Min Vision

Det gamla vanliga igen, det går inte bra för skolan. Den här gången centreras pressdrevet runt kvaliteten på råmaterialet som förädlas tll skolans viktigaste resurs, lärare. Det ser inte bättre ut än att man kan skriva högskoleprovet sämre än slumpen och ändå bli lärare. Studenterna som en dag ska bli lärare har så stora kunskapsluckor att de själva behöver extra stöd för att klara sig igenom utbildningen. Imorgon är det dessa kvinnor och män som ska ut till fronten och lära våra barn skriva, läsa och räkna. Det känns skakigt.

Kraven på råmaterialet, dvs de sökande till lärarutbildningar, måste höjas kraftigt. Utbildningens kvalitet måste stärkas ordentligt. Metoder och innehåll i utbildningen måste revideras förutsättningslöst. Och för de lärarstuderande som utvecklas till fullfjädrade och duktiga lärare är det inte bara rimligt, utan faktiskt också nödvändigt att öka lönenivån. 

Men detta med sjunkande kvalitet på råmaterialet är inget som är specifikt för lärarutbildningarna. Det pågår på bred front. Pudelns kärna är idén om att *alla ska plugga vidare*. Den visionen har blivit verklighet, på det enda sättet den kunde bli det. Genom att högskolan gymnasifierats. Nivån har fått sänkas för att alla ska kunna klara det. På motsvarande sätt kan man se att yrken *akademifieras*, dvs yrken som tidigare inte krävde akademisk utbildning nu gör det. Utbildningen har inte blivit bättre eller mer innehållsrik. Bara 3-5 år längre och en kvarts miljon dyrare för varje individ. För samhället är kostnaden naturligtvis större.

Det är orimligt att universitetet ska vara till för alla. Universitetet borde vara till för teoretiskt lagda ljushuvuden. Personer som trivs med att plugga och är duktiga inom det akademiska. Inte för praktiker som aldrig någonsin passat i skolans värld. Dagens system är inte en värld av möjligheter. Det är en värld av tvång att läsa allt längre och allt mer intetsägande utbildningar.

Jag tycker det är en styrka att ingen hindras från att försöka, att oavsett när man känner ett kall till skolbänken att man får följa det. Människor är dynamiska och utvecklas. Den som hatar skolan idag kanske känner lust och motivation om 10 år. Och att universitetet ska vara öppet för alla på ett sådant sätt står jag gärna bakom. Det är en värld av möjligheter. Tillgången till universitet ska inte regleras av klass eller ekonomiska förutsättningar. Men därifrån är det långt att tvinga in större delen av befolkningen i ytterligare 3-5 års studier.

Akademiseringen av arbetslivet och gymnasifieringen av universitetet måste upphöra. Höj kraven överallt på bred front och se till att examen börjar betyda något igen, och skapa utrymme för oakademiska människor att växa, utvecklas och hitta arbete istället för att tvinga in dem i mer plugg.

Nu har solen kommit till Göteborg och varit här ett tag. Vissa cykelbanor är till och med sopade. Just nu är den bästa cykeltiden på året. Det är vår! Och våren kommer ju med sina säkra vårtecken. Ett av dem är att polisen vågar sig ut och cykla igen. I alla fall när, som det heter, "vädret tillåter". Välkomna tillbaka, polisen! Varmt välkommen från en frostig året-runt-cyklist. 

Cyklande poliser tror jag är postivit. Inte för att jag tror att det är särskilt konstruktivt att bötfälla cyklister, få av de trafikbrott som cyklister gör äventyrar trafiksäkerheten. Istället är det allt som oftast laglydiga cyklister som hamnar i olyckor. Många cyklister som dödas är exempelvis kvinnor trots att, eller snarare på grund av att, den gruppen respekterar rött i större utsträckning och därför blir exponerade för risken att bli överkörd av en högersvängande lastbil mer frekvent. Lagen ser alltså ut att vara ett större trafiksäkerhetsproblem än cyklisterna, så det hoppas jag att våra sheriffer tar till sig.

Men som sagt tror jag att cyklande poliser är bra. Vi behöver fler poliser på gatorna, som inte stänger in sig i plåtburkar och fjärmar sig från omgivningen. Samhället mår bra av en närvarande polis som är ute bland folk och syns. Förutom detta är cykeln ett utmärkt sätt att snabbt ta sig fram i en stad. I London infördes cykelambulans som radikalt kapade responstiderna för att cykel inte fastnar i trafiken. Samma fördel kan polisen dra nytta av här.

Det pinsamma i det hela är dock att vi fortfarande bara har två cyklande poliser i hela Göteborg, som vad jag vet bara cyklar "när det är säsong". Oslo har 60 cykelpoliser... 

Jag skickade för någon vecka sedan ett brev till ICA Munkebäck och pekade på problemen att ta sig dit med cykel. Nu har jag fått svar från rätt person, roligt med snabb respons! I korta drag går svaret ut på att de inte kan göra något på momangen, vilket är helt rimligt och förväntat, men att de kommer lyfta frågan och försöka få till något. Det tycker jag är fantastiskt! Mejlet jag fick nu på morgonen lyder:

"Hej Johannes,
tack för ditt mail. Jag tar frågan! Jag har ett möte med fastighetsägaren i nästa vecka där jag kommer att lyfta frågan. Nu är dessvärre varken fastighetsägaren eller jag de som kan besluta och än mindre på egen hand lösa detta. Isåfall hade det gått fort... :)
Här behöver vi förmodligen lyfta frågan med kommunen och eventuellt även med vägverket för att få till en lösning.

Jag lovar att ta ditt inspel till ansvariga.
Glad påsk!

Med vänlig hälsning
Pelle Collins, köpman"

Vi får väl se vad som händer framöver, men det känns positivt att ha fått ett så bra bemötande. Kudos till butikens ledning för det! Kanske är det inte utopi med en cykelöverfart där någon gång i framtiden.

