnyttjar produkten för att förenkla eller berika sina liv och också då självklart jobb till människor som får hjälpa till att producera den här produkten och sälja den. Detta genererar en så kallad "vinst" till den här entreprenören och innovatören. Alltså, när samhället vinner på det vinner också privatpersonen som skapat det på det. Men baksidan blir då att pengarna staten förfogar över till att skapa trygghet minskar. Man kan inte hålla samma nivå av trygghet. Blir någon sjuk och behöver hjälp att klara livet så finns det inga pengar att få. De utsatta blir mer utsatta och de som inte är utsatta får lätt att berika sig.

Som ni märker har jag valt att beskriva extrempunkterna. Jag har försökt att inte ta ställning för eller mot ännu. Jag tror att modellen man väljer som förebild beror på människosyn. Ser man människan som en individ och person med förmåga att ta egna beslut och satsa på den trygghet som den här människan efterfrågar så är ett blått alternativ att föredra. Ser man människan som passiv och oförmögen att göra bra ekonomiska val så blir en röd modell mer rimlig. Men alltid landar man i något mellanting.

Frågan blir inte så mycket baserad på fakta och logik som på känslor och ideologi. Det handlar mycket om vilket samhälle vi vill se, vad vi anser att det är rimligt att individen tar ansvar för och vad det är rimligt att staten och samhället ställer upp med. Vad ska skattebetalarna betala av andras liv och andras val? Det är en fråga som är intressant. Jag tror på människan och jag tror på privat ägande. Därför vill jag att det gemensamma blir så lite pengar som möjligt. Jag anser att samhället ska garantera en grundnivå. Ingen ska behöva åka ut på gatan. Men har man själv valt att inte se till sig själv när man hade kapital utan istället slösat så har man gjort det valet. Då får man acceptera att man får sälja sin villa, sina bilar, båtar och privatflygplan. Man får acceptera att sälja sina aktier och så vidare och leva upp dessa tillgångar innan man kan förvänta sig att samhället går in och bidrar. Vill man ha en högre nivå av trygghet så får man ordna det privat. Det känns inte som rättvist att skattebetalarna ska garnatera liv i villa med volvo och vovve för de som har turen att kämpa sig dit medan många själva sliter för låg lön i små hyresrätter. För mig känns det som att det privata ansvarstagandet måste täcka upp för allt över den där lägstanivån vi bestämmer oss för att ingen ska få falla under.

Var hamnar då den där lägstanivån? Jag föreslår att vi läser FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Där fastslås i princip att basala behov så som mat, kläder och någon bostad ska anses som lägstanivå. Det är vad jag tycker samhället ska garantera varje människa. Där utöver tycker jag att varje människa ska få bestämma själv vilken trygghet man vill ha. En högre nivå av trygghet betyder att man avsätter tillgångar, en avvägning om hur mycket man vill leva nu och hur mycket man förväntar sig behöva för att leva sen. Privat ägande förutsätter att varje människa får styra sin egen ekonomi och göra sina val. Det är dags att överlåta makten och ansvaret för människors liv på människorna istället för på 349 ledamöter i riksdagen.

Horizonten mörknar, ja inte den verkliga utan jämställdhetens horizont. Snart kommer tunnel-känslan att infinna sig igen. Jag blickar ut över världen och på genusnytt kan man läsa om ett intressant fall (artikel på engelska). Det rör sig om en vuxen kvinna, 20 år gammal, som förgripit sig på fyra pojkar mellan 12 och 15 år unga. Det i sig är väl ingenting anmärkningsvärt. Tyvärr finns det idioter och puckon i världen, och det kommer det sannolikt alltid att göra. Det är inget könsrelaterat heller, det finns män som är pedofiler likväl som kvinnor som är det.

Därför har vi ett rättsystem vars syfte är att upprätthålla lag och ordning och ge offren upprättelse. Och här kommer det anmärkningsvärda. Detta hände i Australien, och deras rättsystem valde att låta kvinnan gå fri. Motiveringen till det handlar om att hon hade dåligt självförtroende. Det tåls att sägas igen. Kvinnlig pedofil som förgripit sig på barn slipper fängelse för att hon "hade dåligt självförtroende". Alltså är egentligen kvinnan offret enligt domstol. Hon är ju utsatt för dåligt självförtroende, det är alltså inte hennes fel utan någon annan. Och så kan feministisk offerretorik legitimiera att kvinnor förgriper sig på små oskyldiga barn och märker dem för livet. På så sätt är kvinnan aldrig på riktigt myndig och ansvarig för sina egna handlingar. Tänk tanken att könen var ombytta. Att en man utnyttjat fyra små tjejer. Hade något annat än fängelse varit möjligt? Det blir dagens öppna fråga.

Detta kom ju lägligt i samband med Sveriges största barnporrhärva där 23 gärningsmän slapp fängelse av samma skäl som personen i fallet ovan, nämligen att de är innehavare till en vagina. Detta frikopplar tydligen människan från allt ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Och samtidigt så har vi de här pojkarna i Australien och barnen i Sverige som blivit märkta för livet av de fruktansvärda övergreppen som aldrig ens kommer få upprättelse. Det här för tankarna till en utlämnande debattartikel som hette typ "förövaren var en kvinna" eller något i den stilen där en man berättar om hur han blev utnyttjad under sin barndom men hur omvärlden vägrade lyssna så fort de förstod att förövaren var av fel kön. Könsmaktsordningen hade ju fastslagit att kvinnor inte kan vara förövare, män inte kan vara offer. I 2 decennium försökte han berätta utan att lyckas. Först nu, på 2010-talet så får han utrymme att berätta sin historia. Men vi lär oss ingenting. Istället fortsätter vi att ursäkta kvinnor som förgriper sig på barn. De blev "manipulerade" eller hade "dåligt självförtroende". Så de kan ju inte förväntas ta sitt vuxenansvar. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det jag känner. Jag är för chockad för att kunna tänka ut något bra. Det är uppenbart att rättsystemet inte längre finns för att skydda offer. Det har blivit ännu en konstruktion för att skydda vår tids priviligierade adels intressen, kvinnornas.

Ibland borde man inte blogga. Som nu. Tenta imorgon, eller ja idag tekniskt sett, men kan inte sova. Så är det ibland. Så läser på newsmill och liknande ställen för att summera upp dagens diskussioner. Och då exponeras man ju för reklam. Bland annat görs det reklam för att man kan rapportera barnporr anonymt, och det ärju bra, att det finns en hotline så att spridning kan stoppas och utredningar påbörjas så att någon tillslut kanske kan fällas. Det finns bara en hake. Adressen var mer komplicerad än vad jag orkar lära mig.

Ska man hitta någonstans, ja då surfar man till säg "hitta.nu". Ska man hitta bästa pris så surfar man till "prisjakt" eller "pricerunner". Är man intresserad av att börja plugga så finns "studera.nu". Ska man anmäla barnporr borde siten "rapportera_barnporr" eller liknande finnas. Men nej, så enkelt var det inte. Istället ska man komma ihåg "http://www.ecpathotline.se/". Nu kanske "ecpat" står för något som alla borde veta vad det är, men jag gör det i alla fall inte så jag gissar att många andra inte vet heller.

