Min Vision

Jag läste ett enormt tragiskt blogginlägg på bloggen Alliansfritt Sverige. I sak handlade det om att det kommit statistik på att ungdomsarbetslösheten ökar mest i borgerliga kommuner. Detta fick då alltså bloggaren till att ungdomsarbetslösheten i sig är värst i dessa kommuner, vilket är helt uppåt väggarna. Sanningen är att borgerliga kommuner ligger flera procentenheter lägre än röda kommuner vad gäller ungdomsarbetslösheten. För att beskriva saken matematiskt: en procentuell ökning är inte det samma som procent av mängden. Det är tragiskt hur siffrorna vänds för att verkligen ge ett skolexempel på den gamla goda: "lögn, förbannad lögn och statistik". Jag hoppas innerligt att det är gjort i oförstånd och dumhet och inte i syfte att sprida falska budskap, ja lögner.

I vilket fall kom jag i sammanhanget att tänka på matematik. Statistik är ju en form av matte. Jag hör ofta människor säga att matematik är ett onödigt ämne, att man aldrig någonsin kommer att behöva matematik i sitt vardagliga liv och därför inte borde tvingas lära sig det i skolan. Här har vi ett utmärkt exempel på varför man ska lära sig matte. Den som kan matematik ser igenom lögnerna, medan den som inte kan mycket väl kan bli förledd och bilda sig en uppfattning som inte stämmer. Vad som sedan händer är att man börjar göra val baserat på den bild man skapat inom sig. Är bilden felaktig kommer valen man gör med stor sannolikhet inte ge önskvärda effekter utan snarare försämra än förbättra. Det gäller ju också mer generellt än politik. Företag använder ofta statistik, och då gärna statistiska halvlögner som mycket väl kan likna den här, i sin reklam. Kan man inte sin matematik är man helt skyddslös.

Jag tycker för övrigt att det är ganska roligt att människor så definitivt är helsäkra på att matematik aldrig någonsin kommer att vara nyttigt och därmed ifrågasätter det. I skolan lär man sig diverse spännande saker. I högstadiet minns jag att vi fick lära oss hur sonetter är uppbyggda. För mig som faktiskt då och då skriver lite dikter kanske det var givande, men jag minns inte att någon ifrågasatte att vi lärde oss att utforma sonetter, detta trots att man i sin vardag knappast har speciellt stor nytta av den kunskapen. Jag tror mycket få av mina klasskamrater någonsin kommer använda den kunskapen i sin vardag. Det går att rada upp hundratals liknande meningslösa kunskaper som man fick i skolan som inte ifrågasattes. "Man vet ju aldrig vad man behöver i framtiden", brukar det låta. Men med just matte verkar många plötsligt få den övernaturliga förmågan att skåda in i framtiden och se exakt vad som kommer att behövas genom hela livet och identifiera att matematik inte är en av dessa kunskaper...

Det är särskilt roligt med tanke på att det går att rada upp konkreta exempel, som det jag inledde med, som bevisar att man behöver matematik i sin vardag. Tyvärr har många det svårt även med det mest elementära och grundläggande. Jag tycker det är tragiskt och obegripligt. Matematik är enkelt, logiskt och handlar till största delen på den nivån om att följa instruktioner. En professor inom något matematiskt fält skulle säkert hävda att matte är enormt kreativt, och det är ju en kreativ process att utveckla nya satser och bevis, men det är inte den nivån de flesta behöver nå. Att lära sig exempelvis procent handlar om att lära sig en uppsättning regler och följa dem. Man behöver inte vara smart eller kreativ. Det räcker att kunna läsa och förstå instruktioner.

Grundläggande matematik är enkelt, så hur kan det uppfattas som så komplicerat och svårt? Grundläggande matematik är också viktig i vardagen, så varför fortsätter många att påstå att det inte behövs? Om det är något som är viktigt att kunna, som man kan garantera att varje svensk behöver i sin vardag, så är det matematik. För att komma till rätta med problemen krävs att lärare i låg- och mellanstadiet får ett matematiklyft, för jag tror många lärare själva inte är bekväma med matmatiken, samt fler mattetimmar i vecka. Varje elev som lämnar skolan utan att förstå exempelvis procent lämnar skolan med ett livslångt handikapp av nästan samma rang som analfabetism. Därför är jag djupt oroad över att saken inte tas på ordentligt allvar. Vi måste agera nu så att inte fler tvingas lämna skolan handikappade på grund av att vi inte förmått ge alla den kunskap de har rätt till.

Tro det eller ej, men det finns forskning även på cykelsidan. Emma Wiklund har genomfört en studie (pdf) som handlar om ifall det gör någon skillnad med mittlinjer eller inte på (dubbelriktade) cykelbanor. Jag skummade igenom resultatet lite, den där typen av rapporter tenderar att innehålla en hel del formalia som intresserar bedömare och handledare men inte politiker, problemlösare eller allmänheten. I resultatet framgår att mittlinjer absolut hjälper till för cyklister att hålla sig på "rätt sida" av cykelvägen och det skulle jag säga potentiellt ökar flödet. Innan mittlinjer målades tenderade människor att cykla närmre mitten vilket bland annat försvårar omkörning och möten. Nu är i och för sig flöde inte ett större problem på cykelvägar än, men jag tror ändå det finns mervärden i att från början skapa förutsättningar för cyklismen att växa.

I studien genomfördes också enkätundersökningar. De tillfrågade definieras som "transportcyklister". Det är en kategori jag själv formellt måste anses tillhöra. Det är alltså vi som ger järnet oavsett om det råkar snöa lite eller så. Det finns en annan definition för alla de som är mer väderkänsliga men som ändå försöker cykla, nämligen "nyttocyklister". Så då vet vi det. I alla fall så framkom att viktigast är att vägen är säker samt att sträckningen är en snabb väg mellan punkt A och punkt B. Hög hastighet var inte så viktigt. Trygghet och att kunna cykla utan att stanna var någorlunda viktigt.

I alla fall så fanns också en fråga om ifall cyklisterna föredrog mittlinje och i så fall vilken typ (heldragen eller streckad). Majoriteten vill ha en streckad linje, precis som det är på de flesta vägarna. Alltså bör man kunna säga att cykelvägar med streckad mittlinje är attraktivare än de utan. Vi bör nu som goda beslutsfattare, påverkare och problemlösare ta forskningen till oss och basera våra lösningar på det. Med andra ord: UT OCH MÅLA MITTLINJER, ILLA KVICKT!!! (där det inte finns).

För övrigt ska nämnas att det här med dubbelriktade och enkelriktade cykelbanor är extremt vanskligt. Det saknas som vanligt skyltning. Det finns inte ens en skylt som anger enkelriktad cykelbana mig veterligen. Ibland är det målat på vägen, men det är inte säkert att målningen gäller, utan den kan också helt poänglös dekoration. Cyklisten förväntas som vanligt vara kreativ och gissa. Det är inte märkligt ifall många cyklister bryter mot lagar och förordningar när det inte ens finns skyltning som ger chans att veta vilken uppsättning regler som gäller.

För övrigt 1
Stockholms stad har nu mycket att tacka cyklismen för. En budfirma som enbart använder cyklar har nämligen åtagit sig att utbilda deras anställda i att använda utrustning för att starta hjärtan och låta buden medföra utrustningen på cykeln. Man åtar sig också att ställa cykelbud till förfogande ifall det behövs göras aktua utryckningar. Dett kan man läsa om här. Detta måste ju ses som ett steg i riktning mot Londons cykelambulanser, enheter som klart minskat responstiden eftersom de har långt bättre framkomlighet. Att det fortfarande finns vuxna människor som påstår att det går fortare att bila har inte koll på aktuell data.

För övrigt 2
Läste på cycleville en intressant frågeställning. "Hur blir cykling kul för bilister?". Inlägget handlade sedan om en typisk situation, att man ska försöka förklara för inbitna vanebilister vad som är grejen med cykling. Alla har ju hört alla "de gamla vanliga" argumenten: Det är billigt, det är miljövänligt, det är hälsosamt och så vidare. Den inbitne vanebilisten har ju då en väldig massa invändningar. Idén var att såga sönder dessa invändningar genom att visa hur härligt och roligt cykling är med hjälp av slagkraftiga argument och därmed få bilägare att låta sina skrymmande plåtburkar stå.

Jag vet inte om kommentarerna lyckades svara på frågeställningen, och jag vet inte om jag kan det heller. Jag tror man måste känna vinden i sitt hår för att förstå. Så mitt svar får helt enkelt bli att man borde utmana bilägare oftare att testa. Utmana dem att ge det ett halvår, eller i varje fall ett kvartal. Visst, det kräver ett annat tänk att cykla. Men det är absolut inte krångligare för de som bara har en halvmil till jobbet. Vill man ha med sig barn finns det produkter såsom kärror eller speciella cyklar eller den klassiska pakethållemonterade barnstolen som löser det problemet. Vill man kunna frakta grejer finns det väsklösningar för billig peng.

Dock finns det ju investeringskostnader. MEN, bilisten var ju uppenbarligen villig att lägga i storleksordningen tiotals, kanske hundratals tusen kronor i investering för att testa att bilpendla. Investeringskostnaden för cykel hålls lätt en till två tiopotenser lägre, och de löpande kostnaderna är också flera magnituder lägre för cykelfordon. Bensinen har ju spräckt 16-kronorsgränsen och trängselskatt kommer bli realitet även i Göteborg. Parkeringsnormen är ifrågasatt. Bilens akilleshälar exponeras alltmer. Att bila är energikrävande och förutsätter extremt mycket yta. Det är en tidsfråga innan det är helt oförsvarbart att ta bilen, i alla fall i storstaden.

För övrigt 3
Appropå rätten till rörlighet för alla. På cykleville kan man läsa en nedslående "nyhet". Antalet barn som tillåts gå själva till skolan har minskat från 85% till 53% mellan 2003 och 2009. Vi vet vad det gör med trafiksituationen runt skolan och vilken effekt det har. Sådant här beteende skapar nedåtgående spiraler. När fler föräldrar skjutsar sina barn så att dessa slipper den osäkra miljön bidrar de till att göra miljön ännu mera osäker vilket gör att ännu fler föräldrar väljer att skjutsa sina barn vilket medför... ja ni fattar. Nedåtgående spiral. Lite som kapprustning. Till slut sitter alla där i varsin pansarvagn och kommer varken fram eller åter i trafikstockningarna som uppkommer.

Skäl som anförs att fler föräldrar väljer att skjutsa sina barn är att det är snabbt och säkert. Vi som läst på vetenskap vet att det inte alls är säkert att det är snabbt och absolut inte är säkert. Mätt i personkilometer, javisst. Men väger man in långsiktiga hälsokonsekvenser så gör man barnen en stor björntjänst. Dessa föräldrar borde istället för att ta bilen hårdnackat kämpa med näbbar och klor för att det ska gå att cykla till skolan för deras barn. Den ohälsa som påtvingas barnen och den ofrihet och imobilitet för barnen som är en av bilismens baksidor är något som berör mig ända in i själen. Det ökande stillasittandet kommer att leda till sämre hälsa bland unga. Det kommer leda till fler överviktiga. Det kommer leda till ökade risker för hjärt- kärlsjukdomar, vissa cancersjukdomar och för vissa typer av diabetes. Stackars barn... Och idioter till föräldrar.

Som ingenjör blir jag lycklig varje gång jag ser innovativ kreativitet. Jag är ju problemlösare, eller ska i alla fall vara, och jag inspireras av alla nya tankar och idéer som strömmar förbi mig. En sak som länge hängt med i trafikdebatten är att bilväg är så viktig för att "nödvändig" trafik måste komma fram för att en stad ska fungera. Denna trafik måste av något skäl alltid vara bilbunden anser de som anför detta. Det är något slags underförstått axiom, eller så.

Men det måste den inte alls vara. Jag har själv funderat på att man skulle kunna konstruera städer så att det byggdes ett inre hållbart distributionssystem som fraktade varor och annat in och ut. I utkanterna skulle ett gränssnitt för detta system kunna finnas i form av logistikhubbar med anslutning till järnväg, väg och kanske hamn.

Jag är tydligen inte ensam om att tänka så. På Ecoprofile diskuteras några intressanta idéer i ett inlägg. En idé var att utnyttja spårvagnsnätet och köra in godsspårvagnar in i staden och lasta om dessa till mindre transportfordon. Ett projekt testade detta, tyvärr floppade det. Men idén är enligt mig inte så tokig. Jag tror någonting i implementationsfasen gick snett.

Jag gillar idén att utnyttja spårvagnsinfrastruktur, men projektets lösning krävde att man lastade om godset för sista lilla biten. Om man istället konstruerade container-blocken så att dessa också fungerar som fordon förenklar man processen. Man skulle kunna skapa teknik för automatisk avlastning och sedan köra tingestarna fram till lastzonen. De skulle kunna vara eldrivna och laddas via spårvagnens ström-länk. Detta skulle också ge många aktörer möjlighet att delta då man bara skulle behöva specifiera ett gränssnitt, dvs hur fordonet måste se ut för att fungera på spårvagnen. Antingen kan man hyra in sig flera aktörer på en gods-spårvagn eller så kan aktörer skaffa sig egna spårvagnar och hyra in sig på spårnätet företrädelsevis sen kväll och tidig morgon samt kanske mitt på dagen.

En idé som diskuterades i kommentarsfälet var postlåda på spårvagnar. Vilken utmärkt idé! Spårvagnarna i Göteborg var utrustade med detta för 100 år sedan. Numera har utvecklingen tyvärr gått bakåt. Men det kan man ändra på. Jag tänker mig att det är lite irriterande att behöva stå och vänta på postlådan dock, men jag har en lösning på det. Jag tänker mig att vissa spårvagnar kan utrustas med en sektion för post. En post-insamlare kan åka med dessa spårvagnar som schemaläggs på vissa turer så att de täcker in hela staden. Längs rutten är postlådor utplacerade vid hållplatserna. Under stoppen kan då post-insamlaren hoppa av och samla upp breven som lagts där och föra dem ombord på vagnen. Att samla in post tar inte många sekunder så spårvagnens totala stopptid på hållplatserna borde inte påverkas alls. Slutligen lastas vagnarna av vid postcentralen. Kapaciteten på vissa vagnar minskar något, men det kan kompenseras. Utrymmet i gaturummet växer då man får bort mer av den så "otroligt oersättliga" biltrafiken. Luften blir också bätte och post-insamlarna slipper framföra ett fordon och kan istället mellan stoppen exempelvis ta fikapaus eller lösa korsord. Kort sagt: En bra idé!

Biltrafiken i städerna är till stor del inget nödvändigt ont som måste vara där. Den som påstår det har dålig fantasi och är dessutom en lögnare. Lägger man lite tid på det finns helt klart idéerna. Att omsätta dem till verklighet är kanske komplicerat, men det är inte trivialt att lösa säkerhetsproblemen eller avgasproblemen bilar har heller. Jag tror det i längden är lättare att få bort bilarna än att hålla på och försöka förebygga deras negativa konsekvenser. Lastbilar är inblandade i 6 av 7 dödsolyckor för cyklister i Stockholm. Att få bort lastbilar från stadsgatorna är en fråga om att rädda människoliv förutom att rädda innerstadsmiljön. Jag tycker helt klart att det borde satsas mycket mer på att titta på alternativ till lastbilen som bättre passar in i ett hållbart samhälle. För förr eller senare tar oljan slut. Och när oljan tar slut är det nog roligare att ha distribution som fungerar ändå än att stå med skägget i brevlådan. De ekonomiska vinsterna vi kan göra av att ha ett fungerande samhälle när världen stannar är obegränsade, ett tillfälle som är så nära efterkrigstidens glansår vi kommer.

En för mig väldigt trevlig artikel finns att läsa på SvD. Den handlar om att IT och Telecom börjar oroa sig för sin kompetensförsörjning, med andra ord kan man säga att de är på väg in i rekryteringsproblem. Eftersom jag är datateknolog är detta en trevlig nyhet. Brist på arbetskraft ger att det blir lättare för mig att välja ett trevligt jobb i framtiden, och det påverkar eventuellt lönen.

I artikeln, som är skriven av ett gäng politiker, presenteras ett antal förslag för att lösa problemen. Det handlar bland annat om att bättre utnyttja internationell kompetens, det vill säga underlätta för utländska personer att komma till Sverige och utbilda sig och jobba). Man vill följa upp hur införandet av avgifter påverkat tillströmningen av internationella studenter. Man vill också förbättra integrationsarbetet genom bättre utbildningar i Svenska. Vidare vill man skapa mer yrkesinriktade utbildningar och skapa tightare kopplingar mellan utbildning och näringsliv. Slutligen vill man försöka få fler intresserade av en IT-karriär genom "riktade satsningar".

Det är typiska politikerförslag, och jag tror inte att dessa politiker har minsta koll på vad IT och Telecom handlar om, vilken kunskapsbas som krävs för att kunna arbeta som IT-specialist exempelvis. Det första förslaget handlar om att sälja in Sveriges utbildningar inte för att de är bra utan för att de är billiga. Vill vi vara IT-utbildningens McDonalds? Det om något kommer att sätta Sverige på efterkälken vad gäller IT. Arbeta istället med att öka kvaliteten. Jag vet att Chalmers har lite världsledande forskning, hur det ser ut på andra universitet vet jag inte. Ska vi kunna vara attraktiva för internationella studenter så måste vi vara mer världsledande. Vi måste också arbeta med att skapa plattformar mellan akademien och företagen, kunskapskluster, och därigenom skapa företagande med extrem spetskompetens. Vi bör också se över bostadssituationen för studenter och lite andra kring-grejer.

Idén om att ha flera yrkesutbildningar visar att de som skrev artikeln inte har förstått IT och Telecom. De skriver själva att det som efterfrågas mest är IT-arkitekter, projektledare och testare. Alla dessa roller kräver djup kompetens inom mjukvara och mjukvaruprocesser. För att nå dit krävs också en rigid matematisk grund och en grundläggande förståelse för dator- och digitalteknik. Allt detta är högskoledomäner. Det räcker inte att kunna programmera säg Java eller Haskell. Förstår man inte exempelvis hur olika datastrukturer fungerar kommer man aldrig kunna göra övervägda bedömningar om hur data ska representeras i systemet. Förstår man inte algoritmer kommer man aldrig att kunna koda effektiva program. Bara mjuvaruprocesser och mjukvaruutvecklingstekniker är något som upptar två masters-år på Software Engineering. Och då förutsätts en rigid teoretisk grund.