Jag kommer ihåg när vi skulle sjunga tillsammans på estetiskt val i Gymnasiet. Vi satt i ett ett klassrum i ett barrack-annex vid Katedralskolan i Linköping. Läraren talar om att vi ska sjunga nationalsången. Han fortsätter med att berätta att han tidigare arbetat på en skola i ett invandrartätt område i Linköping. En skola med stora integrationsutmaningar. Jag har för mig att det var Skäggetorp, om det finns några Linköpingsboende bland er läsare. Han berättar att det som de hittade som de kunde arbeta med var just nationalsången. För allla är ju svenskar. Inte svenskfödda, men svenskar, dvs del av vår nationalgemenskap. Oavsett om man blev det igår eller om man varit det från födseln. Så alla kan stämma in i och känna samhörighet genom nationalsången.

Så vi sjöng den där sången. Vi sjöng om den gamla fria och fjällhöga norden. Vi sjöng kärleken till fosterlandet, om stormaktsarvet och uttalade vår vilja att leva och dö här. Men på något sätt etsade sig händelsen fast i mitt minne och det har fått vara fröet till en försiktigt groende fundering omkring integration.

Jag är uppväxt i ett land i en tid där det varit fult och högerextremt att känna stolthet för nationen. Där man förväntas svälja vad påhopp som helst som *svenne* men måste akta sig noga för att inte säga något som kan tolkas som rasistiskt till någon av utländsk härkomst. Jag bor i ett land där man på allvar tycker att nationalsången kan uppfattas som stötande och rasistisk. Jag bor i ett land där svenskfödda ungdomar imiterar utlandsföddas brytning för att det är synonymt med *töntig* att vara svensk! Hur integrerar man någon in i en kontext som bygger på att skämmas för allt vad man har? Hur välkomnar man någon till ett hem man helst vill lämna?

Tommy Deogan har skrivit ett mycket bra inlägg på det här ämnet som jag tycker alla ska läsa:
Länk till inlägget

Jag skrev nyligen om att Göteborg vill bygga ny arena jämte en fullt fungerande arena. Prislappen är 1,5 miljarder kronor. Ja, och så måste ett uppskattat bad rivas också. Bara dagar efter att den nyheten släppts går elever från flera gymnasier i Göteborg ut och demonstrerar mot nedskärningar i skolan. Händelsekedjan lämnar en lite besk eftersmak. 

Det ska gå långt innan gymnasieelever av idag faktiskt går ut på ett torg med plakat. Nätgenerationen som är dövad av Facebook och Twitter. Jag är förvånad trots att jag inte är obekant med situationen. Det är ett långt steg att verkligen gå ut och demonstrera. Men så är skolan i Göteborg kraftigt eftersatt och håller urusel kvalitet. Bägaren var redan fylld till bredden. Jag hoppas detta är en väckarklocka...

Låt mig uttrycka mig som så att det finns sexiga projekt och osexiga projekt. Det är mycket roligare att planera och bygga exempelvis stora, maffiga arenor än att kavla upp ärmarna och lösa riktiga problem. Och det är här våra folkvalda måste klara av att se till kommunens behov, till medborgarnas behov, istället för till sitt eget ego. Det handlar om att prioritera. En satsning motsvaras alltid av att något annat får stryka på foten. Det är simpel ekonomi. 

Vi har elever ute på torgen som demonstrerar för att få den utbildning de har rätt till. Det är dags att sluta fly in i drömmar om större och magnifikare arenor. Det är dags att ta sig samman och reagera. 

Göteborgs styrande har fått ännu en storslagen idé för hur staden ska sättas på kartan, lika kreativ och nyskapande som tredje uppföljaren på en halvdassig film. Lika intressant och oväntad som deklarationspapperna. Den nya planen till ära och berömmelse är att bygga ytterligare en multiarena för 1,5 miljarder skattekronor vägg i vägg med Scandinavium. För att lyckas med detta kommer områdets enda lilla kvalitet, Valhallabadet (ja, och hela sportanläggningen förutom Valhalla IP också), att behöva rivas. Att kalla mig oimponerad vore en kraftig överdrift.

1,5 miljarder är mycket pengar, och det är pengar som måste användas förnuftigt och strategiskt. Det är ett ansvar som jag anser att våra folkvalda har, att använda varje skattekrona ansvarsfullt. I detta ligger att prioritera de akuta behoven framför de roliga skrytprojekten. Göteborg saknar knappast områden som är eftersatta: Staden har pinsamt dåliga skolor, pinsamt dålig infrastruktur och pinsamt dålig kollektivtrafik. Dessutom är bostadsbristen enorm. Däremot finns arenor som fungerar, och i staden råder det knappast brist på intressanta evangemang att besöka.

Jag ser verkligen inget trängande behov av nya arenor, de vi har fungerar och det tycker jag räcker när vi har så mycket som inte gör det. Jag tycker det är mycket oklokt och oansvarigt att satsa skattebetalarnas pengar på ytterligare ett löjligt skrytbygge. Dessa pengar borde gå till att lösa mer akuta problem. Konkret kan det handla om att exempelvis stärka skolan, kollektivtrafiken eller bostadsbyggandet.

Det finns dock ett scenario då en arena faktiskt går att försvara. Det scenariot är att en eller flera privata aktörer är beredda att gå in och bära kostnaden. Då finns inget skäl att inte bygga. Men då har våra politiker forfarande ett tungt ansvar, nämligen att använda makten att lokalisera arenan så att det gynnar staden. Nuvarande inriktning att knö in ännu mer arenabyggen i det redan dysfunktionella och antiurbana så kallade "evangemangsstråket" är inte särskilt klokt.

Samlokaliseringen av evangemangslokaler är en genomkorkad idé. Vilka synergier förväntar man sig? Vem börjar dagen med lite bokmässa för att fortsätta och spontant se en biofilm innan man släntrar in spontant på en konsert? Om man bortser ifrån att biljetterna är slut månader i förväg så kvarstår ändå faktum att det knappast är sannolikt att det är ytterligare ett evangemang en besökare dras till. Vad man får är med andra ord ett monofunktionellt komplex som knappast får någon naturlig genomströmning av människor, som knappast får förutsättningar att utveckla urbant stadsliv.

