Min Vision

Jag har lämnat in cykeln på första helservicen. Det kommer inte bli billigt. Hela drivlinan ska bytas och bromsarna ska ses över och så vidare. Jag känner mig dessutom helt handikappad utan min cykel, och börjar få abstinensbesvär. Kanske inte riktigt, men det var en märklig känsla att inte cykla hem från staden. I ett försök att lindra abstinensen så blir det att cykelblogga istället!

Idag tänkte jag blogga om upplevelse, den upplevelse som en trafikant får av den infrastruktur som denne ska använda sig utav. Det är ett ganska abstrakt och lite flummigt begrepp. Men jag tänker göra det enkelt för mig. Jag kommer betrakta två upplevelser. Upplevelsen av en konsekvent infrastruktur med mycket igenkänningsfaktorer kontra upplevelsen av motsatsen.

Jag ska börja med upplevelsen av en konsekvent infrastruktur. Med detta menar jag att igenkänningsfaktorn är hög. Det handlar om att varje refug märks ut på ett likartat sätt, att skyltar finns på förväntade platser och att vägen är målad i överenstämmelse med skyltar och så vidare. Oavsett om korsningen råkar vara i Stockholm, Göteborg eller Umeå så ska jag kunna känna igen mig. Markeringar, skyltning och planering ska skapa en liknande upplevelse.

Detta är något man tagit på allvar när det gäller planering för bil. Ja, det finns märkliga undantag och avarter. Men de är just undantag och avarter. De absolut flesta undantag och avarter hittar man på extremt lågtrafikerade småvägar. Det kan vara en asfaltssnutt i ett industriområde någonstans bakom bortom i något hörn, någon villagata eller småväg. Vägar som mycket få är menade att använda. En liten minoritet av vältrafikerade trafiklösningar (det rör sig om ett tiotal eller så i Sverige känns det som) är också helt enkelt bara märkliga. Men även där har man ofta lagt ner energi på att i alla fall skylta om vad som gäller. Korsvägen är ett exempel på en trafiklösning som för bilisten lätt upplevs som lite konstig, men det finns i alla fall skyltar där man förväntar sig och följer man dem tar man sig ut ur trafiklösningen utan några större bekymmer.

Kontrasterar man med hur det funkar för cyklister är det tyvärr så att dessa märkliga lösningar är mer av regel. En cykelbana kan plötsligt utan förvarning upphöra och därmed tvinga ut cyklisten mitt i bilvägen, diskret trollas bort med hjälp av någon gatsten så det ser ut som en trottoar, plötsligt utan förvarning gå från att vara separerad cykel/gångbana till att bli gemensam cykel/gångbana och så vidare. Det finns otroligt många exempel på ställen där man lätt blir helt "mindfucked" när man försöker begripa hur man ska cykla igenom trafiklösningen. Skyltning existerar i stort sett inte, och i den mån det finns brukar den vara så otroligt liten och diskret att den är både svårupptäckt och svåläst. Detta säger jag, och då är jag ung. Jag funderar på hur pensionär August med lite nedsatt syn ska ha minsta möjlighet att avläsa cykelskyltarna? För bil är skyltarna typ... 5 gånger så stora och målade i färger som liksom lyser, eller i alla fall står ut mer från övrig omgivning.

Man kan ju fundera över vad infrastruktur är och vad god infrastruktur innebär. Ett viktigt kriterium som jag funderat ut handlar om just igenkänning. Det ska inte spela någon roll om jag är från Halmstad eller Uppsala. När jag vill cykla eller ta bilen i Malmö så ska det fungera smärtfritt. Jag ska lätt kunna läsa av situationerna och förstå hur jag förväntas handla. Detta är något som i stort sett gäller för biltrafiken. Men cykelinfrastrukturen är långt ifrån den nivån. Så många specialare som finns. Jag som aktiv året runt cykelpendlare känner att jag har dålig koll och då lägger jag ner ett antal timmar i veckan på att läsa bloggar om cykling där bland annat cykelregler försöks redas ut. Jag har då aldrig lagt ner tid på att läsa in mig på hur bilinfrastruktur funkar lokalt. Det är i stort sett självklart. Det fungerar som precis överallt annars i Sverige. Och ja, jag har körkort för bil så jag kan "trafikreglerna". Det är inte det som är problemet.

Inkonsekvent upplevelse av infrastrukturen förvirrar och försvårar. Det skapar rena säkerhetsrisker eftersom folk inte förstår hur de ska agera och dessutom hela tiden måste ha medvetna mentala processer igång som tar uppmärksamhet från att interagera med trafiken. Kanske borde jag cykla långsammare? Men om jag med bil hinner med att ta in all nödvändig information när jag kommer in mot en korsning i mellan 50 och 70 km/h, men inte klarar av det på cykel i mellan 15 och 25 km/h, är det inte snarare så att det är fel på infrastrukturen? Jag upplever att många cykelbanor är inte anpassade för fortskaffning, för resande. De finns till för flanerande för de boende i området typ. Det är i alla fall enda förklaringen jag ser till att man i så gott som alla trafiksituationer inte bryr sig om att skylta hur cyklisten ska agera, att man inte bryr sig om göra vägvisnings-skyltar på ett sätt så att man faktiskt kan läsa av dem utan att stanna precis framför och ta fram läsglasögon.

Jag tror den här ojämna upplevelsen tar energi och kraft i anspråk, försämrar trygghet och säkerhet och dessutom gör cykling onödigt meckigt och långsamt just på grund av komplexitetsnivån vid korsningar och andra trafiklösningar. Man blir gång på gång tvungen att stanna upp och försöka gissa vart det är tänkt att man ska cykla. Ofta kommer jag fram till slutsatsen att det inte är meningen att man ska cykla alls. Cykelbanorna ligger där de ligger för att man ska kunna skyffla undan långsamma cyklister från bilvägen, inte för att cyklister ska kunna komma fram någonstans.

Den här ojämna upplevelsen av infrastruktur tror jag är ett viktigt skäl till att inte fler cyklar. Det är så mycket enklare att ta bil, inte bara för att det är mindre fysiskt jobbigt utan också för att det är smidigare på andra plan. Det kräver mindre koll att framföra sin bil i 50 än att framföra sin cykel i 20. Jag tror att för att få fler att cykla måste man jobba med att skapa samma jämna upplevelse över hela cykelinfrastrukturen. Det måste finnas mönster som lätt känns igen och som skapar förutsägbarhet. Förutsägbarhet i hur interaktionen med andra ska funka, i hur man ska agera själv och i hur andra agerar runt omkring. Först då kommer cykling att kunna bli ett konkurrenskraftigt fortskaffningsmedel för en majoritet. Först när man börjar planera för cykeln som ett fortskaffningsmedel. Heureka!

Jag har dragit mig lite för att skriva det här blogginlägget. Därför att jag känt en osäkerhet på om jag skulle klara att ta det jag vill skriva hela vägen, och också för att jag inte känt att jag haft tid och ork. Men förr eller senare måste man börja.

LO har nyligen valt en ny ordförande. Den som fick förtroendet heter Karl-Peter Torwaldsson. DN har fått till en artikel som försöker fånga vem han är och hur han kommer prägla LO's arbete. LO har ju hamnat i en allt mer tynande tillvaro. Man har gått från att vara en stor maktfaktor till att reduceras till en röst i mängden. Hur detta kommer utveckla sig är helt ointressant. Det intressanta är vad Torwaldsson vill kämpa för.

Torwaldsson sneglar nostalgiskt tillbaka på 80-talet. Tiden då full sysselsättning var det dominerande målet för politiken. För att åstadkomma detta lät man kronan ständigt sjunka i värde. Man devalverade igen och igen. En devalvering leder till att exportföretag som säljer för utländsk valuta kan växla in utländska valutor för allt större belopp svenska kronor. Detta gör att man får råd att ha både fler anställda och ge en högre lön räknat i kronor och ören. Baksidan är att svenskarna under den tiden inte får mer än cirka 3% real löneökning. Den största delen av löne"ökningen" äts upp av en hyperinflation. Jag ska inte trassla in mig i ekonomiska teorier, men devalveringspolitiken som fördes orsakade sedan en ekonomisk kollaps under 90-talet, som vi med facit i hand vet inte blev vacker.

LO vill alltså ha tillbaka läget där det var okej att dumpa svenskars löner relativt andra länders löner för att få upp sysselsättningen. Läget där det var okej att vältra över nationella ekonomiska problem på länder runtomkring (en annan effekt av devalvering). Jag undrar om det verkligen är så stor skillnad på den vägen och arbetsgivarnas krav på låga löneökningar. Effekterna blir ju de samma även om man kan föra den egna befolkningen bakom ljuset genom att skriva fler siffror på lönechecken...

Samtidigt är man emot jobbskatteavdragen. Den största inkomstökningen för vanliga arbetare i modern svensk tid. Jag undrar vilken sida LO egentligen står på...

Jon Snow har jag bloggat om tidigare, som är ett coolt brittiskt nyhetsankare som cykelpendlar. Han säger i en video inför brittiska parlamentet bland annat "There is paint on the road, which is not infrastructure". Jag hittade ett ställe på Flickr där några snubbar gjort nationalsport av visa hur illa det är ställt med cykelnätet på öarna. Det är så att jag undrar om det inte är VÄRRE än i Sverige. Fast jag har ju inte cyklat i Stockholm än i och för sig...

Vill i alla fall tipsa om länken: http://www.flickr.com/groups/1239331@N20

MP har haft kongress och en sak som kommit ur detta hela vägen in i mitt kontor/vardagsrum/sovrum (ja, jag bor i en enrummare) är en irritation över att flyget är billigare än tåg. Detta tycker naturligtvis MP är dåligt, för MP har den eminenta inställningen att det ska vara ekonomiskt fördelaktigt att göra miljösmarta val, man vill integrera hänsyn till långsiktiga miljöresurser i ekonomin, eller i alla fall vill man något i den stilen. Man har hur som helst skrivit ihop en lång och mångordig debattartikel som publicerats på DN som handlar om hur flyget subventioneras på bekostnad av järnvägen.

Jag bör om jag tar min utgångspunkt i min ganska liberala idéportfölj ge fingret åt de subventioner av SAS, flygplatser och så vidare som sker och samtidigt ge fingret åt att subventionera tågtrafiken. Denna slutsats är inte svår att komma fram till, det handlar om att varje transportslag måste kunna gå för egen maskin. Men då hade min diskussion blivit knappt fem rader lång, och jag hade missat många intressant aspekter.

För infrastruktur är någonting vitalt som påverkar extremt mycket på ett komplext sätt. Beroende på hur man tänker och hur man räknar så får man väldigt olika svar. Inom vetenskapen pratar man om system och systemgränser. Resultaten blir beroende på hur man bestämmer sig för att systemet ska avgränsas. När man lite naivt angriper frågan så kanske man bara tänker att flygplanet som tar passagerare billigt måste kunna gå med vinst, eller att flygplatsen måste gå runt själv på egna intäkter. Samma sak med tåg för övrigt. Men räknar man med mervärden som en flyglinje eller ett godsspår kan medföra så får man andra svar. Flyglinjen kanske är en livsviktig lina ut i världen för affärsverksamheten, godsspåret kanske är en förutsättning för att industri ska kunna verka där. Då kan flygplatsen få gå minus och godsspåret få kosta pengar för det skapar jobb, skatteintäkter och omsättning för att nämna några mervärden.

Samtidigt så är det dags att ställa frågan. Motsvarar vinsterna kostnaderna. Är det rimligt att fortsätta hålla SAS flygande, att hålla mindre flygplatser i Sverige operativa? Jönköpings flygplats vill jag minnas backar ca 40 miljoner årligen. Pengar som kommunen får skjuta till. Kan dessa pengar användas bättre? Och hur bör vi räkna på järnvägen?

Det finns dock några förslag som jag ser som självklara. Flyget måste sluta särbehandlas. Flygbränse är idag obeskattat, allt annat drivmedel miljöskattas. Flyget är idag med i utsläppsrättshandeln, men som vanligt är utsläppsrätterna frikostigt tilldelade vilket måste ordnas. Sen får väl någon nisse sätta sig ner och räkna (om det finns matematikkunnigt folk kvar i Sverige, jag börjar tvivla) på vilka flygplatser som är tillräckligt samhällsekonomiskt motiverade. Alla andra bör inte stödjas av skattebetalarna. Då får privata aktörer gå in i så fall. Ofta är det kommuner som skjuter till för att hålla flygplatserna vid liv. Dessa pengar kunde ju få gå till skola, omsorg, annan infrastruktur såsom cykelbanor och liknande som kan få komma alla medborgare i kommunen till del, inte bara den bråkdel som flyger ofta.

