Min Vision

Ett av de nya recepten i den borgerliga skolpolitiken är införandet av fler betygssteg och hårdare kriterier. Man vill också införa en siffra för skolk i terminsbetygen. Allting syftar till att förklara för eleverna att det är DERAS FEL att det gått som det gått med svensk skola och resultaten. Men frågan är om det verkligen är så. Vi har tidigare sett granskningar av Aftonblaskan som visar på att läraryrket inte attraherar duktiga människor, att skolmaten är katastrof, att studiemiljön är under all kritik i vissa skolor, att elevers situation i många fall är horribel. Jag kan idag presentera ett case som visar på ytterligare en katastrofal brist.

En person i min bekantskapskrets berättar följande i sin blogg:

"Idag var dagen skit. Känns som det mesta jag skriver nu är negativa saker, men det är väl en sån period. Jag fick reda på att jag får IG i en kurs för att min lärare inte fått in en av alla uppgifter i början av kursen, men inte sagt nåt till mig? Jag lämnade in uppgiften redan då såklart, men eftersom hon inte sett den får jag IG i hela kursen. Det berättade hon för mig genom ett mail som jag fick 10 minuter innan betygen sattes för oss som tar studenten."

Med andra ord får ELEVEN underkänt för att LÄRAREN slarvat. I hela grundskolan och gymnasiet saknas en viktig komponent. Det är rättssäkerhet. ALL annan myndighetsutövning granskas noggrant och kan överklagas. Jag kan överklaga ett så trivialt beslut som vilken färg grannen vill ha på huset om jag önskar. Jag kan hindra bostäder att byggas (och då presumtivt förstöra min utsikt eller liknande) genom att överklaga. Jag kan överklaga min P-bot, min fortkörningsböter, ja, allt. Utom mina betyg. Trots att betygen är det enskilt viktigaste dokumentet för många inför sökningar till gymnasiet och sedan högskolan. Ett bra betyg och ett dåligt kan betyda skillnaden mellan läkarlinjen och lärarlinjen. Det kan betyda skillnaden mellan Industriell Ekonomi och Beteendevetare. Det hemska är att ett bra betyg och ett dåligt betyg inte sällan bestäms av om läraren gillar eller ogillar dig som person. Eller som i det här fallet, avgörs av lärarslarv.

Och trots att detta dokumentet är så viktigt och påverkar så mycket av vår framtid, trots att det ofta sätts med sådant godtycke, trots att konsekvenserna kan vara så stora är det det enda som inte kan överklagas. Det enda som inte granskas. Det är sjukt. Det är tragiskt. Och det är framför allt orättvist och rättsosäkert.

Jag tycker att alla har rätt till ett rättvist betyg. Betyg ska inte bero på personliga relationen till läraren. Inte heller på lärarens missar. Betygen ska reflektera ens förmågor i olika ämnen och ingenting annat. Därför måste vi införa ett sätt att kvalitetssäkra betygssättningen och kontrollera att den sker på rätt grunder. Vi måste som ett led i denna kvalitetssäkringen också införa rätten att överklaga betygen och ärendet ska granskas av oberoende part som inte har några kopplingar till skolan, eller eleven. Alla elever har rätt till rättvisa betyg. Så enkelt är det!

På grund av hänsyn till den pågående processen mellan min bekante och aktuell skola kan jag inte publicera länk till bloggen där detta står skrivet, men jag kommer så fort den är färdig att lägga ut en länk. Så "stay tuned" som det heter...

Expressen rapporterar i en artikel om att Socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt använder ett piratkopierat skärp. Han berättar att han köpt det billigt på en marknad utomlands, för "någon hundring". Resten av artikeln går ut på att man försöker förklara exakt hur fel det är med piratkopior.

Frågan är dock hur fel det är med kopior...

Jag har varit i Kina och där handlat kläder på marknader i Bejing. Silk Market känner de flesta till, och av den anledningen är det svindyrt för alla vita att handla där (priset sätts generellt sett efter den förväntade plånboksstorleken). De som är lite rutinerade väljer istället "Ya Shaw" som inte direkt tillhör turiststråket. Då slipper man pruta lika länge för att få vettiga pris.

Man lär sig en hel del av att vara ute i världen. Fabrikernas säljpris ligger på hundralappen för jackor. Under femtiolappen för t-shirts. Faktum är att uppköpare från större märken inte sällan ger betydligt mindre än det per plagg. Exakta siffror är svårt att få tag i, men en rapport från Fairtrade sätter fingret på problemet. Och det är egentligen inte piratindustrin.

Läser man på om vad "piratindustrin" egentligen är så kan man i en artikel från sydsvenskan läsa:

"Det finns två sorters pirattillverkning. Det vanligaste är att andra fabriker producerar sämre kopior. Men så finns också "tredje skiftet". Då gör den riktiga kinesiska underleverantören en extra laddning på natten och säljer vid sidan av. Det är i princip samma varor som du köper för tjugodubbla priset hemma i Sverige."

Arbetsvillkoren och lönerna är i princip samma. Troligen tjänar fabrikerna mer på att sälja inhemskt än till större uppköpare då volymerna per inköpare sjunker. Kontrakten blir inte skillnaden mellan liv och död för fabrikerna och man kan välja lite friare de man tycker är okej. En tes jag skulle vilja undersöka är om den vanliga arbetaren på fabriken gynnas mest av märkenas uppköpare och den så kallat "vita" klädindustrin eller av piratkopieringen. Jag har köpt t-shirts för femtiolappen. Tillverkningskostnaden och uppköpskostnaden är antagligen hälften för säg HM. Samma t-shirt kostar mellan 199 och 299 i butik i Sverige. Cirka 10ggr mer. Det är ingen nyhet att merparten av dessa pengar hamnar i globala företags ("märkenas") fickor. I alla fall går mer av mina pengar direkt till arbetaren och till människor som faktiskt är i behov av dem när jag köper kopior. Det krävs inga höga betyg i matte för att klara av att räkna ut det. Men för den som är intresserad går i fallet att jag köper "originalkläder" i Sverige går ca 10% till fabriken. Köper jag dem i Kina på en marknad går 90% till fabriken. Per investerad krona gynnar jag alltså mer om jag köper piratkopierat. De verkliga bovarna är de stora märkena som på en global marknad pressar sina inköpspriser på bekostnad av arbetares villkor. Jag bär stolt min fejkjacka som det står Peak Peformance på. För jag vet att de pengarna jag använde till den i stor utsträckning hamnade i arbetares fickor. Inte i något svinigt globalt företags.

Jag håller med om att piratkopiering är ett problem och den dagen jag har råd ska jag anlita en skräddare att sy mina kläder som jag själv kan påverka hur mycket jag betalar. Men tills det sker ser jag ingen större skillnad på att köpa jackan innan den passerat märkets prishöjningar eller efter sett ur producenternas perspektiv. Det är värt att tänka på när man tar den här diskussionen om piratkopiering. Ska man prata arbetsetik så är det ingen större skillnad. Alla är svin och det finns inga "rena" eller "vita" kläder. Det är samma smutsiga skit oavsett om det säljs på JC i Sverige eller på Ya Shaw i Kina. Skillnaden är att i det första fallet profiterar några löjligt rika ägare dessutom på lidandet på tillverkarens och köparens bekostnad. Och personligen föredrar jag att inte stödja de verkliga bovarna; märkena...

Jag har skrivit en del om "allmän(o)nyttan", om framför allt skola och vård som i offentlig regi blir exponentiellt dyrare samtidigt som kvaliteten sjunker i samma tempo. Åtminstone känns det så när man läser om det. Jag vet att det inte är så. Men det känns så ändå. Poängen är i alla fall att kostnaderna är stora och valutan för pengarna liten.

Sen kommer privata aktörer in på marknaden. Man lyckas göra saker bättre, effektivare och billigare. Mellanskillnaden blir vinst. Det finns aktörer som förenar vinst, effektivare organisation OCH högre kvalitet än offentligt drivna alternativ. Internationella Engelska skolan är ett sådant exempel. Men det finns fler.

Då tänker man att en intelligent allmänhet börjar ifrågasätta det offentliga. Hur det drivs, hur det fungerar. Istället ser vi mängder av rubriker om hur privata aktörer "täljer guld" och gör jätteprofiter på våra skattepengar. Skolgranskningen jag tipsat om tidigare är bara ett exempel bland många där media ger sig på att svartmåla profiterna och upphöja det statliga. Jag vet inte riktigt varför media, vars huvudsyfte är att ge oss objektiv information plötsligt går i vänster-flummets ledband, men så har det blivit.

Det är en onyanserad debatt. För den som är intresserad kan man läsa en liten analys omkring diskussionen i en artikel i SVD. Det rekommenderar jag. Det handlar om vårddebatten, men resonemanget kan enkelt översättas till att handla om skolan också.

Så som jag ser det finns det två delar i frågan. Dels handlar det om en skum uppfattning om vad man får profitera på. Om ett sjukhus köper in 20 000 sprutor gör något företag vinst på varje spruta. Detta ifrågasätts inte alls. Svenska skattepengar blir till miljardvinster i några bolagsägares fickor!!! Var är DN's avslöjande granskning??? Det anses allmänt accepterat att företag profiterar på offentliga pengar om profiten läggs på konkreta produkter som en offentlig utförare köper in, alternativ tjänster som läggs ut på entreprenad (skolmat, städning och liknande). Om istället jag startar ett sjukhus, det vill säga instansen närmast skattepengarna, och gör vården billig och kvalitativ för mina patienter är jag en ond utsugare, en blodigel och svulst på det svenska samhället. Jag profiterar på offentliga skattepengar och hängs ut i SVT, DN, SVD, lokalpressen, radio, och allt annat. Varför? Är jag ondare för att jag gjort någonting bättre än offentlig sektor? Är det orättfärdigt av mig att profitera på skattepengarna? På vilket sätt är i så fall mitt sätt att profitera orättfärdigare än företaget som säljer sprutor? Eller företaget som säljer annan sjukvårdsutrustning?

Den andra delen i frågan kan beskrivas med en enkel liknelse. Antag att jag i flera år anlitar samma firma för att byta däck på min bil (i verkligheten så byter jag mina däck själv, men för diskussionens skull så att säga). De behöver 2 timmar på sig och fakturerar mig ett fastpris på 500kr/bil. Sen en dag hittar jag en annan verkstad som gör samma jobb på halva tiden för halva priset. Och då är frågan vilket företag som jag egentligen borde ifrågasätta...

I princip handlar den delen om en skum inställning. Istället för att se på de som gör någonting bäst börjar man med långa argumentationer och med näbbar och klor försvara det dyra och ineffektiva. Man tar inte upp en förändringsdiskussion, man börjar inte fundera på att kanske eventuellt lära sig något av de aktörer som är bättre. Det man istället gör är att slå dövörat till och försvara idiotin. Privatisering garanterar inte bättre vård eller bättre skola eller bättre någonting, men när vi har privata exempel som gör saker bättre; varför inte ta chansen att lära av dem? På samma sätt som privata aktörer ständigt lär av varann. Utveckling handlar om att sno den bättre konkurrentens koncept och bygga vidare på det. Det finns exempel på det inom alla branscher. Moderaterna snodde Sossarnas politik och mixade med några coola ekonomiska teorier och tänkte lite själva. Vips så vann de valet. Nokia tog mobiltelefonen, slängde in några spel, och vips så var man störst på mobilmarknaden. Lite förenklat, men faktum kvarstår, utveckling är en iterativ process där alla lär av varandra. I alla branscher utom den offentliga tydligen.

Jag har ännu inte hört ett vettigt argument för varför offentlig sektor inte bör lära av de privata aktörer som gör ett bättre jobb. För dessa aktörer finns. I privata näringslivet benchmarkar man mot de bästa. I offentlig sektor bryr man sig inte. Man kör sitt race. Man tror att man axiomatiskt är bäst. Och när man är bäst kan man ju inte bli bättre, så varför utveckla sig?

Varför?

Bloggat: Björndal-Moderat, Jesper Svensson, Pesto Silvestri, HakanWL

Lite ytterligare skrivet: http://www.dn.se/ekonomi/vardjattar-vaxer-allt-snabbare

En sak som debatteras hett tydligen är vården. Vänstersidan upprör sig över att vissa "köper sig" förtur. Det är mest det debatten handlar om. Att vissa "köper sig" förtur. Vad man missat är att fundera på frågorna "vem?" och "varför?". Slutligen har man också missat att fundera på vem det "drabbar".

Man skulle exempelvis kunna öppna tidningen. I DN finns nämligen en eminent artikel som granskar just fenomenet med privata sjukförsäkringar. Det som framkommer är att det i störst utsträckning handlar om arbetsgivare som tecknar försäkringarna för sina anställda. Jag vill minnas att fack också börjat titta på möjligheten att låta sina medlemmar teckna försäkring genom dem. Lärare exempelvis erbjuds den möjligheten. Från början handlade det om småföretag vars verksamhet står och faller med en eller ett par personer som ville försäkra sig om att deras anställda kunde få bästa möjliga hjälp så snabbt som möjligt för att företaget skulle kunna fortsätta jobba så fort som möjligt. Men nu är alltså alltfler arbetsgivare intresserade.