Annars är evangemang, rätt använt, ett ypperlig sätt att göra en stadsdel intressant. Det är ett sätt att ge stadsbygget en spark i baken på något strategiskt ställe. För visst finns potential till synergier, om än inte mellan olika evangemang så mellan evangemang och stad. Medan det knappast är sannolikt att besökare går till ett annat evangemang är det desto mera troligt att de dras till närliggande hotell, serveringar, klubbar och shopping. En arena kan, rätt placerad, vara en nyckel för att åstadkomma en urban kärna.

Lokalisering av en arena, eller annan evangemangsanläggning, är också ett konkret sätt att visa att en stadsdel är viktig och att man från politiskt håll vill satsa där. Det finns alltid utvecklingsområden i en stad som behöver att de styrande ger konkret indikation på att man menar allvar. I Göteborg är Norra Älvstranden ett sådant område, framför allt Frihamnen och Ringön, två stora markområden ett (långt) stenkast från dagens innerstad. De styrande pratar gärna om att stadskärnan ska växa över älven. Ett konkret sätt att visa att man menar allvar med det är att sluta segregera alla evangemang till södra sidan av älven och istället bygga den nya häftiga arenan i antingen Frihamnen eller Ringön. Det kan bli sparken i baken området behöver för att komma igång och utvecklas till den där utökade stadskärnan.

Ska en arena byggas så anser jag att Ringön är det naturliga alternativet. Det är jämfört med Frihamnen större och blir därför en bättre kandidat. Här finns också ett stort behov av att sätta ner foten när det gäller industrierna och markera att här ska vara city och inte ett lågexploaterat industriområde. 

Men idag är en ny arena inte värd kostnaden för Göteborgs skattebetalare. Idag finns problem som är betydligt viktigare och mer aktua att lösa. Dessa 1,5 miljarder bör gå dit de trängande behoven finns. Inte till ytterligare ett skrytbygge. 

Cykelexperten Krister Isaksson delar än en gång med sig av sin expertkunskap på sin blogg. Den här gången skriver han om det trafikfarliga och cykelovänliga gruset. Det är något som ligger väldigt bra i tiden nu när all snö i stort sett smält bort. Cykelbanorna i Göteborg har varit barmark i en månad ungefär redan. Kvar ligger ett så rejält lager grus att man stundtals undrar om man cyklar på grusväg eller asfaltsväg. Och tyvärr ligger detta grus ofta kvar i månader.

Isaksson presenterar konsekvenserna av gruset. 20 procent av alla cykelolyckor under april månad kan kopplas till det. Vidare innebär gruset längre restider för cyklister, sämre komfort och en överhängande risk för punktering. Grus är alltså en trafikfara för cyklister, en tidsbov och dessutom förstör det cykeln. Det är helt obegripligt att grus används på cykelbanor och än mer obegripligt att det inte sopas upp så fort snön smält. 

Nu finns det ju alternativ till grus. Sopsaltaren har varit känd i cirka 3-4 decennier, det är nästan ett halvsekel! Effekterna har varit kända genom empiriska studier. Ändå framhärdar vi i Sverige med att använda grus. En lösning som är mer kostsam bara att tillämpa, dvs det kostar mer att sprida ut grus än att sopsalta, och som innebär stora sekundärkostnader i form av skador, tidsförluster och kraftigt ökat slitage på cykeldäcken. Helt obegripligt!

Så sluta tramsa nu alla kommuner i vårt avlånga land och grusa gruset!

Det var en lugn början på trängselskatten, det såg fint ut första veckan exempelvis. Men nu verkar bägaren ha runnit över hos vissa. En samlad attack har genomförts mot hela 11 betalstationer av personer som tycker att lag och demokrati inte applicerar när effekterna är oönskade. Agerandet från sabotörerna är omoget och patetiskt, och för deras del kan jag bara känna medlidande. Tyvärr tar detta gemensamma resurser i anspråk som istället kunde ha använts till att genomföra nödvändiga satsningar på västsveriges kollekitvtrafik. Istället får pengarna användas till att städa upp samt bekosta mer bevakning.

Jag tycker aktionen säger en del om vissa bilkramares mentala status, deras respekt för andra medborgare samt deras inställning till det demokratiska samhället. Det är i slutänden enbart tragiskt att vissa individer väljer att sabba för oss andra på ett sånt här sätt.

GP rapporterar om saken.

Efter inlägget om cykelsituationen runt olika butiker i Göteborg har jag funderat på att faktiskt kontakta någon handlare och flagga för problemet. Det känns ändå som ett konstruktivt sätt att försöka arbeta för en förändring någon gång i framtiden. Det är ju mycket möjligt att man inte är medveten om problemet helt enkelt. Jag handlar ganska frekvent i Munkebäck så det blev den naturliga butiken att kontakta. Följande text är en exakt kopia av ett mejl jag skickade till butiken:

Hej!
Jag heter Johannes Westlund och handlar regelbundet i er butik. På många sätt är er butik ett bra val. Den ligger väldigt lämpligt längs min pendlingsväg och ni har goda öppettider (även om jag gärna ser än mer generösa öppettider någon gång i framtiden). Men det finns en sak som gör att besök hos er lämnar en lite tråkig bismak i munnen. Det handlar om hur det (inte) fungerar för mig som cyklist att komma till parkeringen och butiken. Det finns idag ingen möjlighet att på ett smidigt sätt ta sig från cykelbanan som går runt er tomt och in på parkeringen. Jag får varje gång hitta på någon improviserad abrovink som alltid inkluderar att cykla mitt i bilvägar på ett sätt som inte känns speciellt trivsamt och inte heller helt trafiksäkert.