Ska man prata tillämpningar så handlar nästan allt om matematik oavsett hur man gör. Intresserad av Dice? Linjäralgebra. Intresserad av Google? Algoritmer. Vad tror ni Ericsson gör? Beräknar bättre algoritmer för trådlös kommunikation (vilket kan landa i exempelvis olösliga NP problem vilket medför att man måste kunna approximera vilket också är matte). Det är klart att inte alla måste ha detaljkunskaper inom allt, det skulle inte funka då. Men det måste finnas en insikt, en datateknologisk allmänbildning. Annars kommer man inte kunna förstå vad matematikerna snackar om när de kommer dragandes med sina Ordo(N). Man kommer inte förstå skillnaden på en Hashmap och en lista eller en lista och en array. Man kommer inte förstå raytracing eller andra grafiska koncept. För att göra Ingenjörsjobben krävs Civilingenjör. Det finns andra IT-jobb, och visst kan det finnas visst behov av yrkesutbildningar. Men det viktigaste är att säkra upp att kvalitet och efterfrågan på ingenjörsprogrammen är hög.

Sen är ju faktum att en del ingenjörer flyr landet. Högt skattetryck och låga ingenjörslöner är två bra skäl att flytta till länder som mera uppskattar ens kompetens. Här har branschen ett ansvar att sätta attraktiva löner. Då kommer fler söka sig till yrket. Det är så marknadsekonomi fungerar. Man kan inte fortsätta erbjuda dåliga löner och gråta över att det inte finns rätt kompetens.

Däremot förslaget om mer samverkan mellan bransch och utbildning är utmärkt. Sådana kopplingar tror jag är både inspirerande och viktiga både för företag och för elever och studenter. Vidare tror jag att man kan arbeta mycket med att inspirera till IT, bland annat genom att inkludera det tidigare i utbildningen. Jag har en del intressanta tankegångar kring att lyfta in mjukvaruprogammering redan i högstadiet och kanske också lägga en allmänbildande IT-kurs som obligatorisk i gymnasiet. Lite aptitretare helt enkelt, som har den intressanta bieffekten att fler människor blir bättre datoranvändare eftersom kunskapen om datorsystemet kommer öka markant. Idag sitter många i knät på stora elektronikkedjor som tar tusen kronor för att installera om en dator, femhundra kronor för att göra en enkel back-up. Rena ockerpriser med andra ord. Verksamheten lever på att folk inte begriper bättre. Eftersom datorn utgör en så viktig del av vårt liv måste utbildningen anpassas efter det.

När jag ändå skriver om skolan tror jag det är viktigt att matematikundervisningen förbättras. IT är i stort sett en tillämpning av matematik. En dator är ingenting annat än en räknemaskin som är sjukt snabb på att göra beräkningar och logiska operationer. Matematiken har aldrig omgett oss så totalt som idag. Därför är det allt viktigare att ha en grundläggande förståelse för matematik. För de som vill arbeta med IT krävs god förståelse. Det måste skapas bättre förutsättningar för det.

Men det viktigaste för kompetensförsörjningen tror jag handlar om att göra det värt mödan att gå igenom fem hårda år med tentor, studieskulder och låg levnadsstandard. Det betyder i praktiken att man måste kunna erbjuda attraktiva löner som står sig internationellt. En annan viktig markering är att sluta straffbeskatta framgång.

Kartan nedan hittar man i en post på Ecoprofile. Det är en visualisering av en konsekvens av bilsamhället. Den visar hur stor frihet olika generationer av barn (vid åtta års ålder) har tillåtits bland annat med avseende på trafiksäkertheten. Det är ju ingen hemlighet att det absolut största som hänt under dessa generationer är att bilåkandet ökat otroligt mycket, hastigheterna ökat och därmed direkt inskränkt alla människors frihet och säkerhet.

Jag tycker detta är en intressant visualisering. På ungefär ett sekel har rörelsefriheten för barn minskat från 10 kilometer till bara ett tiotal. Det är idag på många platser så osäkert för barn att röra sig ute att de inte får om inte mamma eller pappa kan följa med. Kan inte mamma eller pappa just då så kan man inte träffa sina kompisar eller ta sig till lekparken som bara ligger några kvarter bort. Man blir hänvisad till en stillasittande, onaturlig och inaktiv livsstil, en avskuren livsstil där man separeras från verklig social interaktion och för den delen meningsfull och hälsosam utomhusaktivitet.

Detta är en av de många sakerna som cykelfrågan handlar om, att göra världen tillgänglig för barn, och också för gamla. Cykelbanor borde utformas enligt holländska ideal, "from eigth to eighty". Med andra ord ska cykelbanan kunna nyttjas av alla från åttaåriga barn till åttioåriga pensionärer och allt däremellan utan att detta medför säkerhetsproblem eller framkomlighetsproblem. För detta krävs bland annat bredare cykelvägar, tydligare regler och ett mycket mer medvetet säkerhetsarbete. Det finns inte idag. Stockholm har ju som bekant faktiskt satt en siffra på vad cyklismen är värt: 1 miljard kronor. Resterande infrastruktur är värd typ 80 miljarder i satsningar. Icke-bilägares rätt till frihet i form av rörelsefrihet, rätt till hälsa och säker rekreation menar alltså våra politiker inte är värt mer än lite småslantar. 0,2 procent av vad det är värt att säkra rätten att ägna sig åt miljöförstöring, dråp och gigantiskt begränsande av andra människors frihet (dvs bilism). Men någon måste ju säkra Volvos vinster...

I en artikel i SvD skrivs det om nästa bransch som tänker gå i upphovsrättsmaffians fotspår. Det är telecom som vill "stoppa gratissamtal" som de väljer att säga. Med andra ord handlar det om att göra skillnad på data och data. Man vill stoppa nyttjande av exempelvis VoIP (tillämpas av exempelvis Skype) genom att tekniskt spärra det, främst på mobila enheter. Men låt mig säga det på ett annat sätt. När jag skickar data som innehåller min röst så ska detta kosta mera än när jag skickar lika mycket data i text, bilder eller webbsidor.

Vad det i praktiken handlar är att mobiloperatörers affärsplaner föråldrats. Istället för att anpassa sig till verkligheten där konkurrensen ökat och ens egen teknologi och ens egna tjänster inte längre upplevs som konkurrenskraftiga vill man utestänga konkurrensen genom att tvinga fram virtuella begränsningar. Vi pratar alltså om ytterligare en svit företag som vill stoppa tiden eftersom utvecklingen börjar göra deras verksamhet mindre lönsam.

Vad det här kommer sluta i är svårt att säga. Antagligen så kommer det betyda ökad sniffning av användardata som passerar. Integriteten för användare (och användardata) försämras. Framför allt kommer det betyda att användare tvingas betala mer för vissa helt ekvivalenta tjänster, helt utan rimlig orsak. I min värld borde åtta binära bitar (en byte) kosta lika mycket att skicka helt oberoende om den råkar representera ett chattmeddelande, ett röstmeddelande, ett e-mail eller streamad film. Det är ju den tjänsten man köper och utnyttjar. Så länge jag utnyttjar tjänsten inom lagens gränser borde telecom-bolagen rent ut sagt ge blanka fasen i vad jag gör.

Jag börjar bli trött på branscher som förklarar krig mot kunderna istället för att utvecklas. Men det värsta är att politikerna verkar stödja detta. Med bakgrund av IPRED, SOPA, ACTA och liknande våldtäkter på människors frihet och integritet samt samhällets allmänna rättsuppfattning känns det befogat att oroa sig för hur politiker kommer agera. Jag skulle inte bli förvånad om även politiker började anamma telecom-lobbyns retorik, att VoIP är stöld, som att tjuvkoppla elmätaren och allt vad det heter. Stöld som måste lagstiftas bort och till varje pris bekämpas, när det i själva verket är det omvända som är stölden; att ta mer betalt om man råkar vilja ringa än om man accessar en webbsida.

Jag diskuterade för ett tag sedan med en företrädare för Vägvalet Göteborg, ett missnöjesparti som vill stoppa trängselskatten. Denne företrädare påstod att bilen inte subventioneras kraftigt utan står på egna ben till skillnad från kollektivtrafiken. Jag får äntligen anledning att replikera detta. Det är nämligen så att bilism subventioneras kraftigt. Det är den välmående medelklassen och överklassens livsstil som tyvärr bostadslösa och låginkomsttagare får betala notan för. Detta låter som klassisk vänsterretorik, men det handlar för mig inte om att ondgöra mig över att låginkomsttagare får betala för höginkomsttagare. För mig handlar det om att grupp A ska betala för grupp B istället för att respektive grupp betalar för sig själv och sina egna resor.

Vad pratar jag om då? Jag pratar om en subvention som kan kallas bilsubventionernas megamoder. Den så kallade "Parkeringsnormen". Den medför att bostäder och andra fastigheter inte kan få bygglov om det inte finns tillräckligt med parkeringar till bilar med i planerna.

Men på vilket sätt är det en subvention? Och på vilket sätt blir bostadslösa finansiärer till bilisters egoism? Hur menar jag nu?

Varje parkeringsplats kostar offantliga summor pengar. Varje garageplats kostar mellan 200 000 och 400 000 kr att bygga. Multiplicera med antalet bilplatser. För ett bostadsområde med 100 lägenheter gäller norm som säger minimum 0,7 platser per bostad. 70 parkeringsplatser medför 14 miljoner - 28 miljoner kronor i kostnad om dessa inte ska ta attraktiv mark i gatuplanet i anspråk, något som anses förfula och också ger mer oskyddade parkeringar. Som andel av den totala byggkostnaden som typ kan beräknas till 1,5 miljoner per lägenhet, dvs 150 miljoner utgör den mellan 10 och 15 procent.

Parkeringarna måste sedan hyras ut till långt under vad de kostar. En parkeringsplats kostar i underhåll cirka 1500 kr i månaden. Den som sett en parkeringsplats hyras ut för det på sistone får gärna kommentera. Priser jag har sett ligger på mellan 800 och 1000 kr. Detta är pengar som ska tas någonstans ifrån. Exempelvis från de som bor i lägenheterna i form av hyra. Med andra ord får de som inte äger bil betala för de som äger bils parkering.

Men det slutar inte här. Vilka tror ni bekostar parkeringsplatserna utanför ICA eller IKEA för den delen? Naturligtvis är det kunderna och naturligtvis blir det så att de som inte tar bilen får betala för de som tar bilens parkeringsplatser.

En annan konsekvens av parkeringsnormen är att bilisten alltid kan vara säker på att det finns parkeringsplatser dit denne ska. Det premierar direkt bilåkande. Detta är parkeringsplatser som bilisten i stort sett aldrig betalar hela kostnaden för. Den enda parkeringsplatsen i Sverige som går runt är Nordstans parkering i Göteborg. Alla andra måste subventioneras. Men beaktar man vad det hade kostat att hyra ett motsvarande stort kontor där eller på annat sätt utnyttjat ytan till bättre saker är det inte lika säkert att det är ekonomiskt försvarbart...

Det är dock inte de värsta prisen som måste betalas. Parkeringsnormen gör att byggbolag väljer att bygga mindre högkoncentrerat och förtäta mindre. Istället söker man sig till mindre attraktiv mark i utkanten och bygger låga och ytkrävande saker, områden som mer eller mindre kräver tillgång till bil. De som inte kan färdas med bil blir alltså åsidosatta i processen och får det svårare att ta sig fram. Vidare hämmar parkeringsnormen bostadsbyggandet, vilket bostadsbolag själva erkänner. Bostadslösa och billösa får alltså betala priset igen för bilisters livsstil. På bloggen ecoprofile ställs i ett inlägg frågan om hur samhället sett ut om det funnits en hållplatsnorm istället. Jag ställer frågan hur samhället skulle sett ut om det funnits en cykelparkeringsnorm istället.

Det gör ont att säga, för som bilägare och student vet jag vad det kostar och hur krångligt det är med detta eviga roddet med parkeringsplatser. Men det enda sunda är att inse att affärer är affärer. Andra ska inte subventionera min livsstil. Marknaden och marknadsvärden bör i större utsträckning avgöra p-kostnaderna bilisten drabbas av. Och p-plats-normen ska inte begränsa hur mycket bostäder som byggs. Att alla har en bostad är viktigare än att alla kan ställa en stor och omiljövänlig bil någonstans. Avskaffa normen och låt marknaden avgöra hur marken ska användas.

Mats Tunehag skriver i en newsmillartikel omkring abortfrågan. Jag brukar hålla mig ifrån att diskutera den. Dels för att jag tycker den är för svår att  hantera och dels för att jag ofta när jag diskuterat den förr eller senare får höra att jag som man inte är berättigad en åsikt eftersom jag inte kan föda barn. Det är tröttsamt att föra dialog med antidemokratiska personer.

I alla fall tycke jag att han har skrivit någonting intressant och läsvärt. Hans artikel manar till eftertanke och reflektion och är en utmärkt grund till diskussion. Han diskuterar och jämför retoriker och mentala inställningar. Han pratar om människovärde och rätten till sitt eget liv. Han kommer fram till att om vi ska kunna vara seriösa med att tycka att mord är fel, vilket de flesta gör, så måste man rimligen också vara abortmotståndare. För vad är den principella skillnaden mellan att döda ett människoliv som är 22 veckor gammalt och 222 veckor gammalt? Jag tycker det är en intressant motvikt till diskussionen om kvinnans rätt till sin kropp. Kan verkligen kvinnans rätt till sin kropp överordnas en människas rätt till sitt liv? Den typen av frågor utmanas man med när man läser igenom texten. Läsvärt som sagt.

En futuristisk vision som jag sett någa gånger presenteras i ett inlägg på Ecoprofile. Idén är att på något sätt lägga till möjlighet för främst lastbilar att utnttja el för framdrift på samma sätt som spårbundna tåg kan göra det. Jag har funderat ett tag på att kommentera denna idén och säga vad jag tycker om den. För jag är inte det minsta tilltalad av idiotin. Jag tror inte det är det minsta vettigt att hålla fast vid gammalmodig trafik med extremt hög friktionskoefficient. Jag tror att järnväg är oslagbart vad gäller långa och tunga transporter.

Lastbilar medför nämligen många problem. De sliter enormt på vägarna, har som sagt extremt hög friktionskoefficient vilket medför dålig energieffektivitet och drar upp livsfarliga partiklar för att nämna några problem. Ett tågset sliter förvisso på järnvägen, men jag tror inte att mängden farliga partiklar i luften riktigt når lastbilens nivå. Och visst är anläggningen av en järnväg mer komplicerad och lite dyrare men jag tror energieffektiviteten kompenserar för detta. Lastbilars stora styrka är deras fömåga att ta sig fram. Detta är helt beroende på att vi storsatsat på just väginfrastruktur så att det går en bilväg till varje hus. I Sverge har järnvägen inte utvecklats på ett sekel. Banorna vi har idag projekterades i slutet av 1800-talet. Det är inte så konstigt att den infrastrukturen idag inte passar. Vad vi behöver är ny infrastruktur för både passagerartåg och godståg. Genomtänkta stråk som gör det möjligt att färdas inte bara nord/syd utan också öst/väst. I anslutning till godsspåren behöver kombiterminaler finnas, ett gränssnitt till stadens interna distributionssystem.

Enda fördelen med elmotorvägar är ju att Volvo får behålla sina kunder. Ett skäl gott som något att låsa sig vid helt idiotiska transportlösningar är ju att hålla de egna storföretagen under armarna. Det är så det funkar i Sverige tydligen. Premiera bilism så att Volvo får kunder verkar vara en viktig inriktning. Jag säger inte emot att bilar rullar, men tåg rullar betydligt bättre!

Jag har under några veckor tänkt tanken att fota några problem jag dagligen stöter på och göra en bloggpost av det. Så här kommer då resultatet: Ett långt klagobrev Många väl övervägda och viktiga synpunkter på hur cykelinfrastrukturen i Göteborg fungerar. Jag ska inleda med en liten pedagogisk lek:

Kan du hitta cykelbanan?
Leken går ut på att titta på bilderna nedan och försöka gissa var cykelbanan är, ifall någon sådan existerar. Målet med denna lek är att synliggöra den vardag cyklister möter idag i Sverige samt att mana till reflektion omkring detta.

Fotgängare upplever ofta att det är cyklister på trottoaren. Hela facit kommer nedan men på alla foton ska cykelbana faktiskt finnas. En del i anledningen till att fotgängare upplever att det vimlar av cyklar på trottoaren är för att cykelbanan sällan är utmärkt. Den är så diskret att det krävs ett tränat öga för att se den. Hur ska fotgängare kunna se och respektera en annan trafikantgrupps reserverade yta? Dessa ställen är inte heller några speciellt utvalda katastrofer. Jag har inte cyklat runt hela Göteborg för att hitta worst-case. Dessa platser råkar jag passera varje dag när jag cykelpendlar. Det är därför de är utvalda och jag tror att de representerar ganska bra vad medelcyklisten stöter på under sin rutt. Min resväg är en mil, så i snitt passerar jag en plats där cykelbanan inte är utmärkt så att ingen tvivel råder om att det är en cykelbana där. Det är i snitt en gång varannan kilometer.

Jag förstår att fotgängare känner sig otrygga och att det känns som att cyklister är på trottoaren. Sedan finns det fotgängare som går på cykelbanor ändå. Men ett första steg måste ju vara att markera att det finns en cykelbana, så att människor får chansen att vara på den plats det är meningen att de ska vara på. Det är också en fråga om att cyklisterna ska veta var de ska cykla så att vi slipper riskera att köra på fotgängare och inkräkta på deras trottoar. Många menar på att cyklister inte följer reglerna och cyklar överallt. Jag undrar hur vi cyklister ska veta var vi ska vara om det inte finns skyltar och märkningar som talar om det. Någon som vet hur vi cyklister ska veta? Förväntas vi vara telepatiska?

Övriga synpunkter
Det finns mycket annat att klaga högljutt om ha konstruktiva synpunkter omkring. Så här kommer de:

1. Cykelvägen längs E20

Längs E20 cyklar man verkligen med livet som insats. Endast några decimeter skiljer cyklisten från den hetsiga biltrafiken på sexfilig motorväg. Begränsningen är 70 längs vägen, men många kör fortare än så. Mycket av trafiken är tung trafik, lastbilar och långtradare. Avskiljningen är bitvis ett tunt staket i metall och bitvis låga betongblock med metalrör ovanför (se bilderna). Ponera att last inte är ordentligt förankrad. Det kan ske, det sker på andra platser har jag läst. Ponera också att en cyklist har oturen att befinna sig i närheten och träffas av last. Jag lämnar till läsaren att fundera ut hur det kan gå.

Ett mer vanligt fall är kanske att det råkar regna. I Göteborg gör det faktiskt det ibland. Gissa om cyklisten riskerar att bli nedskvätt och helt superdyngsur... Ponera att det frusit iskokor på motorvägen. Det kan vara dödligt att bli träffad av en sådan iskoka på fel ställe.

Mitt förslag är att resa ett bullerplank. Förutom säkerhetsriskerna gör ett bullerplank det mycket trevligare att cykla då ljudnivån blir betydligt lägre. Jag har numera löst problemet med buller för egen del med hjälp av hörlurar som tjänstgör som radio, handsfree och öronproppar. Om en iskoka kommer flygande däremot... Då tror jag den här bloggen får leta ny ägare...