Jättebra att det finns en hotline som sagt, men värdelöst att ingen någonsin kommer komma ihåg namnet. Om man nu mot förmodan skulle drabbas av att träffa på barnpornografiskt material så vill jag att det ska vara lätt att anmäla. Det ska vara lätt från början till slut. Man ska inte behöva lägga halva kvällen på att googla fram rapporteringstjänsten. Då kommer vi att missa massor potentiella anmälningar och det drabbar framför allt de utsatta, alla offer.

Jag har egentligen inget visare att säga just nu mer än att någon konsult borde få ändra på länken så att den blir naturlig och man lätt kommer ihåg den. Det ska vara som 112. Det ska sitta i ryggmärgen när den väl behövs. Min förhoppning är självklart att jag aldrig kommer behöva använda den och slipper stöta på så pass stötande och hemskt material, men om jag eller någon annan gör det vill jag att jag ska komma ihåg var man anmäler det.

Det här är ju inte så mycket politik, men ibland är det dags för något annat. Mer politik utlovas framöver!

Jag ska börja med att konstatera att jag gång på gång får skäl att glädja mig över att jag inte är kaffedrickare. Nu senast på genusnytt när jag läste att de 23 kvinnorna i barnporrhärvan i princip frikänns. En liten böter och sen var allt bra igen. De ansågs "uttnytjade" av den onda och manipulativa mannen. Jag hoppade högt när jag läste det. Hade jag druckit kaffe så hade jag satt det i halsen. På den nivån var det. Så bestört blev jag. Märkligt detta att vuxna kvinnor kan bli "utnyttjade" och manipulerade mot sin vilja att producera barnporr med anhöriga och ta del av barnpornografiskt material. Hade det varit 23 män hade det varit 23 hårda fängelsestraff. Man märker hur samhället agerar olika beroende på gärningsman. Mina tankar går till alla barn som utsatts av kvinnorna som nu inte får den upprättelse de förtjänar, och till de män som sitter oskyldigt dömda i fängelse för pedofili efter vårdnadstvister.

Men det finns faktiskt saker att glädjas åt också. Man kan ju få för sig att allt är mörker, men så är det alltså inte. Pär Ström har fått utrymme på SvD Brännpunkt där han skrivit en artikel om jämställdhet. Det är en replik på Carina Lindfelt från Svenskt Näringslivs artikel där hon tydligen hävdar att LAS är könsdiskriminerande eftersom många kvinnor är nyanställda på grund av att företag könsdiskriminerat män i anställningsprocessen. Ja, ni hör hur det låter. Det är som vanligt en torr och saklig debattartikel i Strömsk anda och själva artikeln är bra, men det är inte det man ska glädjas mest åt. Det man ska glädjas mest åt är kommentarerna. Majoriteten av kommenterarna ger uttryck på ett enormt ifrågasättande av feminismen och feministiska "sanningar". Alltfler förstår att feminismen inte handlar om jämställdhet utan om kvinnovälde och ifrågasätter varför bara kvinnor kan diskrimineras, och varför jämställdhetssatsningar är samma sak som kvinnosatsningar. Det visar på en attitydförändring. Jag hoppas att detta fångas upp politiskt. En könsneutral lagbok borde vara ett bra förstasteg. Det kan väl ändå inte möta alltför mycket motstånd?

Jag ser fram emot en jämställdhet som handlar om både män och kvinnor och ett arbete som inkluderar istället för att skapa könskrig. Jag tror att människor börjar känna samma längtan som jag. Det känns fint.

På Facebook finns ett ytterst intressant dokument. Eller ja, jag vet inte vad det kallas med facebooktermer, men det är alltså lite som en artikel, fast på facebook. Där berättar Erik Ljungberg om hur det är att åka med Västtrafik i Göteborg som rullstolsbunden och hans kamp som pågått i 14 år att få ta sig runt i samhället på samma villkor som vem som helst annars.

1979 kom tydligen en lag som fastslog att alla, även rullstolsbundna, ska kunna åka kollektivt. Det är över 30 år sedan. Trots detta har Västtrafik inte skapat förutsättningar för alla att åka. Ljungberg genomförde en statistisk undersökning som visade att 75% av resorna med Västtrafik krånglade på ganska grundläggande och fundamentala punkter. Det gick inte för honom att ta sig ombord på  fordonen, eller så strulade avstigningen så att han hamnade i fel stadsdel, eller så fällde inte stolen vid rullstolsplatsen upp sig så att han inte fick plats att åka. Det rör sig alltså inte om småfel som avhjälps genom lite smidighet utan om rejäla brister! Detta tillsammans med mycket annan information har han väldigt öppet erbjudit Västtrafik att ta del av och utnyttja, helt utan ekonomisk ersättning för det omfattande arbete han gjort.

Då kan man ju tänka sig att Västtrafik tackar, tar emot och löser problemen, men nej. Kollektivtrafiken är en bransch för sig. Man skiter fullständigt i honom och vägrar att ge honom den service han har rätt till enligt lag. Istället hänvisas han i realiteten till att ta färdtjänst, taxi eller bil. Det är tre alternativ som skitar ner miljön värre och skapar mer trängsel på våra gator, två stora problem i det urbana samhället. Det är inte bara de sporadiska resenärerna man inte vill ha på sina fordon, inte heller handikappade ska beredas plats. Handikappade behöver man inte ens jaga med höga priser. Det räcker att se till att fordonen lider av "tekniska fel" så slipper man dessa förhatliga resenärer. Man skiter i att man agerar i strid mot rådande lagstiftning och att man bidrar till att göra samhället mer omiljövänligt och ohållbart.

I min värld ska företag som håller på så där inte få finnas. Jag vill uppmana till en offensiv bojkott av kollektivtrafik. Ta cykel, ta bil, ta moppe eller vad som helst som inte är kollektivtrafik. Visa att om ett företag skiter i sina kunder så skiter kunderna i dem. Kunden har ALLTID rätt. Kräv vidare av politiker att sluta våldföra sig på våra skattemedel och ösa ner dem i så fruktansvärt kundförktande företag. Det gynnar inte någon "allmännytta". Det gynnar inte någon utom VD-plånböckerna. Västtrafik borde dessutom stämmas för att de inte följer lagen trots att den funnits i 30 år. Det måste väl anses som skälig tid att ställa om?

För att ingen ska få för sig att alla som kommer proteståka bil gör det för att de är bekväma och aldrig kommer nyttja kollektivtrafken ändå föreslår jag att alla bilåkare sätter banderoller på bilen "Jag tar bilen i protest mot kollektivtrafikens krig mot sina resenärer - jag byter så fort det blir vapenvila". Kan ingen driftig och intresserad läsare utveckla ett klistermärke av lämplig storlek (jag tänker ungefär hela ena sidan av bilen) som man kan köpa? För pengarna kan vi starta lobbyistverksamhet i syfte att skapa en tillgängligare kollektivtrafik för ALLA.