Jag valde att blogga om detta, jag driver en blogg där jag bland annat tar upp cykelfrågor. Ni är långt från ensamma om att vara omgivna av en struktur som gör butiken svårtillgänglig för cyklister, men jag tog med situationen runt er butik som ett exempel. Jag fick hur som helst några kommentarer från andra cyklister som handlar hos er och som också kände igen sig. Blogginlägget hittar ni här:
http://minvision.blogg.se/2013/march/att-forsoka-handla-med-cykel.html

Nu vet jag inte vem det är som har ansvaret för kopplingen från cykelbanan över bilvägen rent formellt, ni eller kommunen, men jag är övertygad om att en smidig anslutning från cykelbanan ligger i ert intresse. I ert läge kan en smidig anslutning från cykelbanan attrahera fler kunder och vi cyklister som redan handlar hos er får en bättre upplevelse av att besöka er butik. Jag tror ni har mycket att vinna på att vara aktivt drivande för att få till en bra cykellösning in till er butik.

Jag hoppas att det en dag dyker upp en cykelöverfart på en lämplig plats in till er parkeringsplats. Jag är självklart tillgänglig om ni har några frågor eller vill ha mer konkreta förslag. Tack så mycket för att ni tog er tiden att läsa.

Vänliga hälsningar
Johannes Westlund
Året-runt-cyklist

Ett ständigt sorgebarn i Göteborg tycks vara Avenyn, vår kära paradgata som tyvärr bara tappar och tappar i attraktivitet. En ny plan och vision har lanserats. Det ska bli piazza-golv, och träd. Och det ska lyfta Avenyn till en paradgata av internationell klass. Men problemet är väl att Avenyns problematik är djupare än vad lite smink löser. Det är djupa strukturella problem. Inte minst orsakad av vissa urbana hål alldeles i närheten. Jag har försökt visualisera vad det handlar om:

Bilden visar några av alla urbana hål i rött. Och som synes är det inte direkt brist på röda ytor. Heden är i särklass störst, men vi har också Kungsparken, Kungsparkeringsplatsen (Kungstorget), Grönsaksparkeringsplatsen (Grönsakstorget), Vasaparken, infills vid Park Lane och Götaplatsen samt området mellan Valhalla IP och Nya Ullevi.

Så vad göra?

Svaret är naturligtvis enkelt: bygga stad. Heden och Kungsportsparken kan förtätas med vanlig hederlig kvartersstad, Nya Allén tas med fördel bort till förmån för en mer samlad stadsgata i form av en dubbelriktad Parkgata. Torg-parkeringarna kräver något annat. Kanske kan de få bli torg som det var tänkt från början? Kungsparkeringsplatsen kanske kan få en byggnad till för annars blir det nog för stort. Infillsen får bli just infills. Området vid Mölndalsån förtätas lämpligen med kvartersstad. Totalt blir det plats för över tiotusen nya boende (om samma täthet uppnås för det nybyggda som i Olivedal), och stadslivet runt Avenyn får förutsättinngar att få ett uppsving, växa och blomstra. Det är ganska självklart egentligen. En paradgata utan omgivande stad kommer ha svårt med stadslivet. Svårare än så är det inte.

Men grönområdena då? Hedens gröna lunga och Kungsparken och...?!

För vissa Göteborgare tycks det här med grönområden vara känsligt. Trots att det i Göteborg finns mer grönyta per person än i de flesta andra städer och trots att det mesta av alla gröna ytor inte används eller används mycket sparsamt så är det återkommande önskemålet MER grönytor. Och att bebygga grönytor tenderar att vara politiskt omöjligt (så länge de inte är ute i periferin på jungfruelig mark, dvs riktig orörd mark i stadens utkant som är jätteviktig att bevara ur ett ekologiskt perspektiv). Lyckligtvis går det att bemöta all irrationell bevarandeiver.

Det första viktiga att påpeka är att den totala mängden grönyta i staden är helt ointressant, i alla fall om man utgår ifrån att staden ska utformas efter att fungera bra för människor och våra behov. Det som verkligen är intressant är mängden grönyta som är tillgänglig, använd och uppskattad. Det bör vem som helst kunna hålla med om.

En viktig faktor för att parker ska bli just detta är att det finns ordentligt med boende nära för att fylla upp parken med genomströmning och liv. Det finns teoretiskt något optimum när parkområdena inte är för små och överfulla men det samtidigt finns plats för ordentligt med boende för att försörja parkerna. Idag är situationen i Göteborg sådan att parkerna i stort ofta gapar tomma. Det är alltså långt kvar till att många parker blir överfulla. Så då kan man ju använda lite parkyta och bygga. Då tillförs boende och den parken som blir kvar blir tillgänglig, använd och uppskattad. 

Det viktiga är alltså inte hur mycket, utan hur bra. Och i "bra" ligger ju bland annat att parken ska vara naturlig för människor att besöka, dvs ligga nära. Men det är ju inte bara antalet människor som avgör om en park blir bra, parken måste hålla kvalitet också. Och då är det så finurligt att med lite mindre park och lite mer boende kan man också koncentrera insatserna i det parkbeståndet som finns och därmed höja service. Visst, hur man än vänder och vrider på det blir det totalt sett mindre yta med gräsmatta och träd, men som vi kom överens om ovan var det ointressant. Det intressanta var ju att parkerna blev tillgängliga, använda och uppskattade. Och genom att göra dessa åtgärder menar jag att vi förvisso får mindre gröna ytor, men samtidigt också betydligt mer ANVÄNDA och TILLGÄNGLIGA parker. Så även park-vänner är VINNARE på strategisk förtätning.

Internationella Kvinnodagen var för några dagar sedan. Och lika ofelbart som regn på sommaren och rullgrus på cykelbanan fram på sommarkanten så kommer den årliga IT-branch-bashingen. IT-branchen ligger nämligen dåligt till jämställdhetsmässigt. Och eftersom det är flest män så är det ett jämställdhetsproblem. Tvärt om, fler kvinnor, verkar dock inte vara ett jämställdhetsproblem.

 Jag vill ge min syn på det hela. Jag har utbildat mig och varit verksam inom IT sedan 2007. Jag driver eget företag, jag har konsultat, jag har snart 3 år av en civilingenjörsutbildning bakom mig. Det är den bakgrunden jag har. Och jag har hela tiden samlat på mig erfarenheter.