Det är bra att MP pekar ut de här felen. Jag får ofta känslan av att MP är en mix av sunt förnuft och galenskap. Ibland dyker genomkorkade och direkt antiintellektuella förslag upp om genuspekpinnar och allt vad det är, men lika ofta dyker det upp saker i stil med det här. Genomtänkt och förnuftigt, ärligt och intellektuellt hederligt. Det är sannolikt högt orimligt att flyget subventioneras. Då är det bättre att satsa på hållbara lösningar som funkar även efter att oljan sinat.

Jag vill bara passa på att tipsa om en bra debattartikel om feminismen. I stort sett handlar den om varför feminismen inte duger som jämställdhetsideologi och innehåller en hel del skarpsynta iakttagelser. Det behövs mer av den här typen av klargöranden i jämställdhetsdiskussionen. Det duger inte att vi har en manshatande och mansfientlig ideologi som ensamt får sätta agendan för vårt arbete mot "jämställdhet". Läs själva:

http://debatt.svt.se/2012/02/22/darfor-kan-man-inte-bli-riktiga-feminister/

Östersunds-posten har publicerat en insändare som har formen av en platsannons, skriven i smått satirisk ton:

"Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget. Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering..."

Och så fortsätter sedan kontaktannonsen i samma stil, ganska uppenbart överdriven, men ändå obehagligt nära verkligheten. Det är tyvärr faktum att vi överbelastar våra lärare och att läraren ofta förutsätts verka i väldigt många roller samtidigt, roller som läraren egentligen saknar kompetens för. Exempelvis måste läraren ofta fungera som någon form av tillförordnad psykolog till barn i klassen, vara medlare i konflikter, utföra mängder med administrativt jobb... Det har blivit så att den viktigaste uppgiften, undervisningen, har fått bli något som får vara i skym-undan. Något nedprioriterat. Vi satsar hundratusentals, rent av miljontals, kronor i varje lärares utbildning för att läraren ska bli duktiga på att undervisa och lära ut. Men sedan använder vi lärarna till allt möjligt annat. Då menar jag att det är resursslöseri att ha den där utbildningen. Lärarna används ju ändå inte för att lära ut och undervisa. Lärarna vänder papper, leker psykologer och allt möjligt annat. Om vi ska ha det på det här sättet bör vi utbilda lärarna inom det de gör, men jag tror de flesta tycker lärare ska undervisa och ingenting annat!

Alltså bör lärare UNDERVISA. Jag vet inte hur svårt det är att förstå, men sluta upp med oskicket att lägga betungande uppgifter som inte har med undervisning att göra. Något extra kan ju vara okej, men om det är mer än enstaka procent av tiden som upptas av trams så slösas det med värdefulla resurser.

Vidare tar artikeln upp fler problem av varierande karaktär. Exempelvis går många lärare på knäna tyngda under för mycket jobb. Få lärare jobbar normala 40-timmarsveckor. Jag tror inte man gör mycket effektivt utöver de 40 timmarna som en vanlig arbetsvecka är. Jag förespråkar att man avskaffar förtroendetiden, som hittills varit ett sätt för arbetsgivaren att exploatera sin personal långt över vad som är rimligt. Det finns också kritik mot organisationskulturen, mot dåliga löner och obefintliga förmåner. Man bör förståss se den här insändaren för vad den är. Den är en partsinlaga i syfte att positionera och vinna stöd för en viss sak. Men samtidigt ger den indikation på viktiga problem som kan lösas egentligen utan att det kostar så mycket pengar. Exempelvis kan det vara att återinföra lugn och ro, ordning och reda i skolan. Eller kanske införa 40-timmarsveckor så att lärare inte tvingas springa maraton under 9 månader för att sedan få en superlång sommar. Det går att hitta andra lösningar.

Och om sanningen ska fram så tror jag att det är dessa åtgärder som rent ekonomiskt är ganska billiga som skulle göra mest skillnad. Som många gånger påpekats saknas korrelation mellan tillförda resurser och resultat. Det som betyder något är hur resurserna används. "Size doesn't matter, it's how you use it" som det heter.

Jag tror inte man kommer ifrån att det finns ett stort behov av att resa. Jag tror också resande i stort sett är någonting bra. Resande ökar kulturutbyten och minskar risken för miljöförstörande krig. När inte handel och utbyte sker så korsas gränserna av soldater. Resor ser jag som en viktig del i handel och utbyte. Så jag lät mig inspireras av lite artiklar på ecoprofile, som är ett eminent ställe för den som vill få tips om hur man reser grönt. Tyvärr är det ännu lite meckigt att resa med tåg i Europa, och det är nog detta man måste ta tag i.

För om man ska vara allvarlig så är flyget inte mycket snabbare när man ska ut i Europa. Tiden i luften är en bråkdel av tiden det tar med flyg. Antag att man ska resa till ett morgonmöte i Berlin. Då har man cirka två timmar i luften, men ytterligare en eller ett par timmar på flygplatsen innan och en timma på flygplatsen vid ankomst. Vidare har man ofta en timmas restid från flygplatsen till centrum. Ska man vara framme vid 09 så måste man alltså börja resa 03 på morgonen om jag inte räknar helt galet. Alternativet blir att resa kvällen innan och övernatta på hotell. Då blir den totala tiden man reser och sover på hotell betydligt längre, kanske omkring 15 timmar. Och då börjar man komma upp i siffrorna som det tar att åka tåg idag.

Tågresor skulle kunna utformas så att man stiger på runt kl 18 och kommer fram på förmiddagen i exempelvis Tyskland nästkommande dag. Konceptet har ju sina begränsningar i exakt hur långt det går att ta sig under rimlig tid, men Hanover, Berlin, Hamburg och Bryssel är exempel på städer som faktiskt enkelt nås. Tar man ett helhetsgrepp skulle man kunna sammankoppla vagnar destinerade till olika städer så att man istället för att tvinga resenärerna att byta tåg enkelt kan se till att rätt vagnar hamnar i rätt stad genom växling och rangering under natten. På tåget ska självklart stabil Internetuppkoppling finnas. Då kan man istället för att sitta på en flygterminal faktiskt vara produktiv i en bekväm tågvagn timmarna på kvällen innan läggdags. Attraktiva menyer kan erbjudas och varför inte konferensmöjligheter?

När man sedan kommer fram kan man vara nyduschad och utvilad istället för att ha kuskat runt på flyg hela natten, alternativt checkat in på hotell efter midnatt och ändå komma fram inom ungefär samma tidsspann som för flyget. Dessutom blir den tiden på tåget man inte sover produktiv arbetstid.

Detta är inte något som är svårt att genomföra. Teknologin finns, det är en fråga om samordning, att skapa alternativet. Vi kanske inte kan ersätta flyget helt, men på vissa lämpliga sträckor är tåget ett klart bättre alternativ. Exempelvis sträckan Stockholm-Bryssel, som väl borde intressera politiker om inte annat. Tänk om våra politiker kunde resa hållbart till Bryssel istället för att pendla med flygplan och dessutom få mera gjort! Jag tror nycklarna är att ha exakt noll byten, goda möjligheter att använda tiden på tåget produktivt, hög komfortstandard och ett enkelt och smidigt sätt att boka tågresan. Då tar man vissa av flygets fördelar, dvs punkt till punkt på ett enkelt sätt genom ett bolag oftast utan byten och kombinerar med tågets fördelar som är komfort och goda möjligheter att arbeta under resan. Jag föreslår att Sverige tar initiativet till att diskutera saken med främst Danmark och Tyskland och ordnar upp en enkel lösning för smidiga tågresor söder ut mot Europa. Sedan kan våra politiker föregå med gott exempel och använda den för sin Brysselpendling!

Jag har konverterat och blivit hjälmkritker, vilket jag bloggat om tidigare. Jag återvänder nu till ämnet igen därför att Erik Sandblom i en tråd på Ecoprofile synliggör ett intressant samband. Titta på grafiken här intill och begrunda. I en stad med högt cykelresande är hjälmanvändningen låg medan i en stad med lågt cykelresande är hjälmandelen hög. Det är intressant att nämna då det pågår en stark lobbyism för cykelhjälmsanvändning samt att vi har en lag som tvingar alla ungdomar upp till 15 år att ha cykelhjälm.

Låt oss börja med det här med hjälmanvändande. När man läser det är det lätt att få för sig att om man bara propagerar för minskat hjälmanvändande så kommer fler cykla. Så är det naturligtvis inte. Det är visserligen så att hjälmpropagandan sannolikt hämmar cyklande eftersom människor får för sig att det är farligt att cykla (trots att det är farligare att gå, varför lagkrav på gåhjälm kanske är motiverat?). En stark cyklism beror på fler saker såsom framkomlighet, och inte minst upplevd trygghet. Upplevd trygghet påverkas dels av information och propaganda, men kanske främst av hur infrastrukturen är utformad. Om man som i Stockholm ofta måste ut mitt i otroligt stressig biltrafik när man cyklar kan det kanske bidra till att fler väljer något annat sätt att färdas på. En annan bidragande förklaring kan kanske vara framkomlighet i respektive stad. Det kan innefatta alltifrån hur trafiken prioriteras, rutter som tilldelas, kvalitet på vägbana och hur mycket fysiska hinder som finns. Både Stockholm och Göteborg dras med ganska stora trängselproblem (= många fordon, buller och annat otrevligt). Göteborg har dessutom byggt som en utpräglad bilstad varför bilvägarna ofta är kortare och smidigare än cykelvägarna.

Det finns alltså helt klart skäl att fundera på hönan och ägget. Är det så att människor cyklar mer där cykling upplevs som säkrare och därför också i större utsträckning lämnar hjälmen hemma eller att människor cyklar mer där hjälmkulturen är svag? Eller är det så att städer där människor cyklar mer också upplevs säkrare?

Hur det förhåller sig lämnar jag till forskare att ta reda på. Vad som däremot är faktum är att hjälmtvång minskar cyklande. Australien tillhör de länder som genomfört totalförbud för cykling utan hjälm. Effekten blev att cykling minskade 35%. Bland barn och unga minskade antalet som cyklar till skolan från 80% till 5%. Idag ser man ökande problem med hälsa. Beräkningar visar att cykelhjälmslagen idag kostar Australien en halv miljard dollar varje år. Intressant är att skallskador minskade med typ 10% men andra skador såsom nackskador och skador på armar, handleder, knän och likande ökade med 40% trots att cyklingen minskade. Det finns också en brittisk studie som visar att cykelhjälmar inte ökar säkerheten alls för cyklister. Minskningen i olyckor har direkt samband med att färre cyklar.

En annan sak som är värd att nämna än en gång är att skallskador är ovanliga bland cyklister. Det är, om man ska basera åtgärder på fakta och statistik istället för på propaganda och irrationella känslor, rimligare och bättre att införa lagkrav på handledsskydd och knäskydd (något jag dock absolut inte vill se heller) än att ha hjälmlag. Skallskador orsakas dessutom vanligen av krock med bilar till följd av illa planerade trafiklösningar och höga hastigheter med tunga fordon. En riktig trafiksäkerhetsåtgärd vore att sänka hastighetsgränsen till 30 i tätort. Men då kommer ju inte bilisterna fram tycker billobbyn som prioriterar bilframkomligheten framför människoliv. Tyvärr har även staten gått på denna världsfrånvända propaganda.

Att påstå att cykelhjälm ökar säkerheten är i alla fall alltså inget annat än ljug. Det är en ursäkt för att slippa öka säkerheten på riktigt, något som faktiskt kostar pengar för den som ansvarar för infrastrukturen (vilket cykelhjälmar inte gör, det är ju cyklisterna själva som betalar dem). I Holland cyklar ingen med hjälm, och de leder cykelsäkerhetsligan. Mot den bakgrunden är det inte bara rimligt utan också otroligt viktigt att skrota hjälmtvånget för barn och unga i Sverige. Det blir inte säkrare för barnen, men färre barn väljer att cykla, vilket alltså betyder att hjälmtvånget totalt drabbar snarare än skyddar.

Diverse statistik hittar man exempelvis på: http://www.cycle-helmets.com/, http://www.ecoprofile.se/thread-1390-Nederlanderna-Varldens-sakraste-cykelland.html, http://www.ecoprofile.se/thread-1460-Europeiska-cyklistforbundet-Sluta-med-hjalmkampanjer!.html

Jag kräver därför att Sverige avskaffar hjälmlagen. Om föräldrar vill sätta på sina barn hjälm så ska de fortsatt få göra det, självklart, men staten ska inte lägga sig i det. Särskilt när hjälmlag bevisligen försämrar hälsan istället för att förbättra den!

För övrigt anser jag att C G Wrangel bör lösgöras från sina uppgifter inom polisen och ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Dags för ännu en tes ur boken "69 teser om internet" skriven av Per-Olof Ågren. Tes nummer 3 för att vara exakt:

Simuleringskulturen kräver läskunnighet

I princip är "simuleringskulturen" ett koncist sätt att beskriva människans och samhällets ökande användning och också beroende av simuleringsmodeller. Dessa är ofta matematiska modeller som implementerats i mjukvara till datorer. De används till alla möjliga syften inklusive att simulera naturvetenskapliga experiment, praktiska tillämpningar (såsom ett signalsystem för järnväg eller en hårdvarubeskrivning i VHDL), effekter av förändringar (exempelvis hur olika teknologival påverkar miljön) och så vidare.