Jag protestcyklar i ur och skur som bekant här på min kant. Jag vill verkligen uppmana er att göra mig sällskap. Känslan av att cykla förbi bilköer på morgonen är euforisk. Det gör en hel dag betydligt härligare och bättre. När ni väl börjat så kan vi tillsammans kräva bättre förutsättningar för oss klimatsmarta cyklister också. Med lite tur så tar västtrafik och andra kollektivtrafiksansvariga sitt förnuft till fånga och börjar lyssna på sina kunder istället för att förklara krig mot dem. Det skulle samhället vinna på.

För övrigt här är Västtrafiks officiella svar:
"Du har rätt. Trots stora insatser från Västtrafik och andra aktörer finns det fortfarande brister när det gäller tillgängligheten i kollektivtrafiken. Det är vi på Västtrafik inte alls nöjda med. Men något har ändå hänt under årens lopp. För tio år sedan var bara 16 procent av våra cirka 2000 fordon försedda med ramp, idag är den siffran uppe i 91 procent. Hållplatsutrop finns på 68 procent av våra fordon och beräknas vara fullt utbyggt under nästa år. Vi har infört ledsagarservice på 65 terminaler runt om i Västra Götaland och inom kort lanserar vi en ny reseplanerare som ska göra det enklare för funktionshindrade att resa kollektivt. Vi arbetar kontinuerligt och målmedvetet med dessa frågor och ger oss inte förrän vi nått vårt mål om full tillgänglighet.

I det fortsatta arbetet vill vi gärna ha en fortsatt dialog med alla som är engagerade i frågan. Det är en förutsättning för att vi ska lyckas. För den som vill veta mer rekommenderar vi slutrapporten för Fokus 2010 som ni hittar under rubriken Att resa med funktionshinder på vår hemsida, där finns hela vårt arbete för tillgänglighet dokumenterat."

Min kommentar:
Lagen har funnits i 30 år och ni kan bara erbjuda synskadade hållplatsutrop på 68% av er fordonsflotta. Är det bra? Lagen har funnits i 30 år och ändå saknas ramper på nästan 200 fordon. Skärpning. Lagen säger att ALLA ska kunna resa. På 30 år ska siffrorna vara mellan 98% och 100%, annat är under all kritik. Skulle det vara okej att säga "jo, den här lagen har ju funnits nu i 30 år, och som vi ser så har vi bara "white only"-skyltar i 30% av våra fordon"? SKÄRPNING!

Ett talande citat till appropå ämnet:
‎"Om jag väljer att åka med Västtrafik och inte kan uppvisa giltig biljett blir det genast böter, men om jag står i kylan med en giltig biljett och Västtrafik inte kan uppvisa ett fordon....vad händer då?!"

- Ja... Vad händer då??? Skyldigheterna går tydligen bara åt... ett håll i den här branschen.

Jag lovade mig själv att aldrig blanda mig i Juholts-katastrofen, och jag lovade mig själv att inte blogga om Bildt. Men det finns ju inget annat att blogga om typ. HELA BLOGGSFÄREN i Sverige håller på och tjafsar Juholt och Bildt. Man tar sig för pannan. Var det politik eller personangrepp vi politiska bloggare skulle syssla med? Går politisk bloggning ut på att smutskasta på sann sanlådenivå? Tydligen, så det är bäst att jag också drar mitt strå till stacken då...

Först om Juholt då. Lekfarbrorn borde avgå, men inte för att han eventuellt hypotetiskt har fått mer pengar än vad han borde utan för att han är helt oförmögen att driva en politisk linje konsekvent. Problemet med Juholt är att det inte går att lita på vad han säger. Han byter åsikt snabbare än jag hinner byta övertröja. Jag och svenska folket kan inte basera ett riksdagsval på ifall partiledaren verkar vara trevlig och duktig på att leka med småbarn. Vi behöver kompetens och en politisk tydlighet. Det saknas helt hos Julholt och han är därför en belastning för partiet. Alliansen reviderar förvisso sina åsikter, men man säger inte JAS-plan på måndagen, bordningsstyrka utan fartyg på tisdagen och ingenting alls på onsdagen. Man gör inga helomvändningar och alliansens politik är tydlig även om den justerats för att passa in i den finansiella verkligheten, alltså man senarelägger vissa reformer. Med Juholt känner jag inte samma trygghet. Han kommer skrika 6 miljarder till skolan ena veckan och 20 miljarder till sjukvården andra veckan och hans budget kommer att behöva revideras på dagsbasis. Det funkar inte att ha en sådan politiker.

Däremot tycker jag det är synd att förundersökningen mot honom lades ner. Det visar på att man inte är intresserad av att granska bidragsfusk om man är politiker, medan däremot sjuka, arbetslösa och studerande ska kollas stenhårt. Det bidrar till att undergräva förtroendet för politiken som helhet och det tror jag kan visa sig vara ett allvarligt misstag. Det hade varit viktigt principiellt att driva saken så långt det gick. Det finns dock något som är bra i hela den här historien. Svenska folket har förhoppningsvis slutligen fått upp ögonen för att riksdagspolitiker förskingrar våra skattepengar och ger sig själva orimliga förmåner. Det råder en bred politisk enighet om att 2 mandatperioder ska köpa en fri från arbetslinjen och garantera en pension som är högre än de flesta lönerna i Sverige på livstid. Det råder vidare bred enighet om att politiker ska få hjälp med hyran trots ungefär 50 000 i lön. Och så vidare. Däremot tror jag att det råder bred folklig enighet om att detta är förkastligt och det är ett svek mot svenska folket som visar på den bristande politiska moralen att man inte driver den frågan alls. Det finns inget parti som driver frågan. Detta kan om det vill sig illa göra folk riktigt förbannade, folk som idag får kämpa för att få ihop till hyran och måste skatta bort över halva lönen, och det kan bli otrevligt.

Se då om jag tillåts gå in på Bildt och hans påstådda inblandning i ett företag han aldrig någonsin haft att göra med. Det verkar som att både journalister och många politiker missat kurserna i ekonomi, eller aldrig ens läst dem. Bildt har ägt andelar i Lundin Petroleum, och familjen Lundin har ägt andelar i Lundin Petroleum, och Bildt har tillsammans med bland annat familjen Lundin tydligen suttit i styrelsen. Gör detta på något sätt att Bildt är ansvarig eller kan förväntas ha kännedom om vad familjen Lundin har för förehavanden utanför Lundin Petroleum? Svaret är nej. Bildt är skiljt från familjen Lundin och Africa Oil som Lundin äger via två familjestiftelser är inte kopplat till Lundin Petroleum. Alltså kan inte Bildt vars ansvar måste begränsas till det som man kan veta från Lundin Petroleums styrelse, dvs organisationen nedåt eller rakt uppåt. Jag har gjort en fin bild för att visa vad jag snackar om lite mer visuellt. De röda strecken är avgränsare, de är egentligen en logisk konsekvens av alla svarta streck. Från en given position, säg "Bildt", kan man se Lundin Petroleum, men inte några av familjen Lundins övriga bolag. Det ä väl tekniskt möjligt att han ägde andelar i andra av Lundinfamiljens bolag, men det relevanta är att han inte ägde ett bolag som kan "se" familjestiftelserna, som i sin tur kan se Africa Oil.