För det första är min uppfatning att många kvinnor inte är intresserade av IT i Sverige. Jag har förmånen att känna några stycken, men de flesta kvinnorna i min bekantskapskrets drömmer helt enkelt inte om en karriär inom IT. Tro mig, jag har lagt ner min själ i att exempelvis övertyga min bättre hälft att testa programmering. Hon gav upp efter någon sida i den mest lättlästa programmeringsboken jag äger. Det var inte hennes tekopp. Jag har lagt ner min själ rent allmänt i att sälja in IT-utbildning under min gymnasietid. Till killar såväl som tjejer. Måttligt intresse, särskilt från den senare gruppen. Flera olika projekt har genomförts från en mängd olika aktörer för att intressera tjejer av teknik och IT. Dels från företags sida och dels från universitets sida. Det går faktiskt inte att tvinga människor som inte vill för att uppfylla någon slags könsstatistik. Det finns en verklighet också, och den måste vi förhålla oss till.

För det andra är min uppfattning att tjejer mera sällan är duktiga IT-specialister. Men missförstå mig rätt. Jag tror inte kvinnor per sé är sämre och att killar är bättre. Däremot finns fler killar som lägger ner sin själ i att bli duktiga. Som sitter nätter igenom och kodar på egna sidoprojekt, som sitter och läser tusentals tutorials, för vilka IT inte är ett jobb, utan en livsstil. Det handlar om en viss typ av nörd-dedikation som är mycket ovanlig bland tjejer. Och om det finns något som gäller generellt sett så är det att vad man nu över på mycket blir man också bra på.

Egentligen tror jag att IT absolut kan passa tjejer. Men det går inte att sitta på café och snacka strunt med väninnorna om man vill bli duktig inom IT. Jag skulle säga att så gott som alla respekterade personer inom IT har ganska stor erfarenhet från eget engagemang att stå på. Om kvinnor vill vara med i IT-världen är detta något grundläggande som måste accepteras. Man jobbar inte med IT. Man lever IT.

Men för att återända till själva artikeln då. Det söks med ljus och lykta efter kvinnliga förmågor. Det saknas knappast arbetstillfällen eller möjligheter. Jag ser inte att det föreligger någon särskild diskriminering mot kvinnor. Att kvinnor sedan självmant väljer andra karriärvägar är ju en helt annan sak. Att det är jämställt betyder inte att det är 50/50 överallt utan att könet inte har någon betydelse.

Debatterna om Internet och datortillämpningar duggar hyfsat tätt. Oväntat tätt, om jag får säga det själv. Det har varit stor bredd på ämnen också. Alltifrån ifall samma ettor och nollor ska kosta olika beroende på vad de representerar till vilka skyldigheter Internetleverantörer bör ha att övervaka sina användare och lägga sig i deras förehavanden. Som datateknolog blir jag ofrånkomligen upprörd och frustrerad över att personer som helt saknar tillräcklig teknisk kompetens hittar på gallamatias om vad tekniken är och sedan driver detta till helt orimlig lagstiftning. 

Nu senast är det TV-avgiften som kommit upp på tapeten. Här har byråkrater kommit fram till att eftersom SVT-play finns på Internet är allt som kan tänkas ta emot Internet också TV-mottagare och omfattas således av TV-avgiften. Undantaget elektronik som företag äger. För lagen är nämligen inte lika för alla.

Det är bara det att denna tolkning är helt uppåt väggarna, vilket exempelvis professor Gunnnar Karlsson vid KTH konstaterar. För den tekniskt intresserade finns en mer djupgående beskrivning att tillgå. Sammanfattat är problemet att lagen uttryckligen avser en kontinuerlig vad som på engelskan kallas "broadcast", rundradiosändning, medan Intenret utpräglat är asynkron "unicast", dvs datasändningar är riktade till en och endast en mottagare.

För teknisk korrekthet finns en parentes som måste beröras. Men det är mest en fråga om terminologisk kollission. Broadcast finns på Internet, dvs det finns något som kallas broadcast. Broadcasts kan dock inte nå längre än från sändaren till dess närmsta grannar. Och eftersom Internet är ett nätverk av nätverk av nätverk betyder det att det inte går att sända TV den vägen (eller utbyta någon form av för människor värdefull information). Så varför finns då broadcasts på Internet? Svaret är att det används av infrastrukturen, exempelvis routrar, för att underhålla exempelvis tabeller med information om vart datapaket ska skickas för att nå sin destination. Ett annat användningsområde är trådlöst Internet, där basstationen sänder ut regelbundna broadcasts för att enheter ska kunna upptäcka nätverket och ansluta. Men som sagt går det inte att sända TV över Internet den vägen.

Hur som helst, kontentan är att mobiltelefoner, surfplattor och datorer normalt sett inte är TV-mottagare. En dator är en tv-mottagare omm (vilket inte är ett stavfel, utan betyder "om och endast om") den är utrustad med särskilt TV-kort. 

Men onekligen väcker debatten en del frågor. Exempelvis rimligheten i att finansiera public service via en avgift. Det verkar vara svårt att avgöra vem som ska betala och vem som inte ska göra det. Det fanns kanske en gång när TV verkligen fungerade så att det gick att med godtagbar precision avgöra vilka som hade tillgång till utsändningarna. Idag är det dock inte helt trivialt, och frågan är om det ens är önskvärt. Jag tycker lösningen är självklar. Baka in detta i den vanliga skatten. Det är ett klart bättre alternativ än att jaga facebookande smartphoneanvändare som aldrig någonsin har bett om att få tillgång till SVTs utbud.