2. Cykelbanor som slutar i tomma intet

Detta är en inte helt ovanlig syn för cyklisten. Helt plötsligt utan förvarning upphör cykelbanan och blir bilväg, eller något annat. Inga skyltar, inga vägmarkeringar. Det bara händer. Vart cykeln ska ta vägen är oklart. Cyklisten tvingas tänka kreativt och lösa situationen. Som tur väl är kan de flesta människor göra det. Problemet med detta är att en trafikant som tvingas tänka kreativt ofta tar med sig det inlärda beteendet till trafiksituationer där man ABSOLUT INTE ska tänka kreativt. Såsom vid rödljus. För vare cykelbana som *upphör* i tomma intet förstärks detta beteendet. Cyklisten blir inte behandlad en fordonsförare utan som en fotgängare. Ska man då förvånas över att cyklisten sedan beter sig mer som en fotgängare än som en fordonsförare? Jag tycker inte det är det minsta förvånande.

En fordonsförare ska alltid behandlas som en fordonsförare och ska aldrig tvingas tänka kreativt. Det ska finnas skyltar och vägmärkning som talar om vad som gäller i en given situation om det finns någon som helst tveksamhet. Detta finns redan på bilvägar och fungerar utmärkt. Ett liknande system behövs för alla cykelbanor. Ett tydligt och konsekvent system som talar om för cyklisten hur det är meningen att cykeln ska framföras.

3. Separation mellan cyklister och fotgängare

Den vänstra bilden visar Göteborgsvägen, Sävedalen. Detta ska föreställa cutting-edge tänk, det modernaste modet vad gäller cykelbanor på trafik-kontoren. Den är nämligen bara månader gammal. Det finns mycket att säga om den som inte har med separation att göra. Exempelvis ser vi att den inte har en rak sträckning utan får väja runt hinder ständigt. Vi ser också att belysningen (som för övrigt är svag) är fokuserad på bilvägen. Omkringliggande infrastruktur för andra trafikanter får finna sig i det ljus som blir över i periferin. Denna värdelösa belysning har redan orsakat ett dödsfall.

Men det mest tragiska är att man har valt att göra en gemensam cykel/gång-bana. Detta upplever gångare ofta som ottrygt insändare och krönikor att döma. Det finns inga regler för vem som ska befinna sig var, utan man måste igen tänka kreativt. Det är vanligt att man tvingas cykla slalom mellan grupper av fotgängare, eller tvingas plinga på grupper. Detta skapar ett otrevligt klimat och en otrygghet samt gör att cyklisten inte kan hålla ett rimligt tempo.

Den högra bilden visar en cykelbana i Munkebäck. Här finns en tydlig markering om var cyklisterna ska befinna sig. Men som framgår av vägmarkeringen ska även fotgängare få plats. Frågan är bara var? Fotgängare förväntas vara oändligt små eller? Jag undrar hur man tänkte här...

4. (o)Säker sträckning

Som synes går här en cykelbana. Det är dock inte vilken cykelbana som helst, utan en viktig cykelbana för den som önskar cykelpendla mellan Partille och Göteborg. Ett viktigt pendlarstråk med andra ord. En "landsväg" för cyklister om man så önskar. Den är belägen precis intill en skola för små barn. Föreställ er hur det är mitt i rusningstrafiken när föräldrar ska lämna av sina barn med bil, samtidigt som många barn kommer gåendes eller på cykel. Mitt i allt detta, bland alla dessa ovana och ouppmärksamma trafikanter, ska alltså pendlingscyklare som kan komma svischandes i 20-30 km/h dirigeras in. Tänk en rast, någon sparkar ut en boll på vägen och ser sig inte om. "Att döda ett barn" fast i cykeltappning kan om man ha otur bli konsekvensen av detta. Jag undrar verkligen hur man tänkte här. Antagligen tänkte man inte alls. Eller så tänkte man att det är bara barn som ännu inte kunnat ta körkort som använder cykel. Alla andra ska väl ta bilen, eller?

Avslut
Idag sker cykling som vi ser ovan inte på grund av, utan trots, infrastrukturen. Vill man på allvar se en cyklande befolkning fungerar det inte att ha det på detta sätt. Detta är några problem. Det finns många fler. Några har jag skrivit om tidigare. De enda som i längden orkar med denna primitiva stenålderscykelinfrastruktur är de "hatade" "memlisarna" i konstiga kläder på dyra racer-hojjar. Om ingenting görs kanske fler får för sig att låta cykeln stå och istället följer det tydliga budskapet som det här sänder ut. Budskapet: "VAD DU GÖR, TA BILEN!!!", och därmed bidrar till försämrad folkhälsa, högre vårdkostnader, ökad osäkerhet i städerna, sämre rörelsefrihet för barn, mer trängsel i trafiken och ett olyckligare samhälle. Det tycker jag hade varit väldigt olyckligt.

Facit
Översta bilden till vänster: I mitten i stort sett rakt över bilvägen är en cykelöverfart. Jag undrar hur bilisten och cyklisten ska ha minsta aning om detta bara...

Översta bilden till höger: Hela partiet till höger om mitten är egentligen cykelbana, men linjerna är så urblekta att de inte syns. Bara fragment går att se. Som resultat så går och cyklar människor lite som de vill. Inte direkt optimalt. För övrigt ett gott argument för att ha röd asfalt istället för att måla på något som lätt slits bort.

Mittenbilden till vänster: Hela mittenpartiet är en cykelbana, men som synes syns inte det alls. Konsekvensen blir som vanligt att fotgängare är över hela vägen och upplever att cyklister mejjar ner dem på deras trottoar. Det är också tillåtet för bilar att köra där, vilket konstruktionen inte är konstruerad för med tråkiga "hjulspår" i form av gropar som följd. Hela vägen är indelad i partier med avskiljande stolpar för att bilar inte ska använda det som genomfart vilket gör snöröjning svår. Vintercykling är en utmaning med andra ord.

Mittenbilden till höger: Här är jag faktiskt osäker. Antingen *upphör" cykelbanan som fram till aktuellt ställe går på de upphöjda "trottoaren" bredvid ett gång-fält. Eller så fortsätter cykelbanan även här. Detta är ett viktigt cykelstråk som förbinder Centrum med Göteborg på andra sidan motorvägen. Det ligger nära Svingeln. Ska man till Redbergsplatsen eller vidare längs E20 (Munkebäck, Fräntorp eller vidare mot Partille) är detta en naturlig väg. Men det framgår som sagt inte riktigt hur man ska cykla.

Nedersta bilden: I mitten finns en bred yta med en annan typ av plattor som då alltså är cykelbana. Detta är något som inte syns alls och som dessutom är opraktiskt då det många fotgängare rör sig däromkring, köar till snabbmatstället och så vidare och därmed blockerar hela cykelvägen. Det ser säkert snyggt ut i arkitektplaner, men det fungerar inte alls i verkligheten. Här behövs en tydlig cykelväg med nivåskillnad och röd asfalt. Annars blir hela alltet en gågata, vilket inte är meningen. Fotgängare har utrymme på sidorna.

Socialdemokraternas skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan lanserar i en debattartikel två mål och fyra förslag för att försöka vända trenden med vikande resultat i skolan. Det var för mig mycket intressant att ta del av hans tankar och idéer på ämnet. Det är av största vikt att hitta en möjlig lösning för skolan som fungerar och levererar. Det är viktigt därför att det inte fungerar att riva upp och ändra skolan varje regimskifte och för att varje år skolan inte levererar berövas hundratusentals barn och unga i Sverige möjligheter de har rätt till.

I texten finns verkliga guldkorn. Baylan pekar bland annat på att undervisningen bör ha betydligt större förankring i forskningen. Han vill att lärare ska ta del av forskning ofta och dessutom i större utsträckning ges möjlighet att forska själva. Han vill se karriärvägar för lärare. Jag är med till hundra procent. Om varje skola får en större förankring i forskning tror jag det smittar av sig på hela lärarkåren och ger en generellt positiv effekt. Fler färska avhandlingar kommer ligga runt kaffeborden och på skrivborden, mer aktuell forskning kommer spridas och kunskapen får förnyas konternuerligt. Jag tror detta är något som sipprar ner ända till eleverna. Det är helt enkelt mycket roligare att arbeta med att lära sig i en miljö där forskning och kunskap växer. Åtminstone är det min erfarenhet efter två år på universitet.

Ett annat guldkorn är att han tycker att man ska prioritera basfärdigheter. Dit räknas läs- och skrivkunnighet samt matematik. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det är av yttersta vikt att våra barn får lära sig matematik, bra att ämnet äntligen tas på det allvar det förtjänar! Matematiken hamnar lätt i skymundan om läraren själv inte tycker det är speciellt roligt. Utan att ha forskning att stå på tror jag många lärare i de tidiga åren förmedlar bilden av matematik som tråkigt och svårbegripligt, helt enkelt därför att de själva aldrig på allvar begripit hur det fungerar. Vad gäller läs- och skrivkunnighet är det naturligtvis minst lika viktigt som matematik, men det brukar lyftas fram bättre. Jag tror en nyckel vad gäller dessa färdigheter är att inspirera till mer läsande. Hur man ska åstadkomma detta är dock inte helt självklart. Gareth Malone visade i serien "Pojkskolan" att tävlingar kan locka killar över tröskeln. Men det finns antagligen fler bra metoder. Kanske något att forska på?

Tyvärr finns det också gammal och värdelös skåpmat i artikeln. Det gamla tjatet om att alla minsann ska ta gymnasieexamen och att alla till varje pris måste få lika resultat. I min värld finns människor som inte trivs med skola och som hellre vill arbeta istället. Nu är jag med på att man måste ha en viss basfärdighet, det är därför vi har grundskola. Gymnasiet måste få vara frivilligt och studentexamen borde vara något som enbart gavs efter tre års teoretiska studier. Parallellt med den teoretiska gymnasieskolan avsedd för vidare utbildning på universitet eller tilläggsår för att bli gymnasieingenjör kan en rik diversitet av skolformer existera som inte ger studentexamen och som är mer praktiskt inriktade. Vidare bör möjlighet skapas för ungdomar som vill börja arbeta efter högstadiet att göra det. Detta kan man åstadkomma genom att förändra regelverk och tillåta markant lägre ingångslöner för personer med enbart grundskola. Det finns inget egenvärde i att tvinga skoltrötta elever att sitta av ännu tre år utan att lära sig ett dugg mera. Tro mig, jag har själv sett exempel på det, och det är inte vackert. Det är resursslöseri på hög nivå! Skapa istället möjlighet för människor att när som helst i sina liv sadla om och då läsa in det man inte hade lust eller ork att läsa in när man var i gymnasieåldern. Folkhögskolor och komvux är två extremt viktiga komponenter för att skapa ett dynamiskt samhälle som kan möta framtidsutmaningarna.

Gällande lika resultat och likvärdiga skolor så är det något som låter väldigt vackert, men när man studerar det inser man att det egentligen handlar om gammal rödvinskommunism. Alla ska vara lika och stöpas i samma form. Olika skolor kommer attrahera olika elever och också ge elever olika bagage. Olika elever trivs med olika utbildningsformer och inriktningar. Vissa är studiemotiverade, kanske rent av små genialiska underbarn. Dessa måste tillåtas att växa snabbare än kamraterna som inte är studiemotiverade och som inte har samma fantastiska förutsättnignar inom just skolans ämnesområden. En likvärdig skola är omöjlig att skapa med mindre än att man tvingar alla skolor att erbjuda exakt samma upplägg. Lika resultat är omöjligt att skapa med mindre än att man håller de duktiga eleverna tillbaka och tvingar alla att hålla den svagaste elevens tempo.

Dock har Baylan helt rätt i att skolan ska ha höga förväntningar på varje elev oavsett. Vidare bör skolan också ställa tydligare krav på varje elev. Kraven ska handla både om skolämnena och om diciplin och uppförande. Att inte komma i tid, eller att störa sina kamrater genom att prata måste generera påföljd. Idag är arbetsmiljön så illa i många klassrum att hörselskydd är att rekommendera. Hur ska barnen kunna lära sig någonting då? Förväntningar och krav får inte stanna vid bara ämneskunskaper, eller vid bara uppförande för den delen. Ett helhetsperspektiv är viktigt.

Svenska skolan är tyvärr så illa tilltygad att man kan ägna dagar och veckor åt att försöka fånga alla aspekter. Jag känner ofta att det är så illa att jag helst hade rivit allt och börjat från början. Detta är dock tyvärr inte riktigt praktiskt gångbart. Baylan skriver att Sverige inte har råd med fallande kunskapsnivåer om vi ska klara framtiden. Där håller jag helt med honom. Och jag vill se mer initiativ att samarbeta istället för att kriga om skolan. Sedan sextiotalet har skolan varit en lekstuga för politiska broilers. Så det är kanske trots allt inte så konstigt att den ser ut som den gör. Skolan måste få hitta en produktiv lösning som levererar och sedan ges arbetsro. Och detta måste ske så snabbt det bara går!

Efter att kritiskt ha granskat fakta omkring hjälmanvändande och cykling så valde jag att skippa hjälmen under en test-tid på ungefär en vecka. Det här blir en kort post för att sammanfatta mina intryck och erfarenheter. Fördelar och nackdelar med att skippa hjälmen och så vidare.

Det som först måste nämnas är frihetskänslan av att känna vinden i håret och att kunna röra huvudet ordentligt. Det blir mycket enklare och friare att använda cykeln. Vidare så upplevde jag på grund av att huvudet blev mera lättrörligt att det blev lättare att hålla uppsikt i komplicerade korsningar.

En annan aspekt var att jag sluppit bära runt hjälmen när jag inte använder den. Det kan verka trivialt när jag skriver det, men jag vill försäkra om att det faktiskt är en livskvalitetshöjning. En hjälm är otymplig att bära omkring på och även om jag rent statistiskt borde använda hjäm när jag går snarare än när jag cyklar så ingår det inte i de sociala konventionerna att göra så. Med andra ord skulle min flickvän vägra ses tillsammans med mig offentligt.

Vad mer ska man säga? En ytterliggare aspekt är att det blivit lättare att kyla av huvudet. Hjälmen spänns ju fast. Vill man sedan ta av sig mössan måste man stanna och ta av sig hjämen innan man kan ta av den. Utan hjälm är det bara att ta av mössan medan man susar fram på cykelbanorna. Så det har blivit lite lättare att hålla huvudet kallt helt enkelt. Vidare finns det statistik på att bilister håller ut bättre från cyklister utan hjälm vid omkörning. Jag har rört mig för lite på vägar för att kunna verifiera detta, men de gånger jag har blivit omkörd har det varit med marginaler, vilket känns trevligt.

I alla fall har jag efter att själv ha testat kommit fram till att hjälmen hör hemma på hyllan snarare än på huvudet när jag cyklar. Jag anser numera att man bör riva upp hjälmtvånget för unga. Det enda det åstadkommer är att barn väljer bort cyklingen, och det är mer livsfarligt än att cykla utan hjälm. När ungarna är små och faktiskt ramlar mera ofta kan föräldrarna i familjerna själva sätta upp rimliga regler för sina barn. Det är inget staten behöver peta i, särskilt som det saknas all form av statistisk fakta som styrker att cykling skulle bli speciellt mycket säkrare med hjälm. Enda fördelen med cykelhjälm är att det är lättare att hålla värmen på vintern. Så hjälmen kanske fortsatt får hänga med vintertid.

På SvD näringsliv kan man i en artikel (eller ja, analys kanske man borde kalla det) läsa om vad en näringslivsreporter tror om elbilar. I stort sett handlar det om lite siffror och lite fritt tänk. Trots en elbilssubvention har det under årets två första månader sålts färre elbilar än föregående år och oavsett är elbilsförsäljningen extremt begränsad jämfört med försäljningen av vanliga bilar. Det skiljer typ tre tiopotenser mellan totala antalet sålda bilar och antalet sålda elbilar. I siffror var det 39421 bilar totalt varav 25 elbilar vilket är samma sak som att säga 0,06 procent. Med andra ord en löjligt liten andel.

Artikelförfattaren går så långt som att kalla det flopp och fjasko. Och jag är böjd att hålla med. Han skriver uttryckligen att han inte tror på elbilar, i det korta perspektivet. Det handlar om flera saker. Batterikapaciteten är liten vilket ger en hämmande effekt. Han skriver inte vad skälet till det är, men det har jag en tes om. Vi får nämligen inte glömma att vi bor i Sverige och att vi här köper bilar "utifall att". Oavsett om vi 99,9% av vårt liv aldrig någonsin kommer behöva köra längre än 3 mil till jobbet i stöten får vi för oss när vi köpet bilen att vi ska montera takbox, dra husvagn och ett extra släp på det (vilket inte ens är lagligt), packa bilen full till bristningsgränsen med människor och packning och sedan köra ekipaget i historiens värsta snöstorm på isgata i uppförsbacke! Ja, man hör ju hur det låter. Och det är inte jag som kommit på detta, utan mannen som "upplyste" mig heter John Holmberg och är professor i fysisk resursteori och vicerektor vid Chalmers.

En annan sak är prisnivån. Många elbilar ligger i prisläget 300 000 eller mer, vanligen över 350 000 kr. Det finns också möjlighet att leasa bilen för 14 000 kr PER MÅNAD! Som artikelförfattaren också anmärker är det typ mer än en paradvåning på östermalm. Inte ens PR-byråer och liknande köper eller leasar elbilarna bland annat för att de är så fruktansvärt dyra.

Sista aspekten som jag tänker dra upp rör infrastrukturen. Elbilar kräver annan infrastruktur än konventionella bilar. Laddtiderna för en bil är uppemot 9 timmar, att jämföra med "laddtiden" för en "vanlig" bil som snarare räknas i minuter. Lösningen på detta är att parkeringar också är laddstationer. Men detta är ännu inte utbyggt. Många "vanliga" parkeringar och parkeringshus saknar laddstationer. Det är orealistiskt just nu att det skulle byggas ut på parkeringar vid arbetsplatserna och ännu mer orealistiskt att det skulle byggas ut på boendeparkeringarna till lägenheter. De enda som realistiskt kan äga en elbil är alltså villaägare som själva kan ordna uttag på rätt ställen. Och då måste dessa samtidigt kunna parkera där det går att ladda bilen.

Med andra ord är det rätt förståeligt att elbilen inte är så attraktiv. Det saknas vitala komponenter för att göra den attraktiv. Den är liksom lika attraktiv som en etanolbil utan mackar med etanolbensin eller en bensinbil utan bensinmackar. En vacker dröm som ser fin ut på skrivbordet men som inte fungerar för vanliga människor.

Vill man öka antalet bilar är det rätt tydligt vad som måste till. Bättre batterier, prestanda och pris kombinerat med infrastruktur som är avpassad för elbilsanvändning. Men jag tycker frågan med elbil blivit något komplicerad. Teknologin upplevs som "ren" och positiv. Men för det första måste elen produceras någonstans. Detta någonstans är i Sverige till hälften i kärnkraftverk som efterlämnar radioaktiva ämnen i tusen år ungefär som vi inte har en aning om vad vi ska göra med. Vi gräver ner både det occh våra huvuden i sand och hoppas på att det kommer fungera. Dock finns inga garantier. Elen kommer också genereras från kolkraft och liknande smutsiga källor som vi importerar ifrån till viss del. Resten kommer fördela sig på vatten och vind i stort sett. Det är med andra ord tämligen säkert att elen till bilen är fruktansvärt oren även om bilen inte släpper ut något där den är.