Vad hela kampanjen i tidningarna går ut på är att blanda ihop begreppen "Lundin Petroleum" och "Familjen Lundin" och få det till att eftersom Bildt varit inblandad i "Familjen Lundin"s förehavanden som är skiljda från "Lundin Petroleum"s förehavanden. Ett klassiskt exempel på hur man blandar äpplen och päron. Bevisföring tycks inte heller ha stått på journalister och tyckares scheman. Det visar också att man inte vet hur bolag fungerar. En ägare A har inte kännedom om ägare B's övriga affärer i andra bolag. Så enkelt är det.

Och dessutom så upphörde Bildts band till Lundin Petroleum år 2006. Det är 5 år sedan. Hela historien dras upp i samband med journalisthistorien så jag måste väl kommentera den med. Man anklagar Bildt för att inte hjälpa två svenska journalister. Två journalister som har skitit i en suverän stats lagar och medvetet utmanat den staten för sina egna syften. Frågan blir egentligen om presskort ger juridisk immunitet i utlandet. Ska utrikesminstern verkligen försöka sätta sig över ett annat lands lagar? Måste inte den processen ha sin gång? Man anklagar utrikesministern för att inte agera, men frågan är om han alls ska agera. De där journalisterna har betett sig sällsynt dumt och de visste från början att de gjorde det. Jag är varm anhängare av personligt ansvar. Jag ser inte att Sverige har något som helst ansvar eller någon som helst skyldighet att hjälpa förbrytare. Sen när domen har fallit kan man diskutera om Bildt ska försöka få till stånd en utlämning så att straffet kan avtjänas i Sverige. Men just nu ska processen ha sin gång. För journalister är inte juridiskt immuna och man får inte bete sig hur som helst som besökare i en annan stat. Frågan är om dessa journalister inte borde åtalas för att ha misshandlat Sveriges internationella anseende och ära? De har dragit skam över sveriges journalistkår och hela nationen. Bra Bildt att du vågar stå på dig och låter processen ha sin gång!

Alla anklagelser mot Bildt faller platta när man kollar upp det. Granskar man anklagelserna under lupp så ser man snabbt att substans saknas. Bildt är sannolikt Sverigs genom tiderna mest kompetenta utrikesminister. Om han vill sitta kvar så tycker jag att Sverige och folket ska vara riktigt tacksamma gentemot honom. Det finns få ministrar som jag litar på lika mycket som Carl Bildt. Jag litar på att han bär ansvaret med att sköta utlandsaffärerna och föra Sveriges fana i de internatonella rummen. Och detta är ju för övrigt den yttersta frågan i smutskastningskampanjen. Kan vi lita på Bildt? Jag anser att, ja det kan vi. Han har den bästa meritlistan för jobbet med både politisk erfarenhet, internationell erfarenhet och affärserfarenhet. Han om någon har goda alternativ till en politisk karriär. Men han väljer att ställa upp för Sverige. Det beundrar jag honom för i tider som dessa när dreven går för att misskreditera honom och behandlar honom som skit under skoklacken. Ansvariga borde åtalas för ärekränkning. Den journalistiska kvaliteten är så låg att det finns skäl att sätta hela journalistkåren under lupp. Den tredje stadsmakten börjar visa sig allt mer inkompetent att sköta sitt jobb. Faktagranskning och djup har bytts mot felstavade nätupplagor i klass med söndagslektyr. Man tar sig för pannan... SKÄRPNING SVERIGE!

http://www.dads-r-us.se/2011/10/17/fi-hatar-inte-man-bara-mannens-konsorgan/

Jag väljer att inleda med en länk. Det säger ju inte så mycket. Den bara står där. Jag har aldrig testat att göra så här förut, men tänkte det kunde vara ett intressant experiment. Det är en papparättsaktivist som har samlat några sjuka företeelser på ett ställe och ställt en intressant fråga: Varför reagerar inga feminister offentligt?

Det handlar om bikinitoppar till treåringar, det handlar spets- och pushup-bhar till åttaåringar, och det handlar om bikinivaxningar till åttaåringar. Som vi alla vet så är det kvinnan som tar mest ansvar för att handla kläder till våra barn, det har ju feminister lärt oss. Undra varför klädutbudet ser ut som det gör... Ni visste väl föresten att man kan köpa dockor till sina barn som måste "ammas" vid barnets bröst? Vad gäller bikinitopparna till treåringar var det Ellos som stod bakom dessa. Tips är att bojkotta kedjan om du är i situationen att du ska inhandla barnkläder, för att visa att det liksom inte är... okej.

Samtidigt kan vi läsa på genusnytt om att en feminist fått för sig att göra en staty. Det är en penis som hon slagit knut på, ungefär som den kända pistolen fast med en penis då istället. Inte ens FN, som är infiltrerat av många feminister, ville ta emot den, feministen i fråga ville nämligen skänka den dit. Vi kan också läsa om en text publicerad i en tidning som förklarar att män är våldsamma varelser som slår och alltid har slagit både varandra men framför allt kvinnor. Han vill få det till att det är strukturellt, det är samhällets normaltillstånd. Yes. Dags för mansskatt? Eller kanske ska vi göra slag i saken och skjuta av alla dessa förbaskade våldsamma män?

Dagar som dessa vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det känns som ett nytt lågvattenmärke. Feminismens Saudiarabien. Ankdammen Sverige. Jag känner mig inte riktigt välkommen här och jag känner ingen moralisk skyldighet att stanna här längre än jag måste. Upphör inte misandrin är jag bra sugen på att flytta till mer jämställda länder.

Jag vet inte riktigt om jag ska jubla eller gråta. Planka.nu har gett ut en rapport, Trafikmaktsordningen. Eller rapport är väl fel ord egentligen, politiskt propagandainlägg eller partsinlaga är väl mer korrekta benämningar för dokumentet saknar nästen helt källor... Det är en extremt vänsterorienterad syn på trafiken och transport. Men den har vissa poänger och som intresserad av infrastruktur borde jag kanske vara glad. Jag vet inte...

En viktig poäng som finns i dokumentet är att det finns en trafikmaktsordning idag. I den placerar sig bilen överst och kollektivtrafik och cykel längre ner. Majoriteten av all stadsplanering utgår ifrån bilen, och man kan fundera på hur nyttigt det är. Jag har tidigare bloggat om att genomsnittscyklisten möter 10 gånger fler farthinder än genomsnittsbilisten. Detta är en direkt konsekvens av trafikmaktsordningen, detta att placera bilen i första rummet och bygga samhället runt bilen.

Istället föreslår man att man ska bygga ut kollektivtrafiken och bygga öppna offentliga rum, och man målar upp en utopi där resandet blir en stor social happening där man sitter och dricker te med främlingar och diskuterar modern konst. Kanske inte riktigt så, men lite åt det hållet. Och jag frågar mig om rapportskrivarna någonsin befunnit sig i Sverige? Har de satt sig på en buss eller ett tåg? Jag minns när min pappa berättade om en fråga en kinesisk arbetskamrat till honom hade ställt: "Är det olagligt att prata med den som sitter bredvid på tåget?". Då hade hon försökt med just detta, som är väldigt naturligt i Kina och många andra länder, och tja... resten lämnar jag till läsarens fantasi.