Vårt samhälle är inte designat för människor som försöker klara av sin vardag utan bil. Idag tänkte jag ta upp ett av de mest slående exempel som finns. Nämligen att försöka handla sina dagligvaror med cykel. Alla behöver mat på bordet, alla behöver kunna ta sig till en mataffär. Alltså borde varje mataffär vara tillgänglig för alla människor, oberoende hur man väljer att ta sig dit. Det borde ställas krav på det i regelverk, det borde stå inskrivet i lagen. Men tyvärr är det inte så. Låt mig visa några bilder:

Välkommen till ICA Munkebäck

Jag har här markerat cykelbanorna. Dessa är cyklisten enligt lag skyldig att hålla sig på. ICA Munkebäck ligger precis till vänster om Munkebäcksgatan, den leden som går nerifrån och upp till en rondell mitt i bilden. Notera hur cykelbanan noga och utstuderat går FÖRBI affären. Det finns ingen cykelbana som går till affären, ingen infart för cyklar. Cykelbanan går hela tiden på utsidan av bilvägen, som blir en svårkorsad barriär eftersom det saknas överfart till parkeringsplatsen. Det går alltså inte utan att anamma ett kreativt förhållningssätt till trafikregler att alls ta sig in på parkeringsplatsen. Väl inne på parkeringsplatsen känner man sig rätt bortkommen bland alla bilar, man känner sig inte riktigt välkommen. Men å andra sidan är cykelparkeringen precis jämte dörren, vilket är positivt.

Välkommen till Torpavallens handelsplats, Munkebäck

Här är samma sak. Cykelbanan löper FÖRBI området på fel sida om bilvägen. Fast här är det nästan ännu löjligare. Här finns nämligen flera övergångsställen för fotgängare. Men inga överfarter för cyklister. Dessutom är cykelparkeringarna på området uruselt planerade. Hur det är tänkt att man ska ta sig till cykelparkeringarna är dock en gåta. Föreställ er det omvända, att biltrafiken leddes utanför cykelbanan. Är det tänkbart att det hade saknats en infart för biltrafiken som korsade cykelbanan? Jag tror knappast det.

Välkommen till ICA Focus

 Här så ser det ju ganska lovande ut. Cykelvägen är ändå på "rätt" sida om den stora vägen. Men går det att ta sig in till cykelparkeringarna (som ligger precis vid entrén, dessutom under tak!)? Nej, det går inte. För de vägarna som leder in från GC-banan är rena gångbanor. Där får man inte cykla. Igen så leds de laglydiga cyklisterna till evig svält med utstuderad precision. Så nära, men ändå så långt borta.

Summering
Det framgår tydligt hur samhället inte är byggt för en cyklande befolkning. Det är inte ens säkert att det går att ta sig till affärer! Till och med matvarubutiker är ofta otillgängliga. Hur kunde det bli så här?

Det otippade undantaget, välkommen till Allum i Partille

 Jag ville avsluta med ett mycket anmärkningsvärt undanag, nämligen Allum och dess ICA-Maxi. Det är anmärkningsvärt därför att Allum är en köpgalleria som riktar sig till främst bilburna kunder, fullt jämförbart med Jönköpings A6 eller Stockholms Kungens kurva. Externhandel som formats av och för bilsamhället. Många områden med köplador av den här typen saknar helt cykelparkeringar.

Men inte Allum. Mot alla odds är det här cykeltillgängligheten är god. Här ser vi att det faktiskt finns naturliga vägar in på området fram till cykelparkeringarna. Det finns cykelparkeringar under tak, det finns cykelparkeringar nära entrén. Mer kan man inte begära. Detta kan tjäna som ett handboksexempel för hur man gör matvaruhus och handelsgallerior tillgängliga för cyklister. Det är egentligen inte alls svårt, och knappast dyrt heller. Det enskilt viktigaste är en överfart, och det är i praktiken bara färg på vägen och små asfaltsramper. Så enkelt, men ändå så ovanligt...

Stadens yttersta syfte är som jag skrivit tidigare att sammanföra produktionsresurser samt idéer och därmed accelerera tillväxt, möjliggöra skapandet av välstånd. Nyckelspelaren i denna process är människan. Det är människor som har behov, idéer och kompetens. För att en plats ska kunna accelerera utvecklingen krävs att där finns människor som rör sig, möts och interagerar. Att det finns människor som vill ha saker och som vill göra saker.

Det är kanske ovanligt att beskriva staden och stadskvalitet i termer av kalla ekonomiska resonemang. Kanske känns det mer naturligt med "fluffiga" begrepp för känslor, såsom "stadspuls", "levande" och "urbant". Men jag tror det på ett sätt är samma sak. Vi genom historien lärt oss att människor är positivt, att många människor omkring betyder fördelar och möjligheter. Det blir som en instinkt. Vi söker oss till och tycker att platser med folkliv är attraktiva och trevliga. För där det finns människor finns möjligheter, förutsättningar för ekonomin att accelerera och växa.

Därför kan det inte finnas särskilt många saker som är mer destruktivt för staden än folktomma, "döda" gator och områden. Platser som få har ärende till eller förbi, platser som får karaktären av sluten enklav. Det kan exempelvis röra sig om kontorskomplex, förorter och så kallade "grönområden" utan funktion. 

Det finns ytterligare ett typfall som från vissa håll anförs bör platsa på listan ovan, nämligen bilfria områden. Motiveringen till att dett skapar döda områden är att biltrafiken leds utanför och därmed passerar ingen igenom. Eftersom så många använder bil hamnar till slut all service på annat håll i externa anläggningar. Lösningen blir då "rutnätet", stadsgator där trafiken silar igenom istället för ringleder och förbifarter. Bilismen måste bjudas in på stadsgatorna. Att bebygga parkeringsplatser, att sänka hastigheten till provocerande 30 km/h eller ha shared-space lösningar blir med det här tankesättet säkra recept att skapa mer stadsdöd. Gågator är inte ens att tänka på.

Utifrån detta resonemang följer också slutsatsen att biltrafikens närvaro är en förutsättning för stadsliv. Att en gata lever upp av biltrafiks blotta närvaro. Men är det verkligen sant? Det finns några viktiga pusselbitar att titta på.

Den första pusselbiten är historien. Städer har funnits i tusentals år. Bilen har funnits i drygt ett sekel. Som allmänt transportmedel ungefär ett halvsekel. Stadsliv fanns tveklöst i gamla Rom, i Karthago, och i tusentals andra städer rakt genom historien helt utan en enda bil. Därmed går det ge ett tvärsäkert svar på frågan. Urbant stadsliv kan åstadkommas helt utan bilar. Men det är å andra sidan att göra saken något enklare än vad den är.