När Ågren framlägger tesen i boken använder han en annan tes som handlar om simuleringarna självt, nämligen att simuleringar aldrig kan vara helt objektiva och aldrig helt kan sakna bias. Han definierar en delmängd till läskunnigheten som förmågan att uttolka resultaten på ett relevant sätt.

Så läskunnighet avser här förmågan att avläsa informationen samt uttolka en relevant innebörd.

Den här tesen tror jag stämmer. Det intressanta är vad den kan medföra. De flesta simuleringar har följande egenskaper:

1. De är i grunden matematiska modeller.

2. Digitala beräkningsmaskiner (processorer) används för att göra simuleringarna.

3. Simuleringarna beskrivs för processorerna med hjälp av programmeringsspråk, mjukvara.

4. Simuleringarna konstrueras och implementeras av människor med syften.

För att kunna få begrepp om hur simuleringarna fungerar samt om styrkor och svagheter med dem ser vi alltså att kunskap inom matematik, digitalteknik och programmering är viktiga. Det hörs ju ofta sägas att matten är "onödig" och att man behöver lära sig annat, men matten är grunden för modellerna och fundamentet för digitalteknik. Jag påstår att kunskap i matematik kommer ge ett ökat maktövertag. Förstår man matten har man goda förutsättningar att på ett smartare och rimligare sätt tolka simuleringarna. Men även kunskap inom programmering kan komma att bli en skiljelinje. Vi ser allt mer hur de som "inte kan" har ett klart underläge när det gäller att hantera sin egen dator. Något som är än mer oroande är att det kommer att utkristallisera sig en stor skillnad mellan människor som kan kryptera sin datatrafik och gömma sig bakom anonyma IPn. Redan här ser vi att tekisk kunskap är en skiljelinje. Kanske kommer denna utveckling bidra till att öka skillnaden än mer?

Men det är inte bara teknologisk kunskap som krävs. Det krävs också en förståelse för människan och människor. Om vi förstår människorna bakom simuleringarna har vi större möjligheter att avläsa resultaten bättre. Vad det här betyder är att vi går mot en värld där samspelet mellan människa och teknik håller på att bli alltmer komplext och kräver att människor har en allt bredare förmåga för att hantera detta. På ett sätt är det nya krav som ställs, men på ett annat sätt går det att se det som en påminnelse om gamla krav. Matte har varit viktigt länge, likaså att förstå oss själva, människan och människor. Det jag ser som den största utmaningen är att antalet tillämpningar som kräver matematik, datorer och människor och en förståelse för alla fält ökar kraftigt. Hur säkerställer vi att ingen lämnas på efterkälken? Förr var det inte samma problematik för det var fysiskt omöjligt att göra en miljon simuleringar i minuten. Det gick bra att hänga med i samhället utan att kunna så mycket matte exempelvis. Nu verkar det som att förmågan att förstå simuleringar kan avgöra ifall man vara med eller inte vara med i samhället och samhällsdebatten. Det är också intressant att betrakta simulationer som ett nytt maktmedel. Den som förstår simuleringar fullt ut kan sannolikt använda dem till egna syften som inte alltid är så vackra.

Modern stadsplanering, i varje fall den som finns i Sverige, lider av någon form av stor fetisch för att bevara gräsplaner och liknande mellan bebyggelse. YIMBY (Yes In My BackYard) har skrivit en hel del på ämnet. Förkovra dig om du är intresserad. Jag tror vi alla har sett dessa gröna ytor. Gräsmattor med ett eller annat träd på som ingen använder eller bryr sig om. Ofta rör det sig om små ytor mellan hus av helt orörd natur. Ett litet parti skog som en mörk cykelväg får genomkorsa och som snart blir tillhåll för "fula gubbar" eller rånare, eller en öppen gräsplan invid en bullrande väg där ingen vill vara på grund av bullret. Det är ett förvånansvärt stort fokus på att skapa massor grönområden. Istället för att skapa välplanerade och kvalitativa grönområden, så kallade parker, som människor faktiskt använder istället för undviker.

Parker är viktiga för stadsbon. Det gröna rummet skapar möjlighet till vila och återhämtning. Parkens roll i staden och för dess invånare är central. Vårt välbefinnande mår gott av att vi vistas i parker. Ljuset och grönskan påverkar vår psykiska hälsa positivt. Men för att en park ska kunna ge detta krävs en rad olika saker. En gräsmatta och ett träd bredvid en genomfartsled är inte en park, lika lite som ett mörkt skogsparti mellan två villaområden är det, eller 20 meter illa skött gräsplan mellan två huslängor. En park är en plats där människor finner vila och återhämtning, känner sig trygga och faktiskt vill vara. Dessutom är en park också en plats människor enkelt och ofta besöker. Mot den bakgrunden är det otroligt märkligt att paradigmet i stadsplanering är att lämna små lappar gräs och träd här och var. För det är inte parker. Det är lågkvalitativa grönområden som saknar plats och existensberättigande i en stad.

För att en park ska fungera krävs som jag skrev ovan en rad olika faktorer. En av dessa är att parken finns nära människor. En park som inte finns nära människor besöks inte i någon större omfattning. Många framgångsrika parker tillåts ligga precis inpå levande blandstad. Central Park i New York, eller Trädgårdsföreningen i Linköping, är goda exempel på parker som fungerar bra och som används. En viktig faktor är just närheten. Många människor har sin bostad inom gångavstånd till dessa parker. Därför kan det vara intressant att betrakta vår national"stads"park i Stockholm. Där får man inte bygga bostäder eller blandstad i närheten, för då skulle man ju kunna råka se en mänsklig boning, stadsbyggnader, från stadsparken, eller nått i den stilen. "Stads"parken är så långt från människor att man i stort sett måste ta bilen till parken...

Men kriteriet om närhet uppfyller ju även det mörka skogspartiet eller gräsmattan vid genomfartsleden. Men det finns fler kriterium. Ett annat är att parken är ett inbjudande grönt rum där man kan få vila och återhämtning. För att uppnå detta krävs inget mindre än medveten planering. Egentligen krävs sällan några superstora arealer. Det finns lyckade parker som är anlagda i lägenheters innergårdar. Det är inte storleken, utan hur man använder den, som avgör om grönområdet blir en vacker och uppskattad park eller en gräsmatta med ett par buskar som ingen vill besöka.

Rätt använt är gröna rum ett lyft, men fokus måste skifta från "många" till "bra". Gräsplättar som strös ut gör bara staden mindre tät och bygger på bilberoendet eftersom avstånden ökar. Vidare låser man attraktiv byggmark som skulle kunna användas till något bättre. De fyller ingen funktion och saknar existensberättigande. Om man istället för att klämma in små markslattar lite varstans som är svåra att använda vågar bygga tätare och istället använda lite större områden och faktiskt planera dessa till attraktiva parker tror jag att vi både kommer kunna bygga fler bostäder (samt affärslokaler) och skapa fler gröna rum till boende på mindre yta. Jag tror inte Sverige behöver fler lågkvalitativa grönområden. Svenska städer behöver parker, inte gräsmattor som ingen använder!

Jag har lite passivt följt rapporteringen om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar mitt i livet". Vad stadsministern säger är i sak helt korrekt, det vill säga att för gruppen infödda svenskar som inte är ungdomar är arbetslösheten låg. Men genom att göra uttalandet trampade stadsministern på en av medias ömma tår. Vad som sedan följde har varit ganska osmakligt där stadsministern anklagats för att närma sig det som kallas "extremhöger".

Diskussionen har i stort sett handlat om att det anses olämpligt att differentiera med avseende på etnicitet. Att påpeka att vissa grupper står inför större utmaningar är i dagens sverige "högerextremt" och rasistiskt. Ovanstående är bara ett exempel i raden där sanningen hindras från att komma fram och där yttrandefriheten får stryka med för att de politiskt korrekta illusionerna av Sverige ska upprätthållas. Fast för vem kan man fråga, för ingen tror på dem längre. Eller vänstern kanske?

Det här är ett problem av två skäl. Först och främst måste varje välmående och sund demokrati vara öppen för alla åsikter och diskussioner. Men det här visar att alla diskussioner inte är välkomna. Säger man "fel" sanningar så tystas man genom att associeras med extrema åsiktsuppsättningar som man oftast inte har. Man byter fokus i diskussionen från de verkliga problemen till huruvida man är rasist om man påpekar problemen eller om man inte är det. Istället för att ta diskussionen tystas den som påtalar problemen. Så undviks obehagliga diskussioner som inte "passar", och då alltså problem och åsikter från att komma fram.

Det andra skälet är att problem hindras från att lösas. Genom att diskussionerna kvävs så hindras ju faktiskt problemlösningsprocessen! I slutändan så drabbas de som sitter fast i problematiken av det. Det är en korrekt iaktagelse att exempelvis invandrare i regel står inför mycket stora utmaningar när det är dags att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är också korrekt att medelsvenssons har det lättare. Denna insikt kan tillsammans med kunskap om de olika gruppernas förutsättningar vad gäller kompetenser och färdigheter ge goda verktyg att utveckla stöd, insatser och andra åtgärder som minskar de utmaningar som människor som inte är etniskt svenska ställs inför.

Samma sak gäller en rad andra områden. Den PK-ism som utvecklats i Sverige är farlig och är ett stort problem för hela vår demokrati. Det är inte värdigt en demokrati att ha en så utbredd PK-ism, ett så rigidt åsiktsparadigm att det är omöjligt att säga sanningen utan att bli associerad med rashat, mördare eller något annat otrevligt. Vi måste öppna debatten, på riktigt. Sanningen måste få komma fram och alla infallsvinklar måste bemötas med stor respekt. Klarar vi inte av det är vi inte värda att kalla det styre vi har för demokrati.

Jag tänkte plocka upp en tråd som jag kände blev lite löst liggande sen förra posten. Det handlar om storhandlaren på väg hem från ICA på sin lite bredare lastcykel och föräldern som är på väg till dagis med sina barn i cykelkärran. Det handlar om allas lika rätt till en fullgod, säker och funktionell infrastruktur för daglig nyttotransport. Idag saknas en hel del infrastruktur för alla typer cyklister, men vissa cykelfordon är nästan omöjliga att framföra lagligt på den infrastruktur som finns. Detta trots att det rör sig om lagliga och godkända fordon, fordon som infrastrukturen definitivt ska fungera för.

Ett vanligt oskick är exempelvis att sätta upp "cykelfällor". Detta är en konstruktion, vanligen uppförd som stålstaket, som tvingar cyklisten att utföra en serie av skarpa 90 - 180 graders svängar på en femöring. Att ta sig igenom med en "vanlig" cykel är genomförbart även om det är komplicerat, men att med cykelkärra eller en längre lastcykel/tandem ta sig igenom måste betraktas som helt omöjligt. Svängarna är så skarpa och passagen så smal att längre eller bredare varianter av cykelfordon helt enkelt inte kommer igenom.

Ett annat exempel är bredden på cykelbanan. Jag har inte själv mätt någonstans, men jag har googlat. Det är skillnad på rekommendationer och verklighet. Idealt ska dubbelriktade gång/cykelbanor vara över 3 meter breda, cykelbanor utan fotgängare två meter breda. I verkligheten så är det minsta måttet 0,7 meter i Stockholm. Nu vet jag inte om det gäller enkelriktade eller dubbelriktade cykelbanor (min gissning är på det första) men 0,7m är smalare än det standardmått som gäller för vad en cyklist på en standardcykel fysikt tar, vilket är 0,75m. Framför man en lastcykel eller cykelkärra så kan fordonet bli bredare än 0,7m. Upp till 0,9m bredd har jag sett att cykelkärror har i handeln. Sen måste man lägga till lite vingelmån på det. Då blir plötsligt två meter dubbelriktade cykelbanor (vilket är nått idealmått) plötsligt smalt. Endast en decimeter blir då över per fordon om man antar att två breda fordon möts samt att inga andra hinder finns på cykelbanan.

Just det där med andra hinder är spännande. För det är nämligen så att cykelbanan betraktas som avstjälptningsplats för diverse saker som är ivägen. Det rör sig om containrar vid byggen, grävare, rör som ska grävas ner osv. Att ta sig förbi med en vanlig smal cykel är väl "en smal sak" om man är någorlunda skicklig, men att ta sig förbi med cykelkärra är helt omöjligt, fysiskt. Det finns ingen meter bredd att vara på. Alternativet är att med sin cykelkärra med barn i åka mitt ut i biltrafiken. Vilken förälder gör det? Samma sak gäller avspärrningar för vägarbeten och andra entreprenader. Cykeltrafiken får ju sällan ens en hänvisning, mer än att skippa cykeln, som jag skrev om i förra posten.