Sverige är ett kyligt land och befolkningen är inte ybersocial. Jag personligen är kanske värre än de flesta. Jag tycker om att ha resan för mig själv. Jag gillar att kunna ställa om, fundera och ibland bara trampa på och slippa vara social. För mig blir resan ett andrum när jag kan ha kvalitetstid med mig själv. Jag vill inte att resan ska bli ett socialt jippo, och jag vill inte ha ett påtvingat jättelikt socialt offentligt reserum. Jag tror många föredrar att hålla sig i sin sfär. Kanske inte så ensam som jag, men med sina egna vänner och sin egen familj. Därför är ju ofta bilen ett bra val för längre familjeresor, och cykeln ett exceptionellt bra val för kortare. Okej, kollektivtrafik är bra, men att hålla på och dilla om sociala happenings. It aint gonna happen, så att säga.

Man har också en märklig syn på mobilitet. Man menar att själva grejen med att röra på sig är dåligt. Idealet som målas upp är ABC-samhällen där man har 300 meter till grönområdet, biblioteket, apoteket, skoaffären, mataffären, allt i lokalupplaga med småsortiment och dåligt urval. Detta kallas att få förstaden att leva upp. Problemet är bara att få svenskar gillar förort. Det högsta trycket på bostäder är centrala urbana stadsdelar. Man vill leva i pulsen och när man shoppar vill man åka till ett ställe med brett urval av kläder, skor, böcker... Jag kommer från lilla Rimforsa. Jag slutade ganska snabbt med att besöka biblioteket där. Det fanns liksom ingenting och öppettiderna var löjligt begränsade. Istället drogs jag till Linköpins stadsbibliotek. Det lokala kan aldrig någonsin mäta sig med vad man får när man åker till ett ställe som drar mycket folk. Och det vet människor. Självklart är det viss service som kommer finnas kvar och behövas. Bensinmackar vill man ha nära, bra livsmedelbutik likaså. Kanske kan gym också fungera lokalt, men både jobb och stor del av shoppingen kräver mobilitet. Kundunderlaget måste vara stort för att variationer ska kunna få plats. Det här betyder dock inte att man måste bygga en jätteköpstad i utkanten av staden längs motorvägen. Nordstan är ett fint exempel på ett köpcentrum som fungerar utmärkt att cykla eller åka kollektivtrafik till.

Så låt mig sammanfatta det där om mobilitet. Jag känner att jag blir lite rörig. Mobilitet är bra, för då kan tjänster samlas och fler kan få sina individuella behov tillgodosedda. Men mobilitet är inte samma sak som bilism. Varför inte göra det lättare att ta med sig packning på kollektivtrafiken? Varför inte utveckla sätt att lasta cyklar bättre? Varför inte utveckla ett system med cykelbanor som tillåter cyklar med mer skrymmande laster? Och framför allt; varför inte placera tjänster folk vill ha nära människor istället för isolerat långt bort. Man måste inte lägga köpstaden i utkanten. Man kan faktiskt utveckla köpstaden i centrum.

Sen är det ju inte shoppingresorna utan arbetspendlandet som skapar de största peakarna, rusningstrafik. Det är framför allt pendlandet som man måste ta tag i. Och jag tror att arbetspendlingen mår bra av cyklism. Ett smart cykelnät reducerar tiden det tar att cykla markant. Cykeln erbjuder dessutom friheten som kollektivtrafik inte ger. Ökade möjligheter att ta med cykel på kollektivtrafik är också viktigt. Det tycker jag rapporten missar lite.

Aja... det finns massor som jag inte håller med om, men dokumentet är samtidigt intressant. Jag tycker man gör för stor grej av att man ska formulera ett vänsteralternativ. För mig handlar inte det här om höger och vänster. Det handlar om att varje människa måste få utrymme att leva och verka i staden. Detta kräver transportsystem som klarar detta. Det här inlägget är egentligen mest ett sätt att säga att rapporten finns och att den är läsvärd. Själva identifierandet av trafikmaktsordningen tror jag kan leda oss på rätt spår i frågeställningarna om varför så många väljer bilen. Det kanske har att göra med att samhället är byggt för, just det, bilen.

En debatt som ständigt tycks rasa, åtminstone på newsmill är debatten om skolan. Det har blivit något av ett ställningskrig, därav titeln. Diskussonen nu tycks vara privat versus offentligt, vilket är smått ogenomtänkt egentligen. Senaste artikeln behandlar bland annat ett uppmärksammat fall i Göteborg där en friskola, Fredens skola, fick stänga efter att skolinspektionen funnit brister.

Detta fall tilllsammans med några andra extremfall använder artikelförfattaren för att om än inte uttalat argumentera för ett förstatligande, något som hon sedan faktiskt erkänner i en kommentar. I detta sammanhang kan det vara intressant och på sin plats att ta upp ett annat fall.

En tonårig pojke utsattes under lång tid för systematisk misshandel av sina skol"kamrater". Expressen kan avslöja att trots att det fanns god kännedom om problemet så gjordes ingenting för att stoppa det, för att hjälpa den drabbade stackars pojken. Ja, det är en snyfthistoria i klass med Aftonbladets gråt-artiklar, men det är inte det jag vill komma till. För det verkligt intressanta är att skolan är... offentlig.

Betyder det här att allt offentligt är dåligt? Nej. Naturligtvis inte. Betyder 3 extremfall att allt privat är dåligt? Nej. Naturligtvis inte. Att resultaten sjunker inom skolan, att arbetsmiljön är under all kritik och så vidare, det är inte något som hänger ihop med loggan på fasaden. Man skyller gärna skolans undergång på vinstuttagen inom vissa friskolor, men samtidigt så är majoriteten av de verkliga bottenskolorna kommunala.

Att skolan dalar beror på att det skett en devalvering av kunskap. Det är orsak nummer ett. En socialistisk kunskapsrelativism har under lång tid förhindrat sådana naturliga åtgärder som att skapa ett rättsäkert betygssystem som samtidigt kan användas som kvalitetsindikator för skolor. En övertro på didaktiska messias har fått oss att överge en 4000 år gammal lärandemodell och istället har skolan blivit en stor labbsal för pedagogiska tyckare. Samtidigt har vi haft en misslyckad integrationspolitik som skapat enorma slitningar i samhället och svåra problematiker för skolor. Det finns många skäl till att Sveriges skolor dalar. Är man intresserad kan man läsa Krister Renards fina artikel om Svenska skolan, "anstalt för utbildning eller inbillning?".

Men inget av det han skriver har att göra med loggan på fasaden. Att reducera problemet till att privatisering eller förstatligande löser alla problem är ett hån mot alla dem som far illa i respektive driftform. Det handlar om mer övergripande systemfel varav jag givit några små exempel. Svenska skolan måste ändras från grunden. Svenska lärarutbildningen måste ändras från grunden. Svenska lärarares kompetens måste höjas. Och respekten för kunskap måste återskapas. Att polarisera frågan gynnar inte debatten. Jag vill se en debatt som inte handlar om fasaden utan om innehållet, för det är innehållet som eleverna tvingas möta varje dag. Det är innehållet som eleverna under hot av våld från statsmakten tvingas konfronteras med varje dag. Då är det minsta vi kan göra att garantera att innehållet är bra.  För det krävs en debatt som når längre än fasaden, en debatt som tränger in i innehållet och som vågar konfrontera det som finns innanför. Det är den debatten jag vill se.