För det andra måste elen lagras. Till detta används batterier. Dessa konstrueras av lithium om jag inte minns fel, som är ett bristmaterial som är svårt att få tag på och som det finns relativt lite av i jordskorpan. Användningen är slitande på batteriet som förlorar sin laddförmåga gradvis. Jag gissar nu, men jag tror det är komplicerat och svårt att återvinna batterierna. Sannolikt går här material till spillo. Vi minskar alltså konsekvent vår resurs vilket medför att den förr eller senare tar slut.

Sen finns det ytterligare problem, såsom att bilar normalt kräver 5 kubikmeter olja för att produceras och trängseln samt säkerhetsriskerna de utgör. Jag skulle vilja se mer av livscykelanalyser och samhällskostnadsestimeringar för att hundraprocentigt stödja elbilarna, till skillnad från vår miljöminister som tycker att vi ska hata utsläppen och inte bilarna. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det dock långt ifrån säkert att bilen någonsin kommer fungera. Men jag vill inte sälla mig till bilkritikerna heller för jag tror på teknologisk utveckling och jag tror att bilen har en plats i infrastrukturen. Därmed inte sagt att den ska vara det dominerande trafikslaget som idag.

Som jag bloggat om tidigare drömmer jag mig bort till en tid när bilar i stil med Urbee trafikerar städerna. Små bilar med få hästkrafter och mindre efterfrågan på yta. Jag vill se ett förbud mot de ett ton tunga plåtlådorna som idag tillåts göra innerstäder till rena dödsfällorna för oskyddade trafikanter. För mig är rätten att ta sig fram säkert oändligt mycket mer värd att prioritera än någon diffus rätt att framföra livsfarliga mordvapen. Jag inser såklart att det idag inte är realistiskt, det är bara att acceptera. Men jag tänker fortsätta drömma om ett samhälle där städerna är säkra och befriade från bullriga och livsfarliga plåtlådor som dessutom förorenar luften. Ett samhälle som är lika mysigt som en stad på natten, när bara enstaka taxibilar syns till. Det är en ren njutning att på cykel glida fram på de gatorna, det är en skön upplevelse att gå utan att störas av buller. Tänk om det kunde få vara så i fler delar av städerna än de små begränsade gågatorna som finns även på dagen.

Jag har kört ett litet tema om cykling. Egentligen inte medvetet, det har bara fallit sig så. Så vad finns det mer att säga om cykling? Jag ska försöka mig på att presentera ett par tankar omkring cyklism och hur det fungerar. Det är inte tankar jag själv varit först med att tänka, men två tankar som jag tycker är intelligenta.

I följande inlägg på cyklistbloggen kan man läsa, det är Christian Gillinger som skriver:

"Jag har alltså all förståelse för att det här upplevs som otryggt för fotgängare. Man blandar två olika typer av trafikanter, fotgängare och fordon av ett enda skäl, det är billigare än att göra riktiga cykelbanor.

Jag tycker det är en intelligent iakttagelse. Vad han i princip säger är att samhället genom den undermåliga infrastrukturen uppfostrar cyklister på ett visst sätt. Man behandlar cyklister och gångare som lite samma grej, trots att de inte är det. En fotgängare promenerar omkring, ofta ganska slumpmässigt, följer sällan några raka färdvägar och stannar då och då upp för att titta på något eller liknande. Man tar sig kreativt fram där det fungerar. En cyklist framför ett fordon i en någorlunda rak färdväg med ett tydligt mål. Det är en bil på två hjul. Men när cykeln inte behandlas som ett fordon utan som en fotgängare kommer cyklisten lära sig det här kreativa förhållningssättet. Och det hänger med efter att man cyklat runt containern, eller helt enligt kommunens planer struntat i skyltning (ja, tro det eller ej, men det är då och då alltså planen att skyltningen är fel!). Det hänger med till rödljusen, till överfarterna och överallt annars. Samhället har själv skapat den "anarki" som råder bland många cyklister. Utan anarkin skulle cyklisterna fastna. Detta är helt seriöst. Det finns cykelbanor som upphör i tomma intet, vilket då rimligen borde betyda stopp. Och när enkelriktat slutar i stop, vad händer då? Ett kreativt förhållningssätt uppstår.

Men vi cyklister är INTE utan ansvar. För när vi genomskådat hur det funkar kan vi välja vårt förhållningssätt. Vi kan välja att "ride a bike" eller "drive a bike". Ett riktigt bra citat är följande:

"One drives a bicycle, a scooter, or a motorcycle, not rides one. People ride in things over which they don't have control. Bicyclists, scooterists and motorcyclists have control, they must. To call what they do riding is disrespectful to what a two-wheeled navigator actually does."

Fritt översatt blir det "Man kör cykel, moped eller motorcykel, man åker inte. Folk åker i saker som de inte har kontroll över. Cyklister, mopedister och motorcyklister har kontroll, det måste de. Att kalla det de gör för "att åka" är respektlöst med tanke på vad en person som framför en två-hjuling faktiskt gör".

Så trots dagens trafikplanering som tycker det är fullkomligt i sin ordning att gå av och leda cykeln bitvis, som tycker att skyltning är överflödig och trots ett samhälle som tycker att parkering i cykelfält och promenader på cykelbanor är helt i sin ordning kan vi välja att aldrig ge upp. Vi cyklister kan välja att se oss själva som bilister på två hjul och hela tiden undvika kreativt tänk. Det är klart att det forftarande kommer finnas lägen då vi måste tänka kreativt, men då kan vi hålla de platserna separerade från den infrastruktur som faktiskt är möjlig att cykla på genom att följa reglerna fritt från kreativt tänkande. Oavsett vilka förutsättningar vi har måste vi bevisa för bilister och samhälle att vi är en seriös kategori förare som underkastar oss reglerna och förväntar oss en infrastruktur och ett regelsystem som fungerar även för oss.

Den andra tanken jag tänkte presentera levereras i cykelbloggens kommentarsfält. Patrik Johansson kommenterar följande post:

"Cykelvägar ska inte byggas för vuxna 25+-åringar. Den ska byggas för vad Holländarna kallar "eight to eighty". Alltså 8-åringar och 80-åringar. Du och jag ska kunna låta våra barn cykla till skolan och inte känna oro. Våra äldre ska kunna trafikera cykelvägen utan oro. Därför måste den vara bred, konsekvent, av god kvalitét och separerad från gångtrafikanter och motorfordon. Gärna med höjdskillnader eller refuger. Att bygga en smal väg (2m för dubbelriktad trafik), ej separerad från gångtrafikanter och lastande fordon. Säkert med väjningsplikt vid varje korsning är att skapa en cykelväg för "twentyfive to fifty"-människor."

Den här tanken handlar om hur man bör konstruera infrastrukturen, hur man borde tänka. Cykeln är ett fortskaffningsmedel som används av många människor och som ska kunna användas av många på ett säkert sätt. Idag är planering och konstruktion av cykelinfrastrukturen väldigt exkluderande. För mig, som är 20, går det ganska bra. Men jag skulle inte för mitt liv släppa ut min imaginära åttaåring på cykelvägarna på många ställen. Respekten för cyklande är alldeles för låg och detta grundmuras av lagstiftningen. Ovanpå det är cykelbanorna ofta dåligt konstruerade och kräver stora doser kreativt tänkande, ett kreativt tänkande som är viktigt att göra rätt. Annars kan det sluta illa.

Ytterst handlar den här tanken om allas lika rätt att ta sig fram i samhället. På grund av att bilen är normen har vi skapat en trafikmiljö som är livsfarlig, särskilt för barn och gamla. Det anses viktigar att bilen får komma fram i hög hastighet än att våra barn tryggt själva ska kunna cykla till sina kompisar och att våra pensionärer tryggt ska kunna gå till affären. Det skapar ett exkluderande samhälle. Våra barn blir beroende av att mamma eller pappa kan följa med eller skjutsa till kompisen. Våra pensionärer blir utsatta för livsfara och blir starkt begränsade eftersom de till slut varken kan ta bil eller cykel, bil för att de blivit osäkra förare och cykel för att det är på tok för meckigt. Ska till exempel gamla tant Agda behöva cykla runt lastbilar/bilar/taxis i cykelfälten, förstå att man ska cykla i strid med skyltningen, hantera att cykelfälten plötsligt slutar i intet och därmed tvingar ut cykeln i aggressiv biltrafik och så vidare? Nej, istället tvingas tant Agda vänta på att anhöriga kan komma och skjutsa, eller så får hon lita på att kollektivtrafiken är tillräckligt anpassad och råkar fungera bra där hon bor. Men inte ens då är hon säker för bilismen. Hälften av de som dödats efter zebralagens införande vid incidenter i samband med övergångsställen var pensionärer. Oavsett tvingas i stort sett både våra barn och gamla till ett inaktivt och extremt begränsat liv. Bilen blir nyckelkomponenten för att ta sig fram med det stillasittande och den ohälsa och olycka det medför.

De här båda tankarna tror jag har viktiga budskap om hur vi borde tänka när vi ska bygga om infrastrukturen inför framtiden. Ett viktigt perspektiv måste vara att ingen exkluderas från samhället genom farlig och dåligt designad infrastruktur. Ett viktigt perspektiv måste också vara att inget fordon ska behandlas som något annat än just ett fordon. Infrastrukturen måste fungera smidigt för alla typer av fordon. Med smidigt menar jag inte snabbt eller effektivt, utan att infrastrukturen ska hänga ihop och vara välskyltad och förutsägbar. Det finns så klart fler perspektiv, och man ska inte glömma dem. Dock måste de här två perspektiven av uppenbara skäl tillföras. Omedelbart!

Efter tre år som jämställdhetsbloggare väljer Pär Ström att ta timeout. Det blir strömavbrott på genussidan Genusnytt helt enkelt. Jag vill med den här posten tacka för det enorma arbete som Pär Ström lagt ner på att blogga och lyfta den andra sidan av genusfrågan. Vi är många som utmanats, påverkats, intresserats och engagerats av hans bloggande. Jag har under lång tid ständigt haft en flik i min webbläsare med Genusnytt uppe. Det kommer kännas tomt utan Genusnytt. Men som Ström själv skriver har en boll satts i rullning, en snöboll som bara växer. Jag har stor respekt för den jättelika insats och de fantastiska resultat som han lyckats uppnå. Genuskyrkan är förvisso inte avskaffad, stadsfeminismen lever fortfarande kvar, men något har hänt. Fler och fler börjar ifrågasätta, börjar tänka själva. Feministerna känner sig allt mer trängda och blir allt mer hatiska och oresonliga i sina angrepp. Allt färre tar dem idag på allvar. Både Genusforskare och feministiska debattörer gör allt fler tarvliga självmål och faller på egna grepp.

Dock måste jag säga att det är oroväckande att Sveriges främsta informationskanal vad gäller jämställdhet försvinner. Det är nu vår uppgift som jämställdister att gå upp på barrikaderna och ta Ströms plats. Jämställdismens budskap om lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön måste spridas vidare. Det är upp till oss att förvalta arvet efter Genusnytt, arvet efter Pär Ström. Jag hoppas och tror att så kommer ske.

Men än en gång tack, Pär Ström, för din insats. Det arbete du gjort är ytterst värdefullt. Du förtjänar framträdande plats bland historiens hjältar. Din insats kan jämföras med Martin Luther King och Martin Luther King Jr, med Desmond Tutu och många andra framstående personer i kampen om lika rättigheter och skyldigheter. För detta förtjänar du erkännande som inte kan skrivas i ord, belöning som inte kan mätas i pengar. När orden sinar är det dock bara en sak som finns kvar. Ett enda uppriktigt ord: Tack.

http://genusnytt.wordpress.com/2012/03/15/jag-slutar-med-genusnytt/

Det går liksom i perioder, men återkommer verkar det alltid göra. Det här fenomenet att diskutera en "barnfattigdom" som tydligen ökar. Jag ska för en gångs skull försöka att sluta vända på orden. Definitionsmässigt är alla eller inga barn fattiga då barn inte har ägande. Barn används som slagträ i debatten, man pratar egentligen om föräldrarnas ekonomiska situation. Jag har skrivit det ett par gånger tidigare mera utförligt, så jag lämnar det därmed därhän.

Det är Rädda Barnen som har kommit ut med en ny rapport. Jag såg på TV4-nyheterna om saken och har också uppmärksammat att det blivit en stor grej på Politometern. Stora feta rubriker om barnfattigdomen. Bland annat en debattartikel på SvD Brännpunkt och en artikel på SVT. Denna gången verkar man dock ha använt ett absolut fattigdomsbegrepp. Det är ju bra. Man har insett att det inte är dåligt när människor får det bättre, vilket är en konsekvens av definitionen av relativ fattigdom.

Det är alarmerande att man får att 13% av alla barn växer upp med föräldrar som har en dålig ekonomi. Om jag inte minns fel så handlar det om disponabel nettoinkomst efter alla bidrag på mindre än 11 424 kr för ensamstående med ett barn och 17 470 kr för familj med två vuxna och två barn. Disponabel nettoinkomst är summan av bidrag, löner etc minus skatter. Det är svårt att veta exakt vad det här beror på. Ökningen är som störst bland ensamstående. Inget som i sig är speciellt anmärkningsvärt, jag skulle kalla det förväntat. Tidigare var kärnfamiljen norm och då är man två vuxna som delar på kostnader för boende och annat. Om den ena lönen var hög kunde det kompensera för att den andra kanske var låg eller obefintlig. När människor i större utsträckning väljer att vara ensamstående blir kostnaden varje vuxen måste bära för boende och liknande betydligt större. Samtidigt blir sårbarheten större. Skattebetalarna får agera "den andra parten" i familjen.

Det är i alla fall i de banorna de röster som gör sig hörda i artiklarna tänker. Det heter att "barnen kan inte vänta" och liknande. Det är i sig sant. Sen kommer då kraven. Det heter att "staten måste ta ansvar". Med andra ord kräver man att skattebetalarna i än större utsträckning ska hjälpa till att betala.

Jag tycker det är hemskt att läsa historierna. Barn som berättar om hur de försöker tiga om vad de upplever som pinsamt, sin fattigdom. Det sociala stigmat. Den andra sidan av historien är att vi vet att dessa barn har svårare att klara av sin skolgång. Rent statistiskt föds man in i ett utanförskap som är enormt svårt att bryta. Det är ett utanförskap som så att säga "går i arv".

Samtidigt vill jag fundera lite runt det hela. Jag påstår att barn är något man i regel väljer. Ja, det finns de kvinnor som blir våldtagna, det finns de som blir gravida och inte hinner få besked innan abort-tidsspannet löpt ut, men det är en klar minoritet. Det är klart det finns enskilda fall, men det är ju inte rimligt att utforma generella system för att hantera vad som måste betraktas som klara undantag! Så jag kommer inte att hantera dessa undantag i den här texten, jag är övertygad om att trygghetssystemen måste bygga på generella fall.

Det är väldigt hårt att säga, men val har konsekvenser. Människor måste stå för de val de gör. Att välja att skaffa barn när det saknas ekonomiska marginaler är ett val som tyvärr har konsekvenser. Samhället kan hjälpa de här barnen genom att garantera en lägsta standard, och det görs redan via socialbidrag. Samhället hjälper också till med bostadskostnaden via bostasbidraget. Samhället garanterar alltså en lägstanivå, en nivå man inte kan falla under så länge man följer de regler som finns. Den lägstanivån är inte hög, men den ger i alla fall tak över huvudet och mat på bordet. Men man kan inte begära av samhället att göra mer. Det är skattebetalarnas pengar vi pratar om. Skattebetalarna ska inte utgöra en syntes för en partner och den ekonomiska stabilitet en sådan utgör, ej heller kompensera fullt för att vissa föräldrar gör ekonomiskt sett oansvariga val. Skattebetalarna ska inte utgöra något annat än en absolut nödlösning, inte plan A, B eller C. Skattebetalarna är plan ö.

Några intressanta betraktelser man kan göra här är att vi under åtminstone hela min livstid har fört en politik som syftat till att slå sönder normen omkring kärnfamiljen. Jag vill inte hävda kärnfamiljens suveränitet på något sätt, men det är en ekonomiskt någorlunda trygg konstruktion. Och nu ser vi tydliga resultat. Barn far illa på grund av att allt fler föräldrar inte kan hålla ihop. Det ökar kostnaderna för föräldrarna eftersom flera fasta kostnader dubbleras och minskar tryggheten, ökar sårbarheten. Det har till och med gått så långt att man vill erbjuda assisterad befruktning av ensamma kvinnor. Samtidigt får vi nu siffror på att ensamstående föräldrar har markant högre sannolikhet att hamna i ekonomiskt trubbel. Alltså kommer kraven att öka på samhället. Skattebetalarna får i ökande grad utgöra syntes "mannen" i förhållandet. Då kan man fundera på jämställdheten i att ge kvinnor den absoluta rätten till föräldrarskap samtidigt som man skickar notan till de som förvärvsarbetar i störst utsträckning, männen. Jag ska inte dra några stora växlar på det, men det känns lite märkligt att ta ett sådant beslut samtidigt som man vet att partnerlyckan avgör barnets ekonomiska trygghet.

En annan aspekt är självklart jobben. Arbetslösheten är på tok för hög i det här landet till följd av ett alldeles för starkt fack som ställer orimliga och oflexibla krav på arbetsgivarna samt en i stort sett obefintlig näringslivs- och innovationspolitik. Det fanns länge en politisk vilja inom de då regerande socialdemokraterna att hålla antalet arbetsgivare så lågt som möjligt. Man valde att premiera bolag som redan var stora och därmed gjorde man det svårt för mindre företag att utmana. Som resultat är få av de 50 största bolagen i Sverige startade efter 1930. Jag erkänner att det tar tid att bygga stora företag, men det tar inte 80 år. Åtminstone hälften borde rimligen kunna ha startats 1950 och -60, under efterkrigstidens guldålder, men så är inte fallet. För det fanns en politisk vilja att se till att det fanns få stora arbetsgivare. Det passar bra in i den socialistiska tanken. Från början var planen att socialisera företagen men det blev till slut politiskt omöjligt. I stort sett har man satt konjunktur och marknadsekonomiska mekanismer med mera helt ur spel vilket helt har hämmat förnyelsen i branschen. Nu när de gamla trostjänarna börjar få det knaggligt och det hade behövts nya näringar finns inga bolag som kan ta vid. De hindras aktivt av lagstiftningen från att bli tillräckligt stora.