Ett tredje exempel handar om parkeringar. Det finns i Göteborg ungefär 7500 cykelparkeringar (att jämföra då med ca 160 000 bilparkeringar), men dessa är avsedda för "vanliga" cyklar. Vad jag vet finns exakt noll parkeringsplatser för exempelvis cykelkärror. Så vart ska föräldern som skutsat sina barn till dagis i cykelkärra göra av den sen? Vart ska storhandlaren parkera sin lite bredare lastcykel? På en bilparkeringsruta? Det finns ju knappt cykelparkeringar för vanliga cyklar vid livsmedelsbutiker.

För mig är cykeln ett självklart inslag som bärare av vardagens nyttotransporter. Det är hälsosamt, miljövänligt och yteffektivt. Det är samhällsnyttigt och ekonomiskt samt hjälper till att bryta oljeberoendet. Men om cykeln ska kunna bli ett seriöst alternativ för transporter måste infrastrukturen anpassas för att möjliggöra flera typer av vardagstransporter. En förälder måste kunna klara av storhandlingen och barn utan krångel. Här ser jag att teknologin finns, det finns cykelkärror och det finns lastcyklar samt elassistans. Det går med lätthet att konstruera ett cykelfordon som gör jobbet. Problemet är att det inte finns möjlighet att framföra och parkera det på ett rimligt sätt. För att bryta bilberoendet måste infrastrukturen klara av cyklar som gör mer än att bara transportera EN enda person från punkt A till punkt B. Cykelinfrastrukturen måste också klara av cyklar som löser större problem, såsom att hämta på dagis och handla under samma resa.

Titeln är tyvärr hämtad från verkligheten, faktiskt från ett vägmärke. Jag hoppas att ni som läser sluppit se detta otroligt irriterande vägmärke, men något säger mig att många har sett det. Om inte - googla. Jag orkar inte få upp en bild nu. Den här skylten används vid i stort sett varenda vägarbete som påverkar cykelbanor. Igen så är det ett bevis för att cyklisten inte är något annat än en fotgängare på två hjul. Blir det störningar är fokus inte att hitta en fungerande alternativ väg, utan man säger helt enkelt åt cyklisten att stiga av sitt fordon och putta det. Och vad är då poängen med cykel, om man ändå måste gå? Själva idén med fortskaffningsmedel är att man ska slippa gå och kunna ta sig fram fortare. Bara tänk er skylten "För din egen säkerhet - putta bilen"...

En intressant betraktelse här är att skylten ofta sätts upp i samband med att man smalar av cykelbanan på olika sätt med hjälp av avspärrningar. Ibland föser man till och med ihop fotgängare och cyklister på en minimal yta med bredd på under en meter. Jag funderar hur föräldern med barnen i cykelkärran, eller cyklisten på lastcykel påväg hem från ICA, ska göra. Oftast blir utrymmet alltför smalt för att man ska kunna passera med något som är det minsta bredare än en standardcykel. Och då krävs det vanligen viss skicklighet för att på ett säkert sätt ta sig igenom. Jag trodde cykelbanan var till för alla cyklar, inte bara de smalaste. Enligt lag måste ju cykeln framföras på cykelbanan om sådan finns, men hur gör man om cykeln fysiskt inte får rum på grund av helt idiotiska avspärrningar?

Det ska sägas innan jag går vidare att trafikkontoren i Göteborg och Stockholm på pappret tar avstånd från slentrianmässig användning av den här skyltningen. Men gör de något åt det? Inte vad jag vet. Det är sällan man som cyklist möts av tydliga hänvisningar om hur man ska ta sig runt den temporära arbetsplatsen. Istället ska man gå av och promenera... Cyklisten är en fordonsförare, när det passar. Annars betraktas cyklisten som en fotgängare. Inte underligt att man får cyklister som beter sig som fotgängare... Jag tror ett första steg i att slippa kreativ cykling är tydliga hänvisningar istället för att uppmana cyklisten att vara fotgängare. Jag tar det en gång till: tydliga hänvisningar.

Men det är inte det värsta. Vägmärket är i regel en stor plåt med en varningsskylt och ett meddelande på. Varningsskylten är av typ A40 "Varning för annan fara". Enligt gällande lagstiftning gäller:

"Märket anger annan fara än sådan som kan anges med något annat varningsmärke. Farans art anges på en tilläggstavla. Förordning (2008:1180)."

Det verkliga vägmärket anger dock för det första INTE farans art. Farans art är typ "Vägarbete" eller "Byggtrafik", eller något i den stilen. Farans art är absolut inte "För din egen säkerhet - led cykeln". För det är inte en fara utan en uppmaning. Vidare anges den inte på en tilläggstavla utan på samma tavla, vilket också går emot lagen. Det är dock oklart hur det ser ut med straff för sådant. Kanske man borde anmäla skylten för att se vad som händer. Jag tycker det är duktigt problematiskt med skyltar som så uppenbart bryter mot lagen. Lagen som hanterar vägmärken finns av ett skäl, och det skälet är inte att den ska brytas.

Jag kräver att den här regelvidriga skylten avskaffas och förbjuds. Allt användande av skylten bör betraktas som olovlig skyltning, vilket kan ge typ 10 000 kr böter. Det är vidare inte en acceptabel metod att sätta upp en skylt som lägger över ansvaret på cyklisten för hur ett avspärrat parti ska passeras. Vid varje arbetsplats som kräver omväg måste också ALL trafik som går där normalt dirigeras om med tydliga hänvisningar, inte bara biltrafik och fotgängare. Den alternativa vägen ska vara möjlig att passera säkert oberoende om man cyklar racer-cykel eller har barnen med sig i cykelkärra. Jag kräver att detta implementeras i lagstiftningen. Underlåtenhet att göra detta bör leda till åtminstone böter. Alla trafikantgrupper måste kunna komma fram. Det är acceptabelt att framkomligheten är begränsad temporärt, det är ju oundvikligt, men det måste finnas en framkomlig väg, för alla trafikanter, runt hindret.

För övrigt anser jag att C G Wrangel bör lösgöras från sina uppgifter inom polisen och ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Jag läser ganska ofta om hur många byggprojet, kollektiva transportlösningar med mera förhindras för att det på något sätt "förfular" staden. Jag läste exempelvis en lång tråd om maglev, som ofta byggs upphöjd bland annat för att inte uppta plats i det attraktiva gaturummet. Det är också dess stora fördel. Det är relativt billigt att göra upphöjd maglev jämfört med att gräva ner en tunnelbana exempelvis. Jag tror också att många har läst om diverse byggprojekt som stoppats eller fördröjts kraftigt för att det ansetts vara "förfulande". Slussen i Stockholm lär ju inte få utformas så att fler byggnader med plats för bostäder kan komma till i attraktivt läge, eftersom det "förstör" någon utsikt. I genomsnitt så har jag hört att byggprojekt överklagas i 3 år till motsvarande 15 procent av totalkostnaden.

Jag vet inte hur det är med ifall maglev eller alla byggprojekt verkligen förfular, det lämnar jag därhän. Idag vill jag lyfta vad jag anser förfulat staden mest. Och det är bilinfrastruktur. Man kan säga mycket om asfalt, men det är då absolut inte "vackert". Gråsvarta barriärer som ligger utlagda precis överallt. Ni vet hur det ser ut va? Jag behöver väl inte visa bilder på hur enormt fult det är? När man inte planerar för bil så kan det istället se ut så här:

Jag vet, det finns lite asfalt, och lite plats för bilar, men här gäller att fotgängare och cyklister har företräde och var i fokus vid planeringen. Det är Kemigården på Chalmers. Men man kan ju ta ett annat vackert exempel:

Gamla Linköping, en fantastiskt vacker stadsdel i Sveriges femte största stad. Mer exempel:

Kungsportsplatsen i Göteborg (där bilar visserligen inte är förbjudna, men kraftigt nedprioriterade).

Vad har då dessa platser gemensamt? Jo, de har utformats för människor och inte för bilar. I Gamla Linköping handlade det om att bygga en plats för människor att vila, upptäcka och uppleva. På Chalmers handlade det om ett projekt att designa Kemigården utifrån hållbarhetsperspektiv. Det finns en fantastiskt vacker cykelparkering som man ser början på. Jämför det med de groteska bilparkeringarna (som oftast är fyrkantiga betongblock eller enorma fyrkantiga gråa asfaltsplaner) som krävs för att supporta bilism...

Jag tycker det är sjukt märkligt att man pratar om att maglev förfular staden, om man inte samtidigt tittar på elefanten i rummet: Den enorma infrastruktur som krävs för att supporta bilismen. Det tar otroligt med plats och det slutar i något slags betong-getto som människor söker sig bort från, där människor inte vill vara. Men jag har å andra sidan inte pluggat Arkitekt, så vad vet jag... Arkitekturskolan i Stockholm ska enligt arkitekter vara något alldeles exceptionellt fantastiskt. Så jag kanske bara har dålig smak... Men jag tittar på de där bilderna ovan och tänker att om vi kunde få ner antalet bilar så skulle det nog bli mer plats för människor. Cykelparkeringar kan göras estetiskt tilltalande, cykeln kan utan problem ta sig fram på vacker plattbeläggning och tar inte mycket plats i anspråk, bullrar inte och skitar inte ner. Cykeln passar in i den miljö människor verkar söka sig till för att göra saker, för att umgås och för att helt enkelt LEVA.

Någon annan som har åsikter runt det här med om bilism och bilinfrastruktur är förskönande eller förfulande?

KD är som vanligt det enda partiet i Sverige som för en vettig och liberal familjepolitik. Där andra partier vill inskränka, kontrollera och kvotera så sätter KD ner foten; "RÖR INTE FAMILJEN!". Jag minns fortfarande när vi hade besök av politiska representanter i gymnasiet och KD's representant sa att detta är en av KDs viktigaste frågor. Några år senare kan jag konstatera att det inte är lögn.

Göran Hägglund och Emma Henriksson sätter ner foten på DN debatt och kräver avskaffande av kvotering av föräldramånaderna. Det känns otroligt skönt att det åtminstone finns ett parti som värnar om människors frihet från politiska genuspekpinnar in i sitt privatliv. Jag har alltid undrat vad politiker har att göra med hur familjer väljer att leva sina liv. Jag brukar ju kalla det att "leka the sims med befolkningen", men idag har jag fått reda på ett smidigare uttryck, "livsstilsterrorism". Det är Maria Hagbom som bloggar om uttrycket i bloggposten Bort med förmynderiet!

"Jag har t o m ett ord för detta fenomen när politiken får för sig att de ska blanda sig i människors vardagsliv i minsta detalj. Jag kallar det för livsstilsterrorism."

Hur svårt ska det vara för politiker att begripa vart gränserna går? När politiken blandar sig i familjevardagen har det gått för långt. Vad blir nästa grej? Skapa tvingande regler om hur det dagliga arbetet ska utföras och fördelas? Vad sägs om lagkrav på att bildäcken ska bytas varannan gång av mannen och varannan gång av kvinnan i en heterosexuell parrelation? Kanske kan man få en liten jämställdhetsbonus då?

Jag är jämställdist och jag vill verkligen få möjlighet att vara hemma med barnen när den tiden kommer. Men jag känner mig otroligt kränkt av att politiker ska komma in och tafsa med sina smutsiga fingrar rakt in i mitt privatliv. Jag kan klara mitt eget liv, tack. Lev ditt liv, så lever jag mitt. Vill du leva andras liv så SKAFFA THE SIMS! Det kan inte vara normalt att vara besatt av att detaljstyra andra människors liv. Det är otrevligt, motbjudande och perverst. Det kryper av äckel i mitt skinn när jag skriver det här. Så illa är det. Frågan är om dessa kontrollfreaks inte borde spärras in och få vård för sina störningar? Eller i varje fall hindras från att leva ut sina lustar och sin fetish för att kontrollera andra?

Nej... Jag kan verkligen inte respektera dem som vill påtvinga andra att göra på ett visst sätt. "I fart in your general direction", så att säga. Jag ber om ursäkt om min ton blev något mindre balanserad än vanligt, men det visar ungefär hur äcklad jag är...

Kapacitetsutredningen har räknat lite på hur det ser ut med vår progress i relation till våra miljömål, hur vi ligger till helt enkelt. Föga förvånande konstaterar man att vi måste göra mer för att nå målen. Utredningen har bland annat sagt att 40 miljarder krävs till framför allt järnväg läser jag på Supermiljöbloggen. En viktig del i att nå målen är teknisk utveckling, fossilfria alternativ, men det räcker inte. Man beräknar att så mycket som var femte bil måste bort från de svenska vägarna. Det kan låta som mycket, men då ska man komma ihåg att våra klimatmål sannolikt är ett skämt om man jämför med vad forskare menar på måste göras. Alltså behöver antagligen betydligt fler bilar än var femte bort egentligen. Kan vara värt att hålla i huvudet.