Det finns ju faktiskt ingenting som säger att man måste blogga om senaste nytt på politikfronten, så idag ska jag blogga om någonting som inte är kopplat till Juholt, newsmill eller politometern. Jag ska blogga om "lättare än luft", vad nu det är? Det är faktiskt inte så himla krångligt. Det är en princip som används inom ett (ö)känt transportslag som var vanligt runt första världskriget. Vem har inte sett en bild av de stora och avlånga "Zepperlinarna" som hotfullt sveper över himlen? Red Alert 2 hade ju sin lite humoristiska tolkning, inte långt ifrån filmen Sky Captain's. Ett världskänt rockband tog sitt namn efter en delmängd av dessa, Led Zeppelin tänker jag på, och de finns med i lite olika sci-fi och fantasy-skildringar.

Jag tänker naturligtvis på luftskepp. Vän av ordning noterar att detta är en blogg för politik och inte en blogg för tekniknördighet. Sant, men detta är faktiskt lite politik. När man tänker på det.

På en intressant blogg, Approximationer, finns ett intressant inlägg. Det är skrivet 2007, så det är verkligen inte dagsfärskt, men kanske ändå relevant idag. Det handlar alltså då om luftskepp och vad det ska vara bra för. Det visar sig att det finns en rad fördelar med teknologin. Jag ska inte gå in så detaljerat i det hela, men bland annat är luftskepp tysta, kräver väldigt lite övrig infrastruktur för att kunna operera och energieffektiva.

Det finns en rad applikationsområden, alltså tillämpningar, för luftskepp. Reklam och plattform för vybilder från olika sportarrangemang används de till redan idag. Prospektering för fyndigheter är en annan möjlighet. En tredje möjlighet är att upprätta en forskningsstation på extremt hög höjd för forskning på meterologi och liknande. Den kan även kombineras med att vara en mellanplattform för transport vidare ut i rymden. Det finns faktiskt en grupp som forskar på just detta, http://www.jpaerospace.com/.

Men jag tänker framför allt på vilken nytta luftskeppen kan göra för transportsektorn och för turistindustrin. Tänk att kunna transportera saker utan stora omlastningscentraler och massor tunga lastbilar som förstör vägar. Tänk vilken möjlighet för ottillgängliga platser med dålig infrastruktur att kunna vara med på den globala världsmarknaden. Tänk att glida fram över norges kustlinje på lagom höjd som avslappnande semester. Tänk en spektakulär middag över New Yorks hamn eller en kryssning över söderhavet. Allt detta är möjligt, teoretiskt, och dessutom miljövändligt och säkert. Luftskepp kan ge oss mycket i form av miljövänliga semestrar och transporter. Vill man läsa fler argument för varför luftskepp är bra kan man läsa nedanstående länk:

http://www.rikareliv.info/Luftskepp.htm

Världen kräver att vi rör oss miljövänligare. Handel och rörelse är förutsättningar för fred och välstånd, men vi måste börja röra oss på ett miljövänligt och hållbart sätt. Luftskepp kan operera från terminaler i centrala New York utan att störa dygnet runt, det blir alltså lättare och energieffektivare både att ta sig till resans startpunkt och att genomföra den. Alla resor måste inte handla om att komma fram först. Med luftskepp kan själva resan bli målet, precis som med kryssningsfarty, fast från ett annat perspektiv. Det finns en rad argument för varför luftskepp är bra. Det finns många möjligheter. Jag vill fånga dem. För jag tror att det skulle gynna världen, mänskligheten, välstånd och fred. Det är dags att ifrågasätta gamla invanda mönster och metoder. Det finns alternativ. Låt oss titta på dem med!

Det är väl knappast så att någon är förvånad över att MP föreslår denna lagändring. MP tycker om cyklar massor och mindre om bilar. När jag läser ledamoten som la förslagets artikel på newsmill minns jag varför jag en gång kallade mig miljöpartist. Ideologiskt har jag ju inte heller svängt så värst mycket i miljöfrågan, men kommit på kant med att MP envisas med att leka sossar. Men miljön är ju inte blockpolitisk, så där kan jag och MP komma bättre överens.

Det handlar alltså om den (ö)kända så kallade "Zebra-lagen". Om det är någon som läser här som är uppväxt under 2000-talet och som alltså inte riktigt upplevt införandet eller av något annat skäl inte vet vad det är så handlar det alltså om att bilister ska väja för gående och inte tvärt om vid övergångsställen. Nu är det alltså på förslag att utvidga detta så att även cyklister har företräde framför bilar när de korsar bilvägar på cykelöverfarter.

Detta är ett förslag som möts av skarp kritik från bilister. Jag har roat mig med att försöka summera upp argumenten:

1. Bil är större, tyngre, hårdare och farligare - alltså ska allt annat väja för bilen.

2. Cyklister cyklar så illa att cyklism borde förbjudas helt, eller i alla fall absolut fortsatt underordnas bilen.

3. När det står 50km/h och bilen framförs i 50km/h så går det inte att hinna upptäcka en cyklist och stanna.

4. Att hindra biltrafiken är en miljöbelastning eftersom trafiken blir ryckigare.

Har jag glömt något? Är osäker på om jag fick med allt. Men de flesta argument jag läst är varianter av ovanstående. Det är både hysteriskt och skrattretande. Vissa har tydligen fått för sig att det är en rättighet att hålla maxhastigheten utan hänsyn tagen till omgivningen och hur den ser ut. Hört talas om vårdslöshet i trafik? Undra om de har funderat över att antalet bilar skulle öka markant på gatorna om cyklismen helt förbjöds? Märkligt att man rättfärdigar mord med att det minsann är alla andras skyldighet att hålla sig undan vansinnesfärderna genom centrum. Och miljöaspekten... Skärpning. Man tar sig för pannan. Ska bilister börja snacka om miljöansvarstagande? Det är svårt att inte se det komiska i det. Hur kan man hävda att man vill kämpa för miljön i en plåtburk som tar 5 kubikmeter olja bara att producera och som väger över ett ton och alltså skitar ner nått enormt för att driva?

Sure, jag kör också bil ibland. Bilen är bra för längre resor. Men i stadstrafiken så måste bilen underordnas mer stadslivsanpassade transportslag. Om jag ska in i Göteborg och krångla så tycker jag att det inte är mer än rätt att det är mer komplicerat för mig som bilist än för cyklister. Jag tycker det är bra om cyklister ges företräde. För dessa bidrar till en säkrare trafik och en renare stad med trevligare miljö.

Jag har dock börjat märka av en grej. Många politiker och tjänstemän som sitter och planerar trafik har fått för sig att cyklism är någon slags förströelse som man gör på lördag/söndag på sommaren när man ska ut och vara "nyttig" och cyklar längs Avenyn och köper en glass, flanerar lite runt kungsportsplatsen och dricker en latte innan man i maklig takt cyklar tillbaka till lägenheten ett par kilometer bort.