För att råda bot på delar av arbetslösheten krävs att man liberaliserar, att man förenklar skatteregler och gör det lönsamt att riskera tid och kapital i att bygga långsiktigt hållbara verksamheter. Man ska kunna tjäna på att skapa arbetstillfällen helt enkelt. Vi måste göra det lättare för företag att expandera både från små firmor med inga eller bara ett fåtal anställda till mindre företag med tiotalet anställda och från det läget vidare till allt större företag. Min åsikt är att problemet i det här landet är att vi diskuterar hur vi ska hantera arbetslösheten snarare än hur vi ska göra det lönsamt att driva företag och anställa personer och därmed få en tillväxt av företag och arbetstillfällen. Får fler människor jobb, fler föräldrar jobb, så minskar den så kallade barnfattigdomen på sikt.

Det kan vara viktigt att nämna också att de här siffrorna presenteras efter stora ekonomiska kriser. Nationer har i stort sett konkursat. Miljoner människor har förlorat sina arbeten och hundratals företag har gått omkull. Vi i Sverige har fortfarande råd med de trygghetssystem vi har. Vi har välskötta stadsfinanser helt enkelt. Detta bland annat till följd av en restriktiv politik vad gäller bidrag. Ökar vi bidragen kostar det pengar. Mer pengar som måste komma från skattebetalarnas plånböcker. Med högre skattesatser minskar privatpersonens incitament att arbeta, det blir ändå en så liten skillnad mot att gå på bidrag. Det blir mer olönsamt för privatekonomin att göra det som är bra för samhällsekonomi. Det öppnar upp för svartjobb, fiffel och så vidare. Sannolikt ligger Sverige över en intressant brytpunkt som kan beskrivas som den punkt då den totala skatteinkomsten är som högst. Skatt över den nivån hämmar arbete och omsättning av pengar så att totalsumman man får in blir lägre. Skatt under den nivån blir ju av förklarliga skäl också mindre pengar. Visst kanske vi har människor som är fattiga i Sverige. Men vi kan i alla fall fortfarande erbjuda stöd. Det är inte ett stort stöd som sagt. Men ingen behöver gå hungrig eller sakna någonstans att bo. Det är ju mer än vad man kan säga om exempelvis Greklands förmåga just nu som tidigare haft en politik som baserat sig på ekonomiskt oförsvarbara förmåner till "alla".

Det ska införas en trängselskatt, typ modell Stockholm, även i Göteborg. Detta kommer ske 2013 och torde inte vara någon nyhet egentligen. Men jag tycker ändå att det är ett relevant ämne att diskutera och fundera kring. Det är en politisk åtgärd som påverkar mig och många runtomkring mig mycket, och det är en intressant åtgärd på många sätt.

Själva frågan har upprört människor. Missnöjespartiet Vägvalet bildades för att kämpa emot trängselskatten med en slogan: "Varför ska vi betala för trängsel som inte finns?". Denna slogan har körts i radio på bra sändningstider i Göteborgsregionen. Jag brukar le lätt när jag sitter fast runt Tingstadstunneln de få gånger jag tar bilen. Men om man försöker se det positiva så är det att frågan engagerar och intresserar många. Det är alltför sällan sånt händer.

En sak som är säker är att det är trångt på gatorna och motorvägslederna. Detta problemet förväntas också öka. Göteborg ökar i storlek, vi blir fel som ska dela på utrymmet. Forskarexpertis är i eniga om att man inte kan bygga bort trängsel. Det finns städer som försökt, men det finns ingen som lyckats. Det hela kokar ner till matematik. En bil efterfrågar en yta som en mindre lägenhet för att röra sig. På samma yta en bil kräver kan 14 cyklar ta sig fram. På samma yta som två bilar behöver kan en buss med 60-100 personer få plats. Bilar är alltså ett enormt ytineffektivt transportmedel och i staden råder brist på yta. Det finns helt enkelt ingen fysisk möjlighet att bygga så mycket väg som skulle krävas om alla ska kunna ta bilen. Dessa beräkningar gäller för rörelse. Utöver rörelse efterfrågar också fordonen parkeringsplats. På samma utrymme som en bil kräver kan man om man packar smart få in 40 ihopfällbara cyklar, annars minst 10 vanliga cyklar. Buss behöver ingen parkeringsplats i centrum. Bussgarage och -parkeringar kan förläggas utanför trängseln om man vill.

Det är med ovanstående i bakhuvudet både naivt och dumt att stoppa huvudet i sanden och påstå att det går att bygga bort problemen. Vägen framåt är inte att göra det lättare att ta bil utan att arbeta med att balansera den bilfokuserade infrastrukturen så att andra transportslag också kan vara attraktiva. Vi har ett samhälle som i stort sett är byggt utefter bilideal. Socialdemokratin och arbetarrörelsen såg länge bilen som en frihetsmaskin, något ingen skulle behöva vara utan. Både mentaliteten och de infrastrukturella konsekvenserna lever kvar. Det anses i stort sett ovärdigt att tvingas cykla eller åka buss. Sådant är för "loosers". "Winner" är man när man kör bil. Här kan följande citat fungera bra:

Cykel går på fett och sparar pengar
Bil går på pengar och gör dig fet

Jag vet inte vem som myntade det, men det cirkulerar i sin engelska originalform på Internet, och sanningshalten är odiskutabel. Tvivlar du så fråga bilägaren som just tankat om denne anser att bilåkande är billigt. Fråga sedan cyklisten om kilona efter fredagschipsen sätter sig runt midjan eller inte.

Mest komplicerat är dock det infrastrukturella arvet. Våra vägar är byggda efter principer som passar bilism. Logistiklösningar förutsätter oftast bilar. Jag går så långt som att säga att ett samhälle idag inte skulle fungera utan bilen. Det är inte ett ideologiskt uttalande utan ett dystert konstaterande. Vi är lika beroende av bilen som tunga missbrukare är av heroin. Infrastrukturen är byggd på ett sådant sätt, många funktioner i samhället vilar tungt på ett bilberoende. För att ta några exempel då så är renhållning, varutransporter och underhåll tre områden som kräver bil för att kunna genomföras. Men även när det gäller arbetspendling har man förutsatt bilen. Detta har lett fram till dagens situation. Vägarna genom en stad är anpassade efter "billogik". Det gör inget att köra en liten extra sträcka bara man får köra fort. Ringleder och liknande lösningar passar bilar bra. För cykel är det dock en katastrof. Mycket få cyklister har den fysiska möjligheten att trampa på lite extra och utnyttja att hastighetsgränsen är 70km/h. De flesta håller blygsamma 20-30km/h. Ett par kilometer extra känns i benen, särskilt om man måste åka runt flera områden. Då ökar antalet extra och onödiga kilometrar.

Det är inte bara cyklar som drabbas dock. Även kollektivtrafiken drabbas av en bilfokuserad infrastruktur. Detta försöker man nu ändra på genom signalprioritering och egna körfält. Det är bra. I Stockholm diskuteras fler spårvägar. Det har vi redan i Göteborg. Spårvägar respekteras mer än målade busskörfält och har högre kapacitet, och tar faktiskt mindre utrymme i gaturummet. Spårvagnar kräver mycket liten vingelmån jämfört med alla andra fordon helt enkelt eftersom spårvagnen följer spåren. I varje fall är det logiskt att ge plats åt kollektivtrafiken i gaturummet helt enkelt eftersom att kollektivtrafiken kan flytta på fler människor. Yteffektiva alternativ bör premieras framför ytineffektiva.

När den här typen av åtgärder föreslås är dock den här mentaliteten där. Bilister ogillar skarpt att deras utrymmen naggas i kanten. De anser väl att de har en gudagiven rättighet att ta störst plats, eller något i den stilen. Att inkräkta på bilvägen och bilens framkomlighet är något som väcker ilska. Vi minns Zebralagen som handlade om att ge fotgängare företräde. Bilister gallskrek om blodbad och att det var omöjligt att upptäcka fotgängare i tid för att bromsa. Det gick ju inte för sig att köra långsammare så att man kunde upptäcka folk i tid. Nej, då skulle det ju ta orimlig tid att komma fram tyckte man. Man ansåg sig alltså ha rätten att dräpa människor för att komma fram. Det säger något om mentaliteten. Bilen äger vägen och allt som råkar komma ivägen korsar bilens väg och ska alltså lämna företräde.

Allt som naggar utrymmet i kanten ska förbjudas och bannlysas ty bilen måste komma först. Det är den här mentaliteten som skapar ännu fler trafikproblem. För om bilister inte tillåter att kollektivtrafik får mer utrymme kommer fler att ta bilen, om man inte tillåter cykelbanor att byggas på bilfilers bekostnad kommer fler att ta bilen. Och som vi vet betyder varje cyklist eller kollektivtrafiksresenär som byter till bil markant mer trängsel. En cyklist skulle öka sitt utrymmesbehov 14 gånger, en kollektivtrafiksresenär skulle öka sitt utrymmesbehov med mer än det dubbla, dvs 30 gånger. Och jag lovar att om säg en busslast väljer att ta bilen istället så kommer det bli värre stockningar än vad det hade blivit om man tillåtit den där extra filen, eller om man tänker att en busslast som konsekvens väljer att ta bussen istället för bilen så skulle förbättringen bli större än om man hade den där extra filen.

Detta är dock inte allt. Det kommer krävas omfattande investeringar för att se till att det finns alternativ till bilen och också för att utöka infrastrukturen för bil så att man kan ta hand om den trafikökning som befolkningsökningen ofrånkomligen kommer leda till. Detta kommer kosta pengar. Och då måste det finansieras. Vad är rimligast? Att de som skapar problemet, det vill säga bilister, står för notan eller att de som aktivt arbetar för att lösa problemet genom att avstå bilen betalar? För mig är det ganska uppenbart vilka som ska betala. Det ligger också helt i linje med marknadsekonomi. Bilen efterfrågar upp till 30 gånger mer mark i attraktivt läge. Överallt annars kostar det att nyttja attraktiv mark. Varför skulle det vara gratis att köra på den? Om man dessutom tar hänsyn till miljöpåverkan, bulleraspekter och säkerhetsaspekter så är det än rimligare. Om något ska sägas om trängselskatten, som egentligen är ett dåligt val av namn, faktiskt löjligt låg mot vad man får för den, nämligen rätt att nyttja attraktiv mark, släppa ut miljöskadliga ämnen där många människor drabbas och utsätta stora mängder oskyddade trafikanter för ren livsfara.

Jag är alltså trots att det kommer att påverka min tillgänglighet till billig bilväg för trängselskatten. Men jag tror den är dåligt implementerad. Den tar inte hänsyn till att det inte går att köra runt Göteborg om man bara vill passera. Man borde kunna lösa någon form av förbifart eller specialtaxa för genomfartstrafik. Det är inte rimligt att man ska betala för storstadsproblemen om man inte ens avser ge sig in i den. Jag hade föredragit en lösning i Londonstuk istället, dvs att man hänger upp kameror i den zon man vill ha trängselskatt för och sedan beskattar all rörelse. Idag kan man så länge man rör sig inom zonen göra det gratis. Det är ju faktiskt bara infart/utfart som beskattas. Jag tycker det är feltänkt. Men man får väl nöja sig med dagens system.

Det har kommit en hel del kritik dock. Dagis och bostäder hamnar på fel sida av spärrarna och det blir svårt att slippa betala om man vill åka till Bäckebol för vissa och allt vad det var. Mitt universalsvar tycker jag fungerar utmärkt: MEN börja cykla istället då! Svårare än så är det inte. Det finns cyklar som är designade för att ta barn på, ta last på och så vidare. Och helt allvarligt så går det fortare att cykla när motorvägarna korkar igen. Det vet jag av egen erfarenhet. Man spar alltså tid, man är effektiv eftersom man tränar och pendlar samtidigt och man ger dessutom sina barn frisk luft och ett sunt förhållningssätt till hur man på ett bra sätt tar sig fram. Jag har svårt att tro att man kan ge sina barn något bättre än en positiv inställning till cykeln som transportmedel då cyklism bevisligen ökar medellivslängden, halverar risken för hjärt- kärlsjukdomar och faktiskt ökar den upplevda lyckan. Så vill man ge sitt barn allt detta, vilket jag tror alla föräldrar faktiskt vill, är det ju inget att diskutera. Låt bilen stå och köp en ändamålsenlig cykel. Så undviks enkelt trängselskatten!

Ett säkerhetsproblem i stadskärnor i Sverige idag är tung trafik, då främst lastbilar. I Stockholm står lastbilschaufförer med tillhörande lastbilar för 6 av 7 dödade cyklister. Det största riskmomentet är vid högersväng har jag förstått efter att ha läst in mig på ämnet. Den så kallade "döda vinkeln" är väldigt stor. Kort sagt kan man säga att lastbilschaufförer har liten eller ingen möjlighet att hålla den minsta koll på vad som händer runt omkring fordonet. Det är ingen naturlag att det måste vara på det sättet, det beror på dålig design.

Vi vet väl alla hur en lastbil ser ut? Det är stora åbäken med föraren placerad högt ovanför all annan trafik, så högt upp att uppsikten och möjligheterna till kontakt och interaktion närmar sig noll. Detta fungerar utmärkt på landsväg och motorväg. Positionen erbjuder bättre sikt för föraren och utrymmet under hytten kan utnyttjas för motorn. Så erhåller man en kompakt design med maximal lastkapacitet.

I staden är det dock en katastrofal lösning. De döda vinklarna är som sagt alldeles för stora och svårigheten att skapa kontakt mellan lastbilsförare och andra trafikanter runt om är i stort sett obefintliga. Det finns också andra nackdelar. I och med hyttens höga placering måste föraren klättra upp och ned. När man sysslar med långkörningar och sitter timmar i taget i hytten är detta ingen katastrof, men när man gör varuleveranser eller sysslar med sophämtning och liknande så ska man ut var och varannan minut. Det blir väldigt mycket upp och ned, något som sliter på kroppen.

Detta är designfel som har sitt ursprung i en industri som är konservativ och inte vill tänka nytt (trots att världen runt om förändras). Jag har pratat med anställda hos underleverantörer till industrin som är verksamma inom den lite mer datoriserade delen av bilen och det tar inte lång stund innan de nämner hur konservativ industrin är, hur segt det går att föra ut nya tankar och idéer. Men det har inte hindrat vissa intressanta koncept från att nå ut, till och med till marknaden. Nedan är två länkar till intressanta koncept:

http://www.cyklistbloggen.se/2011/10/svd-idag-hogersvang-en-dodsfalla-for-cyklister/

http://pitaya.se/?p=71

Båda koncepten bygger på att man flyttar ner hytten till nära gatuplanet. Detta ger föraren betydligt bättre uppsikt och möjlighet för kontakt mellan förare och omgivning. Man kan också välja att designa hytten och speglarna så att den döda vinkeln kraftigt minskar. Det går att inse att möjligheterna att upptäcka cyklister som cyklat upp på högersidan vid ett rödljus ökar kraftigt och det gäller båda koncepten. Det som skiljer koncepten åt är att det ena konceptet (översta länken) bygger på ett lastbilschassi medan det andra (undre länken) bygger på ett busschassi.

Hur som helst är det utmärkta idéer att placera föraren närmre trafiken i det här fallet. Hela döda vinkeln går dock inte att designa bort. Däremot kan man tekniskt med hjälp av sensorer enkelt hindra incidenter med nedmejade oskyddade trafikanter genom att trigga automatisk inbromsning. Det ger en säkrare miljö för alla att röra sig i. Det finns massor av spännande möjligheter på tekniksidan. Videokameror, radar, sensorer och allt vad det kan vara. Det är inte ett argument att lastbilsförare inte kan se. Ifall så är fallet så är det ett problem som måste lösas, så enkelt är det. Tekniken finns.

En annan lösning på döda-vinkel-problemet är att sätta upp speglar i korsningarna som täcker in dessa vinklar. Detta är en low-tech lösning som har styrkan i att den inte kräver någon som helst anpassning av nuvarande fordon, men det är samtidigt en nackdel. Vidare så placeras ansvaret då inte hos speditörerna som opererar de livsfarliga plåtburkarna utan på kommuner. Det känns lite skevt. Men jag ser det som ett möjligt komplement som kan vara intressant att titta på.

Nästa steg är att utbilda förarna. Cyklister och fotgängare, de som dödas alltså, kan inte rimligen förväntas göra allting rätt. När små missar som man kanske inte ens har rimlig orsak att ha koll på (såsom den exakta utbredningen av en död vinkel för en given lastbil) är potentiell dödsrisk är något fel. Många har försökt påstå att det är cyklisterna som ska utbildas, men jag tror man missar något. Lastbilschaufförer är yrkesmän, proffs. De kör yrkesmässigt och ska rimligen anses ha ett större ansvar, en större kunskap och mer erfarenhet. Det är dessa yrkesmän man i första hand bör utbilda efter de nya förutsättningarna med kraftigt ökande cyklism. Gör åkerier och speditionsbolag det idag? Inför man några av föreslagna koncept bör man också självklart utbilda så att alla förare vet om det. Varför inte införa en innerstadslicens? Likväl som att köra med släp är det ju en säregen utmaning att köra bland oskyddade trafikanter i storstadens trånga miljöer. Det kräver kunniga och specialiserade förare.

Det finns inte heller några större problem med att genomföra dessa förbättringar. Lastbilarna är redan utvecklade för helt olika uppgifter. Det finns en lastbil som är designad för långrutter och en annan som man använder mellan speditionshallarna och slutkunderna. Man optimerar motorstyrka och storlek beroende på uppgift. Nästa steg är bara att optimera även designlösningar.

För att få fart på detta och också för att sätta ner foten och kräva att alla trafikanter i city ska kunna samspela på ett rimligt sätt är mitt förslag att lämplig instans beslutar om att införa ett förbud mot fordon som inte är anpassade för stadskärnor i stadskärnorna. Ge en frist på säg 5-10 år eller liknande för åkerierna att hinna byta ut flottan. Kanske kan man kräva vissa åtgärder inom kort tid (exempelvis att döda vinklar hanteras genom att kamerautrustning monteras)? Det ger också tillverkare möjlighet och incitament att ta fram mer varutransportfordon som är lämpliga för stadsmiljö. Att trotsa förbuden bör belönas med indraget körkort och åtal för uppsåt till mord eller dråp. Årligen dödas människor på grund av att vi tillåter fordon i stadstrafiken som är dåligt designade för att klara sin uppgift. Det är vidrigt att ens tänka på det. Stadskärnan ska tillhöra människorna, inte lastbilar!

Där det finns pengar finns vanligen också människor som vill ha sin del av kakan. Vissa tillför ett mervärde och ska rätteligen också ha en del, men andra parasiterar. Jag har hört alltifrån bidragstagare till foster beskrivas som parasiter. Det är ju i en mening sant. Man lever på värdorganismen, kvinnan eller samhället, utan att ge någonting tillbaks. Men det är inte dessa parasiter som jag avser här.

DN aktualiserar i en artikel en helt annan typ av parasiter. Den här typen av parasiter ser inte ut som de klassiska parasiterna man tänker sig, dvs antingen nån ful märklig biologisk tingest eller någon bidragstagare med smutsig t-shirt och mjukisbyxor (nu vet jag att bidragstagare generellt sett inte ser ut så, jag överdriver och målar upp en nidbild som matchar regeringens syn på fenomenet). Nej, de här parasiterna har kostym, slips, och har finta titlar i bagaget. De är politiker som åkt ur riksdagen och som inte hittat nya jobb.