Dessa försäkringar rör inte akutsjukvård. De rör i regel planerade operationer, specialistvård. Istället för att tvingas vänta på att landstinget ska ha tid väljer företag att se till att den anställde kan leverera igen fortast möjligt. Det är arbetsgivarens perspektiv. Det handlar alltså inte om att en liten klick bemedlade "tränger sig" i köerna (den marknaden finns visserligen och har alltid gjort och kommer alltid att göra, det är inget nytt fenomen utan existerade redan under socialdemokrantins glansdagar), utan det är istället arbetsgivarna som är måna om sitt företags produktivitet.

Då kan man fråga sig varför det är så här. Anledningen är enkel. Arbetsgivarna litar inte på att den offentliga vården levererar. När något behövs göras är det inte aktuellt att behöva vänta i månader på en operation. Arbetsgivaren vill ha det överstökat så fort som möjligt. Annars kostar det massor pengar i sjukfrånvaro och sänker företagets produktivitet (vilket kostar ännu mera pengar). Arbetsgivare är antagligen väldigt ointresserade av att betala massor med pengar för att en anställd ska köa i månader. Då är det intressantare att betala en (känd) summa pengar för att se till att det går fort när något väl händer.

Så vem drabbar det då? Det handlar ju inte om att man "köper sig" en bättre plats i kön. Man går till ett ställe utan kö istället. Detta avlastar i själva verket offentliga vården och hanterar man det rätt kan det utnyttjas till att ge alla en bättre vård. I alla fall är det inte de privata sjukförsäkringarna som är problemet, utan köerna. Vänstern kriminaliserar här ett symptom på en sjukdom de själva varit med att skapa. Hade den offentliga vården levererat hade arbetsgivare inte haft behovet av att teckna privata försäkringar. Det är köerna som är problemet. Och det är dessa som vi måste ta tag i. För oavsett om vi ska ha en privat / offentlig hybrid eller ett heloffentligt system gagnar det alla om köerna försvinner. Man ska inte behöva vänta i månader på behandling. Man ska få rätt vård med en gång utan väntetider. Vårdgaranti på 3 månader är ett skämt. Vårdgaranti på 3 timmar är vad jag som vårdtagare vill ha för enklare specialist vård. Max 30 timmar om det är svårare operationer. För helt allvarligt; Min bil blir lagad fortare än vad jag får vård om den går sönder och jag drabbas av något elakartat. Det är sjukt. Köerna måste bort!

Fler bloggar diskuterar: konservativatankar, Mitt-i-steget, annarkia

Jag har försökt. Helt ärligt. Verkligen försökt att avhålla mig från att blogga om den just nu största grejen i politikbloggarna. Eller politikbloggar... En hel del av dem verkar mest kommentera lite godtyckligt valda politiska händelser och klaga i oändligheten över att allt inte är antingen helt avreglerat eller helt statligt. Det är ju det som skiljer blocken åt. Förstatligande kontra privatisering. Och detta uppblandat med politiskt skvaller. Upphetsande...

Men nu går det inte längre. För jag är så fruktansvärt trött på att hela den politiska bloggsfären bara ordar om samma värdelösa grej dag efter dag. En avdankad politikers bok. Bodströms bok. Det hela började när tokmoderaten.blogspot.com för över en vecka sedan släppte (läckte) lösrykta stycken ur vad som påstods vara Bodströms nya biografi. Sedan var det ganska lungt. Men release-datumet närmade sig. Och intresset ökade. Blogg efter blogg släppte sin syn på hur boken passar in som historiskt samtidsdokument bland andra i vår samtidshistoria. Hur bokens budskap bör hanteras, och hur man bör tolka den. Det mesta handlade nog om försök till att minska skadeverkningarna på röd sida och utnyttja situationen på blå sida. Fast det var mest röda som blandade sig i. Dagen innan release släpptes boken till media och tidningar börjar skriva om den.

Sen kommer releasedagen. Och alla politiska bloggare sprang till närmsa bokhandel (utom jag som lungt låg hemma och sov i sängen, det var faktiskt väldigt skönt). Och varenda en blir mött av budskapet att hela upplagan är indragen eftersom Bodström är missnöjd med omslaget. Så undra när de skvallarande kafferepstanterna till politiska bloggare får tag på ett eget exemplar.

Själv bryr jag mig inte ett dugg om politiska biografier. Jag äcklas av att en biografi blir mer uppmärksammad än åtminstone riktiga politiska nyheter. Vad gör det att SCB släpper att löneskillnaderna mellan könen minskar när Bodström har en bok på g? Eller att vi har 3 härdsmältor i Japan? Men framför allt undrar jag vart visionerna finns. Bloggande om Bodströms bok må vara gott nog åt en politisk kommentator eller en skvallerjournalist, men det räcker inte för mig om man ska blogga politik på ett djupare plan. Var är bloggarnas egna idéer? Är det så att man ersätter sin idétorka och visionslöshet med meningslöst pladder om biografier eller snabba kommentarer av dagsfärska nyheter? Sverige behöver visionärer, inte fler proffstyckare utan egna lösningar.

Att svenska skolan bara blir allt sämre är ingen nyhet. Det har åtminstone jag vetat i 10 år. Kanske beror det på att jag under dessa 10 åren också befunnit mig i skolans verksamhet och upplevt en hel del. Jag har upplevt en del av vad som står i rubrikerna. Jag har varit "utanför" blivit "fälld" eller "nedslagen" och även om jag var såpass liten att det inte genererade mer än några skrubbsår så har det ändå hänt. Jag har varit med om åratal av tråkiga och sega lektioner som helt verkade sakna mål och mening. Jag lärde mig inte särskilt mycket på vissa lektioner. Snarare letade jag efter pennan som jag slarvat bort.

"Det värsta man kan göra mot sina barn är att skicka dem till skolan."

Det skriver Jana Holmberg från ung vänster i en insändare på barometern. Hon fortsätter med att kritisera skolans ibland nästan hycklande arbete mot mobbning:

"Min skola hycklade med att tycka sig vara ledande mot mobbning och det skrevs så mycket pampigt om den i tidningen. Men ”antimobbningsgruppen” var en brevlåda där man kunde lämna en lapp om man ville ändra på något."

Och jag förstår precis vad hon menar. För det var så många fall som aldrig nådde de vuxna. Så många barn som råkade illa ut när lärarna satt i lärarrummet och fikade. Åtminstone på min tid. Och även om artikeln sedan börjar skylla allting på raster och alltmer framstår som en klagosång för klagandets skull så har hon en poäng i det hon skriver. Skolan har misslyckats på många fronter, inte minst vad gäller den sociala situationen för många elever. Alldeles för många barn känner sig otrygga på sin arbetsplats, skolan. För många barn misshandlas, mobbas, kränks, och utsätts dagligen för andra former av övergrepp. På sin arbetsplats, skolan.

Universallösningen just nu för alla problem i skolan är att förstatliga driften, höja lärarlönerna och avskaffa det fria skolvalet. Förstatliga för att det skulle höja lärarnas status eller något i den stilen. Det var i alla fall "bättre förr" när allt var statligt enligt de som säger sig varit med då. En ökning av lärarlönerna innebär tydligen magiskt att elevernas resultat ökar för att lärarnas inspiration och motivation är en funktion av lönen? Någon exponentialkurva som närmar sig ett toppvärde asymptotiskt kanske? Det fria skolvalet avskaffas för att elever idag flyr den kommunala skolan och väljer friskolan. Sättet man säger det på är att "friskolan profiterar på våra gemensamma skattepengar". Fast det betyder ungefär samma sak.

Jag vet inte om ni var med på tiden när det fria skolvalet inte existerade? Den tiden då de familjer som kunde köpte sig en bostad i ett rikt område med en bra skola och de sämre skolorna fick de som hade det sämst ställt ekonomiskt. En av de bakomliggande orsakerna till bostadssegregationen vi ser i dag är att skolvalet en gång i tiden inte var fritt. Nu är en av orsakerna borta. Segregationen är kvar. Men potentialen finns att luckra upp det.

Lösningen är i alla fall som alltid att satsa mer pengar. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag vet att friskolor, i alla fall de enskilda exemplen som jag träffat på, har bättre resultat och större trivsel bland eleverna samtidigt som de gör vinster. Det betyder att det är möjligt att driva skolan kostnadseffektivare samtidigt som man ökar kvaliteten. I ett inlägg på lararformedlarna.blogspot.com kan man läsa följande:

"Det är min absoluta övertygelse att mer pengar till skolan inte är lösningen. Med det är inte sagt att bra lärare inte bör få högre löner. Men det är snarare en fråga om organisation och ledarskap i skolan. Sverige tillhör den lilla klick länder i världen som spenderar absolut mest pengar på skolan. Trots det saknar vi en korrelation mellan mer pengar och bättre resultat. Kalla fakta - även om de är obekväma."

Och kanske är det så, att mer pengar inte är ekvivalent eller ens implicerar bättre reslultat. Det kanske är så att det är organisationen och ledarskapet, sättet man sköter driften på, som i verkligheten inverkar på resultatet. Bara att välja en lämplig organisationsmodell kan spara miljoner i stora företag. Man visade nyligen i en empirisk studie i Indien att företag som fick hjälp av en managementkonsult lyckades mycket bättre än företag som inte fick det. Alltså betyder det att just management har stor inverkan på resultaten, inte pengar in. Faktum är att om man nu jämför mot företag att man ser en tendens att mindre företag till större del än de större driver branschutveckling och innovation trots att man har betydligt mindre kapital i förhållande till de större. Detta för att man tvingas att hitta bättre och smartare lösningar än om man har 20 miljoner som kan användas till en dyrare men sämre lösning. Föga förvånande så är det just småföretag som står för tillväxten, enligt artikel i privataafärer. Det är inte mer pengar som ger utveckling utan snarare motsatsen, en konkurrenssituation där man måste utnyttja varje krona på ett smart sätt.

Samma sak borde gälla i skolan. Jag tror inte vi löser problemen i skolan genom att anslå miljard efter miljard. Det är inte pengar det handlar om. Det handlar om ineffektiva organisationer och dåliga ledningar. Det handlar om stagnerade och konservativa organisationer som är tröga, tunga och svåra att genomföra ändringar och nytänk i. Det handlar om lärare och rektorer som inte vågar pröva nya metoder och harvar runt slentrianmässigt. Istället för att sätta sig ner och göra kommunala skolan bättre sitter man och klagar på att friskolan "snor" deras elever. Konstruktivt....

I en artikel i DN kan man läsa om lite spännande forskning. Ett team från Nya Zeeland har gjort lite beräkningar och kommit fram till ett minst sagt intressant resultat. Det är mycket man ska tänka på som medveten konsument. Läs själva. Och begrunda.

Det har cirkulerat lite olika så kallade "idiotiska" eller "knäppa" motioner som behandlats under årets MP kongress. Listan kan den drivna googlaren leta upp själv. Jag tänkte bara fokusera på en motion. Den handlar om att skydda allas rätt att avstå rökning. Eller om man så vill, handlar den om att begränsa de platser man får röka på ytterligare.

Om detta kan man läsa om i Aftonbladets artikel, och är man driven kan man leta upp de ojusterade protokollet från kongressen på Miljöpartiets hemsida. Avsikten med förslaget är att se till att rökare inte står utanför entréer och sitter i busskurer och bolmar rök. Alltså förbjuda rökning på platser där folk rimligen inte kan välja om de måste passera.

Föga förvånande stämmer rökare (och en grupp anti-kontrollsamhället-sympatisörer) upp i ett ramaskri. Man menar på att det inte är ett problem, att man omyndigförklarar rökare och att om nu lukten är ett sånt stort problem så borde man ju förbjuda människor från att lukta svett, förbjuda vitlök, parfym... Skadeverkningarna trivialiseras. Man menar på att ingen reagerar på att befinna sig mitt i en bilstad, men när en stackars rökare kommer ja då är det katastrof. Några menar på att sett till antalet dödsoffer borde vi snarare förbjuda alkoholen än cigg.

Jag, som inte är något annat än en högst ofrivilligt passiv rökare, vill gå längre. Jag vill förbjuda ciggen helt. Det är otrevligt att tvingas promenera genom andras begagnade tobaksmoln och dessutom finns det faktiskt en hel del rökningsrelaterade sjukdomar som kan drabba mig trots att jag inte röker. Är jag dessutom astmatiker eller liknande kan det vara förenat med verklig fara att passera en rökare. Det mest störiga är dock när rökare ställer sig i busskurer med sina nikotinmoln när det regnar. Tack för att jag får välja mellan att utsätta mig för obehaglig och farlig nikotinrök och att stå ute i blåst, regn, väta och kyla. Jag trodde skydden var för alla, men tydligen har rökarna monopol när de så önskar.