Jag tror i alla fall att det inte är överdrivet svårt att få bort bilar från vägarna. I alla fall inte futtiga 20 procent. 50 procent av alla bilresor är nämligen kortare än 5 km, dvs bekvämt cykelavstånd. Det som krävs är att man börjar bygga infrastruktur anpassad för cyklism, inte bilism. I Stockholm är "cykelmiljarden" 0,2 procent av de totala satsningarna på infrastruktur under samma period. "Pendlingsstråken" är rena skämtet, eftersom man blandar fotgängare och cyklister så att cyklisterna måste hålla gångfart enligt polisen. Fortsätter man se på cyklismen (och därmed planerar för den) mer som en hobby än som ett seriöst sätt att ta sig från punkt A till punkt B så kommer bilen vara first choice för de flesta. Börjar man inte ta tag i säkerhetsproblemen och trygghetsproblemen kommer det också vara en hämmande faktor. Jag är övertygad om att många tar bilen för att de inte känner sig trygga utan ett ton plåtburk runt kroppen i trafiken. Det måste ändras!

Om 20 procent av alla bilar ska kunna ersättas med en stor del cyklar så måste cykling kunna motiveras strikt utifrån hur väl det fungerar för transport från A till B, inte utifrån hur trendigt, klimatsmart eller hälsosamt det är. Jag tror den breda massan vill ta sig till jobbet, ta barnen till dagis, handla och så vidare primärt, inte vara supertrendiga eller superhälsosamma. Gör man det till en livsstilsfråga tror jag man exkluderar alla dem som inget hellre vill än bara ha ett transportmedel. Det här ställer höga krav på hur infrastrukturen ska utformas och vilka rutter cykelinfrastrukturen ska tilldelas. Är det smidigare och snabbare att göra de korta resorna (de på under 5-6 km) med cykeln så kommer fler välja cykeln. Jag tror det är så här man måste tänka. Cykelstråk måste tillåtas ta utrymme från bilstråken, måste tilldelas effektiva rutter och prio i trafiken. Just nu bygger vi bilväg och sedan cykelväg runt omkring för att få bort cyklarna från bilarna så att bilarna kan köra snabbare. Om målen ska nås måste vi tänka och göra tvärt om. Vi måste börja med cykelbanan och se till att cyklarna kan ta sig fram snabbt och säkert. Målet med en cykelbana får inte primärt vara att effektivisera bilvägen, utan målet måste vara att cyklingen ska kunna ske smidigare.

Kapacitetsutredningens utlåtande är inte det första från riktiga tungviktare. Riksrevisionen har sagt samma sak, och även forskare på annat håll. Om vi ska klara klimatet krävs inte bara ny och bättre teknologi. Det räcker inte ens att dessutom använda teknologin smartare och planera bättre. Vi behöver också attitydförändringar och nya beteenden. Men lyckligtvis så räcker det sannolikt att typ en procent går före, 10 procent ser vad som sker och hänger på. Då kommer resten (typ 89 procent) lalla med och undra vad som hände. Jag tror en procent har gått före vid det här laget. Det är upp till dig att avgöra om du vill bli en del av de 10 procent som såg vad som hände och som hängde på, en del av de 10 procent som är avgörande för om en revolution ska lyckas.

För övrigt anser jag att C G Wrangel bör lösgöras från sina uppgifter inom polisen och ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Jag avser lyfta frågan om utformandet av cykelinfrastruktur. Ett ämne som är viktigt ur många olika synvinklar. En väl utformad cykelinfrastruktur är något som är samhällsekonomiskt lönsamt, uppmuntrar till en hälsosam och hållbar livsstil, samt skapar förutsättningar för klimatsmarta persontransporter. En väl fungerande cykelinfrastruktur har potential att kraftigt minska bilberoendet för stadsbon och erbjuder en lösning på de enorma trängselproblem som bilen orsakar (snabb info är att en bil upptar minst lika mycket plats som 15 cyklister). Cyklism ökar också trafiksäkerheten. Så det finns många skäl att satsa på cykeln, men satsningarna måste handla om mer än hur många kilometer "cykelbana" man målar ut på vägarna som sedan taxibilar och lastbilar använder för parkering och lastning. Som med allt annat handlar det ytterst om HUR pengarna används.

Det brittiska nyhetsankaret Jon Snow använder cykeln dagligen för pendling. Han är tillräckligt cool för att parlamentet i Storbritannien ska bjuda in honom och lyssna på vad han har att säga om förutsättningar för cyklism och hur det bör utformas och utvecklas. Snow riktar skarp kritik mot hur man bedriver arbetet med cykelinfrastrukturen i London. Det verkar vara lite som i Sverige. När något ska byggas så planeras en stor bilväg som ska ta hand om alla bilar. Sedan kommer man på att "oj, det fanns cyklar också..." och pytsar ut lite färg i bilvägen. Snow's kommentar till det är "how dare they put paint on the road!". Han kritiserar även annat samt levererar förslag på hur man kan förbättra läget för cyklism och därmed öka andelen transporter som sker med cykeln. Se själva:

Snow slår också fast något viktigt under de första sekunderna i filmen. Cyklismen ökar, men infrastrukturen byggs inte för att hantera det. Läget på den fronten är helt dött, stilla, "static". Sen kommer det absolut viktigaste, nämligen följande: "There is paint on the road, which is not infrastructure". Jag översätter: "Det finns färg på bilvägen, vilket INTE är infrastruktur". Han glömmer dock tyvärr den andra avarten, kanske för att den inte finns i London, nämligen "färg på trottoaren". Eller ännu värre, gång/cykelväg. Det finns ett antal olika skäl till att "färg på vägen" och GC-väg inte är fungerande infrastruktur.

Det första är att det upplevs otryggt och är osäkert att cykla bland bilar. Bilister upplever också cyklister som ett störningsmoment och respekterar inte heller alltid cykelbanor utan parkerar eller stannar så att hela cykelbanan blockeras. Vad gäller trottoar-målningar och likanande är otrygghet också ett problem, fast här för att fotgängare upplever det otryggt med cyklar som svichar förbi nära inpå. Detta är dock inte ett reellt säkerhetsproblem, det är så litet att det saknas statistik för olyckor där cyklister mejjat ner fotgängare. Det fungerar helt enkelt dåligt att kombinera trafikslag med helt olika förutsättningar. Fotgängaren rör sig slumpmässigt och långsamt samt betraktar sig sällan som trafikant. Cyklisten framför ett fordon i gentemot fotgängaren relativt hög hastighet, men relativt bilen en låg hastighet. Cyklisten är också liten och oskyddad vilket medför stora säkerhetsproblem när man ska röra sig bland fordon där föraren har dålig möjlighet till uppsikt (vilket gäller bil, lastbil etc).

Det andra är att "färg på vägen" helt enkelt inte duger för att märka ut en cykelbana för alla. Det handlar alltså om tillgänglighet till samhället även för grupper som inte har förmåga att se uppmärkning, synskadade helt enkelt. Använder man exempelvis en vit käpp så märker man inte om man är mitt på cykelbanan eller mitt på gångbanan. Lurigt läge... Genom en dåligt utformad cykelinfrastruktur försämras tillgängligheten kraftigt för synskadade till samhället. Vad som krävs är fysisk avskiljning mellan trottoar och cykelbana. Kanter som kan uppfattas både av personer med bra, dålig och obefintlig syn. Jag själv har normal syn, men kommer allt som oftast på mig med att gå på cykelbanan. Som fotgängare ser man inte cykelbanan, ens om man som jag cyklar ofta. Hur ska då personer med dålig syn och personer utan syn upptäcka den? Det är ju en gåta redan hur personer med normal syn som inte cyklar ska se att det finns en cykelbana...

Röd asfalt löser halva problemet. Andra halvan kräver kantsten eller nivåskillnad. Vidare krävs det att man slutar upp med sammanblandningen av cyklister och fotgängare. Att göra så skapar inte bara onödig friktion. Det förhindrar blinda och synskadade att röra sig i samhället. Samhället ska vara tillgängligt för alla, oavsett om man råkar ha bra eller dåliga ögon. Detta är ett problem som synskadades riksförbund påtalat och faktiskt krävt en lösning för. Man måste börja se cykeln som vad det är, ett fortskaffningsmedel, ett fordon, och skapa infrastruktur för det. Fordon och fotgängare ska inte dela yta. När fotgängare måste korsa cykelbanor bör det finnas övergångsställen. Det ska vara tydligt vem som ska vara vart. På så sätt kan alla ta sig fram säkrare, tryggare, snabbare och smidigare, helt oavsett om man råkar ha bra eller dålig syn.

Cykeln ÄR ett fortskaffningsmedel, ett fordon, men så länge infrastrukturen byggs för att vara ett utflyktsmål på sommaren, någon slags rekreationsaktivitet för turister, så kommer inte cykling att vara ett alternativ för annat än inbitna entusiaster, och infrastrukturen kommer göra det svårt för synskadade att ta sig fram. Cykeln har potential att lösa många problem. Det är till och med samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på, vilket förbifarten i Stockholm inte är. Så...

"How dare they put paint on the road?!"

Jag vet egentligen inte vad man ska säga om det helt absurda agerandet den rödgröna oppositionen sysslat med gentemot Sverigedemokraterna. Det kan väl bäst beskrivas som någon form av politisk mobbning. Jag kan köpa att man inte vill ha politiska samarbeten med ett parti, men att vägra att stå på samma sida i en studio eller liknande bara för att åsikterna går isär är löjligt och barnsligt. Om jag förstått det rätt har Löfvén i alla fall förstått denna enkla grundprincip. Men dravlet fortsätter, om än på andra områden. Avpixlat rapporterar om det hela.

Den här gången är det inte sidan av tv-studion som spelar roll utan istället är det vilka som får vara med och spela den traditionella fotbollsmatchen mellan regeringen och oppositionen. De andra oppositionspartierna har valt att bojkotta Sverigedemokraterna och utestänga dem från oppositionslaget. Man vill helt enkelt inte spela fotboll tillsammans med SDs företrädare.

Jag hade svårt att tro att jag läste rätt när jag läste det. Det handlar inte om ett politiskt samarbete utan en helt opolitisk trevlig traditionell fotbollsmatch. Det här är alltså vuxna människor som verkar som demokratins ombud som sysslar med åsiktsmobbning. Jag har svårt att se varför den här mobbningen skulle vara bättre än den som sker på skolgården varje dag där man inte tillåts vara med för att man har fel jacka eller jeans. Jag trodde att våra politiska företrädare växt upp och mognat ur den sandlådenivån.

Rött har verkligen hunnit med några spektakulära ställningstaganden. Man har vägrat att delta i en debatt för att man var tvungen att stå på samma sida som Sverigedemokraterna. Man har arrangerat ett tillfälle för barn att slå med pinnar på bilder av regeringsföreträdare. Nu går man vidare med detta att frysa ut Sverigedemokraterna från oppositionslaget. Det hela visar på den intoleranta och antidemokratiska ideologi som ligger under de röda åsikterna. Man klarar inte av att skilja på människor och åsikter, man drar sig inte för att mobba eller använda våld. Respekten för demokrati, frihet och alla människors lika värde är nästan lika med noll. I den röda värden är man bara accepterad om man håller med. Det kan i detta sammanhang vara värt att nämna att vänsterextrema stod för 45 terrordåd i Europa jämfört med högerextrema som inte stod för något år 2010. Man anser att man för en så viktig kamp att det inte är fel att döda för att uppnå målet. Vilken människofientlig ideologi! Jag mår illa av det.

Nu ska man inte lasta Sveriges politiska partier för vad som görs av människor som har radikalare röda åsikter. Men Sossarnas och Vänsterns agerande den senaste tiden tycker jag ändå börjar bli otrevligt. Det som framgår tydligt är ju att det inte är Sverigedemokraterna som står för intoleransen i samhället. Jag har inga sympatier med något parti i Sverige, varken Sverigedemokraterna eller några andra, och detta är inte ett försök att rättfärdiga Sverigedemokraternas åsikter eller någon plädering för SD. Däremot är det ett ifrågasättande av de partier som säger sig stå för ett öppet och inkluderande samhälle. Föreställ er att man nekat en mörhyad person att delta i fotbollsmatchen. Eller en muslim. Är det speciellt mycket bättre att neka någon på grund av politisk uppfattning?

Jag anser att åsiktsmobbning är värre då detta skadar demokratin och det fria samhället. Jag är av åsikten att alla uppfattningar ska få finnas, företrädas och diskuteras utan att man ska behöva utstå ren mobbning för det. För på något sätt är det något mer än sandlåda över det här. Det är politisk intolerans och diskriminering. Det är på något sätt att ge fingret åt de grundvärderingar om demokrati vi har i vårt land. Jag är oroad över att vi i vår riksdag har personer som faktiskt ägnar sig åt politiskt förtryck. För det är faktiskt vad det handlar om.