Det funkar inte så. Cyklism är pendling. Det handlar om att ta sig från punkt A till punkt B, helst så snabbt som möjligt. På en bra cykelväg som är rak och lagom bred och välseparerad från gående håller man lätt höga hastigheter. Problemet är ju då att majoriteten av cykelvägarna är planerade för 2 månaders promenadcykling på sommaren. Idiotisk placering, minimal bredd, mitt bland fotgängare och guppigt och massor tillfälliga vägarbeten som tar månader innan de försvinner. Det går knappt att hålla promenadtempo. Det fungerar inte då. Det är verkligen inte att skapa förutsättningar för cykling.

Cykel är något som fungerar året om bara man vill. Det som krävs är väl underhållna cykelbanor som möjliggör effektiv pendlingscykling. Personligen spånar jag just nu på en lösning med 3 fält där det mittersta kan användas som omkörningsfält för cyklister i båda riktningarna. Totalbredden på lösningen blir inte större än en ordinär bilfil och motsvarar alltså en coolare 2 till 1 väg för cyklismen. Aja, det var en parentes. Något som jag tror skulle kunna öka cyklismens popularitet är om man skapar bättre parkeringar för cyklar än för bilar. Varför inte ha cykelparkeringsgarage på strategiska punkter? Självklart placerat bättre än bilparkeringar. Jag tänker typ Nordstan. Tänk om man kunde köra rakt in genom en port och hamna mitt i ett parkeringsgarage med nått att låsa fast cykeln i och en dörr direkt in i köpcentrat! Ledorden måste vara närmre och tillgängligare än bilalternativet. Men nu spårade jag ur igen. Poängen med cykelgarage är att man vet att cykeln kommer vara torr och någorlunda varm (inga frusna växlar eller så) när man ska cykla hem igen. Man kan också arbeta med de motoriskt lite komplicerade momenten att lasta och låsa upp cykeln. De momenten utföres med fördel utan handskar och är det -10 ute så är det en mindre enastående syssla.

När jag ändå är inne på parkering för övrigt funderar jag på om man i utkanten av städer skulle kunna bygga nått parkeringshus där man kan ställa bilen gratis och fortsätta med cykeln. Jag tänker mig att en del av garaget ger utrymme för cyklar. Man kan till och med tänka sig att man kan abbonera på speciella inhängade parkeringsplatser (tänk lägenhetsförråd typ) där man kan ställa in cykeln. Alternativt tar man med cykeln på bilen. Då kan även de som bor längre bort vara med och skapa ett mänskligare samhälle! Och dessutom skapa sig bättre hälsa och livskvalitet!

Motionen jag började att skriva om innehåller också en del bra förslag. Cyklister skulle kunna få göra turn on red och cykla mot enkelriktat. Det ökar framkomligheten för cyklister. Det gör att det går snabbare att cykla och förhoppningsvis kommer detta att få fler att börja cykla. Fantastiska förslag.

Men jag tycker också att det ska löna sig att cykla. För det första tycker jag en supermiljöpremie borde skapas för att subventionera cykelköp. Om man ska subventionera "miljövänliga" bilar så kan man ju inte rimligen strunta i att subventionera ännu miljövänligare alternativ. För det andra borde avdragsreglerna för resor till och från arbete förändras så att avdrag får göras oavsett hur man färdades till jobbet. Cyklar man kommer man alltså att tjäna betydligt mer pengar än om man väljer bilen. Finns redan i danmark. Så "copy-paste" som man brukar säga. För det tredje tänkte jag mig en superhälsopremie eftersom dagliga cykelturer ökar folkhälsan. För det fjärde tänkte jag mig en anti-trängselpremie för att man minskar trängseln i städer. Man får väl hitta på lite tröskelvärden för att man ska få del av premierna som får redovisas på nått specialsätt. Det där kan tjänstemännen lösa. Men gör man en insats för miljö och samhälle så borde det inte bara synas i samhällets ekonomi utan även i den egna privata. Det ska löna sig att göra smarta val!

Det börjar bli dags att inse att bilar inte hör hemma i ett modernt stadsliv, inte som det primära transportsättet. Visst, varor och kollektivtrafik behöver fortfarande få finnas, likaså måste handikappade och sjuka som inte kan cykla få ta bil, men för oss andra är det egoistisk lathet att inte låta bilen stå. Zebralagen är en viktig symbolfråga. Är vi kvar i bilparadigmet eller vågar vi röra oss utanför det och pröva nya och hållbarare vägar? Är våra städer till för bilen eller människan? I vilken värld vill vi leva, bilens eller människans? Det är vad frågan egentligen handlar om enligt mig. Vad vi vill med samhället och stadslivet. Jag håller tummarna för ett humanare, säkrare, renare och hälsosammare samhälle och lever förändringen varje dag när jag trampar min cykel. Vad gör du?

Det har varit en del diskussioner om olika nobelpris, nämligen litteraturpriset och fredspriset. Dagarna innan tillkännagivandet tar feministerna upp pennan och författar artiklar som motiverar varför det är dags för en kvinnlig pristagare. Jag personligen har deltagit i diskussioner om det här på newsmill och eftersom jag inte kommer på något annat att skriva om så får det bli en bloggpost om det också.

Jag måste säga att jag är djupt ledsen å alla feministers vägnar, men för mig kommer det aldrig bli dags för en kvinna, eller dags för en man att få nobelpris. Det hela är ganska enkelt, och det är svårt att skriva mer än några korta rader om det. Nobelpris får man som individ för något man åstadkommit under sitt liv, man ska absolut inte få det i egenskap av man eller i egenskap av kvinna. Att kvotera till ett pris känns både märkligt och konstigt. Pristagaren måste alltså vara en kvinna? Oberoende om det fanns bättre personer av annat kön? Jag är inte tillräckligt insatt för att avgöra. Men jag tror inte att feministiska debattörer heller är insatta. Kan inte kommiteerna får arbeta ostört med att ta fram den bästa kandidaten istället för att ta fram den politiskt korrektaste kandidaten?

Pris efter prestation, inte efter kön säger jag.

Jag cykelpendlar, som den inbitne läsaren redan förstått. Och typ igår bloggade jag om att en analys visade att den genomsnittliga cyklisten i Lund mötte 10ggr fler farthinder än den genomsnittliga bilisten. Jag bestämde mig för att ta reda på hur det är i min egen stad. Så jag passade på att räkna hindrena på min mellan 8km och en mil långa hemresa. Helt ovetenskapligt, men resultatet är ändå värt att begrunda.

Jag valde att bara räkna rödljus med tryckknapp, eller konstiga korsningar där man som cyklist måste passera flertalet rödljus för att kunna ta sig igenom, sjukt långvariga omdirigeringar till följd av vägarbete (typ över 6 månader), lösningar där cyklisten måste korsa vägen för att cykelbanan gör det helt omotiverat och samtidigt måste lämna företräde till bilar och liknande. Jag fick fram siffran 10. Om man räknar med avstickaren till ICA så blir det 12 hinder. Så nu vet ni det; 10 cykelhinder finns i min cykelvardag.