Ett annat stort problem är nedskräpningen som följer med cigg. Vi vadar snart sagt i fimpar. De hamnar överallt på gatorna. En "städa upp"-skatt borde införas och tas ut för varje cigg om köps i handeln. Införsel av cigg skall också beläggas med denna skatt. Oavsett om införseln är 1 ciggarett eller 100 paket. Det blir ju lite extra administration så rimligt är att det ovanpå det läggs en ytterligare skatt för att bekosta kontrollerna och tullens extraarbete. Jag är som ni kanske märker väldigt trött på alla dessa fimpar som ligger överallt på gatorna, i parkerna, på gräset, i kanalerna... TILL OCH MED i en ring runt fimpmojängerna som är avsedda att deponera uttjänta ciggaretter i! Nedskräpning är olagligt och sabbar min och miljoner andra svenskas livskvalitet. Polisen kan väl ägna några helger åt att sätta dit några hundra rökare och andra som bara slänger sitt skräp där de står så att budskapet går fram. Det är inte okej att skräpa ner det offentliga rummet, utan man får lov att städa efter sig. Om var och en tog hand om sin skit så skulle det vara rent och snyggt. Det hade varit trevligt.

Jag är glad att frågan har väckts och hoppas verkligen på en fortsättning. Bort med ciggen från uteserveringar, från torg, parker, utomhuskonserter, gågator, busskurer, entéer och allt annat. För rökning dödar, inte bara missbrukaren själv, utan också andra i omgivningen. Sambanden kanske inte är bevisade ännu, men jag är övertygad om att det inte är hälsosamt att röka passivt. Därför bör vi om inte annat tillämpa försiktighetsprincipen och få bort ciggen från vår närmiljö. Förbjud ciggen nu!

Jag tänkte skriva "efter nattens bränder", och anspelat på Lasse Winnerbäck men det brann inte bara en natt. Så då hade det blivit "efter helgens bränder" och då hade det inte varit lika tydligt och man hade trott att jag varit sverigedemokrat som skrev om nått från Rinkeby. Så det fick bli "efter helgens kongresser". Inte lika poetiskt, men tur att jag inte sysslar med poesi, utan politik, i den här bloggen.

Det har i alla fall varit två kongresser. Centern och Miljöpartiet har arbetat med att utveckla sin politik. Men den kongress som berört mig mest och som faktiskt fått mig att läsa lite i tidningen har varit Miljöpartiets. Det finns två skäl till det. Dels stod Miljöpartiet inför en stor förändring. Det var dags att skifta ledarskapet i partiet. Två nya språkrör är valda, jag vet ingenting om dem än, och de ska nu leda ett radikalt gräsrotsparti som somnat mot nya höjder. Eller om det har somnat vet jag inte, men jag måste ändå säga att jag sett tendenser till vissa blockpolitiska låsningar som visar på att partiet alltmer hamnat på skalan man avsåg att frigöra politiken ifrån. Det är synd, för jag tror Sverige behöver partier som vågar köra på idéer istället för att köpa blockpolitiska doktriner och låsa fast sig på ena sidan. För det begränsar partiet. Och det är synd.

Den andra anledningen är att Miljöpartiet ligger mig varmt om hjärtat. Jag gillar känslan i partiet. Alltifrån ideologiska miljöfreaks med lite smått begränsade kunskaper i naturvetenskap (sanera "orena" strömmar exempelvis) till välutbildade doktorer finns med. Och just att man försöker öka direktdemokratin och jobbar mycket med att inte bli ett parti som inte känns relevant för sina medlemmar. Man har förstått att partiet utgörs av medlemmarna och inte av partiledningen. Man har också en hel del bra grundprinciper inom miljöpolitiken framför allt. Men den tydliga vänstersvängen partiet har tror jag är ogynnsam. Jag röstade blankt i riksdagsvalet för att jag vägrade se ett Socialdemokraterna utan visioner eller ett moderaterna med skattesänkningspassioner leda Sverige. Alternativen var slående lika rent politiskt, med skillnaden att Moderaterna hade någon form av driv medan Socialdemokraterna famlade efter någon liten minivision att hålla fast i sedan partiet hamnat i ruiner. Var fanns det tredje alternativet? Det alternativ som lämnade blockpolitiken bakom sig och formulerade visioner och politik för att skapa ett hållbart samhälle, en stark ekonomi, sociala tryggheter och växande småföretag som vill rekrytera (= fler jobb)? Det partiet hade jag röstat på, och det låter ju precis som Miljöpartiet skulle kunna driva just detta.

Men nu är alltså ledarskapet skiftat i partiet. Fridolin och Romson är de nya namnen. De vill nog mycket. I DN får de tillfälle att säga något kort om vad de har för planer. Fridolin citeras och han vill bland annat ta tag i bostadsfrågan. Upprustning av miljonprogrammet nämner han som en viktig satsning. Bra! Jag håller med till hundra procent. Kan man dessutom försöka få till lite byggnation av nya hyresrätter till alla ungdomar som ska flytta hemifrån snart så är det "golden". Men det som gör mig nätan tårögd är vad han säger om arbetsmarknadspolitiken:

"Debatten handlar ibland snävt om hur många timmar man ska jobba i veckan, men för mig handlar problemen snarare om arbetssituationen för unga timanställda och om branscher där många sliter ut sig långt före pensionsåldern"

Äntligen har någon politiker sett ett stort problem, nämligen utnyttjandet av (främst) unga. Företag beter sig allt svinigare, köper sig loss från ansvar genom att anlita så kallade "bemanningsföretag" och försvårar situationen för anställda att bedriva något meningsfullt fackligt arbete. För som anställd på ett bemanningsföretag kan man ju visserligen processa mot bemanningsföretaget, men inte mot företaget man jobbar för. Börjar man ställa krav på de företag man är uthyrd till, ja då saknas alla former av anställningsskydd. Man hamnar på lägsta garantilönen hos bemanningsföretaget igen. Det finns också ett stort utnyttjande av människor inom sälj. SVT genomförde en granskning av Phonehouse och hur de behandlade deras säljare. Deras "eventpersonal" (ett annat namn för de som står ute och bedriver face-to-face-försäljning i köpcentrum och på torg) tvingades arbeta cirka 12 timmar om dagen och fick bara lön om de sålde någonting (så kallad provision). Hela dagarna bombarderades de med kränkande och elaka SMS från sina Chefer. De utsattes också för kränkande övervakning och kunde få en utskällning för att ha tagit en paus (vilket för övrigt är en lagstadgad rättighet).

Det är denna verklighet Fridolin adresserar när han gör uttalandet, detta sviniga utnyttjandet av människor som sker varje dag. Det är bra att någon politiker vågar ta i frågan. För de företag som har den personalpolitiken borde bannlysas från Sverige. Ett viktigt mål för svensk arbetsmarknadspolitik tycker jag är att ingen ska tvingas acceptera en osäker timanställning eller usla arbetsvillkor. Ingen ska heller behöva ha en anställning på ett bemanningsföretag och inte veta om man har jobb nästa dag. Jag hoppas verkligen att Miljöpartiet kan ta fram en vass politik som förmår skära bort detta vissna utnyttjandet av människor, svenska medborgare, som sker varje dag systematiskt. Ska man se det rent krasst ekonomiskt borde dessa företag stå för den kostnaden samhället kommer att få för alla människor man sliter ut i förtid och bryter ner till deppressionens rand och så vidare. Men det är ett för snävt sätt att se det på. För inga pengar i världen kompenserar det lidande och den missär som varje nedbruten och "förbrukad" människa måste ta sig igenom efter att ha dumpats på tippen av de hänsynslösa företagen.

Nu är det som tur väl är inte en majoritet företag som är så vidriga, de flesta är väldigt schyssta och drivs av bra personer som faktiskt ser till sin personal, men vi måste visa de företag som beter sig svinigt att det inte är okej, och att den som förstör måste betala för att städa upp. Sverige ska inte bli ett land som konkurrerar med att företagen kan bete sig så svinigt de vill om de etablerar sig här, säga upp personal hur som helst och betala de löner de känner för. Det är viktigt att inte göra det här till ett krig mot näringslivet eller företagandet i stort. Detta är ett krig mot enskilda svinaktiga organisationer med hänsynslösa ledningar. Men kriget är inte mindre viktigt för det. Både de "bra" företagen och hela svenska folket tjänar rejält på att oseriösa och svinaktiga aktörer bekämpas. Jag hoppas att Miljöpartiet tar tag i frågan och dessutom lyckas få gehör från resten av partierna i riksdagen och att en bred överenskommelse kan göras. För det måste väl ändå råda enighet om att det inte är rätt att utnyttja människor och sedan dumpa dem på en tipp helt utan att ta ansvar!

"Mikaela Valtersson väljer taxi före pendeltåget" är rubriken till en artikel i svenska dagbladet. Alla som inte hänger sig åt politiska nyheter kanske inte har full koll på vem detta är, men detta ska alltså föreställa en av kandidaterna till språkrörsposten i Miljöpartiet. Historien handlar i stort sett om att hon under ett halvår åkt taxi till Riksdagen för 17000 kr, trots att hon bor 300 meter från pendeln som när den fungerar är betydligt snabbare. Hon försvarar sig med följande:

"Dels när vi diskuterade budgeten och ofta blev kvar sent på kvällarna i stan, men även när jag behövde komma i tid till voteringar i riksdagen.

(---)

Dessutom har det varit flera stopp i pendeltågstrafiken och då har det inte funnits andra alternativ."

Jag kan upplysa Valtersson om att vanliga skattebetalare normalt inte har råd att ta taxi till jobbet. En annan stor grupp som är hänvisade till kollektivtrafik är skolundomar. Båda grupperna har ett stort behov, minst lika stort som Valterssons, att ta sig till arbeten och skolor. Hur länge har inte ungdomar och andra vuxna tjatat om att kollektivtrafiken inte fungerar, och att det finns för få kvälls- och natturer? Nu när systemet slits allt hårdare och bristerna blir allt tydligare på grund av ökade passagerarvolymer så flyr till och med Miljöpartiet sina ideal och väljer omiljövänliga och fruktansvärt dyra transportmedel. Och gissa vilka som får betala kalaset? Jo, eftersom resorna gjordes "i tjänsten" som det heter betyder det att Du och Jag, vanliga skattebetalare som får sitta fast i pendeltågen och som får promenera hem efter att man missat sista bussen med en halvminut, vackert får betala notan för våra politikers vräkiga arbetspendling. Vart är Sverige påväg när inte ens Miljöpartiet litar på vår kollektiva infrastruktur, och framför allt;

VAR ÄR STORSATSNINGARNA PÅ ATT LÖSA PROBLEMEN?

De som känner mig vet att en av mina favoritsysselsättningar är att såga genusvetenskap och att allmänt kritisera feminisimen och dess doktriner. Jag tycker att jämställdhet är viktigt, men anser samtidigt att (populär)feminismen är fruktansvärt fel ute. Att uttrycka en sådan åsikt i feministindoktrinerade Sverige är nästan samma sak som att begå politiskt självmord. Men det finns gott om fog för att ifrågasätta genusindustrin och stadsfeminismen.

Jag tänkte börja med ett väldigt talande exempel. Nämligen en krönika publicerad av newsmill. Författaren heter Martin Svensson och är låtskrivare och författare. Rubriken är talande nog: " Jag skyllde på mig själv när flickvännen slog". Artikeln tar utifrån verkliga exempel upp skillnaden mellan den av genusindustrin indoktrinerade bilden och verkligheten. Den är väldigt läsvärd. Ett riktigt tänkvärt stycke lyder:

"När min son växer upp hoppas jag att han att han gör det i en värld, där han på grund av sitt kön vare sig betraktas som djur eller som förtryckare. Eller att han tillmäts något som helst under eller överläge, annat än det han själv gör sig förtjänt av."

Jag tycker det sammanfattar min syn lite grann på feminismen. När män slår kvinnor så gör de det för att de är män, män gör så för att de är män. När kvinnor slår män så beror det på att de är psykiskt sjuka. Denna "sanning" är inget annat än en doktrin levererad av genusindustrin och genusvetenskapen. Det är inte så att män är förövare och att bara kvinnorna är offer. Vi är alla offer för en ojämställdhet och det drabbar alla. För att lösa detta ska inte kvinnan jämställas mannen (med andra ord göras till en kastrerad man i fråga om preferenser, handlingsmönster, val och personliga egenskaper). Könen ska jämställas med varandra. Annars kommer vi inte kunna komma någonvart. För den ideala rollen är inte mansidealet. Idealläget är när könen närmar sig varandra och möts någonstans mitt emellan.