En annan sak som visas också är att man inte verkar kunna eller våga möta Sverigedemokraterna på den politiska arenan. Istället håller man på med sånt här dravel vid sidan av. Det är ageranden som dessa som SD lever på. Outsider-känslan, som många Svenskar kan känna igen sig i. Att hamna i skymundan, att inte tas på allvar. Om man nu vill att Sverigedemokraterna ska växa är den här strategin bra, att bojkotta dem. Om man däremot vill positionera sig mot SD är det rena katastrofen. Den enda slutsatsen jag kan dra är att hela vänsterblocket i själva verket sympatiserar med SD. Varför skulle man annars hålla på med att agera Sverigedemokraternas bästa valarbetare?

Jag bloggade om det för en tid sedan, att jag trodde att det skulle vara möjligt att bygga upp ett fungerande samhälle utan bilberoende. Nu har jag hittat stöd för min tes. Det är faktiskt i stort sett redan gjort. I den tyska staden Freiburg har det byggts en hel stadsdel, Vauban, som är i stort sett bilfri. På ecoprofile finns en tråd som lite kort introducerar det hela. Är man lite bevandrad i engelskan kan man läsa en annan artikel som också tar upp det revolutionerande konceptet.

Vauban beskrivs som något av ett grönt paradis. Jag vet inte hur det är med den saken. Enligt den information som finns tillgänglig finns i stadsdelen bara extremt energieffektiva hus. Vissa så effektiva att de levererar ström netto till elnätet året om. Biltrafik är förvisso inte förbjuden, men kraftigt nedprioriterad. Det saknas parkeringsplatser direkt i anslutning till bostäderna. Istället får bilägare ställa bilen på en parkering i utkanten. Den här parkeringen bekostas enbart av de som önskar nyttja parkeringen. Detta betyder att parkeringen faktiskt måste gå runt på egna meriter vilket få bilparkeringar i världen gör. Här exponeras också en av bilens akilleshälar. Finns ingen stor yta att parkera på blir det snart som att ta kollektivtrafik. Man måste gå eller cykla en bit för att kunna utnyttja trafikslaget. Om bilen ändå ska in till en bostad för att lasta ur eller i tunga prylar måste bilen framföras i gånghastighet. Istället prioriteras cykel och fotgängare. I stadsdelen finns det mesta inom gångavstånd. Mataffär, 600 arbetsplatser, skola etc. Det finns även tillgång till kollektivtrafik i form av buss och spårväg.

Det som kanske är mest unikt med stadsdelen är att man satsat otroligt mycket på att skapa naturliga plattformar för att involvera boende i en ständig planerings- och förändringsprocess. Vidare är ungefär hälften av bostäderna byggda av ett kollektivt organiserade bostadsföretag vilket har lett till lägre priser. Markant lägre jämfört med den andra hälften som är byggd av mer traditionella bostadsföretag.

En downside som nämns är att det blivit en medelklassidyll. Som en IKEA-reklam som aldrig tar slut påstår den engelska artikeln jag länkar till ovan. Man har lyckats bra med att attrahera barnfamiljer och vit medelklass i allmänhet men tyvärr har stadsdelen få hyresrätter, vilket leder till att vissa grupper stängs ute.

Men i varje fall så är den ett levande bevis på att det vissa bilförespråkare säger, att samhället skulle stanna utan bilen, inte gäller. Att bilen har ett så stort utrymme i det moderna samhället är ett resultat av stadsplaneringen. Det går att göra annorlunda. Och jag måste säga att jag är tilltalad av det jag sett av resultatet. Jag vill att mina barn ska få växa upp i ett samhälle där de kan gå eller cykla själva till sina kompisar, där rörelsefriheten mäts i kilometer snarare än meter, där de inte tvingas in i en osund stillasittande livsstil för att mamma och pappa inte har tid att följa med överallt (som är längre än fem meter utanför tomten). Jag vill själv få förmånen att cykla utan att behöva öronproppar mot öronbedövande biltrafik som tar nästan allt tillgängligt utrymme i gatuplanet, att kunna framföra lite bredare lastcyklar och samtidigt få plats. Och få bo i ett hus som inte tar utan levererar energi. Vauban visar vad som går att göra redan idag och utmanar oss, för här i Sverige är vi väldigt långt ifrån något liknande. Jag är dock övertygad om att något liknande går att bygga i Sverige med dagens teknologi. Det finns ett mycket stort glapp mellan vad som går att göra och vad som faktiskt görs i det här landet. Det är dags att ändra det!

FOI har genomfört en studie för att ta tempen på politikers inställning i klimatfrågan. Det visar sig att 60 % av våra politiker har bestämt sig för att vara tveksamt inställda till existensen av antropogent orsakad klimatförändring. Detta kan man läsa i en artikel i Aftonbladet.

Jag tycker det är spännande att det råder en vetenskaplig enighet, i alla fall så stor enighet man kan begära, att klimathotet är reellt och att människan påverkar det i högsta grad. De 5% eller så som är av motsatt åsikt har dessutom ofta finansiärer inom olje- och kolindustrin. Att i det läget som politiker ha åsikten att klimathotet är en lögn är problematiskt. Varje politiker som gör det ställningstagandet anser nämligen att de vet bättre än en i stort sett samlad forskarelit, en forskarelit som har studerat just klimatförändringarna och andra miljöproblem i flera decennier.

Detta är något om kan bli otroligt farligt. Dels för att detta direkt påverkar vilken politik som förs, vilket bara det är väldigt allvarligt, men också för att den här inställningen till empiri och beprövad vetenskap är väldigt farlig. Jag frågar mig vad som kommer förnekas härnäst av våra "klarsynta" och "upplysta" politiker? Jag undrar också varför våra politiker inte disputerar på sin klimatskepcis, jag menar, kan man bevisa att klimatproblemen är humbug så är nobelpriset nära. Varför sitter våra politiker då och försitter sin chans till en av världens största och mest prestigefyllda utmärkelser?

Som sagt ställer sig alla världens ledande forskningsinstitutioner bakom klimathotet samt bakom den forskning som sammanställs av IPCC. Klimatskeptikernas största namn är antingen köpta, saknar bakgrund inom forskningsfältet, rena amatörer, eller inte ens klimatskeptiker. McIntyre, exempelvis, har inte mer än kandidatexamen i matematik, men han fick en artikel publicerad. En artikel som sedan sågades sönder av ett flertal andra artiklar. Den betraktas som vederlagd. Eller vad sägs om Von Storch som också har lyfts fram av klimatförnekare. Han har under ed intygat att han är övertygad om att människan orsakar klimatförändringar.

Det som är viktigt att ta med sig är att klimathotet är en politisk men inte en vetenskaplig kontrovers. Vetenskapsmännen har kommit fram till att klimathotet finns. Kvar finns lobbyorganisationer och nyttiga idioter som fortsätter sprida myter och manipulera massorna. Det är klart att det är skönt att höra att klimathotet inte finns. Då kan man ju fortsätta åka bil, då måste man inte förändra sig, då kan man med gott samvete flyga till Thailand varje sommar. Det är alltid bekvämt att förneka sanning. Tyvärr så är sannolikheten stor att vi drabbas av den, "den obekväma sanningen".

Hur som helst tycker jag inte om att politiker hur som helst avfärdar vetenskap. Ett vetenskapsfientligt samhälle tror jag bara kan gå åt ett håll, nämligen bakåt.

DN ska ha en stor eloge eller något åt det hållet för denna artikel. Jag brukar mest få gnälla vad gäller hur media skriver om cyklismen, men här har DN verkligen lyckats med att få allting rätt. I artikeln finns inga spår av de vanliga fördomarna som inte stämmer utan istället är det en bild som stämmer med verkligheten som målas upp. Exempelvis slår DN fast att om fler cyklar blir det mer plats för de som åker bil eller kollektivt. "No shit, Sherlock" känns det kanske som för oss som har förstått att en bil tar typ 15 gånger mer plats än en cykel, men det är bra att nu en ledande tidning också vågar säga sanningen istället för att ljuga. Det finns ett värde för alla som rör sig i staden om man förbättrar för cyklister helt enkelt.

Artikeln är skriven med anledning av statistik Folksam sammanställt och som DN skrivit om tidigare. Statistiken antyder att cykelolyckorna ökar, och därför då att det skulle vara farligare att cykla. Men i själva verket handlar det mest om att cykeltrafiken har ökat. Relativt ligger olycksnivån ganska oförändrad, allså om man korrigerar för ökningen. Om fler cyklar så blir det ju fler olyckor i absoluta tal, men procentuellt så kan det fortfarande vara oförändrat.

Man passar också på att ge skarp kritik av nuläget. Man ger flera konkreta exempel i Stockholm där det i stort sett är omöjligt att cykla och följa lagen samtidigt. Exempelvis så finns en passage längs vasagatan där cykelfältet går mellan två hårt trafikerade bilfiler för att sedan upphöra i tomma intet. DN frågar retoriskt om det är lämpligt att anvisa barn att cykla där på väg till skolan... Vidare kritiserar man skarpt hur cykelnätet hålls efter på vintern och att många trafikljus inte reagerar på cyklar, med följd att cyklisten får alternativet att cykla mot rött eller vänta tills det kommer någon bilist. En sen natt kan det bli övernatting vid rödljuset. Undra om det räknas som parkering då och också är olagligt?

Det ska tydligen dessutom utföras någon slags drive för att sätta dit cyklister nu igen, en "ny offensiv mot cyklister som begår trafibrott" kallas det. Kanske konstapel C G Wrangel som ger uttryck för sin fetisch för att sätta dit cyklister... DN tycker att man istället borde satsa på att sätta dit bilister som parkerar i cykelbanan så att cyklister tvingas begå lagbrott alternativt utsätta sig för stor livsfara för att komma fram. I Stockholm är detta tydligen vanligt. I Göteborg är det inte speciellt vanligt, utom vid Allums cykelparkering. Där står det alltid bilar av något skäl. Återkommer med foton. Idag tog jag två stycken på två olika bilar inom loppet av 10 minuter. Det hade varit trevligt om infarten till cykelparkeringen kunde respekteras. Aja, ett sidospår.

Man slutar med att lyfta önskan att det ska gå att ta sig fram på ett säkert sätt med cykel oavsett om man är barn eller vuxen samt lyfter fram Köpenhamn som en förebild. Inte så mycket att säga mer om det, mer än att det är en efterlängtad artikel som för en gångs skull förtäljer sanningen istället för att ensidigt gnälla på cyklister utifrån falska antaganden och enskilda anekdoter som ofta är kraftigt överdrivna. Bra DN som vågar skriva och publicera artiklar som faktiskt stämmer!

För övrigt anser jag att C G Wrangel bör lösgöras från sina uppgifter inom polisen och ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Det finns en person som förtjänar en helt egen bloggpost. Inte för att denne är speciellt värd att hedras utan snarare därför att denne har gjort sig otroligt förtjänt av att stå i skamvrån. Jag pratar om Stockholms polischef C G Wrangel. Det är denna man man ska ringa om man vill höra negativa saker om cyklister. Det förhåller sig nämligen uppenbarligen så att Wrangel är cykelhatare. Han verkar bedriva ett eget personligt korståg mot cyklismen. I sitt krigande drar han sig inte för att använda sitt ämbete för att sprida desinformation. Frågan är om han inte dessutom använder sitt ämbete för att avsiktligen sätta dit cyklister. Jag får den känslan. Han har genom åren kläckt ur sig en hel del spännande:

"Det har skett en liten förbättring, men fortfarande utgör cyklisternas beteende i allmänhet ett problem."

"De måste kunna få stopp på skrotet."

"Om alla bilister skulle sätta igång och köra som cyklister gör skulle jag inte vilja gå utanför dörren. Inte utan pansarvagn i alla fall."

"Man måste lära cyklister att följa reglerna, vi har märkt att många saknar rudimentär kunskap".

"Rent generellt tror många cyklister av någon outgrundlig anledning att trafikreglerna inte gäller dem. Och så samsas de om vägutrymmet med stora tunga plåtfordon."

C G Wrangel måste leva ett otroligt jobbigt liv med tanke på att han verkar gå runt med en ständig rädsla att bli nedmejjad av fasansfulla fartdårar på cykel som kommer med sitt tunga skrot i extrema hastigheter och inte ger honom en chans att väja. Frågan är om han inte redan har börjat pansarvagnspendla för att slippa rädslan. Någon som vet?