Saken är helt enkelt inte så enkel, vilket leder oss fram till den andra pusselbiten. Jag väljer att kalla den SCAFT. Det är ett mycket mörkt kapitel i Sveriges stadsplanering. Namnet refererar till en mängd planeringsprinciper som utformades för att passa om samhället runt bilen. Många av tankarna var goda, men vägen till helvetet är alltid kantad av goda avsikter. Exempelvis ville man öka trafiksäkerheten genom att bygga bort konfliktpunkter, dvs platser där trafikslag möts. Istället för övergångsställen byggde man gångtunnlar. Områden planerades med bilvägar runt om och gångvägar i en egen struktur innanför. Syftet var att möjliggöra snabb biltrafik utan att orsaka en säkerhetsmässig katastrof med döda och skadade i tiotusental.

Problemet var att dessa principer inte fungerade så bra ihop med hur människor fungerar. Gångtunnlar upplevs exempelvis som mycket otryggt och ofta blir det också helt omotiverade omvägar, kringelikrokar, både höjdled och sidled. Vidare genererar SCAFT en struktur som inte passar människor att röra sig i utanför bilar. Människor promenerar gärna längs stadsgator där det finns något nytt att se var tionde steg eller oftare. I SCAFT-planering går gångvägarna över grönområden mellan ödsliga lamellhus. Det finns forskning på att människor rent allmänt promenerar betydligt mindre i den struktur som SCAFT står för än i trafikintegrerad innerstadsstruktur. Istället tar de flesta bilen.

Detta komplicerar saken en hel del. En stor del av befolkningen har genom hur städer byggts mer eller mindre tvingats in i ett bilberoende. Även om urbant stadsliv inte har det minsta att göra med bilar per sé så har det definitivt att göra med människor. Och om människor är beroende av bilen så kommer ju stora delar av staden att bli otillgänglig för dem. Det innebär dock inte att bilister blir utan service. Istället så flyttar mycket service ut till platser utanför staden. Stadslivet holkas därmed ur.

Men stadslivet holkas också ur av biltrafik, vilket blir ytterligare en pusselbit. För att biltrafik alls skulle fungera revs och omdesignades stora delar av alla svenska innerstäder för att bereda plats för bilen. Effekten blev då att stadslivet dog ut på bara några år. Det finns också forskning på att fotgängare skyr platser med mycket biltrafik, istället väljer fotgängaren gärna gator med mindre biltrafik. Stadsmässiga gågator tycks vara omåttligt populära.

Det finns dessutom en ytterligare vinkling. Sen bilen kom har städer fullkomligt exploderat ut över alla geografiska gränser i vad som populärt kallas "sprawl", utglesade och otäta mattor av lägenhetslängor på gräsmattor och ändlösa villaområden. Gärna också avgränsade med små skogar emellan. Bilen är den direkta orsaken till detta, och det är för att bilen finns som detta tillåts byggas. Så på många sätt undergräver bilen förutsättingarna för stadsliv genom sin blotta existens.

Man får inte heller glömma att bilar tar vansinnigt mycket plats i anspråk. Bara genom att göra gator tillräckligt breda för omfattande biltrafik och skapa parkeringsmöjligheter gör att det blir svårare för icke bilburna att ta sig runt eftersom så mycket plats går till spillo.

Så biltrafik är i själva verket inte det som behövs för stadsliv. Biltrafik har snarare alltid varit en slags konkurrent till stadsliv. Bjuda in biltrafik i city för att generera stadsliv är att skjuta sig själv i foten. Det har testats och det fungerar inte. Stadsliv handlar om människor, stadsliv skapas av människor. Hela spåret om bil handlar om hur människor ska ta sig till stadslivet, som om det vore en separat företeelse som man åker till. Det är ett feltänk. Det är i själva verket att anföra bilen som en quick-fix på problemet med långa avstånd bilen skapade. Som att låna sig ur en skuld.

Riktigt stadsliv är inte något man reser till, utan något som nästan tränger sig på när man stiger utanför sin dörr ut på gatan. Det stadslivet blir omöjligt i kombination med allmänt bilanvändande utom för en liten del personer som råkar bo i centrum. Det som skapar stadsliv är inte bilen utan den täta, funktionsblandade och urbana innerstadsstrukturen. Det skapar stadsliv därför att många människor får anledning att röra sig i området under större delen av dygnet. Så biltrafik är inte en förutsättning för ett urbant stadsliv, förutsättningen är istället att det finns ordentligt med tät, urban stad.

I debatten heter det ofta att cyklister är hänsynslösa anarkister som inte kan trafiklagstiftningen, och som skiter i alla lagar och regler. Detta backas upp med siffror på att omkring 25 procent cyklister cyklar mot rött i storstadsmiljö som är mycket dåligt anpassad för cykeltrafik. Studuer som genomförs på platser som anpassats för cykeltrafik, exempelvis genom att göra trafikljus som också upptäcker cykeltrafik, visar en markant bättre regelefterlevnad.

Detta kan då jämföras med hur det ser ut i biltrafiken. Där är det inte rödljuskörning som är den vanliga förseelsen, utan något mycket farligare: Fortkörning. Detta brott orsakar mycket död och förödelse varje år. Cyklistbloggen kan rapportera att en färsk nationell hastighetsmätning visar att omkring hälften av alla bilister kör för fort där hastighetsgränsen är 40 km/h. Gradvis ökar regelefterlevnaden med hastigheten. Det ska också sägas att man valde att inte mäta på gator med gränsen 30 km/h.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jo:

1. Bilister bryter mot lagen oftare än cyklister
2. De brott som bilister ofta gör sig skyldiga till orsakar mer död, förödelse, lidande och kostnader

Så kan vi sluta prata om cyklister som de hänsynslösa anarkisterna som måste sättas i skolbänken och lära sig reglerna? Kan vi sluta prata om körkortskrav för cyklister? Cyklister verkar klara biffen klart bättre än motortrafikanterna, kanske därför att det helt enkelt är svårt att skapa säkerhetsrisker och bryta mot en lång rad trafikregler på cykel. För jag tror inte det handlar om att cyklister är bättre människor, utan att cykeln trots allt är ett transportmedel där det är svårare att bryta mot de verkligt viktiga trafikreglerna.