Är man intresserad av lite intressanta indikationer för hur långt genusvansinnet gått så kan man läsa om genusföretagarnas köpta artikelutrymme i metro där de på ett extremt fult och oetiskt sätt ger illusionen av en redaktionell text istället för en annons, vilket det i själva verket är. I Sverige florerar en bransch för "genuskonsulter" som alltså då hävdar att de kan öka ett företags lönsamhet genom så kallat "jämställdhetsarbete". Kvar att bevisa är om detta "jämställdhetsarbete" verkligen håller vad det lovar i ökad jämställdhet. Jag hoppas verkligen inte att företagare är så dumma att de går på sånt här lurendrejeri. I alla fall så diskuteras idiotin på en blogg: http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/18/det-genusindustriella-komplexet-gor-reklam/

Är man intresserad av lite mera vetenskaplig sågning av genusvetenskap som företeelse kan man studera en fantastisk blogg skriven av Fil doktr Tanja Bergkvist (hon har också en hum kand, är relevant att nämna i sammanhanget): http://tanjabergkvist.wordpress.com/

Granskningen som Aftonbladet genomför, "skolraset" och senare "skolgranskningen", börjar lida mot sitt slut. Nu publiceras de så kallade "slutsatserna" av undersökningen. Den första revolutionerande slutsatsen var att lärare ska ha högre lön. Den andra slutsatsen var "Bort med B-skolan", vilket i själva verket  betyder att man ska ta bort det fria skolvalet. Tredje slutsatsen går i princip ut på att man ska förbjuda investeringar i friskolor, "stoppa lyckosökarna" som det så vackert heter. Resterande slutsatser har inte publicerats ännu, men man märker ganska tydligt på vilken nivå slutsatserna är. Det är inte speciellt långsökt att tänka sig att slutsatserna i själva verket var premisserna man började arbeta efter, och därefter ägnat några veckor att verifiera. Någon falsifikation ägnar man sig dock inte åt tyvärr.

Men nog pratat om Aftonbladets pinsamma misslyckanden och deras på förhand politiskt determinerade slutsatser. För istället för att gräma mig över en uppenbart vinklad rapportering har jag börjat fundera på lösningar till problemen. För oavsett om Aftonbladet överdriver eller vinklar så kommer man inte ifrån att det finns problem. Det var för övrigt tydligt redan innan de började gräva i det. I alla fall kom jag fram till några viktiga åtgärder för att skapa förutsättningar för en bra skola:

Fristående och autonoma skolor
Alla skolor borde i så hög grad som möjligt ha möjlighet att bestämma själva över alltifrån skolmat till vilka man vill anställa till vem som ska ha vilken lön. Skolledningen bör kunna ta alla viktiga lokala operativa beslut. I kommunala skolan stöter man ofta på skolchefer och annan personal som säger "mina händer är bundna, jag kan inte göra något åt det". Man måste till exempel använda sig av kommunens IT-bolag, som egentligen är bra på att förse kommunaltjänstemän med IT, inte skolor och så vidare. Det är ett stort problem och dessutom skapas onödig byråkrati uppåt i stadsapparaten när lokala beslut inte delegeras till det lokala planet. En naturlig konsekvens av detta är att de anslag staten ger ut bör gå direkt till skolorna, utan att klåfingriga politiker ska kunna påverka det. För varje elev ska skolan få X antal pengar. Utan att kommunala politiker lägger sig i. Vidare bör den lokala skolan vara arbetsgivare och inte kommun eller stat. Precis som det fungerar på alla andra företag. Lärarnas fack bör lämna kommunal och ansluta sig till ett vettigt fackförbund, typ TCO. Lärarens roll anser inte jag är olik tjänstemäns. Den är betydligt mer olik kommunal i varje fall, och TCO tror jag skulle driva deras frågor bättre. En viktig punkt är också att ha ett krav på att varje skola följer de styrdokument och regler som finns. Detta visualiseras lätt genom att varje skola måste inneha en undervisningsrätt utfärdad av lämplig myndighet. Denna kan dras in vid missbruk, exempelvis betygsinflation eller för dåliga resultat.

Undervisande lärare
Det kan låta rätt självklart, att lärarna bör syssla med att undervisa. Tyvärr gör de en massa annat också. Vi utbildar eminenta pedagoger och ämneslärare 5 år på universitetsnivå. Dessa ägnar sedan en stor del av arbetstiden till att inte undervisa och vara lärare. Detta är helt orimligt. Lärare ska syssla med just undervisning. Rätt person på rätt plats, framför allt när personen är högkompetent. Avskaffande av förtroende-tiden som finns idag bör också ske. Behöver man tid att rätta gör man det på sin arbetsplats, och vill man inhämta inspiration till sitt ämnesområde så får man hitta på ett vettigt sätt att rapportera de timmarna. Inget annat yrke har en massa timmar som arbetsgivaren inte kan förfoga över. Arbetsgivaren kan utnyttja personalen betydligt mer effektivt om han eller hon förfogar över all tid istället för bara delar av den. Sen är en viktig grundprincip att arbete görs på arbetsplatsen och inte någon annanstans. Många lärare säger att de rättar prov hela helgerna och så vidare. Hur sunt är det att inte kunna ha en vettig fritid? Nej, när man jobbar så jobbar man. När man är ledig är man ledig.

Lärarlönen
Den ständigt omdiskuterade lönefrågan är i själva verket enkel. Lön efter prestation och kompetens, och facket måste våga driva frågan hårdare mot arbetsgivaren. De pengar som viks till skolan ska också ha utrymme för en högre medellön för lärare. De lärare som gör ett bra jobb och vågar pröva nya vägar och undervisa på varierade sätt ska premieras, medan de som harvar runt på samma sätt i 20 år inte ska ha lönelyft. Bara för att man har en högskoleutbildning betyder inte det att man är värd en hög lön. Det är prestationen som ska avgöra. Det ska märkas i lönekuvertet hur duktig man är!

Krav och förutsättningar
Skolan ska ställa höga krav på varje elev, men också ge förutsättningar för eleven att nå upp till kraven. Många kommunala skolor ställer idag inga tydliga krav på eleverna. Detta måste förändras. Men det är också viktigt att skolan ger rätt förutsättningar i form av lärarstöd, material, tid, studiemiljö och så vidare till varje elev.

Arbetsmiljö och kringfaktorer
Skolan är en arbetsplats och den ska vara trevlig att vistas på. Genom att minska elevgrupperna och utforma tydliga regler (med påföljder kopplade, och gärna i samråd med eleverna) kan man uppnå en bra studiemiljö. Fräsha lokaler och material är också en viktig faktor. Om någonting är i skick känns det mer meningsfullt att ta ansvar för det än om det redan är sönder och nedgånget. En viktig kringfaktor är skolmaten. Det är viktigt att erbjuda elever en god och varierad kost, samt tillhandahålla minst två alternativ varje dag. Dessutom ska varje skola erbjuda vegetarisk kost, och specialkost. Kosten ska vara näringsriktig och också så klimatsmart som möjligt. Detta uppnås genom att man satsar pengar på skolmaten och ställer högre krav på den. Skolmaten påverkar elevers prestationsnivå under hela eftermiddagen. Det är halva skoldagen.

Avskaffa läxor
Det tolkas lätt som en skoltrött människas våta dröm snarare än ett seriöst förslag att avskaffa läxor. Dock visar forskning på att läxor har liten eller ingen positiv effekt för barns inlärning i lägre åldrar, och bara viss positiv effekt för äldre barn. Vidare bryter läxor mot konventionen om mänskliga rättigheter, de inkräktar på barns rätt till vila och fritid. Igen är resonemanget att på arbetsplatsen arbetar man, och när man är ledig är man just ledig. Dessutom har läxor en segregerande effekt, som drabbar mindre bemedlade och därmed hotar det faktiskt att delvis skapa ett nytt klasssamhälle. Faktum är att läxor i allt större utsträckning blir ett sätt att stjälpa över ansvaret för inlärandet på eleven när skolan och lärarna själva inte hinner med det som ska hinnas med. Istället bör man införa lärarledd självstudietid redan tidigt i åldrarna. I samråd med lärare beslutar eleven vad som behövs jobbas med och vad tiden på självstudietiden ska läggas på. När eleven sedan mognar får denne ta mera ansvar för att planera studietiden. Det viktiga med självstudietiden är att det inför ett eget ansvarstagande för studierna utan att inkräkta på barnens fritid och utan att kräva att alla föräldrar är välutbildade och har tid att hjälpa sina barn. Istället tar skolan ansvar för barnens inlärande fullt ut.

Dessa ovanstående förslag tror jag kommer reformera svensk skola. Det kommer att skapa en bättre organisation och en bättre miljö och arbetssituation för elever och lärare. Med andra ord kommer sannolikt resultaten bli avsevärt bättre och trivseln större. Dessutom behöver inte notan bli speciellt mycket större. Jag tänker mig att när trivseln i skolan ökar så minskar trycket på elevhälsa och barn och ungdomspsykiatri. Vidare kommer en ökad andel undervisningstid för lärare minska kostnaderna per lektion, vilket gör att man kan ha mindre grupper och maximera inlärningen bättre. De uppgifter som lärare idag gör men som inte är kopplat till undervisning sköts istället av billigare och mer ändamålsenlig personal. Det finns också potential att minska byråkratin. Så inbakat i förslaget finns en rad effektiviseringspotentialer. Man ska också betänka att ett bättre utbildat folk är attraktivare på arbetsmarknaden vilket medför lägre tryck på trygghetssystemen vilket genererar både högre skatteintäkter och minskade kostnader. Så över en längre period är det till och med möjligt att satsningarna visar sig förbättra kvaliteten samtidigt som kostnaderna minskar för samhället. Detta bör man förstås räkna på, men eftersom jag är visionär och inte ekonom eller analytiker så bollar jag det till tjänstemännen. Klart är att det finns potential att göra skolan mycket bättre. Jag har bara skrapat på ytan. Det finns mycket mer. Så inriktningen på svensk skolpolitik bör inte vara att införa skolk i betyget eller att återinföra skamvrån, utan att faktiskt titta på hur vi kan effektivisera organsiationen och hur satsningar påverkar inte bara skolans kostnader utan hela offentlig sektors kostnader. Vägen till en modern skola som ska utbilda för framtiden går inte baklänges. Vägen till en modern utbildning måste vara att gå framåt!

Jag pluggar, och när man pluggar får man gå på bra föreläsningar. Och ibland levererar föreläsaren saker som är använbara i bloggen. Då blir man glad. En förelsäare tipsade om en cool mätare som greenpeace har gjort. Den mäter hur "gröna" stora teknikföretag är. Bland annat tittar man på vilket ansvar företaget tar för produkten när den kommit ut på marknaden, hur duktiga man är på att ta ansvar för det avfall som använda produkter tillslut blir och så vidare. Det är väl ingen exakt vetenskap, men det är i alla fall en indikation:

http://www.greenpeace.org/international/campaigns/toxics/electronics/

På en blogg, http://www.ekonomism.us/, kan man läsa ett ganska spännande förslag att få långtidsarbetslösa i arbete. Man låter helt enkelt skattebetalarna betala företag för att anställa dem till skattefinansierade slavlöner. Nu är förslaget inte riktigt formulerat så, utan det heter att man ska "slopa restriktionen om att Fas 3 inte får tränga ut vanliga jobb". Den fråga som jag ställer mig är varför företag (och offentlig sektor) ska anställa riktig personal alls då, när man kan få betalt för den arbetskraften man behöver? Det låter betydligt trevligare att få pengar än att betala pengar för att ha personal.

Nej. Vi måste ändra fokus i vår arbetsmarknadspolitik. Vi behöver en stark innovationspolitik och ett starkt entreprenörsskap. Jag har redan tidigare förklarat viktiga nycklar för att skapa en stark innovationspolitik. Satsningar på svensk innovation genererar ofrånkomligen svenska jobb och svensk tillväxt. Men en viktig del i att dra nytta av innovationspolitiken är att göra det enkelt och fördelaktigt att ta steget att bli entreprenör. Mer om hur man kan åstadkomma det kommer jag att utveckla framöver. Det viktiga är att vi börjar inse att det inte är åtgärder som ger oss nya jobb. Nya jobb får vi genom att satsa på att utveckla bra och världsledande produkter och lösningar. Ett viktigt inslag i arbetsmarknadspolitiken är att öka den arbetslöses anställningsbarhet, och detta kan vi göra genom utbildning och riktade sänkningar i arbetsgivareavgiften när man anställer långtidsarbetslösa. Men en minst lika viktig del är att se till att det finns en stark industri som behöver personal. Och den första av dessa två pusselbitar är redan lösta. Kvar är att skapa den starka industrin. Och det är där fokuset ska ligga!

Jag har tillbringat en hel massa timmar med att försöka få grepp om vad som är effektiva åtgärder för att främja innovation. Alltifrån luddiga "bättre sammarbete" och "bättre kontakt mellan företag och forskning" till alltför tydliga högervridna förslag om avskaffande av diverse skatter och regler. Det är verkligen inte lätt att hitta en linje i det här. De flesta (utom politiker och regering) är överens om att det behövs en kraftfull innovationspolitik, men vad det begreppet betyder mer exakt är oklart. Jag i alla fall försökt hitta några åtgärder jag tror kan främja innovation i Sverige:

Styrkeområden - kunskapskluster
En av de viktigaste punkterna i en innovationspolitik bör vara att se till att den enorma kunskap och forskning blir tillgänglig för företagen. Detta kan man uppnå genom att bilda kunskapskluster. Sådana finns redan. Exempelvis bildade Chalmers ett kunskapskluster inom miljö och hållbar utveckling i Göteborg. Idag är näringsliv, såväl som både Chalmers och Göteborgs universitets forskare och studenter delaktiga i klustret. I ett kunskapskluster spelar universitetet en enormt viktig roll. Det är universitetet som kan leverera kunskap och forskning, medan företagen är de som kan lansera nya produkter. Klustret kan också tjäna som plattform för företag att få kontakt med andra för samarbete och kanske rent av sammanslagning. Ett stort problem Sverige har är att vi har många små företag som tillverkar en liten del av en helhetslösning medan marknaden efterfrågar helhetslösningen. Klustret kan rätta till detta genom att företag med olika delar av lösningen kan mötas.