Spännande då att statistik ger att cyklister sköter sig generellt sett bättre än bilister. Varför tycker Wrangel inte det är ett problem som är värt att uppmärksamma? För om han är av åsikten att 100 kg som framförs i 20km/h är ett stort problem när fordonsförarna inte riktigt följer lagarna så borde väl 1500kg som framförs i 60km/h av fordonsförare som gör ganska grova lagbrott relativt ofta vara rena mardrömmen? Ändå finns det inte en enda kommentar där Wrangel påtalar problemen bilismen dras med. Faktum är att det är bilismen som har tvingat fram pansarvagnsbehov. Många åker bil för att de upplever att det är för utsatt att cykla. Det upplevs inte säkert att ta sig fram utan ett ton plåt omkring sig på grund av alla plåtlådor som far fram i hög hastighet bland oskyddade trafikanter.

Wrangel är lika olämplig som chef för trafikpolisen som en perons som anser att det är tjejens eller kvinnans fel att hon blev våldtagen är som chef för familjevåldsroteln. Jag kräver att Wrangel omedelbart avskedas från polisen. Jag vill inte ha poliser som hatar brottsoffer och dyrkar förövare.

Det finns ibland positiva nyheter för oss som cyklar. Nu senast såg jag att centerns viceordförande i Göteborg, Rikard Nordin, bloggar för mer pengar till cykelsatsningar. Det där med "miljard" verkar vara lite på modet just nu. Stockholm la väl ribban. Tyvärr så ska man jämföra det med alla andra satsningar på infrastruktur. Då brukar det landa i typ 0,2% av vad som satsas. Så en cykelmiljard kanske låter mycket, men relativt allt annat är det kaffepengar. Igen ett bevis på att även om cyklism är bra och samhällsnyttigt (modeller ger att man får ungefär dubbla samhällsnyttan mot investeringskostnaden, att jämföra med förbifarter och annat som förväntas ge negativ samhällsnytta) och gärna får finnas, men inte kosta pengar.

Rikard Nordin, som kallar sig grön liberal, har i alla fall god koll på argumenten. Han inleder med att konstatera det uppenbara, att cyklismen är undanskuffad i ett hörn på grund av bilen. Bland annat på grund av miljö- och hälsoeffekter menar Nordin att cykeln borde behandlas lika bra som eller bättre än bilismen. Varför föreslår i så fall Nordin bara en miljard? Det var ju en så fin början. Han skriver att cykeln ska behandlas lika eller bättre men kommer fram till att cyklismen ska få markant MINDRE pengar än bilismen. Hur gick det med logiken där egentligen?

Men jag ska inte klaga alltför mycket. En cykelmiljard är en, om än blygsam, början. Trots allt är det viktigaste att det första steget tas. Dessutom kan man inte köpa allt för pengar. En sådan sak är mod. Modet att våga fördela om utrymmet från miljöförstörande och livsfarliga fordon till klimatsmarta, miljövänliga och säkra. Modet att använda bilfiler till cykelbanor och cykelparkering samt utökade trottoarer, gatuserveringar och liknande. Det modet finns i alla fall i någon omfattning i Göteborg. Vissa gator ska nämligen genomgå den här typen av förändringar.

En ytterligare sak som inte kostar pengar är att besluta om att införa en cykelgaragenorm och skrota parkeringsnormen för bil. Detta skulle tvinga privata aktörer att lägga mer pengar på cykelparkeringar vid produktion av nya fastigheter, utan att det kostar skattebetalarna någonting. Ett annat beslut som inte kostar pengar är att på sikt förbjuda lastbilar som inte fungerar i stadstrafik. Göteborg har tagit ett steg i den riktningen. Nu är det dags att ta nästa steg genom att kräva att chauffören har fullgod sikt från förarplatsen så att denne kan se cyklister som befinner sig där de ska vara enligt lag. Alternativt kan man kräva att alla lastbilar på sikt förses med sensorer som kan känna av cyklister och förhindra att lastbilen kör över dem vid den kritiska högersvängen.

Jag hoppas att Nordin vågar stå upp för dessa två helt gratis åtgärder som skulle gynna cyklismen enormt utan att det kostar ett öre för skattebetalarna. Vidare räknar jag med att han fortsätter driva frågan om cykelmiljarden. Det är småpengar, men det är i alla fall en början.

Jag ska erkänna att jag inte är SVT's största fan. Jag är varm förespråkare av liberala ideal där staten är liten med få uppgifter och där det individuella ansvaret, och de individuella möjligheterna, större. Samtidigt producerar och sänder SVT en hel del bra program som inte finns i kommersiell TV, så jag förstår absolut att det finns en funktion för SVT att fylla och jag uppskattar själv en hel del av deras arbete. Jag kan till och med tänka mig att istället för att ha en löjlig TV-avgift betrakta public service av den här typen som en så viktig samhällsservice att den kan få inkluderas i vad som ska finansieras av skatter. Men att vara public service kräver något extra. När Aftonbladet eller TV6 kör något löjligt med så bristande faktakontroll att ett barn känner sig intellektuellt förolämpat eller kör något så vinklat att det känns köpt av särintressen kan jag stå ut med det. Men när public service gör uppenbara vinklingar eller har bristande faktakontroll är det en helt annan sak. Själva poängen med public service är att det ska kunna vara oberoende marknadens krav på att snabbt pressa ut saker att kvaliteten blir lidande samt att kunna vara objektiv och någorlunda opartisk, i varje fall nyanserad.

Därför blir jag mycket bedrövad av att läsa vad som står skrivet på SVT's webbplats. Det är en artikel som handlar om cyklism och är väl tänkt att ge lite goda tips och råd till alla sommarcyklister som börjat dyka upp på vägarna (VÄLKOMNA ALLA SOMMARCYKLISTER föresten, jag glädjs åt att se er alla och cykla tillsammans med er). Tyvärr är det dyster läsning. Det är som om NTF, billobbyn, har köpt artikeln. Så mycket för opartiskheten liksom...

Låt mig exemplifiera:

Det kanske viktigaste av allt är hjälmen. Skyddat huvud kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Nej, det viktigaste är inte hjälmen. Faktum är att den som väljer bort hjälm får cirka 8 cm mer spelutrymme i genomsnitt av bilister. Dessutom finns korrelation mellan hjälmanvändande och risk att drabbas av olycka. Det är vanligare att hjälm-bärande cyklister råkar ut för olyckor. Som jag skrivit tidigare är det dessutom så att hjälmen är i stort sett värdelös vad gäller hastigheter över gångfart. Hjälmen är designad att skydda en fotgängare som faller rakt på huvudet, inte för en cyklist som blir påkörd av en bil eller vurpar till följd av dålig beläggning. Det finns ingen som helst statistisk rimlighet i att propagera för hjälmanvändande för cyklister. Det är vanligare att fotgängare slår i huvudet... Det som följer efter citatet är däremot bra. Det handlar om bromsar och lysen. Absolut. Det är verklig säkerhet, inte bara falska illusioner.

Ingen annan grupp bryter heller så frekvent mot lagar och regler. För att inte tala om avsaknaden av vanligt trafikvett.

Källa på det? För jag har hört att cirka 20% cyklister i Stockholm rödljuskör att jämföra med 55% av fotgängarna. Vidare struntar 45% av alla bilister i väjningsplikten vid övergångsställen, vilket jag anser är minst lika illa. På Essingeleden kör 85% av bilisterna för fort. När polisen gjorde en räd nyligen blev över 7000 bilister bötfällda för fortkörning, 500 av med körkortet. Trafikverket menar att det handlar om 150 liv om året till följd av fortkörning. Vilken grupp är det som saknar trafikvett? Det här är inget annat än ren indoktrinering och propaganda mot cyklism. Cyklister uppvisar i allmänhet ett bättre trafikbeteende än andra trafikantgrupper, rent statistiskt.

Vidare om just rödljuskörning i Stockholm har endast 1 olycka kunnat härledas till en rödkörande cyklist att jämföra med 7 olyckor de senaste 10 åren som orsakats av att cyklisten haft fräckheten att stanna vid rödljuset för att sedan bli nedmejjade av en högersvängande lastbil. Dessa hade sannolikt levt om de brutit mot reglerna, något som nästan har medgivits. Det är nämligen så att kvinnor är överrepresenterade och förklaringen som ges till detta är att kvinnor tenderar att köra *försiktigare* och följa reglerna mer noga, något som alltså ibland för en cyklist kan leda till döden.

-Det har skett en liten förbättring, men fortfarande utgör cyklisternas beteende i allmänhet ett problem. Använd förståndet, ta hänsyn och samarbeta i trafiken, säger C-G Wrangel.

Jag har svårt att tro att cyklisters beteende i trafiken i allmänhet utgör ett problem. Ifall det är ett problem är det sannolikt ett av de minsta. Däremot anser de flesta forskare att bilen i allmänhet skapar stora säkerhetsmässiga problem som cyklism löser. Det finns nämligen korrelation mellan mycket cyklism och högre trafiksäkerhet i städer. Faktum är att bilen är den enskilt största trafikfaran i en stad. Det kokar ner till simpel fysik, simpel mekanik. 1/2 mv^2 ger obönhörligen att något som väger ett ton och som framförs snabbt är farligare och gör markant ondare att bli påkörd av än något som väger knappt 100kg och som framförs relativt långsamt. Till detta ska läggas IF's undersökning som visar att 75% av alla olyckor mellan bil/cykel orsakades av bilisten. Sila mygg och svälj kameler...

Som jag skrev i början hade det inte varit en biggie om det varit Aftonblaskan som skrivit det här. Jag hade fortfarande påpekat faktafelen, men nu är det något värre. Det här är public service som kör med ren indoktrinering, skrämselpropaganda och desinformation. Det är precis det jag menar att jag betalar för att slippa i och med att SVT's finansiering inte beror av marknaden.

Men som alltid går det att göra cykling och trafiken säkrare. Absolut. En bra början kan vara att bygga riktig cykelinfrastruktur samt att skapa ett konsekvent och begripligt regelverk för hur cykling ska fungera. Det finns inte idag. Vidare är en utmärkt metod att konsekvent minska utrymmet för bilister samt att sänka hastighetsgränserna. VTI menar på att det finns ett klart samband mellan säkerhet och hastighetsbegränsningar. En annan åtgärd som skulle spara liv är att införa lagkrav på att lastbilar utrustas med sensorer som kan känna av cyklister och hindra lastbilar från att döda de cyklister som har fräckheten att följa lagen och befinna sig på sin anvisade plats (vart annars de nu skulle finnas). Upplysningsvis kan jag säga att man dör oavsett om man har hjälm eller inte om man blir överkörd av en lastbil. Alternativ ett totalförbud mot missfoster till fordon som inte tillåter föraren sikt nog att upptäcka eventuella medtrafikanter, i alla fall i städer och runt andra platser där oskyddade trafikanter rör sig. Man ska väl inte behöva ett tons plåtburk och deformationszoner för att tryggt och säkert kunna ta sig runt i ett samhälle

Men först och främst måste SVT få en åthutning och en kölhalning för den här katastrofala artikeln. Att ljuga på det här sättet för folket borde vara jämställt med landsföräderi!

Det är ju inte utan att man försöker ägna lite tid åt att gå igenom kommentarerna till artikeln jag kommenterade i den här bloggposten. Se vad den allmänna opinionen tycker. Och efter lite scrollande kan jag ge några träffande sammanfattningar:

- Trafikverket bör entledigas antingen för att deras uppgift är slutförd, då Trafikverket tydligen bara finns till för bilismen eller i och med detta uttalandet bevisat sin inkompetens.

- Hela Sverige funkar inte som Stockholm. Hur ska ungdomar kunna idrotta utan bil, hur ska man kunna ta sig till affären och jobbet?

- Kimathotet är en stor lögn.

- Sverige, världens samvete. Vad gör det för skillnad om vi minskar våra utsläpp när Kina bygger ett kolkraftverk i månaden?

Och så där håller det på sida upp och sida ner. Det är intressant att konstatera att det som betyder något i sammanhanget inte är fakta och vetenskap, utan känslor. Bilisternas ryggmärgsreflexer är komiska. Men det finns också saker som är värda att ta på allvar i det som sägs. Det finns en hel del som är värt att kommentera hur som helst.

Om man börjar med detta att Trafikverket bör entledigas, eller bytas ut, så är det ju tragiskt att människor ser det på det sättet, och det talar också om vad de som kommenterar har för uppfattning om trafik och transport. Sker det inte med bil så är det inte på riktigt, planerar man inte för mera bil är man "inkompetent". Det är ett bevis för samhällets bilberoende, ett beroende som är otroligt osunt ur många olika perspektiv (såsom miljö, klimat, hälsa, och utrymmesutnyttjande i städer). Dock har forskare länge påpekat att det inte kommer att fungera att fortsätta premiera och planera för bilen. Så man kan ju undra vem som bevisar sin inkompetens...