Enligt artikeln kostar dessa skattebetalarna hisnande 63,3 miljoner kronor. Med tanke på att det rör sig om en tämligen liten grupp personer är det anmärkningsvärt höga siffror. Det är mycket pengar helt enkelt, som vissa personer får på väldigt gamla meriter.

Så som jag ser det finns det två viktiga perspektiv. Det första är att politiker är folkvalda och alltså är anställda under ett avtal som gör att anställningstryggheten är låg. Det finns ingen LAS för politiker. Vill folket eller de inom partiet som skriver listor inte ha kvar en så åker man ut. Detta motiverar en bärande fallskärm. En människa som inte har rätt till anställningstrygghet bör kompenseras med visst mått av omställningsförutsättningar.

Det andra perspektivet är att personer som inte gör något inte rimligen bör få betalt för detta, att samma system ska gälla alla och att ingen ska tillåtas parasitera bara för att, utan att alla ska kämpa för att vara med och bidra istället.

De här förmånerna har jag sett skyllas på "kapitalismen". Det är helt fel att skylla den på "kapitalet". Kapitalism är näringsfrihet, rätten att få äga och nyttja produktionsresurser till att skapa mervärden. Kapitalism har inte det minsta med politikerförmåner att göra. Det som har skapat det här läget är en socialdemokratisk regim som konternuerligt härskat under praktiskt taget ett helt sekel. Korporativismen snarare än kapitalismen med andra ord. Men vänster brukar ju dra fram sin hamdocka som heter "kapitalism" och som symboliserar allt ont i världen när helst det finns samhällsproblem man inte vill inse att man själv varit med och stöttat som stödparti. Det är ju som bekant kapitalismens fel att politiker inte ställer krav på kvalitet i upphandlingar av vård också med mera.

Diskussionen om politikerförmåner är alltid en avvägning. En avvägning mellan de intressen jag nämnde ovan, att inte slösa på samhällets resurser men samtidigt ge politiker en rimlig chans att hitta ett nytt jobb. Den här typen av siffror visar att man just nu gör en avvägning som gynnar politikerna orimligt mycket på skattebetalarnas bekostnad. Det är inte bra. Jag tycker det vittnar om dålig förståelse för hur det fungerar att arbeta som politiker att kräva att förmånerna helt ska avskaffas. Konceptuellt är det viktiga och bra saker. Det ger ett uns av trygghet till personer som inte kan garanteras anställningstrygghet. Men idag håller politikers fallskärm 15 år om man passerar gränsen 3 år i riksdagen. Detta är väldigt länge. Efter två år mandatperioder det om jag inte minns helt fel livstid. Det borde räcka med 10 månader för att ge avdankade politiker möjlighet att hitta riktiga jobb. Lyckas man inte är det tillbaka till de ordninära trygghetssystemen. Arbetslinjen bör gälla alla. Då kan man inte undantas bara för att man råkar ha suttit som folkvald i så mycket som 15 år upp till resten av sitt liv. Det är ett utmärkt exempel på hur politiker berikar sig på folkets bekostnad och sviker väljarnas förtroende. Som tur väl är så har partierna insett att folk börjar vakna och att festen lider mot sitt slut och har nu börjat ställa krav på att minska förmånerna. Men sannolikt kommer väl ingen vilja ta i mer än absolut minsta möjliga. För man ska inte glömma att det är sina egna förmåner de beslutar om. Det är alltid jobbigare att ta beslut när skon klämmer runt ens egen fot.

Eftersom jag inte har någon inspiration att skriva något komplicerat just nu så får det bli ett inlägg i debatten om detta med hur cykeln ska framföras och var. Bilister påpekar då och då att det finns cykelbanor och att cyklister bör hålla sig till dem. Klippet nedan visar hur det skulle gå om detta tillämpades strikt. Nu är klippet från USA, men jag tror det är lätt att översätta till Stockholmsmiljö av vad jag förstått av cyklister därifrån som bloggar om förutsättningarna. Den är också tagen på sommaren, så variabler så som snödrivor och livsfarliga isfläckar är inte med. Fotgängare verkar också vara bättre separerade från cykelfälten än vad de är i Sverige, vilket gör att man får tänka sig några extra scenarios som inte riktigt täcks av klippet. Men principen blir ungefär den samma:

Jag började för någon dag sedan av något skäl att läsa bloggar som tar upp cyklism, ofta politiska bloggar som lyfter ämnet. Jag hittade många utmärkta idéer. Vissa tycker jag efter att ha läst dem i stort sett är en förutsättning för en fungerande masspendelcyklism. För låt oss till att börja med fastslå att infrastrukturen idag inte medger någon masscyklism och också att det saknas många komponenter för att det ska bli attraktivt för den vanliga svensson. Det är här jag anser att problemet ligger. När man bygger städer i Sverige så hamnar cykel-perspektivet ofta sist. Det finns oändligt med utmärkta exempel på att cykelvägen lagts ut sist där det blev plats över. Jag har redan tagit upp ett gäng mycket bra idéer så dessa tänker jag inte ta upp igen. Den som är intresserad får bläddra bakåt i bloggen.

Cykelgarage
Jag har bloggat om cykelgarage tidigare, så jag börjar med att bryta mot regeln jag satte upp. Men det finns ett skäl. Och det är att jag läst lite om vilka möjligheter som finns om man vill. I en tysk stad, Münster, finns åtminstonde ett underjordiskt cykelgarage. Detta var placerat i direkt anslutning till tågstationen och man kunde också erbjuda både shopping och cykelreparationer. Jag väljer att ta upp det därför att jag tror att detta är ett utmärkt koncept som verkligen inbjuder till cykling. Garagen måste kanske inte vara underjordiska, men eftersom cykeln är ett så enormt yteffektivt transportmedel både vad gäller framföring och parkering ser jag inget hinder att samma koncept införlivas på ett antal olika köpcentra, centralstationer och knutpunkter. Föreställ dig känslan av att kunna svisha in och parkera cykeln direkt i anslutning med butiker, få möjlighet att få underhåll utfört på cykeln medan man shoppar, och sedan kunna vara säker på att cykeln står kvar och är varm och torr. Jag tror den är svårslagen.

Men det finns också en koppling till detta med pendlingscyklism och sådant. Ska pendlingscyklism fungera för vanliga svenssons krävs det att man tänker steget längre, ser till att samordna knutpunkter med service för cyklism. I det begreppet inkluderar jag bland annat säkra och torra parkeringsplatser samt möjlighet att utföra reparationer.

Läs mer här:
http://rickardwendel.blogspot.com/2012/01/ovantat-med-cyklande-pendlare.html

Bevakade cykelparkeringar
Det är faktum att en cykel är lätt att sno eller kraftigt vandalisera. Det är inte det minsta komplicerat att ta sadel, ett hjul eller ordna punka/pysa ut luften ur däcken. Det finns människor som tycker den här typen av vandalism är trevlig kvällsunderhållning. Människor arbetar och rör sig ofta i områden där brottslighet är en risk. Genom att skapa bevakade cykelparkeringar på strategiska punkter (varför inte där man placerar de underjordiska garagen?) kan man enkelt stävja problemen med stöld och vandalisering. Det blir ett reellt alternativ att parkera cykeln vid centralstationen när man ska iväg en vecka. Idag skulle få våga ha en cykel ståendes centralt oskyddat så länge. Man skulle också kunna ha låsbara skåp för hjälmar och olika värdesaker, gärna "gratis" (dvs att ett sådant ingår i hyran).

Omtalat på följande blogg:
http://matiasmp.blogspot.com/2011/11/cykeltur-i-lund-studiebesok-del-2.html

Ändamålsenliga och välplanerade cykelbanor
Det här tycker jag nästan att jag tjatar om, men det är ett så stort område att det förtjänas att nämnas än en gång. Jag har hittat lite nya utmärkta lösningar. Holland är ett föregångsland när det gäller cykelinfrastruktur och de har många bra idéer. Färgad asfalt är en av dem. Notera här färgad asfalt INTE målad asfalt. En annan god idé är fysisk avskiljning från gångbana och bilvägar. Lättrullad asfalt är också ett utmärkt förslag samt hög standard på underhåll. Både snabb snöröjning och grus-sopning. En ytterligare viktig aspekt är att se till att alla cykelbanor håller en adekvat bredd. Det bör rymmas minst två cyklar i bredd per fil. Slutligen är det viktigt att cykelbanorna är tilldelas effektiva rutter. Vill vi att människor ska börja cyka (och det vill vi av en lång räcka skäl) så måste vi också se till att det går fort att ta sig fram. Det duger inte med krokiga och omständliga vägar. Så enkelt är det.

Vill man läsa mer om Holland så rekommenderar jag:
http://www.cyklisten.net/holland2/index.html

Det är också ett utmärkt exempel på hur dåliga vi i Sverige är på att skapa fungerande lösningar för cyklister, med skräckexempel hämtade från vad som måste vara cyklistens (för att undvika fult språk låt oss kalla det) invers till himmel, Stockholm alltså.

Cykel på kollektivtrafik
Jag tycker det är orättvist att inte de som har längre än någon mil till jobbet också kan vara med och få alla fördelar med att cykla. Därför tycker jag att det ska vara självklart att tillåta cyklar ombord på kollektivtrafiksfordon. Både X2000 och länens expressbussar tycker jag ska kunna erbjuda gott om plats för cyklar. När det gäller regonal transport från en ort till en annan så blir ju cykeln både utmärkt att ta till stationen och att använda när man väl kommit fram. Det blir som en ersättning för taxi som hade varit alternativet i fallet längre tågresor, eller för bil hela vägen som hade varit alternativet för vardagspendlingen. En ytterligare aspekt är att många cyklister blir rätt kinkiga med vad de cyklar på, man trivs bäst med sin egen utrustning som är specialiserad utefter ens egen stil och behov. Därför är hyrcyklar en dålig lösning, åtminstone är det min åsikt som cyklist. De brukar bli en tråkig kompromiss som inte passar någon.

I alla fall så tror jag att möjligheten till att kombinera cykel med kollektivtrafik skulle göra både cykeln och kollektivtrafiken attraktivare. Man får cykelns fördelar, dvs att man kan ta sig från dörr till dörr, men slipper nackdelen som är räckvidden.

Reparations, underhålls och tvättstationer
Det finns redan på ett fåtal platser möjlighet att pumpa däcken för cyklister. Men cykeln kräver mer underhåll än så. För alla cykelägare som inte har eget varmgarage utan som bor i innerstadens lägenheter krävs att det finns alternativ. Det är framför allt svårt att tvätta cykeln, det kan för en lägenhetsbo vara en omständlig affär, speciellt när det inte är plusgrader utomhus. Det finns lite olika lösningar i olika delar av världen. Här i Sverige Känns det som att kommunen borde kunna bistå med den här servicen, kanske i parkeringsgaragen jag föreslår ovan? En sats med verktyg är också vare sig dyrt eller komplicerat att placera ut. Det kostar sannolikt mer att någon åker ut med dem än att införskaffa dem. Jag offrar mig och gör det ideellt mot reseersättning i Göteborg om kommunen har intresse. För att minska stöldrisken kan man fästa upp verktygen med stålvajjer.

Läs mer:
http://www.cyklistbloggen.se/2011/12/hur-tar-man-hand-om-sin-cykel-pa-vintern/

"Intermodala bytesplatser"
Egentligen är det där ovan inom citatationstecken ett pretto-sätt att säga cykelställ i anslutning till kollektivtrafikshållplatser. Regelrätta garage, kanske i underjorden, passar absolut vid platser såsom en centralstation eller vid stora köpcentra och arbetsplatser, men det är nog svårt att rättfärdiga att ha jättelika garage vid varje hållplats. För dem som vill använda cykeln för att rulla någon kilometer till närmaste spårvagnshållplats men därifrån sedan åka kollektivt måste det finnas bra cykelparkeringar också. Tak ser jag som en självklarhet, men det kanske räcker med enklare skydd, och självklart stolpar att låsa fast cykeln i.

Parkeringsnorm, ja planeringsnorm, för cyklar
När det planeras nya områden finns det regler, normer, för hur man ska få plats med alla bilar. Det är något av det viktigaste, att alla ska få plats med sina skrymmande plåtburkar. Motsvarande regleringar saknas för cyklister. På en blogg jag läste berättade bloggaren om att denne varit på visning för en lägenhet. Han frågade då mäklaren om hur det såg ut med cykelparkeringar för boende. Mäklaren tycktes inte förstå frågan ens. Däremot visste han med månadsnoggrannhet hur lång tid väntetiden var för att få parkera plåtlådor. Det är ett illustrativt exempel. Även om man ofta kan se utmärkta och bra lösningar där cyklar har utrymme är detta något som sker på nåder. Man måste inte ta hänsyn till cyklar. Det anses inte tillräckligt viktigt. Men faktum är att det är det. En parkeringsnorm för cyklar måste utarbetas så att man tvingas ta hänsyn vid planering och projektering av nya områden. Det är egentligen hur självklart som helst.

Man bör också på samma tema inkludera cykelperspektivet mycket tidigare i processen. Idag inkluderas det i detaljplanerna. Det blir en fråga tillsammans med hur enskilda fastigheter ska byggas och användas. Vägnätet planeras redan i översiktsplanen. Det bäddar ju för många problem vi ser idag, att cykelbanorna läggs dit sist där det fanns plats över och blir osammanhängande och ogenomtänkta. Det är tydligt att cykelbanorna inte anses som viktig och sammanbindande infrastruktur. Man tror väl att folk mest cyklar till en närbelägen strand eller glasskiosk på sommaren och därför inte bryr sig så mycket om det är lite roddigt. På det sättet får man inte en bra cykelinfrastruktur.

Och nej, jag kom inte på det här själv, läs mer i ett förslag från miljöpartiet:
http://www.mp.se/files/223900-223999/file_223934.pdf

Notera att jag inte sympatiserar med miljöpartiet i allt, men gärna snor (lyfter fram menar jag) alla partiers bra idéer.

Hyrcyklar
Även om det finns möjlighet att ta med sig cykeln så kommer inte alla att tycka det är nödvändigt. Särskilt när man reser längre kan jag tänka mig att det räcker att parkera cykeln på centralstationens cykelgarage (som inte finns ännu, men som vi håller tummarna för). Kanske passar man på att lämna in cykeln för översyn också? I alla fall så tror jag att många kan tycka att det är helt okej att hyra cyklar. Det är också ett koncept som absolut kan tilltala turister. Att upptäcka en stad med cykel är oslagbart, men cykel på flyget misstänker jag blir lätt komplicerat. När man turistar är allt något av ett äventyr så då gör det sannolikt inte så mycket om cykeln är lite kompromiss. Det kan till och med bli en del av upplevelsen att cykla fram på en hyrcykel. Något att minnas och berätta om för vänner.

Till sist - nulägesanalys
Över 500 miljarder ska satsas fram till 2020 på infrastruktur enligt regeringen. Av dessa är knappt en miljard vikta åt cyklismen. Jag ska igen ta och damma av min gamla analysmodell "follow the money". Vi ser enkelt att cykelns andel är 0,2 procent, och ser man det inte direkt så ta fram miniräknaren. Märkligt är dock att cykeln står för 12% av alla resor totalt i Sverige. Vackra ord från våra ledare är att det ska satsas på cyklism, att folk ska börja cykla. Men det måste skett ett översättningsfel när orden skulle översättas till budget, till handling. För budgeten, som är det yttersta prioriteringsspråket skriker följande: "KÖR BIL, VÄLJ BILEN, MER BILAR!!!".

Man kan läsa en intervju med vår infrastrukturminister. Hon har aldrig cyklat i Stockholm, där hennes arbetsplats finns. Cykelperspektivet verkar lysa med sin frånvaro, vilket kan förklara den något skeva fördelningen av pengar. Ett krav för den arbetsuppgiften borde ju vara att man faktiskt regelbundet tar sig fram med alla olika typer av trafikslag: motorfordon, buss, spårvagn, tunnelbana, cykel, järnväg och kanske också färja. Hur ska man annars kunna väga de olika trafikanternas behov mot varandra? Det är ju som att anlita ett ett stort fan till något fotbollslag att döma i deras matcher. Matchen behöver liksom inte ens spelas för att man ska veta vem som vinner. Det är givet på förhand. Tyvärr verkar de flesta "domarna", trafikplanerarna, tyvärr tillhöra bilmaffian. Det skulle i alla fall förklara varför man lägger 0,2% av pengarna på något som utgör 12% av användarna och som dess utom är en grupp man säger sig vilja öka.

Men jag är optimist och jag tror att om vi hjälps åt att kämpa för cykelfrågorna så kommer vi förr eller senare få se ett underjordiskt cykelgarage med verkstäder, möjlighet till att själv serva och underhålla cykeln, dusch och toaletter, anslutning till både shopping, kollektivtrafik och centralstationen, under Nordstan i Göteborg. Var det 2021 som staden fyllde 400 år? Är inte det ett bra symbolprojekt? Tyvärr är idéinsamlingen slut för jippot, men det spelar väl ingen roll? Om tillräckligt många skulle tycka det vore coolt så händer det ändå förr eller senare.

Jag cyklar så gott som dagligen och använder självklart hjälm. Åtminstone skulle jag ha sagt så för bara några timmar sedan. Att jag så gott som dagligen cyklar kommer ingenting att ändra på. Den saken är säker. Det är det där sista, "använder självklart hjälm" som jag är osäker på. Jag såg nämligen på ett videoklipp. En kostymklädd snubbe som jag inte vet vad han heter rabblade nämligen upp massor statistik, obekväm statistik, relaterat till cykelhjälmar. Jag googlade då vidare för att försöka hitta fakta. Jag hittar en intressant webbsida.

För det första bör man vara på det klara med att cykelhjälm faktiskt skyddar mot vissa typer av skallskador. Industristandard är att man testar hjälmen genom att simulera en gående som faller huvudstupa. Vanligen testar man inte stötar från sidorna. Den är också vanligen designad för att hantera hastigheter under 20km/h. Jag cyklar snabbare än så. Och den är inte designad för att klara krockar med bil. Ändå inger den en känsla av trygghet och det finns statistik på att cyklister med hjälm har 40 procents högre sannolikhet att hamna i olyckor. Det är ett tveeggat svärd, minst sagt.

För att fortsätta så är det inte bara cyklister som drabbas av skallskador. Statistik ger oss att endast 7 procent av alla svenska skallskador drabbar cyklister. Vidare så är endast 4% av alla cykelolyckor relaterade till skallskador. Det finns statistik som visar att bilister skulle klara olyckor bättre om de bar huvudskydd. Var är hjälmkravet för bilister? Vidare ger ju oss statistik med uteslutningsmetoden att 93% av alla skallskador inte var relaterade till framförandet av en cykel. Men bara dessa 7% är alltså viktiga att skydda?! Nog för att jag vet att vi cyklister är lite bättre än andra, men det här känns ju lite löjligt...