Forskningsbidrag till tillämpad teknik
Att ha en världsledande forskning låter superbra. När man sedan inser att en stor del av forskningen och en stor del av anslagen inte går till forskning som på något sätt blir innovationer som kan exporteras börjar åtminstone jag undra varför vi plöjer ner så mycket pengar i forskning. Visst har förutsättningslös kunskapsforskning sin plats, men vi måste också skapa tillämpningar och göra pengar på att vara världsledande. Annars sviker vi hela svenska folket genom att investera skattemiljarder slösaktigt och inkompetent. Minst 25% av forskningsanslagen bör riktas till tillämpade tekniker som utvecklas med avsikten att skapa nya produkter för export.

Fokus på små och medelstora företag
Mindre företag behöver mest hjälp för att hävda sig på den globala marknaden. Volvo och liknande jättar har redan kapital och kontakter över hela världen. För dem är det inte speciellt svårt att hävda sig på den globala marknaden. Däremot mindre företag har inte det och behöver mera hjälp, bland annat med att utvidga sin försäljning till den globala marknaden. Dessutom är det ofta mindre företag som skapar mest nytänkande innovationer.

En innovationsminister
Alla statliga satsningar, stöd och projekt bör samordnas av en minister med särskilt ansvar för de innovationspolitiska frågorna. Denne bör dessutom aktivt arbeta för att fortlöpande utveckla innovationspolitiken och komma med förslag omkring hur man kan gynna innovation (alltifrån skattelättnader till riktade bidrag till förmåneliga lån till vad annat det kan vara).

På en enligt mig väldigt intressant blogg, Ekonomistas.se, kan man bland annat läsa en ganska skum titel: "Finansiell analfabetism". Det är två ord som jag inte tror så många sett kombinerade förut. Det är också två ord när man ser dem var för sig som får en vanlig Svensson att snabbt bläddra vidare och läsa något annat, typ sporten. Och redan där ser man lite problemet. Nämligen att okunskapen om, och därmed ointresset, för finans i Sverige är oroande stor.

Anledningen till den skumma titeln är att det vid en undersökning framkommit att en tredjedel av alla svenskar inte besitter basala kunskaper om det finansiella systemet. En tredjedel tror nämligen att det är säkrare att köpa aktier i ett bolag än att köpa andelar av olika bolag i en fond. Vidare saknar en tredjedel ungefär också förmågan att dividera stora tal, vilket är oroväckande.

Man kan göra detta till en skolpolitisk fråga, en beteendeekonomisk fråga eller till någon annan form av sakfråga om man vill. Personligen tänkte jag koppla frågan till entreprenörsskapspolitik. För undersökningens resultat visar på en viktig kunskapslucka hos svenska folket, nämligen finans och ekonomi. Och kunskaper i ekonomi är otroligt viktigt att ha om man tänker sig att realisera företagsidéer, det vill säga vara en entreprenör. Att en hel tredjedel saknar så basal förståelse för ekonomi och finans betyder att det finns ännu fler som inte vet hur man räknar moms eller som känner till skillnaden på balansräkning och resultaträkning. Det betyder i sin tur att människor som kanske har riktigt bra affärsplaner i sitt huvud aldrig realiserar dem eftersom det saknas en viktig pusselbit, förståelse för ekonomi. En helt annan aspekt är också att en direkt konsekvens av resultatet är att det visar att många svenskar inte har förmågan att handla på börsen och det skulle kunna betyda att färre vågar riskera sitt kapital, vilket gör att tillgången på riskkapital minskar för företag, vilket då i sin tur leder till att företagsamheten minskar. Att människor är villiga att satsa sitt kapital är nämligen fundamentalt viktig för företagsamhet.

Självklart kommer nu lite skolpolitik in i frågan också. För den samhälleliga instutition som har ansvar över folkbildning är just skolan. Anledningen till att kunskapen om ekonomi och finans är så låg är för att vi inte har ansett det vara prioriterat att lära elever. Faktum är att vi prioriterat all form av ekonomi så lågt att många ungdomar idag saknar förmågan att göra en budget över sin egen privatekonomi. SMS-lånen som det skrivs om i tidningar bekräftar också detta. Undomar har ingen aning om ekonomi och hur man hanterar pengar ansvarsfullt ens på det privatekonomiska planet.

Jag själv gick kursen Företagsekonomi A på gymnasiet. Man skulle kunna tänka sig att man lär sig nog med teori för att lyckas driva åtminstone en egen firma under den ca 50 timmar långa kursen. Så glad i hågen startar jag efter gymnasiet just precis en egen firma. Som tur väl är har jag en pappa som också har en egen firma och som känner en civilekonom. Annars hade jag fått stora problem med skatteverket. Under 12 års skolgång har jag lärt mig att prata spanska, derivera och integrera funktioner, namnge döda kungar, rabbla sjöar och vattendrag och politiska lägen i olika världsdelar, men jag kan alltså inte ens räkna pengarna i ett litet företag som tillämpar förenklat årsbokslut. Skolan misslyckas helt i att förmedla kunskap om finans och ekonomi i dag. Detta gör att potentiella entreprenörer aldrig får rätt kunskaper med sig och detta är jag övertygad om hämmar tillväxten i Sverige. Vi måste börja prioritera finans och ekonomi högre i läroplanerna, och vi måste ge svenskarna verktygen att dels riskera kapital och att dels starta framgångsrika företag!

Jag råkade snubbla på ett eminent program från SVT om klimatfrågan, som på ett enkelt och tillgängligt sätt förklarar delar av den problematiken som finns och presenterar lite olika lösningar. Programmet är från 2009, men är lika relevant idag. Så istället för att gräva ner sig i hyllmeter av litteratur, och inte minst mina långa blogginlägg om hållbar utveckling, kan man ju ägna en trevlig timma åt att se på programmet. Fast man kan ju faktiskt både läsa mina blogginlägg och se programmet också. Så slipper man missa massor av nya fantastiska tankar och idéer. Eller om de är så fantastiska vet jag inte. Men de är i alla fall nya.

I alla fall. Programmet hittar du på SVT play, följande länk: http://svtplay.se/v/1811780/stall_om/losningar_for_framtiden?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1811780/sb,p107559,1,f,-1

När jag hissar svenska flaggan, på läger eller hos mina föräldrar som har flaggstång, brukade jag känna stolthet. Det gula korset på blå bakgrund och en enstämmig nationalsång tillsammans med andra får mig fortfarande att känna samhörighet med hela svenska folket. En gång kunde jag säga att jag var stolt över Sverige, och över att tillhöra dess folk. Men inte längre.

Sedan kom Sverige Demokraterna, SD. De tog min flagga ifrån mig, misshandlade min nationalsång, och våldtog min stolthet över det Sverige jag dittills känt. De kidnappade all tillgivenhet till Sverige genom att sätta upp en imaginär motsättning mellan "svenskar" och "invandrare". De skapade en situation där frasen "jag älskar Sverige" fick betydelsen "Jag hatar invandrare och alla andra kulturer". Jag ska tillåta mig att vara lite känslosam. Det övergrepp SD gjorde sårar mig än idag djupt. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte längre får känna stolthet över mitt land utan att kallas främlingsfientlig, att jag inte får sjunga nationalsången utan att bli kallad nazist.

Varför ska dessa ytterst osvenska tjuvar och banditer få sno vår stolthet över vår nation? Varför ska vi tillåta att nazister och rasister tar monopol på stoltheten över vårt land och samhälle? Det är på tiden att vi börjar våga tillåta oss att vara stolta över vår flagga och det samhällsbygge som den representerar. För ytterst är det ju inte flaggan man älskar, utan det flaggan symboliserar, det vill säga det samhälle vi tillsammans bygger.

För mig är inte stolthet över Sverige samma sak som att hata andra kulturer eller folk. Jag tycker om andra länder och älskar att möta nya kulturer. Jag bejakar invandring och anser att invandring är berikande för vårt land. Och jag älskar Sverige. För mig är det fantastiskt att få sjunga nationalsången tillsammans med människor som bott här hela sitt liv, och också tillsammans med människor som anlände igår men som också nu är en del av Sverige. För mig är nationssymbolerna viktiga sätt att skapa en känsla av att vi hör ihop, att vi vill bygga någonting tillsammans. Jag är trött på att låta några främlingsfientliga bovar våldföra sig på min stolthet över Sverige, flaggan och folket, min stolthet över vårt gemensamma samhälle.

Därför vill jag bara uppmana alla att våga vara stolta över vårt gemensamma Sverige, och aktivt kämpa för att inte låta SD och andra främlingsfientliga ta vårt samhälle och vår nation ifrån oss. Oavsett om du bott i Sverige i hela ditt liv eller bara några timmar så har DU rätt att få känna stoltheten över att vara en del av svenska folket. Jag vill uppmana politiker att sluta tassa runt på tå kring de frågor SD tar upp. Våga visa att stolthet över Sverige och vår kultur inte betyder att man hatar allt annat, utan att det betyder att vi vågar vara öppna och ta emot andra och låta dem bli en del av oss!

På Aftonbladets skolgranskning finns en intressant granskning. Man jämför två skolor. En kommunal och en friskola. Man vill komma till slutsatsen att det är synd om den kommunala skolan. För att lyckas med detta använder man sig av statistik. Det är bara det att om man läser statistiken så är det på alla sätt uppenbart att friskolan lyckas bättre. Trots färre lärare per 100 elever, och en ca 18 000kr lägre kostnad per elev lyckas friskolan med bedriften att skapa en utbildning där 100%, det betyder ALLA elever, går ut med fullständiga betyg. Friskolan har dessutom enbart behöriga lärare till skillnad från den kommunala. Man försöker peka på att allting beror på att det enbart är "duktiga" barn som går i friskolan. Andelen med högskoleutbildade föräldrar är större. Men de dåliga resultaten den kommunala skolan gör förklaras inte alls av enbart dessa faktorer. En stor del i det hela beror säkerligen på antalet behöriga lärare, och en faktor som inte mäts, en driven och engagerad skolledare, en problematik som debatteras på en annan del av Aftonbladets webbplats.

Den kommunala skolan skyller sitt eget misslyckande på att alla duktiga elever försvinner, att man får stå där med de resurssvaga. Något intressant i sammanhanget är att en del "svaga" elever provar friskolan. Men återvänder sedan till den kommunala skolan eftersom, som det heter, de inte fick tillräckligt med hjälp av friskolan och upplevde kraven för stora. Man säger alltså helt seriöst att friskolan ställer för höga krav på en elev när man förväntar sig att varje elev ska hålla det tempo och den nivå som är definierad av skolverket i kursplanerna. Något som framgår i texten, men inte i statistiken, är vidare att eleverna på friskolan trivs väldigt bra, så det är inte arbetsmiljön det är något fel på.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag var inte speciellt bra eller duktig när jag gick i mellanstadiet på en kommunal skola. Jag slarvade bort pennor, jobbade inte på lektionerna, och fick stödundervisning en period. Sedan bytte jag skola till en friskola, Engelska Skolan. Hälften av all undervisning på ett främmande språk. Många lärare som inte kunde svenska. Höga akademiska krav. Man skulle kunna tänka sig att jag skulle bli en sån där "retur elev". Jag var inte bäst i klassen, det blev jag aldrig. Men under de 4 år jag gick på skolan lyckades jag med hjälp av lärare som trodde på mig och som verkligen engagerade sig i att lära ut höja mig från mediokra betyg till ganska bra. Hjälpt av dessa lärares insatser satte jag sedan ett av de högsta betygen i min klass på gymnasiet. Utan Engelska skolan hade jag inte bloggat så här verbalt på den här bloggen. Jag hade inte haft det självförtroende jag har, och jag hade inte haft många kunskaper som jag har idag.

För mig som sett båda världar kan jag bara dra slutsatsen att den kommunala skolan inte gör jobbet. Den kommunala skolan har inte hjälpt mig i någon större omfattning. Enda anledningen till att jag gjorde ett bra jobb under min gymnasietid, som jag spenderade på ett komunalt gymnasium, var att jag fått alla grunder och framför allt studiediciplin från Engelska skolan. Den kommunala skolan har för mig upplevts mer som en industriell process där det gäller att stöpa alla i samma mall, hålla alla på samma nivå. Friskolan däremot har anpassat sig till varje individs förutsättningar i mycket större utsträckning och därigenom lyckats bättre. Dessa skolor gör dessutom vinst, men lyckas ändå hålla nere kostnaderna långt under de kommunala skolorna. Det är dags att sluta skylla på andra faktorer. Ska sanningen fram så gör den kommunala skolan idag över lag inte jobbet. Jag är medveten om att en hel del friskolor inte heller gör ett bra jobb, men det finns också de friskolor som gör det. Varför har inte den kommunala skolan studerat de framgångsrika skolornas koncept istället för att skylla på att friskolan lockar alla bra elever? Varför har man inte ställt frågan varför duktiga elever flyr den kommunala skolan? Varför har man inte på något sätt ändrat sin inställning eller sitt koncept när det så uppenbart inte fungerar? Ett företag som inte får kunder eller vinst reviderar sin affärsplan eller konkursar. En kommunal skola däremot tillåts fortsätta på skattebetalarnas bekostnad. Varför?