Jag fortsätter ner till nästa punkt. Heka Sverige fungerar inte som Stockholm. Det är faktiskt en kritik med substans. En kritik som är väl värd att ta på allvar. Hur ska vardagen fungera för dem som inte har max tio minuters promenad till en t-bana eller spårvagn? Dock visar frågeställningen på bristande förmåga att tänka utanför den invanda *boxen* samt dålig förmåga att relatera fakta till varandra. Exempelvis betyder uttalandet inte att någon infrastruktur försvinner, vilket några verkar ha fått för sig.

Istället för att fråga sig hur vardagen ska gå ihop utan bilen bör man kanske fråga sig hur man kan utforma sin vardag så att bilbehovet minskar. Jag är uppväxt i ett litet samhälle i södra östergötland. Där finns många som tar bilen 1300 meter till affären, långt fler än som går eller cyklar. Där ställer fotbollsföräldrarna sina stadsjeepar vid vägkanten intill fotbollsplanen istället för 30 meter bort där det finns en parkering. Bara idén att ta bilen till fotbollsträningen när det är mindre än 4 km till planen om man bor utanför samhället känns skrattretande. Jag har aldrig fattat det där med att ta bilen för att röra på sig. Det känns som en ända stor motsägelse och jag minns följande citat: "Låt oss ha en tyst minut för alla som sitter stilla i trafikstockningar på väg till gym för att få cykla på stillastående cyklar". Hela konceptet är sjukligt och visar hur bilen har förslöat människor. Tro mig, det finns gott om hopp även för glest befolkade delar av landet även om bensinpriset ökar ännu mer och bilvägarna fortsätter se ut som de gör nu. Det är ingen fara alls.

Vidare är den billiga bilen något av ett tveeggat svärd för landsbygden. Den har förändrat småssamhällena till sovsamhällen och orsakat degradering av service lokalt till förmån för centraliserade inrättningar. Jag läste någonstans att bensinen inte har nått sitt rätta pris förän lokalhandlarna återuppstår (sannolikt på ecoprofile). Det ligger rätt mycket i det. Faktum är att den rumsliga struktureringen av samhället både möjliggjordes och sedan drevs på av bilen. Det har genererat ett samhälle där kraven på mobilitet är långt högre än vad de skulle kunna vara. Detta skriver bland annat trafikplaneraren Christer Ljungberg i den här bloggposten. Lite mer intelligent och initierat än vad jag förmår dock. I alla fall gäller att med dyrare bensin och bilism kommer kraven förändras. Arbetstillfällen måste finnas närmre människor, samma sak för service och fritidsaktiviteter. Detta betyder inte att vi måste ge upp friheten i att kunna resa långt, men kanske måste vi resa på ett annat sätt och kanske kan vi resa långt lite mera sällan än två gånger vareviga dag.

I varje fall, dags för punkt 3. Klimathotet en lögn? Över 90% av alla forskare är av åsikten att det inte är det. Naturligtvis finns det kritiska röster, som sig bör inom vetenskapen, men den breda mittfåran är att klimathotet är reellt. Och som vissa skeptiker fått för sig så handlar det inte om temperaturökningar på flera grader. Vi har en faktisk ökning på 0,3 grader om jag inte minns fel sen 70-talet (man använder 1974 som en slags nollpunkt). Detta är dock en snabbare förändring än vad man tror någonsin har skett (baserat på geologisk forskning). Det gäller att förstå att en ganska liten förändring ger stor påverkan. Vill man läsa en totalsågning av en kritiker som tog sig hela vägen till debattsidorna i rikspressen kan man göra det här. Därmed kan vi lägga frågan åt sidan och konstatera att det är den som påstår att växthuseffekten inte finns som har ansvaret att såga sönder bevisningen som finns. Det finns bland annat 928 vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1998 och 2003 som alla tar ställning för antropogen växthuseffekt medan 0 tar ställning mot under samma tidsperiod... Bevisbördan är just nu klimatskeptikernas.

Och så sista punkten. Vad gör det om vi i lilla Sverige kämpar? Den argumentationen är spännande tycker jag av två skäl. För det första blir man bara man bryter ner något tillräckligt mycket utan ansvar, eftersom alla bara är en liten del av en helhet. För det andra är det en ursäktsretorik. "Jag vet att jag gör fel, men kolla, snubben där borta är värre". Som om mördare skulle släppas fria för att de bara mördat en person jämfört med Mao som dödade våldsamt många miljoner människor. Liknelsen är inte helt långsökt då exempelvis förhöjda vattennivåer till följd av uppvärmingen skulle orsaka otroligt många döda. Oavsett vad andra gör har vi ett individuellt personligt och ett nationellt samt ett internationellt ansvar att sträva mot ett samhälle som uppfyller bruntlandtsdefinitionen av "hållbart". Bara för att andra är ännu dummare legitimerar det inte att vi är puckade.

Det man kan ta med sig av det här är att vi måste kämpa för att hitta nya vägar och nya sätt att göra saker på. Sätt, metoder, planer som låter oss göra allt det vi gör idag men på ett bättre sätt. Ansvaret är både personligt, nationellt och internationellt. På alla nivåer måste man beakta exempelvis hur varje människas mobilitetsnivå kan hållas nere, då mobilitet = energianvändning = klimatpåverkan. Hur kan man bygga ett samhälle som är bättre än det nuvarande men där människor inte behöver resa lika långt ständigt? Vidare har vi ett ansvar på alla nivåer för hur mobilitetsbehovet tillfredsställs. Kortare resor fungerar lätt med cykel eller el-cykel. Långa resor kanske kan ske med maglev eller vakumtunnel-tåg i framtiden, i alla fall i större utsträckning. Det finns massor sätt att bygga mot minskat bilberoende. Ett första steg är att erkänna att det har byggts färdigt för bil. Nu är det dags för andra trafikslag och andra typer av städer och samhällen, platser för människor istället för platser för bilar.

Ja, och så var det första maj igen också. Det är ju alltid något som förtjänar att kommenteras i en egen bloggpost. Det är ju nämligen den enda helgdagen som är helgdag av politiska skäl. Resten är ju traditionsbundna och härstammar i stort sett från asatron/kyrkan. Idag är dagen då arbetarna går med plakat och sjunger internationalen. "Upp till kamp!" och enkla slagord med mycket vilja och liten verklighetsförankring. Det roligaste är att trots rött styre under i stor sett hela 1900-talet så är det ändå inte bra. Faktum är att man numera demonstrerar mot problem som rött styre faktiskt skapade, något som den här bloggen påpekar.

En intressant åsikt om just första maj ger Aron Modig, som är ordförande i KDU, uttryck för i en debattartikel. Han menar på att det är märkligt att vi har en helgdag som är vigd åt en enda politisk krafts historia i en pluralistisk demokrati. Jag tycker han har en poäng. Notera här att ingen påstår att man inte ska få demonstrera första maj. Min åsikt är att alla som önskar demonstrera ska få göra det när de önskar i en demokrati om polisen kan medge tillstånd med avseende på säkerhetsläget i övrigt den dagen. Däremot är det märkligt att en demokrati på det här sättet har en kalender som på det här sättet gullar med en enda av flera politiska linjer och ger den politiska linjen en särställning. Hur mycket jag än gillar ledigt bör dagen bytas mot någon annan. Annandag pingst kanske? Modig har dock flera förslag som kan vara värda att beakta som är helt opolitiska och vissa också helt icke-religiösa.

Är man dock intresserad av jippot så har aftonbladet sammanställt en lista över alla intressanta tal. De 6 viktigaste får till och med en extra push med bild. 2/3 är avdankade, alternativt sittande, partiledare från SAP. Vilken svit! Persson, Sahlin, Juholt OCH Löfven. Det blir något av en politikens motsvarighet till sammandraget som alltid är i slutet av melodifestivalen. Även Magdalena Andersson, Löfvens högra hand, ska tala. 5/6 av de 6 viktigaste talarna är alltså SAP-pampar. Men sen kommer jokern Marcus Birro. Jag har ingen aning om vad han tycker politiskt, men han skriver otroligt bra dikter och är en god estradör. Han ska prata för KDs räkning.

När jag traverserar listan över talare visar det sig att Aftonbladet valt att vara propagandaorgan åt SAP och Vänsterpartiet Kommunisterna. Man redovisar nämligen bara talare från dessa partier.

Personligen tänkte jag dock ägna första maj till något annat än politisk pajkastning. Det kommer dock bli frågan om en hel del nätverkande, då jag läser en kurs i datorkommunikation. Fast inte politiskt nätverkande då, utan det betydligt mer uppordnade och rättvisa nätverkandet som kopplar samman datorer till grupper och grupperna med varandra i ett enda jättestort nätverk, det som vi känner som "Internet".

Att skolan befinner sig i fritt fall är det få som betvivlar. I stort sett varje vecka nås en ny botten. Detta har Sveriges Kommuner och Landsting tydligen äntligen tagit tag i. DN kan i en artikel rapportera att professionell hjälp har anlitats. För cirka 4 miljoner kronor har man tagit hjälp av konsultbolaget McKinsey. Det var på tiden. McKinsey har fått arbeta med två utvalda skolor och konsulterna har arbetat mycket med lärarna och försökt hitta sätt för lärarna att arbeta bättre och använda tiden bättre.

Jag inser att jag kanske står tämligen ensam i min åsikt att det här är en bra grej. I kommentarsfälten så ger många uttryck för att pengarna kunde använts bättre. I Sverige är det alltid av något skäl negativt när kvinnodominerade yrken i offentlig sektor lägger ut pengar till privata företag. Det har vi sett i Carema-debatten. Mansdominerade yrken inom entreprenad och anläggning är det däremot ingen som ifrågasätter att det läggs ut på privata aktörer trots storskaliga svindlerier, mutor och annat som skattebetalarna i slutändan fått betala. Här finns ett könsperspektiv som blir allt tydligare.

I kommentarsfältet till artikeln skrivs bland annat att lärarna kunde fått mera i lön istället, eller att det inte är så svårt att fatta vad som är fel i skolan. Min åsikt är att även om fel och brister är uppenbara krävs att någon kommer in och är obekväm och säger det. Annars kommer gruppen att välja att inte titta åt elefanten i rummet. Men att säga det är inte riskfritt. Läraren som påpekar riskerar mindre lön vid nästa förhandling och så vidare. Dessutom finns säkert en hel del revir som olika personer och grupper slår vakt om. Det blir viktigare att positionera sig än att lösa problemen. De här problemen finns inom i stort sett alla organisationer. Det är ett skäl till att konsulter behövs. Konsulter kan komma in och säga obekväma sanningar utan att ha problem med lojalitet eller interna positioneringar.

Upprinnelsen till samarbetet var Almedalsveckan och också en rapport som McKinsey tagit fram om hur skolor kan utvecklats baserat på internationella undersökningar (presenterades december 2010). McKinsey och Sveriges Kommuner och Landsting kom bra överens och beslutade att inleda ett samarbete. Och här kommer en annan sak som får många att se rött. McKinsey blev anlitade utan upphandling, vilket LOV kräver.

Jag säger inte att det ska bli allmän praxis att strunta i LOV men Sveriges Kommuner och Landsting har kommit till en viktig insikt. Billigast är inte alltid bäst. Att hålla på med upphandlingar på det där sättet är ibland kontraproduktivt. I det här fallet hade McKinsey redan studerat skolor och hur man kan utveckla. McKinsey hade också en relation till Sveriges Kommuner och Landsting, det fanns ett förtroende.

Jag vill dra en parallell till hur det gått med upphandlingar i många fall annars. Vad sägs om järnvägsskötseln där kedjan med uppdragsgivare och utförare är så lång att inget ansvar kan utkrävas av någon ens när människor dör? Vad sägs om vissa skräckexempel i Caremahärvan? Min gissning är att det bara är toppen på isberget. I varje fall så tycker jag mig se ett mönster där förtroende för och övertygelse att den man anlitar verkligen kan göra jobbet. LOV blir viktigare än att få valuta för skattepengarna.

Här har Sveriges Kommuner och Landsting valt att arbeta med en part som har unik kunskap och som man har förtroende för. Resultatet är för tidigt att uttala sig om, men att döma av de uttalanden som finns i artikeln så finns starka positiva energier i samarbetet och en nöjdhet från Sveriges Kommuner och Landstings sida. Man vill till och med utöka projektet. Det tycker jag ger en indikation om att det kan bli bättre, mycket bättre, än om man bara slängt någon miljon åt lägst bjudande.

Oavsett vad har alla organisationer behov av externa personer, konsulter, som kommer in och ger nya perspektiv på olika saker. Det kanske tog över ett sekel för skolan att komma till den insikten, men nu när insikten kommit så finns äntligen hopp om förbättring. Det ska bli spännande att se ifall den här satsningen betalar sig. 4 miljoner är småpengar i sammanhanget. Men kanske kan detta ändå markera ett paradigmskifte inom skolan och skolutvecklingen från att "det offentliga alltid vet bäst" till att "fler perspektiv är livsviktigt".