Naturligtvis handlar det inte om att cyklister är mer skyddsvärda. Det handlar om pengar. Alla stater som försökt införa lagkrav eller kampanjat för cykelhjälm har fått se antalet cyklister minska. Detta beror på att man sprider en känsla av otrygghet. Folk väljer bilen för att de känner sig tryggare med den. Detta är naturligtvis falsk trygghet. Sammantaget är det farligare (cirka 20 gånger farligare) att inte cykla än att cykla inräknat alla hälsokonsekvenser. Men en minskning av cyklism passar en annan industri väldigt bra, nämligen bilindustrin. Bilindustrin vet också att om man skulle slå hål på trygghetsillusionen ett ton deformationszoner för med sig genom att börja propagera för att införa hjälmtvång eller likande skulle det drabba bilden vi har som gör att vi väljer bilen. Det är inte helt långt borta att anta att vi skulle se en minskad bilåkning, kanske till förmån för buss som är ungefär 10 gånger säkrare än bil.

Det finns också en politisk aspekt. Genom att införa diskussionen om cykelhjälm görs en ansvarsförflyttning. Det blir cyklistens ensak att sköta sin egen trygghet. Cykelhjälm = säker cykelmiljö, och allt annat är osäkert. Den cyklist som blir nermejjad utan cykelhjälm har sig själv att skylla. Samtidigt vet vi att över 40 000 personer i USA dör till följd av bilolyckor, det är ett World Trade Center, VARJE ÅR. Det finns statistik på att städer med en hög andel bilar har en högre andel säkerhetsproblem relaterade till transport, medan städer med en högre andel cyklar är säkrare för alla. Ett verkligt problem gällande trafiksäkerheten är bilen och massbilismen. I relation till detta är diskussion om cykelhjälmar rätt löjlig. Tittar man på fakta så är de största säkerhetsproblemen för cyklismen är dålig infrastruktur och alkohol. 85 procent av alla cykelolyckor är singelolyckor och oftast relaterade till antingen dåliga cykelbanor eller sprit.

Men genom att prata om cykelhjälmen så blir problemen plötsligt helt cyklisten, ansvaret för säkerheten blir en fråga för varje enskild cyklist. Trafikplanerare och politiker kan på så sätt lätt avsäga sig ansvaret. Istället för att se problemen med dåliga vägbanor, illa planerade trafiklösningar och osäkra trafikmiljöer i stad och landsbyggd reduceras problemet till att bära cykelhjälm eller inte. Det är absurt!

Personligen bär jag hjälm, åtminstone när det är kallt, för det hjälper mig att hålla värmen. Men detta gav mig verkligen något att tänka på. Jag har inte slagit i huvudet när jag ramlat de två gånger eller så i vuxen ålder jag vurpat. Jag har mitt vuxna liv oändligt oftare slagit i huvudet när jag gjort annat än att cykla, exempelvis missbedömt dörrposter. På webbsidan jag länkade i första stycket berättar personen som står bakom att han slagit i huvudet fyra gånger, dock aldrig när denne cyklat. Jag säger inte att cykelhjälm är dåligt. Det är bara helt absurt att påstå att cykelhjälm är viktigt för cyklister samtidigt som man inte samtidigt också medger att även fotgängare, bilister, ja alla som rör på sig, borde bära hjälm för att minska risken för skallskador. Som sagt är bara 7% av alla skallskador relaterade till cyklismen. De flesta av dessa skador skulle sannolikt effektivare minskas genom att bygga säkrare cykelbanor, bättre planerad cykelinfrastruktur med färre möten med bilar, och genom avsevärt förbättrat underhåll av cykelbanor. Men då skulle ju ansvaret ligga på politiker och stadsplanerare...

Det har påståtts länge att könsfördelningen i näringslivstoppen skulle bero på att grå kostymer söker sig till andra grå kostymer, med andra ord att män informellt kvoterar in andra män. Det är ett påstående som rimmar väl med den feministiska könsmaktsmyten. Män härskar och kvinnor förtrycks. Pär Ström har ju på sin blogg och i sina böcker länge bestridit det här påståendet. Hans bevisföring har bestått av anekdoter, argumentation utifrån skillnaden i varians mellan könens IQ-distributioner, argumentation utifrån urval och liknande. Detta borde förvisso vara nog för att en kritiskt sinnad person skulle ifrågasätta giltigheten för ett påstående som enbart motiveras utifrån en ideologisk myt och börja kräva bevis, men det har visat sig att många ändå tvivlat, inte köpt argumentationen. Men nu är de dagarna passé. För nu finns bevis.

I en bloggpost kan nu Ström äntligen redovisa kompletta vetenskapliga belägg för att kvinnor inte diskrimineras inom teknik och vetenskap, som alltså fortfarande påstås av verklighetsfrånvända och vetenskapsföraktande personer (samt personer som ännu inte nåtts av nyheten). En omfattande studie har nämligen publicerats i en vetenskaplig tidsskrift. Ström menar på att det är Science, men länkar till Nature. Spelar inte så stor roll egentligen eftersom båda två är att räkna till vetenskapens absolut främsta tidsskrifter. Det är i de här tidsskrifterna forskare på internationell nivå vill bli publicerade.

Studien gick ut på att följa 3000 personer från 14 universitet under 19 år för att utröna bland annat då om något kön hindras från befodran och liknande. En slutsats lyder "Totalt sett bibehålls och befodras män och kvinnor i samma utsträckning". Dock ser man en klar tendens att män i större utsträckning söker sig uppåt i akademiska karriärer. Markant färre kvinnor väljer att fortsätta med PhD, doktorandtjänster, exempelvis. Det ger ju stort genomslag på vilka som leder internationella toppteam i forskarvärlden. Det handlar om urval, som Ström tjatar om.

Ja, vad säger man? "Myth BUSTED" om jag hade jobbat på Discovery Channel. Det är alltså att konstatera att förklaringsmodellen att kvinnor hindras inte stämmer. Istället anförs förklaringsmodellen att kvinnor gör ett aktivt val att inte söka sig vidare uppåt, alltså precis det Ström har hävdat under lång tid. Att utfallet blir som det blir betyder inte att det råder diskriminering, utan snarare betyder det att vi får välja fritt som de olika individer vi är.

Jobbsök har ju onekligen genomgått några paradigmskiften redan, men hittills har det mest handlat om adapteringar till nya plattformar. Metoderna har hittills varit mer eller mindre de samma. Man skickar in CV och personligt brev till företaget på något av alla fantasifulla sätt som finns tillgängliga. Från början var det snigelpost, nu är det e-brev och CV-databaser. Tidigare fick vi information om jobben via platsannonser i tidningen, nu finns allt på webben i stora sök-databaser på arbetsförmedlingen och andra aktörer. Men kanske håller något på att hända. I en artikel i DN kan man läsa om Carl Emilsson som minst sagt tagit jobbsök till en ny nivå.

Med en hastighet av cirka 300-350 ansökningar per timma kommer hans dator mejla ut en generisk ansökan till totalt omkring 62 000 jobb som finns i en databas han byggt upp. Jag undrar faktiskt varför Emilsson är arbetslös. Är man driftig nog att sätta ihop ett IT-system i stil med det han gjort borde man inte vara helt oattraktiv på arbetsmarknaden. Om inte annat borde det gå att sälja systemet och bli sin egen arbetsgivare.

Systemet är intressant och potentiellt revolutionerande. Förvisso lär vi alltid behöva skriva vårt CV själv och också innehållet i personliga brev, men det borde vara möjligt att utveckla datoralgoritmer som i än större grad effektivt avlastar jobbsökaren och dessutom når ut till hundratals arbetsgivare per timma, eller per minut. Optimerar man så kan man sannolikt få upp hastigheten. Både att bygga upp databaser med intressanta jobb och att komponera och skicka ut hyfsat generiska ansökningar är uppgifter som i stor utsträckning kan utföras av dator. Likaså på mottagarsidan är urval något som en dator klarar av. Så man kan ju fråga sig lite vad poängen med hela systemet blir. I stort sett blir det ju datorer som pratar med varandra. Fast det kanske bidrar till att förenkla för alla parter.

Det systemet inte klarar av är ju spontanansökningar, nätverk och liknande. Så engentligen är det viktigaste och bästa sättet att söka jobb fortfarande en manuell syssla. Men det kommer bli intressant att se hur något den här stilen påverkar arbetslöshetsförsäkringsvillkoren. Idag så räknas ju i stort sett att man mejlar iväg CV som att man sökt ett jobb och ett krav för att få pengar är att man gör ett visst antal sökningar per tidsperiod. När en dator enkelt spottar iväg ett par hundra ansökningar per timma helt automagiskt (jag är medveten om att systemet inte finns, men jag förutsätter ett läge där det är konstruerat) så blir ju det tämligen meningslöst att prata om aktivt jobbsökande i termer av sökta jobb. Det säger ju i så fall bara om en person klarar av att mata in ett CV, lite personliga brev och trycka på en knapp. Då inställer sig frågan vad man ska titta på istället. Det är en fråga jag inte har svar på i nuläget.

Jag vet att jag spekulerar lite väl långtgående, men jag är data-teknolog. Jag kan se potentialen, vad som skulle kunna gå att göra om man ville det. Det är viktigt att påpeka att det än så länge rör sig om en person som gjort det här. Vi vet ännu ingenting om hur det här konceptet påverkar söklyckan. Det återstår att se. Men det ska bli spännande att se. Även om lyckan bara är några få procent, ellert till och med fraktioner såsom promillen, så betyder det hundratals svar. Men då gäller det ju att ansökningarna är tillräckligt bra för att generera några svar.

Jag verkar inte få slut på ämnen att blogga om idag. Jag tänkte att det räckte med två bloggposter och sedan läste jag mejlen:

"The IT Section at Göta student union  invites you to a seminar about WOMEN IN IT.

Location: 12th of March from 13 to 15, Kuggen, Lindholmen, first floor.

Speakers:

-Lisa Ryrholm representative from the organisation DataTjej and student in Chalmers; is going to talk about the organisation DataTjej, how you can become member as well as the DataTjej conference happening in Stockholm every year and the opportunities it offers.

-Lotta Helin chairperson for the organisation WinIT also working in Sogeti; is going to talk about WinIT, how does the organisation work how you can participate, she will also talk about Sogeti and the opportunities the company offers

-Anna Höglund IT recruiter/headhunter working in Safemind is going to talk about employment opportunities and how does a recruiter think.

-Annika Dahlqvist employee at Ericsson will talk about her career path at Ericsson from programmer to system engineer, team leader and organisation developer. She will also give the crowd inside information on how does Ericsson’s work environment look like and why it is exciting for her to work there.

We will finish with food and mingle, as well as the chance to win inspiring books on women in technology.

More info: http://gota.gu.se/english/sections/it-section/news/news-detail//women-in-it-seminar-at-the-it-faculty.cid1067846

The seminar is co-organized with the Equal Opportunity Committee at the IT-faculty.

Hälsningar
Magnus"

Jag har inte sett något event "Män inom IT", och något säger mig att jag inte kommer att få se det heller. Jag ska också säga att jag helst inte vill se ett "Män inom IT". Jag vill se ett "Människor inom IT", eller "Att arbeta med IT". Jag känner mig inte heller så speciellt välkommen. Det verkar mest handla om att uppfostra IT-branschen, förklara hur nedgubbad branschen är och se till att den blir lite mindre gubbig. Jag berättade för min flickvän som reagerade starkt negativt. Hon tycker det känns näst intill förolämpande mot henne och alla andra kvinnor att det hela tiden ska curlas med just dem. Det känns spännande att seminariet är samorganiserat en kommitté för lika möjligheter. Den borde byta namn till kommittén för kvinnocurling, alternativt kommittén för kvinnogriseri.

Det här hänger också ihop med den första blogposten jag skrev idag på temat internationella kvinnodagen. När ska kvinnor få slippa att bli offerkoftade, att bli curlade och framlyfta specifikt? Det börjar ju bli löjligt. Kan inte kvinnor utan speciella dagar, gräddfiler och extra uppmuntran? Jag tror de kan det. Att påstå något annat visar bara att man har en misogyn kvinnosyn hämtad från medeltiden. Igen så förlorar feminismen på rent självmål. Man påstår

1. Kvinnor kan, minst lika bra som män
2. Kvinnor kan inte hävda sig själva och måste därför lyftas fram

Det får jag till en motsägelse. Hur kan man vara minst lika bra som män och inte lika bra som män samtidigt? Nej, som sagt är det klart att kvinnor kan. Allt annat är löjligt dravel. Så sluta upp med kvinnocurlingen och ge kvinnor tillbaka sitt personliga ansvar för sina egna liv och val. Som sagt i tidigare bloggpost är det nog den största kvinnodiskriminerandet idag, att hela tiden påtvinga kvinnor en offerroll. Feminismen är alltså med andra ord sannolikt det största hindret för kvinnors jämställdhet idag. Man blir ju lite lätt förvirrad eftersom feminismen ofta ljuger och påstår sig vara för jämställdhet. Men när man synar rörelsen i sömmarna ser man att det mest handlar om maktspel, könsegoism och manshat. Det är dags att kasta ut feminismen och förpassa den till ideologiernas skräphög tillsammans med kommunism och andra misslyckade ideologier. Vi behöver jämställdhet, Sveriges kvinnor och män behöver jämställdhet. Inte feminism.

I SvD går det att läsa om en kvinna från Indien, Swati Ramanathan, som dragit igång vad som blivit en ganska stort internationellt fenomen. Konceptuellt handlar det om att kartlägga mutor, genom att ge människor möjlighet att anonymt skicka in rapporter till en internetsite. Ramanthan startade den första, "I paid a bribe" lär den heta.

Fenomenet har spritt sig och just nu har människor från 17 länder hört av sig för att få hjälp med att sätta upp liknande tjänster. Det är stort, och visar på potentialen som finns i fri social media. Jag vill inte kalla det ett vapen, snarare en garant för att sanningen till slut kryper fram. Det blir allt svårare att ostraffat och obemärkt smörja lite extra och framför att att kräva lite extra smörjmedel. Enligt artikeln i SvD handlade cirka 80 procent av rapporterna om att myndigheter krävde lite extra slantar under bordet.

Bara det är i sig anmärkningsvärt, och några historier från bland annat Göteborg visar ju att vi också kan behöva en "Jag betalade en muta"-site. Men det är inte det perspektivet jag vill välja idag. För idag är det Internationella Kvinnodagen som sagt. Notera här nu några viktiga bitar av information:

1. Upphovspersonen är kvinna
2. Konceptet bygger på IT - ett traditionellt manlig område
3. Att bygga en interaktiv nätsite förutsätter goda kunskaper inom IT

Okej, det är inte lika avancerat rent tekniskt som spotify eller facebook, i alla fall inte än. Men hey, det händer något, en rörelse tar form, folk snackar om det. Och det är en kvinna som ligger bakom. Jag känner att det är tur att kvinnan är Indier så att hon inte hela sitt liv tvingats höra att kvinnor inte kan utan att bli framlyfta och påhejade, som feminster ofta påstår här i feminismens Saudiarabien. Ramanathan bara gjorde.

Mot den bakgrunden kan man ju betrakta vad svenska kvinnor gör. En artikel undertecknad av ett ovanligt stor delmängd (30 kvinnor), som alla har fina titlar går ut på att skrika högt för att kvinnor har för dåliga löner. Det är bara det att man inte tar hänsyn till att kvinnor i snitt jobbar mindre och generellt sett väljer yrken inom exempelvis offentlig sektor, som är trygg men lågbetald. I stort sett är hela artikeln ett exempel på genusljug. Man räknar ohederligt helt enkelt. Jag bara tänkte att om dessa kvinnor, helt i Ramanathans anda, istället för att skrika om förmåner gick ihop och startade ett privat bolag i säg IT branschen och gjorde något som faktiskt drar in stora pengar att betala ut i lön till sina anställda, undra vad som skulle hända då? Vi skulle få mindre skrikiga könsegoistiska kravbrev och fler kvinnor med högre löner, och sannolikt också en högre sysselsättning i Sverige. Alla tjänar på det. Vänta inte på att någon ska lyfta fram er, bara gör. Eller är det jobbigt när man måste göra själv? Passar det inte att som de många män som gjort sig förmögenheter på att starta bolag skita ner sina händer och faktiskt jobba? Vill man ha kakan utan att baka den? Ja... då kan ni få skrika och vänta. Jag har ingen respekt för människor som inte själva kavlar upp ärmarna och gör. De två största inverkande faktorerna på lönen är arbetsgivare (privat eller offentlig) och hur mycket man arbetar (heltid eller deltid). Dessa faktorer är faktorer man kan välja. Titta på statistik över hur många kvinnor som väljer exempelvis civilingenjörsutbildningar. Är det konstigt att det finns många män i välbetalda yrken?

Idag, den 8e mars, är det internationella kvinnodagen. Eftersom jag är jämställdist och därför anser att båda könens respektive problem är lika viktiga tycker jag att detta är en väldigt viktig dag. Jag skriver inte så ofta om ojämställdhet som drabbar kvinnor, helt enkelt för att många andra redan gör det, och för mig är det inte heller den frågan som engagerar mig mest. Alla gillar olika och jag gillar annat än kvinnofrågor, men jag anser självklart som sagt att kvinnofrågor är viktiga. Att inte bli engagerad av och att inte tycka något är viktigt är två olika saker.

Jag har fått lämna min fina kodningsterminal några minuter, helt enkelt därför att de gröna bokstäverna i terminalen dansade framför mina ögon som koden rullar i filmen The Matrix. Ett ypperligt tillfälle att passa på att blogga om intenationella kvinnodagen. Klockan är ca 02:40, så jag lär väl vara en av de första som skriver något alls.

Jag har ju som sagt inte skrivit så mycket om ojämställdhet som drabbar kvinnor. Så en fråga som infinner sig är vad jag tycker är de största problematikerna idag. Vad bör man fokusera på att uppmärksamma under internationella kvinnodagen? Den här typen av frågor är ju inte helt självklara, särskilt om man som jag inte har skrivit så mycket alls innan och har väldigt liten inblick i problematikerna.

Men jag vet en sak, och det är att jag vill att man ska våga fokusera på riktiga problem. Att representationen i bolagsstyrelser är 80/20 eller vad den nu är, det är inte ett riktigt problem. För det första har ingen kunnat visa att diskriminering verkligen råder, det är något man förutsätter på frhand. Vidare så är representation i bolagsstyrelser något som en väldigt liten klick sysslar med oavsett. Samma sak med VD-jobb och liknande. Det finns ingenting som tyder på diskriminering och i diskussionen har kvoteringsivrare mest framstått som hormonstinna tonårstjejer som vill ha kakan utan att baka den, som vill få gräddfil till VD-poster och styrelserum.