Att blogga om Stockholms infrastruktur är alltid roligt. Som cyklande Göteborgare känner jag mig väldigt långt ifrån det totala kaos som verkar råda i Stockholm. Visserligen har jag aldrig sett något kaos när jag rest med T-banan när jag besökt vänner i den så viktiga huvudstaden, men så undviker jag rusningstrafiken när jag är där, så det kan ju ha ganska naturliga orsaker.

Folkpartiet gör på DN Debatt ett utspel där de efterfrågar stora satsningar på infrastrukturen i Stockholm. Man vill gräva ner miljarder i en tunnelbana, något som är så våldsamt kostsamt att det saknar motstycke någon annanstans på det infrastrukturella området (möjligen är en kommersiell rymdled till mars kostsammare av förklarliga skäl, men om man ska försöka hålla sig på jorden...). I siffror beräknas kostnaden till 1 miljard per kilometer, undantaget stationer som är betydligt dyrare. Man vill också plöja ner ytterligare miljarder i bilvägar, få de färdiga tidigare och bygga fler av dem.

Det är ju bra att man insett att kollektivtrafik är en viktig del av lösningen av varje stads transportbehov, men vart kom bilvägarna in i bilden? Och var är satsningarna på cyklister? Ett faktum som jag misstänker inte är helt allmänt känt är att det existerar ett samband mellan en stads befolkningstäthet och energin som används för att transportera människor. Det är nämligen så att ju tätare stad, desto lägre energianvänding per resa. En del av sanningen är visserligen ekonomi, men en stor del är faktiskt den fysiska möjligheten att ta sig fram. När det blir för jobbigt att ta bilen så väljer människor annat. Som en forskare vid Chalmers sa, det går inte att bygga bort trafikstockningar. För bygger man mer väg kommer fler att välja bilen. I alla fall visas sambandet på grafen här intill. Notera den intressanta indelningen av städer. Städerna på den högsta delen, mittersta delen och lägsta delen av kurvan har en varsinn gemensam nämnare. Jag lämnar den upp till läsaren att finna vid intresse.

Året är 2011, peak oil har diskuterats i flera decennier, inget pekar på att vi kommer kunna utveckla miljövänliga bilar, än mindre ersätta nuvarande bilfotta med sådana. Beräkningar visar att bara några få procent av bilflottan kommer att vara "miljövänlig" (vilket är en definitionsfråga, här avses även bilar som inte är koldioxidneutrala i drift, dvs etanoldrivna bilar) när förbifart Stockholm är färdigbyggd. Ändå tror politiker att bilen är en lösning, utformar städerna efter bilar istället för att utforma dem efter människor. Det enskilt viktigaste förslaget i debattartikeln är att färdigställa bilvägen förbifart Stockholm. Problemet att det inte kommer lösa ett enda problem. För fler Stockholmare kommer välja bilen och sen är vi tillbaka där vi var från början, med undantaget att vi har en helt ny led som spyr ut ännu mer avgaser och förorenar ännu mer.

En sista intressant grej är att detta förslag lanseras efter den så kallade finanskrisen (som inte alls var att likna med Wall Street eller liknande som vissa vill påstå, krisen var lokal och rörde Europa och USA och påverkade knappt resten av världens ekonomier enligt riksbankens före detta vice ordförande). Faktum är att den lanseras mitt under en högkonjunktur. Vart var förslaget i lågkonjunkturen, när jobben det här genererade verkligen hade behövts för att hålla ekonomin igång? Infrastruktur räknas till en av de absolut bästa satsningarna man kan göra i lågkonjunktur. Vart var förslaget då? Och varför lanseras det nu, mitt under en högkonjunktur? Ogenomtänkt.

Jag har i alla fall ett förslag, ett litet men naggande gott. Förpassa för en gångs skull privatbilen till det perifiera och bygg städer där de miljövänligaste trafikslagen prioriteras. Bygg raka och jämna cykelvägar som strategista pulsådrer. Passa på att uppföra gratis cykelgarage runt om i staden vid strategiska punkter där man kan parkera och låsa fast sin cykel. Begränsa privatbilismen kraftigt i innerstaden med hjälp av regler och avgifter. Och sen då ordna upp T-banan och kollektivtrafiken. Gör gärna så att man kan resa med sin cykel på så många fordon som möjligt. Gör man det enkelt och smidigast att välja klimatsmart kommer folk att göra det. De fysiska förutsättningarna vid transport är bevisligen en stor faktor vid människors val av transportmedel. Vad det betyder är att vi aldrig kan bygga bort trafikstockningar genom att bygga mera väg. Men vi kan genom att välja de trafikslag vi ger utrymme dirigera om flöden till hållbara alternativ, vilket skapar stadslösningar som inte hämtar sina förebilder från någon amerikansk mega-bilstad utan som faktiskt tar steget in i framtiden istället för att stå kvar i historien.

På DN's webbsida kan man läsa att "SL-kortet höjs med tre chipspåsar", som då på något sätt skulle vara ett alternativt sätt att se värdet av en hundralapp enligt Stockholms finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl (M). Ska sanningen fram har han backat lite från just det uttalandet, men jag måste bara fråga mig var han köper sina chipspåsar? Jag köper det dubbla antalet för de pengarna, om inte mer, på ICA.

Men det var inte det jag egentligen tänkte intressera mig för. Det verkligt intressanta är inte den lite olyckligt valda chipspåse-ekvivalenten, utan en sak som konstateras lite längre fram i den löpande texten. Jag citerar:

"Enligt Stockholm City borde ett SL-kort, om det hade följt samma prisökning som andra varor sedan 1991, kosta 378 kronor. I stället kostar det från 1 september mer än det dubbla, 790 kronor."

Ungefär samma ökning beräknade min kära far att priset på kollektivtrafik i Östergötland hade ökat sen han flyttade dit någon gång under 80-talet. Samtidigt berättade han hur service, linjeutbud, och generellt alltså själva "produktvärdet" i tjänsten kollektivtrafik kraftigt minskat. Vad jag vill säga med det är att det inte bara är en Stockholmsfråga. Jag är själv inte 08, och intresserar mig inte alls för den stadens lokalpolitik (trots att den allt som oftast påtvingas oss eftersom all riksmedia är centraliserad där), utan det här exemplet belyser en nationell trend: kollektivtrafiken blir allt dyrare och allt sämre. Ingen annan produkt på hela marknaden har haft prisutvecklingen att det blivit dyrare att betala för mindre av värde. Samtidigt så tillskjuter kommunen ytterligare pengar (det kan röra sig om upp till 50% av finansieringen, enligt en stadstjänsteman i Linköping jag diskuterade saken med. Alltså kan vi anta att det verkliga priset PER MÅNADSRESENÄR i Stockholm i själva verket är minst 1000 kr, troligen mer. Då känns det skönt att man cykelpendlar. Det kostar inet en krona. Det borde fler testa. Men det löser inte problemet att kollektivtrafiken kostar flera hundra procent mer än vad den borde göra.

Jag har inget svar på hur man ska lösa det. Vad som är tydligt är att nuvarande sätt att sköta kollektivtrafiken inte gagnar vare sig samhälle, skattebetalare, budgetar eller resenärer. Oavsett vad kommunister, vänsterpartister och socialister säger så är kollektivtrafiken ännu ett misslyckat projekt staten försökt driva. Jag lägger ingen politisk värdering i det. Det är bara ett nyktert konstaterande av verkligheten som den ser ut idag, och bara en idiot fortsätter att göra på samma värdelösa sätt och samtidigt förvänta sig ett bra resultat. Alltså får vi som logisk konsekvens av vår empiri från verkligheten att vi måste tänka om och lösa kollektivtrafiken på ett annat och bättre sätt. För som det är nu så gangar inte kollektivtrafiken någon. Den blir bara dyr och dum och alla som har alternativet väljer sin bil istället. Det värsta är att jag inte kan klandra dem. Jag vet att jag väljer likadant.

Det är omval i Göteborg i hegen. Till landstinget. Över hela stan sitter valaffischer. Socialdemokraterna, exempelvis, arbetar under parollen: "vården ska tjäna människor, inte storkovan". Vänstern arbetar med liknande slagord. Högern däremot vill privatisera helt oreglerat och låta, som det heter, "marknaden styra". Det är en inte speciellt förvånande analys av dagsläget. Så har det alltid varit.

Vänster-sidan om mitten förfasas över vinstdrivande verksamheter och tror att staten sköter allt bättre. Vänsterpartiets dröm får man nästan utgå ifrån är en helt statligt styrd planekonomi á la Soviet där inget utrymme finns för valfrihet eller för individer att växa. Människan reduceras till en i mängden som ska tryckas igenom en massa apparater som en mängd, folket eller om man så vill; kollektivet.

En fråga som jag ställer mig är om staten verkligen är den bästa att driva olika saker. Är det verkligen så att en verksamhet som inte är vinstdrivande är samma sak som en bra verksamhet? Är det inte snarare så att så fort staten blandas in i verksamheter och valet förflyttas från individen till staten att det har blivit sämre? Jag tänker exempelvis på skolmaten. Först drevs den inom offentlig sektor helt. Sen beslutade man att öppna upp för konkurrens. Men man lät inte individen välja bland alternativen. Istället valde kommunen vem som skulle få servera mat. Och den tydliga tendensen har varit att man valt den som presterat billigast möjliga mat. Inte den näringsriktigaste, inte den godaste, utan den billigaste. Så var det med den illusionen om att kommun eller annan del av offentlig sektor bryr sig om annat än att pressa kostnader. Och när man dessutom sätter sig i monopolställning, elever får inte välja någon annan skolmat, så kan man välja rent ut sagt svinaktig mat för att kunna höja politikerarvodena eller liknande.

Ett annat exempel är vården. Väntetiderna på akuten är långa, och det ska vara bra illa innan en ambulans skickas. Och när den väl skickas är den inte sällan fel utrustad visar någon granskning SVT gjorde för en tid sedan.  Om jag behöver vård så måste jag gå på en undersökning. Sedan dröjer det minst ett par veckor innan man har tid att åtgärda problemet. För problem med exempelvis ätstörningar kan man få vänta flera år om man inte har så akuta problem att man bokstavligt talat är nära döden. Så om jag går sönder tar det månader att få vård.

Går istället min bil sönder så kan jag ringa assistanskåren. Inom en timma ungefär brukar de kunna vara på plats för att bärga bilen till en verkstad, eller i de fall det är möjligt faktiskt avhjälpa problemet på plats. Verkstaden löser i annat fall de absolut flesta vanliga problem på under en vecka. Studerar man de två exemplena är de inte så olika. Något går sönder, person eller bil, och någon måste rycka ut för att hjälpa till, samt troligen genomföra någon operation/service på sjukhus/verkstad. Den enda skillnaden ligger i att den privata bilservice-branschen löser mina problem utan flera veckor, upp till månaders väntetid. Då kan man argumentera för att det är lättare att serva bilar. Visst, men det är inte problemet. Problemet är väntetider, problemet är att ingen kan komma hem till mig för att undersöka min kropp när jag inte mår helt bra, men om min bil, som är oändligt mycket MINDRE värdefull, går sönder löser det sig på max en vecka - och under tiden kan jag ha lånebil.

Det här exemplet visar med all önskvärd tydlighet att vården, som skett i offentlig regi, är undermålig. Klinikerna ligger för långt från människan, och har inte ens flexibilitet nog att kunna komma ut på plats och hjälpa, om man inte kapat en artär då vill säga. Visserligen betalar jag via försäkring på bilen och självrisker ett pris för servicen, men jag betalar å andra sidan skatt för min vård. Och då ska man komma ihåg att både försäkringsbolaget och de service-företag jag anlitar är vinstdrivande, och alltså borde ha mindre pengar över till att komma ut på plats och de borde ha längre köer...

Dessa iaktagelser gör att jag börjar fundera över verksamheter i offentlig regi. Ger det verkligen bästa möjliga service och kvalitet? De exemplena jag studerat gav ju motsatt effekt. Sämre kvalitet och service. Är det då privata bolag som är problemet? Eller är det i själva verket så att staten inte borde driva verksamhet, och att det som vi så vackert kallar "allmännyttan" i själva verket är en stor "allmän-onytta"?