Jag känner att det saknas en förnuftig diskussion om hur en ökning av trafiksäkerheten för cyklister kan åstadkommas. Medan snart alla bilvägar byggts om för miljarder för att förhindra trafikolyckor har cyklister fått en hjälm nedtryckt på huvudet, samt uppmaningen "följ reglerna och cykla försiktigt". Statistik visar att det inte riktigt duger. Cykelolyckorna minskar inte. Trafiksäkerhet handlar om tre faktorer nämligen Fordon, Förare och Väg. Vilka förändringar krävs för att göra cykling trafiksäkert? Det behövs en pragmatisk diskussion baserad på fakta. Hur ser problemen ut? Hur kan de lösas? 

Utifrån en VTI-rapport, Tema cykel - Skadade cyklister, som tar upp vanliga orsaker till cykelolyckor går jag igenom vanliga orsaker och vad jag tror kan göras för att förebygga olyckorna.

Låst framhjul
Olyckstypen innefattar bland annat att något fastnat i hjulet och bromsar som låst sig antingen på grund av fel eller felaktig användning. Bland barn är det inte ovanligt att en fot hamnat fel, bland vuxna kan det istället vara en ICA-kasse som hängts på styret. En annan orsak kan faktiskt vara reflexer i hjulet. Jag blev aktivt avrådd från att montera sådana när jag köpte min cykel av handlaren eftersom dessa kan orsaka allvarliga olyckor. Naturligtvis är det även tänkbart att utskjutande grenar skulle kunna orsaka olyckor också. Lämpliga åtgärder är:

• Förbättrad framskärm
• Slopat lagkrav på plastbitar (reflexer) i hjulet
• Avlägsna eventuella utskjutande objekt från cykelbanor
• Förbättrade bromsar

Här tycker jag staten har ett ansvar att minska riskerna genom att ändra relevanta delar av lagstiftningen. Exempelvis är det dumt att kräva reflexer i hjulen. Förbjud detta! Vilket annat trafikslag måste ha reflexer i hjulen? Men om man nu promt vill ha reflexer där så är reflex-rand längs däcket klart säkrare och ungefär lika bra. Likaså har vi detta med bromsar. Jag tycker staten bör ställa högre krav på bromsar, särskilt frambromsar. Man bör som brukare kunna känna sig trygg att bromsen fungerar och inte plötsligt låser sig. Exakt hur detta bör uttryckas lämnar jag till lagstiftaren. Hur som helst tror jag skärpta lagkrav kommer motivera tillverkare att tillhandahålla säkrare och bättre cyklar, precis som motsvarande utveckling har skett bland bilfordon.

Den förbättrade framskärmen däremot bör inte vara något som påtvingas cyklister. Men tillverkare borde känna ett ansvar att ta fram en framskärm som bättre hindrar saker från att åka in i hjulet och låsa det. Exempelvis kan detta åstadkommas genom en extra metallstav mellan navet och skärmen mellan framgaffeln och den metallstav som fäster framskärmens nedre del. Detta hindrar kassar mer effektivt. Man kan även tänka sig en eller ett par extra stavar vinkelrätt för att ytterligare förbättra. Till barncyklar kan man tänka sig helomslutande skärm eftersom barn vanligen inte cyklar så pass fort och långt att luftmotståndet blir en faktor.

Slutligen så ser jag att även väghållaren kan anses ha ett begränsat litet ansvar att hålla cykelbanorna fria från utskjutande grenar och liknande. Men detta är främst en olycka som förhindras av bättre cyklar.

Tekniska högskolor brukar hamna i en ganska svår sits när det gäller det här med jämställdhet och jämställdhetsarbete. Ingenjörsvärlden är mansdominerad och nästan samtliga utbildningar som finns på en teknisk högskola attraherar mestadels män. Vidare finns ett legacy, ett arv, från historien i varje institution. Majoriteten av alla forskare och lärare är män. Särskilt på toppen hittar man oftast män.

Detta skeva nuläge leder till att man överanstränger sig för att locka till sig och välkomna kvinnor. Medan en man ses primärt som en student ses en kvinna primärt som sitt kön. Redan i föreläsningssalen, i klassen, kommer en kvinna att bli uppmärksammad som en avvikelse. En positiv sådan, men likväl kommer många studenter tänka "oj, en tjej". Helt enkelt därför att det är ovanligt. Som ett lager ovanpå detta kommer sedan högskolans ansträngningar att locka till sig och välkomna kvinnor. Det kan vara särskilda arrangemang för blivande kvinnliga studenter eller föreläsningar som bara vänder sig till kvinnor, till exempel. Allt detta förstärker känslan av att vara ett kön snarare än en person i den här ganska vridna akademiska kontexten. 

Just därför är det glädjande att läsa om vilka som utsetts att motta Chalmers Studentkårs, min studentkårs, jämställdhetspris. Bland pristagarna återfinns en student, en kvinnlig sådan, som engagerat sig i att arbeta MOT enkönade satsningar. Hon har ifrågasatt bland annat särskild stöttning av kvinnliga studenter och genomdrivit att sektionen inte ska delta i aktiviteter som utesluter människor på grund av kön. Bra jobbat! En annan pristagare är Chalmersbaletten som arbetat för att locka båda kön att dansa, bland annat genom att skapa danskläder som tilltalar både kvinnor och män. Idag finns båda kön representerade. Strongt!

Chalmers Studentkår verkar ha fattat det här med att jämställdhet inte är att allt ska vara 50/50, utan att alla som vill ska få vara med och få vara det på lika villkor oavsett vilket könsorgan man utrustats med. Det känns bra att den studentkår jag är en del av har en sund syn på jämställdhet. Kanske kommer också den här synen fortplanta sig uppåt i samhället burna av de studenter som utexamineras från Chalmers? Det brukar trots allt gå ganska bra för chalmerister i karriären. Jag hoppas i alla fall det. 

Hur som helst ska Chalmers Studentkår ha CRED. Mycket CRED. Fortsätt så!