Det finns riktig ojämställdhet och diskriminering som drabbar kvinnor. Jag tänker på de kvinnor som lever under hedersförtryck i patriarkalt styrda grupperingar i samhället. Jag tänker också på kvinnor som fördöms som könsförrädare och annat otrevligt för att de inte tror på genusfeminismen. Jag tänker på genusfeminismens ständiga omyndigförklarande och offerkoftande som är direkt misogynt och diskriminerande. Jag tänker också på hur det ser ut internationellt. Alla kvinnor som varje dag drabbas av diskriminering i andra kulturer som inte har lika jämställda ambitioner. Här skulle det behövas en dos förnuftig jämställdism!

Jag hoppas att det här är den internationella kvinnodag då vi vågar fokusera på riktiga problem istället för påhittade småsaker, vågar ta i det obekvämt smutsiga politiskt inkorrekta. Jag hoppas åtminstone att kvinnor kan få bli erkända som tänkande och intelligenta människor med förmåga att ta ansvar för sina liv istället för att tvingas vara eviga offer. Jag hoppas på ett slut på alla ändlösa krav om att *lyfta fram duktiga kvinnor*, som om inte kvinnor själva kan ta sig fram på sina egna meriter. Jag vill att den kvinna som vill välja något annat än vad genus-proffs anser är "Den Rätta Vägen" i fortsättningen ska få göra det utan att tvingas höra att hon är "könsförrädare" eller något annat hemskt.  Det måste bli ett slut på detta kvinnoförtryck, detta genusfeministiska förtrycket. Om idag kan markera vändpunkten där vi kastar av oss det genusfeministiska oket, då har vi gjort mer för jämställdheten och för kvinnor än på mycket, mycket länge i Sverige.

Det har sina fördelar att gå upp tidigt ibland. Jag tillbringade en timme i cykelsadeln i arla morgonstund lyssnandes till MixMegapols morgonprogram i Göteborg. Det är Rivstartsgänget som fått ny arbetsgivare och musik. Då fick jag höra talas om att man forskat om Facebook. Bara det är lite intressant. Med sig i studion hade de en kvinna som heter Ida Nilsson och som är informationsstrateg. Forskningen genomfördes av doktorander vid Göteborgs Universitet. DN drog på stort i följande artikel.

Den har formatet av en larmrapport, men jag tror inte man ska ha det förhållningssättet. I studien framkom att de som deltog använde facebook runt 75 minuter. Männen generellt sett något mindre, kvinnorna generellt sett något mer. Nilsson säger också att kvinnor verkar intressera sig mer för relations-biten av facebook medan män i större utsträckning använder det som en kanal för att provocera. Ungefär halva Sveriges befolkning är medlemmar och 3,1 miljoner användare är aktiva i stort sett dagligen. Det finns mer saftig statistik för den som vill förkovra sig.

Det ska nämnas ett problem med studien. Ett ganska viktigt problem. Notera att jag valt att bara prata om deltagarna i studien. Normalt generaliserar man den här typen av studier. Omkring 1000 enkäter har besvarats och den åldersmässiga spridningen är mellan 14 och 74 år. På ytan ser det ut som att man kan säga att detta gäller alla svenskar. Men det gör den i själva verket inte. Det förhåller sig nämligen så att urvalet är dåligt gjort. Man har valt att göra ett event på facebook och sprida det via forskarnas egna nätverk och sedan låtit det sippra vidare till nätverkets respektive nätverk. Detta var uppenbarligen ett sätt att få 1000 svar, men det är inte statistiskt korrekt och man kan alltså inte generalisera resultatet. Jag vet inte om doktoranderna eller informationsstrategen läst matematisk statistik, men tydligen har de i alla fall inte begripit hur man designar undersökningar för att få generaliserbara resultat. Nilsson säger att hon är av uppfattningen att urvalet är representativt för Sverige. Det är en hypotetisk möjlighet, men det är omöjligt att säga. Sanningen är att ingen har en aning eftersom deltagarna inte utvalts slumpmässigt utan på något sätt är kopplade till forskarna via nätverk, utökade nätverk och så vidare. Detta medför att man inte kan göra den sedvanliga generaliseringen och normalapproximera.

Jag ska försöka att inte anlägga en tråkig vinkel på det här, men det är inte första gången jag tjatar om det. Matematik är ett ämne som alla har nytta av att kunna. De här forskarna har gjort ett stort arbete som nu är helt och hållet meningslöst. Det kan inte säga oss ett dugg mer än att i den urvalsgruppen av 1000 personer så förhåller det sig på ett visst sätt. Jag kallar det bortkastad tid. I generella termer har inte människans vetande ökat ett dugg. Jag är faktiskt smått chockad över att ingen professor gick in och sa stopp. Den här forskningen är så ovetenskaplig att det är förvånande att den är gjord vid ett universitet. Hade jag designat mitt lilla miniprojekt inom ramen för en 7,5hp - kurs i Matematisk Statistik (som gick ut på att designa en undersökning) så illa, då hade jag fått underkänt. En av de viktigaste poängerna som föreläsaren hade vad gällde design av undersökningar var att man måste vara väl medveten som statistiker om vilken fråga man ställer och se till att urvalet verkligen stämmer överens. Som sagt är jag chockad över att detta kardinalfel förekommer i riktig forskning. Det visar hur fruktansvärt illa det är ställt. Mer matte omgående så att forskarna lär sig att designa vettiga undersökningar som ökar människans vetande, som går att generalisera!

Bortsett från den anmärkningen så finns det dock intressanta resultat och teorier. Kanske kan undersökningen användas som en språngbräda för att göra riktig forskning, en hjälp att formulera hypoteser. Forskarna har en del olika intressanta tankegångar, framför allt vad gäller trender. Jag hade personligen en lång diskussion på Facebook om Facebook. Jag är av uppfattningen att Facebook-trenden har peakat och kommer dala och ersättas av något annat. Jag har mina egna tankar om vad som kommer ersätta och när. Men det jag är riktigt säker på är att vi bara sett gryningen av sociala medier. Det är ännu i sin vagga. Det ska bli intressant att se vilka vägar utvecklingen tar.

Den här veckan är det tentavecka på Chalmers, så nu är verksamheten här på bloggen nere på absolut noll. Jag hinner knappt läsa Newsmill, Genusnytt och Politometern, som jag annars brukar använda för att hålla mig någorlunda uppdaterad. Jag har istället suttit och arbetat stenhårt inför läsperiodens slut med att få klart labbar. För att ge er en bild av vad det betyder på Datateknik så bifogar jag en bild på hur det kan se ut. I alla fall så blir det några små axplock politik också;

Putin vald i Ryssland
Knappast förvånande, knappast en nyhet. Jag hoppades dock på att Putin inte skulle bli vald. Det kan inte ha gått rätt till. Tyvärr så blev min favoritkandidat som jag inte ens minns namnet på portad från valet. I Ryska "demokratin" går det utmärkt att förbjuda hotande kandidater att vara med. Jag tror tyvärr att Putin just nu är en belastning för Ryssland. Han tog några viktiga steg mot att integrera Ryssland i resten av världen och hans sätt att ha ett ben i det gamla och ett i det nya har varit en stor hjälp för att klara en bra övergång, ett bra paradigmskifte. Tyvärr så står han nu ivägen för paradigmskiftet som borde gå vidare. Jag tror att det finns mycket som behövs göras, som om det inte görs står ivägen för många investerar och bolag som skulle kunna ge landet ett stort ekonomiskt uppsving och framför allt öka sysselsättningen.

59 PERSONER dog i arbetsplatsolyckor 2011
Läste detta i en krönika i Aftonbladet. Och om jag inte minns fel så är det också så här det låter i all officiell statistik. Året innan dog 58 *personer*, en kvinna och 57 män. Jag undrar hur statistiken fördelar sig denna gång. Det är lustigt hur journalister ofta får det till *personer* eller *människor* när det är nästan uteslutande män som drabbas. Drabbas ett par kvinnor så heter det alltid "också kvinnor var bland de drabbade". Det är alltså värre när en kvinna dör än när en man dör. Man = förbrukningsvara, kvinna = värdefull. Inget nytt på jämställdhetsfronten här alltså. Ett stort osynliggörande av manligt lidande i feminismens Saudiarabien som vanligt. Saker som talas mot könsmaktsordningen sopas under mattan. När verkligheten möter teorierna så är det tydligen genusmaffians teorier som gäller före verkligheten. Jag trodde det var tvärt om, att teorierna beskrev verkligheten, inte att verkligheten beskrev teorin. Vetenskap på hög nivå det där.

Stor insats för gatumiljön i Sävedalen
Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare, men en åsikt jag har haft är att hastigheten längs Göteborgsvägen mellan Triumfglassbaren fram till rondellen bortanför Statoil, Gullbergs och vad det nu är som ligger där borde sänkas till 40 km/h medan hastigheten längs en parallell väg som är tänkt som genomfartsled och som går parallellt med och precis intill motorvägen (E20) borde få höjd hastighet till 60 km/h. Båda vägarna låg då på standard 50 km/h. Nu har detta hänt! Jag var lyrisk idag när jag var ute och mot bättre vetande skjutsade runt min flickvän som inte orkade åka kollektivt till sin lägenhet och hämta grejer. I alla fall så hoppas jag på en förändring i beteendet många bilister har att av gammal vana köra genom Sävedalen fram till sin gata kan välja om och köra i utkanten så länge som möjligt, nu när detta också förhoppningsvis ger en liten tidsvinst. Då blir det trevligare för oss som vill cykla eller gå längs det som säkert är tänkt som en fantastiskt trevligt litet shoppingstråk men som blivit enormt trist på grund av all bullrig trafik. Det kanske kan verka som en liten grej, men man måste uppmärksamma det lilla också. Nu fattas bara att man sopar upp gruset från cykelvägarna. Det sliter så förfärligt på däcken och hindrar dessutom framfarten lite och gör resan mer okomfortabel än vad en ren och fin vägbana skulle göra. Det är dessutom rena livsfaran att tvärnita på.

Alternativ till centraliserade kontor
Tidningen The Economist har i en artikel tagit upp en ny intressant trend. Det handlar om hur vi arbetar. Många har idag ett val mellan att arbeta hemifrån, vilket betyder i stort sett 9 timmars isolering och dessutom alla miljarder distraktionsmoment som finns i hemmet, och att arbeta på företagets kontor, som ofta är liktydigt med lång pendling och trafikstockningar för många. Dock börjar det segla upp ett alternativ på kartan. Vissa företag erbjuder nu helt enkelt skrivbordsplatser, antingen sådana som andra små företag har över eller kanske dedikerade faciliteter. I princip abonnerar man på tjänsten och får därmed tillgång till att utnyttja de skrivbord som finns till förfogande. Ett exempel som nämns är att ett större företag erbjuder sina säljare den här tjänsten via en tredje part. Idén är att oavsett var du befinner dig ska det på nära avstånd kunna finnas ett skrivbord, någon form av arbetskamrater och allt annat man förväntar sig på ett kontor.

Jag tycker det är ett intressant koncept av flera skäl. Jag tror att många, exempelvis konsulter, säljare, enmansföretagare och liknande kan ha enorm gläde av den här typen av lösning. Den sociala biten är viktig med ett jobb och det är något man inte får tillgång till annars om man jobbar ensam mycket. Vidare så är det också praktiskt. Det finns skrivare, det finns kaffemaskin och liknande. Det är som på jobbet, fast precis i den stad man råkar befinna sig. Och dessutom kommer man ifrån hemma.

Det kan också minska behovet av pendling. Säg att varje anställd i genomsnitt kan arbeta från ett sånt här skrivbord nära dennes bostad en gång i veckan. Det behövs inget geni för att räkna ut att det blir mindre bilar varje dag, mindre trafikstockning och alltså bra miljöeffekter och bra avlastning av infrastrukturen. Man kan till och med skönja vissa hälsoeffekter. Dessa kontors idé är ju att finnas lokalt. Alltså kommer fler kunna ha rimligt gångavstånd eller cykelavstånd en gång i veckan. Vardagsmotinen är inte att underskatta.

Det finns dock problem. Hur håller man saker konfidensiellt i sådana miljöer? Hur kan miljöerna göras attraktiva att arbeta i? och så vidare. Men problem är till för att lösas, det är i alla fall min inställning. Och även om det inte är en lösning som passar överallt och för alla så är det ändå en lösning jag tror passar några. En lösning som har många positiva effekter.

Jag drar mig till minnes alla gånger jag suttit på riksstämmor, föreningsårsmöten och liknande och punkten "budget" öppnas. Nån ekonom ställer sig i talarstolen, vid mikrofonen eller i varje fall centralt i rummet (lite beroende på format och storlek på mötet). I de sammanhang där jag varit verksam var det signalen för att det var dags att vila ögonen. Siffror var tråkiga på den tiden. Men jag minns också särskilt vad som sades slående ofta, nämligen att det nu var dags för att översätta verksamhetsplanen som diskuterats i föregående punkt till ett nytt språk, till kronor och ören.

Jag minns också någon utbildning där budget diskuterades. En av utbildningsledarna sa att det krävs mer än engagemang för att en verksamhet ska fungera. Egentligen en variant på budskapet i stycket ovan. Parallellt med engagemanget krävs också pengar. Hård och kall cash.

Med pengar berättar vi hur vi värderar saker. Eller snarare genom hur vi spenderar dem. En lunch är värd 60 kronor. Ett barn brukar sluta på någon miljon kronor. En chokladkaka ungefär 20 kronor. Det är det universella värderingsspråk vi har. Allt kanske inte kan räknas eller värderas, men bra mycket kan det.

Ur detta resonemang kan man extrahera en analysmodell, som jag kallar "follow the money". Den är bra för att ta reda på vad människor prioriterar, eller vad företag eller samhället prioriterar. Ord skrivna på papper är bara ord. Det är först när man omsätter orden i pengar som man implementerar visionerna. "Money talks, bullshit walks" som man brukar säga ibland.

Det talas ofta om att pappor tar för lite ansvar som föräldrar. Då kan det vara intressant att beakta hur man från samhällets sida värderar, i kalla stålar, mäns respektive kvinnors föräldrarskap. För den som är lite insatt är det ingen nyhet att kvinnors föräldrarskap generellt sett värderas oändligt mycket högre, nämligen till cirka 12000 kronor per år, jämfört med mäns föräldrarskap som normalt värderas till 0 kronor per år.

Samtidigt talar samhället oftast vackra ord om jämställt föräldrarskap och försöker lösa detta genom att hålla på med micromanagement med människors liv och genom att allmänt skuldbelägga män, egentligen för att de sett vad de är värda som föräldrar respektive försörjare och riktat in sig på den nisch där de är värdefulla. Det är just detta som är "Money talks, bullshit walks".  Det räcker inte med ord. Man måste implementera visionerna också. Vill man ha ett jämställt föräldrarskap måste bland annat barnbidraget delas lika mellan föräldrarna. För "bullshit walks". Svårare än så är det inte.

Det parti som fått sälja sin själ mest under allianssamarbetet är Kristdemokraterna. I fråga efter fråga har man fått vika sig för övriga alliansens linje. Det har varit tragiskt att skåda. Nu senast rörde det rätten att byta kön utan att byta kön. Ja, du läste rätt. Hur märkligt det än kan låta så tycker Sveriges riksdag numera att transexuella ska få byta kön och samtidigt behålla sitt gamla kön. Jag vet faktiskt inte om det är vrickat eller inte. Jag är inte expert på sjukdomstillståndet transexualitet. Transexuella lever ofta tragiska liv och självmordsfrekvensen inom gruppen är oroväckande hög. Kan man göra transexuellas liv drägligare med en bra behandling ska det självklart göras. Problemet med politiseringen är att man valt att låta känsloargument värderas högre än vetenskaplig fakta. Vetenskaplig fakta har vad jag vet inte ens diskuterats, om sådan ens finns att tillgå. Här borde man forska och låta samhällets vård av transexuella vila på vetenskaplig grund. Men det gör man alltså inte.

Med det sidospåret avklarat så är det dags att gå vidare. Nästa fråga som markerar klyftan mellan alliansen och KD är inseminationsfrågan som jag redan tagit upp här på bloggen. Medan M, FP och C står upp för kvinnors rätt till barn vill KD lyfta barnets rätt till båda sina föräldrar. Göran Hägglund har skrivit en replik som blivit publicerad på SvD Brännpunkt.

Den är kort, koncis och rakryggad. Argumentationen är enkel att följa:

"Vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar. Därför motsätter vi oss de övriga allianspartiernas förslag om assisterad befruktning för singelkvinnor."

Det radas upp lite bakgrund också men i princip så är detta kärnan i hela argumentationen. Barnperspektivet, barnens rätt till båda sina föräldrar.

Jag är fortfarande inte utpräglat för eller mot insemination av singelkvinnor, jag måste fundera vidare. Men för mig är det centralt att det är barnets perspektiv som är utgångspunkten. Jag vill se forskning på hur barn påverkas av att växa upp med en ensamstående förälder innan jag beslutar mig för vad jag vill att samhället ska stödja och inte stödja. Det finns uppgifter som tyder på att psykisk ohälsa är vanligare bland barn som växer upp med en frånvarande mamma eller pappa. Stämmer detta är insemination helt uppåt väggarna.

I vilket fall hoppas jag att Kristdemokraterna för en gångs skull orkar och vågar hålla ryggen rak. Det är inte lätt att stå ensam i blåsten, men fortsätter man att ge upp i fråga efter fråga så kommer man snart åka ut ur riksdagen. Enda chansen är att slå vakt om sina hjärtefrågor och lita på att fler människor runt om i Sverige delar ens perspektiv och åsikter. Jag tror också att KD kan tjäna många röster på att våga driva den traditionella och lite konservativa familjepolitiken man är känd för. Jag tror det finns människor som tröttnat på partier som vänder kappan efter vinden som i sin tur dikteras av små särintressen. Många vill nog få leva sina liv utan genuspekpinnar i familjelivet, ett offensivt söndertrasande av kärnfamiljen och ett allmänt ifrågasättande av det som kallas "heteronormen". Jag upplever att många runt omkring mig börjar bli väldigt trötta på genus-skitsnacket, hbtq-maffian och liknande som bara verkar för att söndra och härska. Jag tror helt enkelt att det inte är lika "hippt" och "inne" längre, folk har tröttnat och vill tillbaka till ett liv som fungerar. Det finns ju exempelvis strömningar bland mammor att vara hemmafru i större utsträckning. Det är ett exempel bland flera, åtminstone är det min uppfattning.

Jag vet ännu inte om jag kommer rösta på KD, eller om jag ens kommer rösta på något parti i nästa riksdagsval. Jag är inte främmande för att rösta blankt när alla partierna verkar mer ute efter makt än efter att göra Sverige bättre. Men en sak vet jag, och det är att jag absolut inte kommer rösta på någon som bara viker sig hela tiden. En företrädare som inte vågar föra talan vill jag inte ha. Jag vill ha rakryggade politiker som vågar driva linjen som de tror på. Jag tror att KD om man viker sig här gjort det en gång för mycket. Så för partiets egen skull uppmanar jag: Håll ryggen rak, KD.