Jag har bloggat ett tag nu. Ett tiotal inlägg har det blivit. Vissa kanske undrar varför jag valt att blogga om just det jag bloggat om. Varför etanolproblemet? Varför skola? Varför innovation? Svaret på frågorna är för att alla bloggposter hittills har varit delar av en övergripande idé. Idén är en väg framåt för Sverige. Det är en ny väg som ingen har provat hittills. Det är inte en väg man någonsin kommer att vinna någon valseger på för konceptet är alldeles för komplext för att få plats i en direktsänd valdebatt eller på ett litet flygblad. Men om vår politik handlar mera om att bli vald och få styra kortsiktigt än om hur vi långsiktigt ska lyckas skapa ett bättre samhälle så är det dags att tänka till. Väljer vi politiker för att de ger oss några extra hundralappar i plånboken ett par år framöver eller för att de faktiskt har en plan för hur vi ska hålla ihop samhället och ställa om inför de enorma utmaningarna som väntar lite längre fram än nästa val? I alla fall så tänkte jag presentera den väg jag tror är gångbar in i framtiden.

Vägen kan delas in i 6 stycken övergripande fokusområden. Jag tänker presentera vart och ett för sig med en liten förklarande text under. Namnen är inte lika viktiga som det som verkligen menas:

Innovation
Att ta tillvara på den forskning och den innovationskraft som finns i Sverige och exportera den i form av smarta produkter och tjänster är en nyckel för att skapa en starkare ekonomi och fler jobb. Det är också en av nycklarna till att skapa ett starkt kunskapskluster i Sverige omkring grön teknologi och hållbar utveckling.

Etreprenörskap
Det som ytterst skapar jobb är att människor på individnivå vågar satsa kapital och arbete i att starta upp nya verksamheter. Att underlätta för entreprenörer att etablera nya företag medför att vi dels ständigt stimulerar till att utveckla nya branscher och dels att vi skapar flera arbetstillfällen, vilket avlastar trygghetssystemen och genererar mer i skatt.

Hållbar utveckling
Om vi ska överleva i framtiden som ras är en omställning till en hållbar utveckling extremt viktig. Sverige har länge utmärkt sig i världen genom att vara ansvarstagande och en föregångare. Vi har genom åren samlat på oss enorma kunskaper inom miljöteknik och gröna lösningar. Men nu på senare tid har något hänt. Vi har blivit rädda att vara den som går före. Vi måste vara betydligt mer offensiva och visa världen hur man skapar ett hållbart samhälle. Detta kommer också att bidra till att Sverige för miljötekniken blir vad Silicon Valley är för datortekniken. Detta kunskapskluster i kombination med offensiva satsningar på den miljötekniska utvecklingen kommer att göra Sverige till en extremt attraktiv plats att etablera företag på samt att välja för sina högre studier.

Utbildning
Det enskilt viktigaste sättet att inte skapa cementerade samhällsklasser är att ge alla likvärdiga förutsättningar. Samtidigt är det viktigaste styrkeområdet Sverige kan skapa sig kunskap. Genom ett kunskapsstarkt samhälle kan vi skapa starka spetskunskapskluster på en mängd områden, som i sin tur ger ökad innovation, export och mer arbete i Sverige. Jag vill inte att vi ska vara duktiga och kunniga. Vi ska vara Bäst. Detta uppnås bland annat genom stora satsningar på och omstruktureranden av utbildningssystemet.

Infrastruktur
Bara det faktum att vi transporterar mer gods på lastbil än på tåg, eller det faktum att persontrafiken på järnväg kollapsar varje vinter är nog för att motivera varför detta är ett viktigt område. Företag och ekonomi är beroende av snabba och pålitliga förbindelser. I Europa byggs just nu ett nät av snabbtåg och det ses som en viktig del i lösningen av att skapa hållbara transportsystem. Samtidigt har vi i Sverige en regering som anser att vi "överinvesterat" i järnvägen, trots att den järnväg vi har knappt förändrats sen den byggdes. Den byggdes för att svara upp mot behoven som fanns i slutet av 1800-talet. Europa tar steget in i hållbara transportsystem, men vi i Sverige vill inte vara med. Vi tror fortfarande lastbil är lösningen. Trots att det är långsamt och enormt klimatosmart. Samma sak så bygger vi städer för bilar och inte för cykel/kollektivtrafik/människa. Varför? En viktig nyckel till ett hållbart samhälle är självklart hållbar infrastruktur.

Bostäder
Ungefär 8000 hyresrätter kommer byggas 2011. Samtidigt förväntas åtminstone omkring 100 000 ungdomar vilja flytta hemifrån. I Stockholm har det inte byggts studentbostäder på över 4 år, i Göteborg byggs visserligen studentbostäder, men långt ifrån det nuvarande behovet och ännu längre från det framtida. I Göteborg finns åtminstone 120 000 personer som inte har eget förstahandskontrakt. Visserligen är situationen inte lika extrem på mindre orter och samhällen men analysen är ändå klar; min generation (90-talisterna), som består av ca 1,1 miljon individer är första generationen som kommer ha det svårare än sina föräldrar att etablera sig på bostadsmarknaden. Det kommer bli den första generationen som får smaka på vad negativ utveckling betyder. Samtidigt säger vi att vi vill växa, bli fler och vi vill att företag ska etablera sig och växa. Ingenting kan växa om inte människor ens kan få tak över huvudet. Om folk inte kan bo kan inte företag bli till, kan inte tillväxt ske. Att säga att det är dags för ett miljonprogram 2.0 kanske låter drastiskt, speciellt med tanke på allt negativt som förknippas med miljonprogrammet, men det är de siffrorna vi rör oss i. Vi behöver omkring 1 miljon nya bostäder för att rymma alla som kommer att flytta hemifrån de närmaste åren. Dessa kommer främst behövas i storstäderna, som kommer växa ytterligare. Att ordna bostäder är en enormt viktig del av att skapa en hållbar och offensiv tillväxt.

Jag tror att vi alla är eniga om att Sverige ska växa (undantaget ett par radikaler som är tillväxtkritiker). Vi vill ha mer företag, mer jobb, starkare ekonomi. Så låter det i alla fall när man lyssnar på vad politiker och annat folk säger. Tittar man på vad de faktiskt gör ser vi att viljan är en helt annan...

En förutsättning för att växa tänker jag är att det finns plats för människor att bo. Jag läste för någon månad sen att Astra Zeneca i Göteborg ville expandera och skulle anställa omkring 200 personer. Man skulle dessutom förflytta ett trettiotal anställda från andra länder till Sverige och Göteborg. Ett litet problem som finns dock är att det inte finns någon som helst chans för så många personer att rymmas någonstans i Göteborg. Det finns nämligen redan 46 600 människor ungefär enligt http://www.boplats.se/, Göteborgs "bostadsförmedling", som inte har ett eget förstahandskontrakt. Och detta är bara ett exempel från en stad i Sverige. Men situationen är likartad i storstäderna och universitetsstäderna. I Göteborg är söktrycket per hyresrättslägenhet ungefär 700 personer per objekt. I Stockholm är det än värre. Läser man riksstatistik så framgår att 1,1 miljoner unga människor är på väg ut på bostadsmarknaden. Samtidigt byggs det ca 20 000 bostäder per år i hela landet, varav 8000 hyresrätter. Det byggs alltså 8000 lägenheter som ungdomar har råd att efterfråga, samtidigt som 1,1 miljoner av dessa är på väg ut.

Det största problemet är att det inom politiken saknas vilja att göra något åt problemet. Nuvarande regering har gjort snart sagt allt UTOM att bygga nya bostäder. Skattesänkningar för villaägare, ombildande av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm och så vidare. Men inget av detta löser grundproblematiken. Vi har inte tillräckligt med bostäder för vår befolkning. Trots att vi lovat att förse hela befolkningen med adekvat bostad i och med att vi skrev under FN's deklaration av mänskliga rättigheter. Jag vill inte göra det här till en blockpolitisk fråga, för oppositionen har inte heller någon lösning på problemet och lyckades under de senaste mandatperioderna de satt vid makten inte förbättra läget. Detta är ett övergripande politiskt problem som ingen vill ta i. Bostadsbristen växer och problemen bara ökar. Och poltikerna låtsas att det inte finns.

För man vinner inga val på att göra stora och kostsamma satsningar. Framför allt inte satsningar som gynnar människor som ännu inte fått rösträtt. Definitivt inte satsningar vars konsekvenser och positiva effekter ligger längre fram i tiden än nästa val. Då är det lättare att sänka en skatt eller öka något bidrag. Den som ger en majoritet mer i plånboken, det är valvinnaren. Tyvärr råkar bostadsproblematiken vara av den arten att det är fruktansvärt politiskt ofördelaktigt att försöka ge sig på att lösa den. Det är mycket kostsamt, kommer definitivt att skapa mängder med lokala konflikter när man försöker ta fram förtätande detaljplaner och det tar väldigt lång tid.

Appro på detaljplaner tar den genomsnittliga detaljplanen 3 år att utarbeta på grund av alla överklaganden. Det motsvarar 14% av den totala kostnaden för ett byggprojekt. Detta sker eftersom systemet tillåter att EN ENDA person har rätt att överklaga planen igen och igen i flera instanser upp till riksnivå. Samtidigt som de flesta detaljplaner skapar bostäder åt omkring hundra sökande familjer och individer. Med tanke på söktrycket på åtminstone 700 personer per objekt i storstäderna betyder det att EN persons konservatism, bekvämlighet eller lyx går före minst 700 personers önskan att få bo där. Demokratiskt? Problemet med att ta fram detaljplaner är just nu den mest begränsande faktorn för utbyggnad av Göteborg. Kapital finns, byggherrar finns. Men detaljplanerna tar 3 år. Är det rimligt att 46 600 människor tvingas bo hemma, inneboende eller i andra hand för att det tar 3 år för en relativt liten grupp att överklaga detaljplanen? Igen är Göteborg bara ett exempel, men jag antar att liknande problematik finns i Stockholm och andra universitetsstäder och andra större städer.

Detaljplanerna måste ta kortare tid att ta fram. 1 år HÖGST från idé till att man kan köra dit första anläggningsfirman. Staten måste våga gå in och börja vara mer bestämda och inte låta detaljplaner falla för att ett fåtal människor inte vill att det ska byggas just bredvid deras trädgård eller att deras gräsplätt blir hyresrätter. Staten måste vidare tillsammans med kommunerna anslå ett paket som bekostar det antal nya hyresrätter som krävs. Visst behövs fler bostadsrätter också, men där sker redan byggandet i relativt okej tempo. Det är hyresrätterna som är på efterkälken. Speciellt måste man bygga lägenheter riktade till studenter och ungdomar som ska flytta hemifrån. Kanske man kan vika en andel, säg 25-50%, till detta ändamål? Och viktigast av allt är att lägenheterna måste byggas där folk vill bo. Är det centrala Stockholm eller Göteborg som är populärt så är det där man ska bygga. Ibland måste man våga förändra stadsbilden lite grann. Inte radera den gamla, men förändra den och göra vår tids avtryck. I alla fall måste detta lösas omgående, då vi absolut inte i modern tid kan tillåta oss att så grovt bryta mot konventionen om mänskliga rättigheter! Vi måste våga se längre än till nästa val och skapa lösningar som är långsiktigt hållbara! Och vi måste ge framtida generationer möjligheter på bostadsmarknaden.

I tider som dessa med regeringar som inte tar hållbar utveckling och miljöproblematiken på allvar och som FLYGER till stormöte efter stormöte om hur vi ska minska farliga utsläpp (hint; sluta flyga till klimattoppmötena och håll dem via skype istället, eller vänta... skype har ju blivit microsoft..., men över någon videolänk då?) utan att uträtta någonting. Möte efter möte går av stapeln men något nytt Kyoto lär det knappast bli inom en överblickbar framtid, och risken är väl att politikerna fortfarande "förhandlar" och "diskuterar" när de sakta kvävs av den av koldioxid helt förstörda luften. Eller blir det som i "Det våras för rymden" att ren luft börjar säljas på burk till den som har råd? Men det finns tydligen lite hopp. Aftonbladet skriver om att FN tror att det är möjligt att skapa en förnybar framtid. Läs själva:

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article13000645.ab

Hoppas bara att våra politiker slutar förhandla och börjar agera...

En allmän uppfattning verkar vara att Svensk järnväg är rätt okej, att det funkar rätt bra och att den är modern. Man har någon form av tilltro till det som är svenskt. Samtidigt inträffar varje vinter något i pricip världsunikt; att hela järnvägssystemet kollapsar och att tiotusentals resenärer drabbas av förseningar varje vecka. Detta för att det råkar falla snö och bli minusgrader! Banor i alperna har bättre driftstatistik, så att säga att vi har snö och kallt håller inte. Den primära anledningen till att den svenska järnvägen inte klarar av en så förutsägbar händelse som vintern är att underhållet är enormt eftersatt och att banorna är väldigt gamla. KTH säger på denna sida att den nuvarande "underhållsskulden", det vill säga de pengarna som krävs för att rusta upp järnvägen i ett acceptabelt skick idag uppgår till 8 miljarder kronor och att den ökar med mellan 1,5 och 2 miljarder PER ÅR.