Notera att jag inte räknade vägbulor, rödljus eller lösningar där det var ekvivalent för bilister och cyklister och sådant, utan här är det alltså det som bara drabbar cyklisten. Stora delar av vägen kan en bilist välja att åka motorväg som skär rakt genom staden och effektivt tar en stora sträckor. Jag räknade inte på hur sträckorna hade skiljt sig om jag istället tagit bil och så vidare. Utan datan ska tolkas precis som att jag möter 10 till 12 hinder i min cykelvardag som bara drabbar cyklar.

Det är synd att frågan inte diskuteras mera. Varför ska bilen hela tiden stå i centrum när stadsdelar ska planeras? Varför väljer man att premiera en osolidarisk, omiljövänlig och ohållbar livsstil framför en hälsosam, modern och hållbar? Jag vet att allt inte kan lösas med cykel, men om vi kunde halvera antalet bilresor skulle vi nå långt. Och eftersom hälften av alla bilresor beräknas vara resor på sträckor under halvmilen så känns det faktiskt genomförbart, om vi slutar placera bilisten först hela tiden och ger den miljövänlige, miljömedvetne, hälsosamme, ansvarstagande och världsförbättrande cyklisten de snabbaste och smidigaste rutterna. Det finns koncept för att öka cyklingen. Köpenhamn är ett bra studieobjekt. Vi behöver inte ens uppfinna hjulet. Det finns redan färdigt för kopiering. Det är bara att göra. Så varför dröjer det?

Hemma efter ännu en livsfarlig tur på cykel längs Sveriges motsvarighet till Vilda Västern, cykelvägs-nätet. Det är faktiskt inte varje dag man blir nedmejad eller prejad av ouppmärksamma eller obetänksamma bilister, men ibland händer det. Som vi alla vet så har händelser dessutom gravitation. Så om en dålig sak händer under dagen så kan man nästan räkna med att en eller två till inträffar, tvärt emot all sannolikhetsteori.

Idag var det en hel räcka med saker som inträffade. Först var det lite cykelkaos längs en liten smal cykel/gång-väg. Bredden är alltså ungefär motsvarande en bilfil och på den samsas gångare och cyklister i två riktningar. En tredjedel är märkt som gångbana och de andra två tredjedelarna är cykelbana, en tredjedel åt vardera håll. Det var ganska vältrafikerat vilket betydde att jag hamnade bakom en kvinna som cyklade väldigt långsamt (om man ska jämföra med en landsväg för bil höll kvinnan typ 50 på en 90-väg på ett ungefär). Detta är ju i alla fall ingenting direkt farligt även om det är smått irriterande att behöva bromsa bort massor rörelseenergi. Det är ju något man får acceptera när man tar sig fram där trafiken är lite mer intensiv. Om cykelbanan hade varit lite bredare så hade det dock aldrig hänt. Säg att den varit dubbelt så bred. Då hade omkörningar kunnat ske mycket enklare. Men jag inser att det är en petitess, men jag tar med den för att visa på att händelser har gravitation.

Det andra som inträffade var en liknande incident till en jag redan beskrivit. På en gata så mötte jag en bil (eller ja, till och med två) som hade hinder i form av parkerade bilar på sin sida av vägen. Tydligen var det för svårt att stanna och lämna plats för mig som hade vägen fri, utan istället prejades jag ut i kanten. Till saken hör att det är en nedförsbacke. Man vill inte gärna bromsa sönder sin rörelseenergi i slutet av en nedförsbacke som cyklist. Det gör att man blir dubbelt så irriterad över att bilister inte följer lagen och lämnar företräde när hindret är på deras sida. Åtminstone om de har haft en rimlig chans att uppfatta att jag finns och cyklar mot dem. Men tydligen har bilister företräde för att de har större fordon. Sånt gör mig förbannad. Köra runt med 1 ton skrot runt sig och skita ner miljön och bullra sönder folks liv och dessutom inte visa hänsyn mot andra fordonsslag. Jag blir faktiskt lätt irriterad.

Slutligen hände ytterligare en sak när jag gled fram längs cykelbana (kombinerad gånbana) som ligger parallellt med en huvudled. Längs alla anslutande vägar så finns cykelöverfarter som är tydligt uppmärkta med speciell stenläggning. Jag har ingen aning om vad som gäller juridiskt, men det känns rimligast att cyklister ska ha företräde över cykelöverfarterna. Det var något av en liten trafikstockning samtidigt så det var kö längs en av de anslutande vägarna. Men främsta bilen i den kön lämnade snyggt företräde och jag tänkte att det där gick ju bra! Men då kommer en bilist och svänger av från huvudleden in på den här vägen i rasande tempo och undgår med millimeter tillgodo att köra i mitt bakhjul och välta min cykel. Alltså snälla nån. Oavsett vad som gäller juridiskt så är det inte rätt att köra på någon annan. Jag märker dock att jag blivit mer van vid sånt där. Jag blev knappt ens skakis av upplevelsen. Man måste ha en hel del skinn på näsan för att våga cykla anno 2011 i Sverige dock. I en kommentar på newsmill berättar en annan cyklist om hur han blev prejad av en bil med husvagn som körde om. Husvagnen rörde alltså vid cyklisten. Tydligen stannade föraren inte ens till för att kolla om det gick bra och gjorde sig alltså dessutom skyldig till smitning. Man häpnar, men det visar ju på vilka förutsättningar cyklismen har i Sverige.

Men oavsett händelserna hade jag tänkt skriva ett inlägg om cyklism. Ovan är egentligen en lite för lång inledning. För jag råkade få ett gratisblogginlägg av en skribent på newsmill. Det är Karin Svensson-Smith, Transport- och klimatansvarig i Miljöpartiets partistyrelse, som skrivit en spännande artikel om cyklism, eller snarare om dess förutsättningar. I Lund, där cykelresandet står för 43% av det totala resandet, så har man utrett hur mycket farthinder den genomsnittlige cyklisten drabbas av. Det är stoppsignaler, konstiga 90 graderssvängar, övergångsställen man måste leda cykeln över, krångligare vägar... listan kan göras lång. Ungefär 10 ggr fler farthinder möter den genomsnittlige cyklisten jämfört med den genomsnittlige bilisten. Detta i Sveriges mest cyklande stad. Situationen är alltså sannolikt värre i resten av landet.

Varför är det så här egentligen? Varför hindrar man cykeln till förmån för bilen när man planerar städer och transportvägar? Varför heter det att man är "ute och cyklar" när man inte riktigt har koll? För mig känns det som att de som inte har koll är "ute och åker bil", för hade de varit "ute och cyklat" så hade det varit både säkrare, smidigare, snabbare och enklare att cykla i Sveriges städer. Vårt vägnät hade varit anpassat för framtidens krav istället för att vara ohållbart och antikt. Vi har konsekvent fört en transportpolitik i Sverige som premierat bilen i alla lägen, som alltid placerat bilen i främsta rummet. Detta självklart bland annat på grund av Volvo och Saab. Som jag redan skrivit en gång så handlar det alltså inte om att "vara ute och cykla". Våra politiker har varit ute och "åkt bil" alldeles för länge. Det är på tiden att de börjar testa på att cykla! Varför hindras det enda transportmedlet som släpper ut 0,0g CO2/personkilometer? Varför hindras cyklismen? Jag vill ha ett svar av ansvariga politiker. Jag KRÄVER ett svar!