Samtidigt säger Sveriges finansminister att "Vi har överinvesterat i järnvägar". Från regeringen finns ingen vilja att investera i järnväg. Moderaterna har gjort vad de kunnat för att fördröja och fördyra flera stora järnvägsprojekt, och fortsätter sedan på inslagen linje genom att dra ner på underhållet med mångmiljonsummor när de väl kommer till makten. Dessutom lägger de planerna på ostlänken helt på hyllan, vilket i princip lär innebära döden för projektet. Västlänken får finansieras av lokala medel istället för statliga.

Samtidigt vet vi att tåg är nära oändligt mycket bättre än bil. Friktionen mellan stålräls och stålhjul är enormt mycket lägre än gummi mot asfalt. En jämförelse i en bok som jag läste är att det krävs omkring 15 man för att dra en lastbil, och 2 man för att dra en likvärdigt tung godsvagn. Så bara genom att driva ett lok exakt lika som en vanlig bil ger enorma miljövinster. Fast järnvägen drivs i stor utsträckning av el. Centralt producerad el är effektivare än att ha flera hundra små förbränningsmotorer. Dessutom är den centralt produerade elen lättare att göra förnybar eftersom det handlar om relativt få aktörer med stora system, och energisektorn är redan föremål för diskussion och stor politisk debatt. Redan som det är så genereras mycket el från vattenkraft och kärnkraft vilket i alla fall inte släpper ut koldioxid. Kärnkraften har visserligen en annan problematik och jag förespråkar själv en avveckling, men vi ser i alla fall att den centralt producerade elen är bättre miljömässigt än den energin lastbilar drivs på, som skapas genom omiljövänlig förbränning.

Även om man inte diskuterar miljöaspekterna så kan man diskutera att viljan att använda järnvägen har ökat långt över de prognoser som gjorts. Resandet har ökat kraftigt bland annat. Svenska folket vill ha en bra järnväg att åka med över långa avstånd. En bättre järnväg skulle på allvar få bort mängder med långfärdsbussar från de svenska vägarna och mängder med personbilar. Det skulle också förkorta restiderna för hundratusentals resenärer som idag väljer andra färdsätt därför att man inte litar på att tågen ska komma fram i tid, vilket man gör med rätt god empirisk data som grund.

En ytterligare aspekt för att bemöta kommentaren Borg fäller om överinvestering är att beakta att vår järnväg projekterades i slutet av 1800-talet och större delen av det som kallas "västra stambanan" och "södra stambanan" byggdes runt år 1900. Det är alltså snart 100 år sedan vi gjorde annat än att underhålla och försiktigt ibland bygga ut lite smått, så om vi har gjort något har vi snarare UNDERINVESTERAT.

Ute i Europa ser man saken på ett helt annat sätt. I Frankrike, Spanien och Tyskland främst börjar nät av höghastighetsbanor byggas och kopplas samman. Här är järnvägen en central lösning för transportbehoven och man har en avsikt att ersätta flyget på korta och medellånga distanser. Lyckas man med det har man på riktigt gjort väldiga miljövinster.

Så vad gör Sverige?

VI STÅR OCH TITTAR PÅ! Vi satsar miljardsummor på vad jag vill kalla medeltida motorvägsprojekt och tror fortfarande att bilen är någon form av lösning. Vår regering sitter lungt uppe i Stockholm och räknar med att vi ungefär mot slutet av deras mandatperiod helt plötsligt ska ha bytt alla bilar till extremt små och miljövänliga fordon med extremt hög lastkapacitet. Till och med regeringens miljöminister verkar tro på motorvägar och bilar. Sverige behöver inte fler bilar och mer motorvägar. Sverige behöver goda och miljövänliga kommunikationer både internet och ut mot Europa. Vi behöver ett järnvägsnät som tillåter höga kvantiteter av varor och människor att färdas snabbt och punktligt, hela året om. För hur ska vi annars lösa transportsektorns skenande utsläpp och klimatpåverkan? Hur ska vi annars kunna bli ett attraktivt land för företag att etablera sig i? Om vi inte ens har löst kommunikationerna?

Hur ofta har vi inte fått höra att Sverige har forskning i världsklass? Att våra svenska universitet är bland de absolut främsta i världen? Åtminstone får jag som universitetsstuderande höra det hela tiden. Att jag går på Chalmers gör inte saken bättre. Chalmers ska alltid vara snäppet värre. Chalmers ÄR medlem i en grupp där de absolut främsta universiteten inom miljöteknik är med. Chalmers jobbar tätt med näringslivet och har utvecklat flera idag använda teknologier tillsammans med exempelvis Volvo. Chalmers initierade kunskapsklustret omkring hållbar utveckling i Göteborg som idag samlar näringsliv, studenter och forskare. Chalmers sopade banan och fick mer i anslag på grund av Sveriges absolut bästa organisation. Vi fick mer än GU, mer än KTH, lika mycket som Lunds universitet och Lunds tekniska högskola tillsammans vid ett tillfälle enbart på grund av vår organisation. Till saken hör att Chalmers har 10 000 studenter ungefär. GU cirka 40 000.

Nog med reklam för Chalmers. Hela Sveriges forskning går väldigt bra och har fått goda betyg av oberoende analyser och undersökningar. Svenskt näringsliv presenterar på sin site, http://www.svensktnaringsliv.se/kommentaren/svensk-innovationspolitik-har-slagsida_73725.html, en tankesmedjas ranking av olika länders konkurenskraft. Sverige hamnar på andra plats. Men det finns ett stort MEN...

Vi är nästan sämst i världen på att göra företag av framgångarna. Vi har absolut bäst forskning, men klarar inte av att göra produkter och export av den. Detta beror till stor del på att det som brukar benämnas som "Svensk Innovationspolitik" egentligen inte existerar. Svenskt näringsliv och fackförbundet Sveriges Ingenjörer har vid upprepade tillfällen påpekat att detta är en enormt stor brist i svensk politik som hämmar utvecklingen något enormt.

Men vad händer?

Trots att vi har en borgerlig, så kallad företagsvänlig, regering har ingenting egentligen hänt. Man har istället prioriterat skattesänkningar för medelinkomsttagare och en löjlig satsning på hushållsnära tjänster. Man tycker det är viktigare att skapa städjobb än högteknologiska jobb, trots att det snarare är det senare Sverige behöver, då vi har en av världens mest utbildade befolkning. Personligen tror jag att innovationspolitiken är en av nycklarna för att öka Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden och för att utveckla svensk ekonomi. Min vision för Sverige är att det ska vara på oss man sneglar när man vill titta på smarta lösningar innom en rad styrkeområden (bland annat miljöteknologi) och framgångsrik ekonomi. Därför tror jag att innovationspolitiken är den enskilt viktigaste nyckeln. För det är den som kommer lösa den ekonomiska tillväxten och därmed alltså jobben.

Det finns ett spännande fenomen i skolan, världen över. Jag har ingen aning om varifrån det kommer, men från någonstans dök idén upp och spriddes som pesten en gång spreds över världen. Jag pratar om fenomenet läxor.

Det är ganska mystiskt egentligen, det där med läxor. Genom historien har det bland annat motiverats med att eleverna måste ta eget ansvar eller att läxor bara är det som eleven misslyckats med att hinna klart på lektionstiden. Men samtidigt vittnar många om att läxorna blir fler, sakerna som ska hinnas med på lektionerna blir fler och tiden man lägger på läxläsning blir allt längre. En forskare som citeras i en undersökning menar på att så mycket som 8 timmars fritid i veckan tas i anspråk för läxläsning i dagens skola, och menar på att inräknat läxa blir skolans arbetsvecka över 40 timmar för en elevgrupp som i avhandlingen inte specifieras närmre. Samma forskare gör sedan en koppling till att allt fler elever börjar visa tecken på utbrändhet i skolan.

För mig är läxor, åtminstone de jag minns (dvs högstadiet och frammåt), knappast något annat än ett sätt för skolan att slippa ta ansvar för att eleverna ska hinna lära sig allt man planerat. Det man ser inte hinns med på skoltiden läggs ut på eleverna. Det sker en ansvarsförskjutning av inlärandet från skolan till eleven. När sedan eleven inte lyckas är det inte skolans, utan elevens, fel eftersom denne inte klarade av att ta eget ansvar. Utöver dessa läxor ska man dessutom ha prov, vilket många gärna frivilligt vill hinna med att studera till.

Om man jämför skolans förhållningssätt med rådande regler i arbetslivet så börjar i alla fall jag ställa mig lite intressanta frågor. Vilken arbetsgivare förväntar sig att deras anställda ska arbeta på sin fritid? Visst förekommer övertid, men den är betald och får inte förekomma annat än undantagsvis. Faktum är att arbetsgivare inte får planera in mer arbete per dag än vad som är rimligt att hinna på åtta timmar. I skolan däremot är det helt okej att ta barnens fritid i anspråk, rent tekniskt sett hur mycket som helst av denna "fritiden". Det hela blir lite mera intressant när läkaren Ståle Fredriksen går ut och öppet kritiserar läxor. I aftonbladet kan man läsa om hans debattartikel där han visar på att läxor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Även om man bortser från detta så finns det ännu fler problem med läxor att diskutera. Ett problem som ofta diskuteras är jämlikhetsaspekten. När alltmer ansvar läggs på eleverna för inlärandet blir faktorer såsom hemförhållanden, föräldrars tid och möjlighet till engagemanag, och föräldrarnas utbildningsnivå och ekonomiska situation allt mera betydande för barns möjligheter att lyckas i skolan. Undersökningar, exempelvis redan nämnd, tar också upp att läxor utgör ett stort konfliktämne i familjer. I och med införandet av RUT har det för bemedlade familjer att köpa sig ur problemet. Man betalar helt enkelt för att någon ska hjälpa ens barn med läxorna, och får dessutom göra avdrag för det.

Det största problemet med detta är att konsekvenserna av alltfler läxor är att de direkt motverkar ambitionen att skolan ska ge alla lika möjligheter. När skolan slutar ta ansvar för hela inlärandeprocessen och lägger över arbete på elever och hem för inlärandet skapas en klyfta mellan de som har föräldrar som antingen betalar eller själva kan och har möjlighet att hjälpa sina barn och de föräldrar som helt enkelt inte har den möjligheten. Översatt i lite enklare termer skapas och cementeras i större utsträckning klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare. I och med läxor i kombination med RUT blir det löjligt tydligt att vi är på väg tillbaka till ett klasssamhälle där ens möjligheter dikteras av vilka föräldrar man har.

Så min fråga är om det verkligen är ett samhälle vi vill se? Där barnens möjligheter begränsas när resurserna inte räcker till? Där föräldrarna tvingas ta skolans ansvar för att skolan inte kan ta det själv? Ska inte skoltiden räcka för inlärandet? Ska vi verkligen fortsätta bryta mot FN's konvention av mänskliga rättigheter? Är vägen in i framtiden baklänges? Eller ska vi samla kraft och göra slut på det löjeväckande men djupt tragiska som försegår i skolan och som segregerar elever efter föräldrars förmåga och cementerar klasser? För mig är det självklart att läxor borde tillhöra historien och att skolan ska ha ansvaret för all inlärning. Föräldrarnas förutsättningar ska inte utgöra någon betydande del av de möjligheter vi ger varje barn!

Nu är det helg, och då blir inläggen inte så långa och invecklade. Och så här en lördag är det väl lockande att åka iväg och köpa en ny tröja, eller någon ny klänning eller vad man nu föredrar att klä sig i. Men innan ni åker iväg och handlar kläder vill jag tipsa om att ni läser en liten krönika.

http://www.supermiljobloggen.se/2011/04/vi-svenskar-alskar-mode.html

Man hör ganska ofta hur folk säger att det inte finns några jobb, eller i alla fall inga som vill ha just dem. De är för unga utan erfarenhet eller för gamla för att vara anställningsbara säger de. Jag talar främst om de som slutligen hamnar i det som kallas "FAS 3".

Samtidigt säger politiker ungefär samma sak. Uppenbart vill ingen anställa dem trots att de lagt flera år på att försöka få arbete med stödinsatser, utbildningar, praktikplatser och så vidare som inte leder till jobb. Igen säger man att det är omöjligt att skapa jobb, mestadels för att det inte finns någon tillgång på dem såvitt jag kan förstå.

Jag kan tänka att ja... det kanske är så illa att det inte finns ett enda jobb i hela Sverige. Men vad gör i så fall vi åt att det inte finns det? Och jag kan tänka att visst, det kanske inte finns någon arbetsgivare som vill anställa dig, men vad gör du åt det? Man kan faktiskt inte säga att det är något eller några företags uppgift att förse oss med arbetstillfällen. Vi är också fria individer och vi kan faktiskt göra något åt det själva, åtminstone borde vi kunna göra det.

På Företagande.se skrivs det att det sägs att varje människa kommer på flera affärsidéer per år. Idéer som potentiellt skulle kunna skapa miljonärer. Jag är övertygad om att arbetslösa skulle kunna komma på bra affärsidéer och att en delmängd av dem skulle kunna utvecklas till företag som gör vinst och ger arbete. Problemet är att den som försöker ta tag i sin situation och vill starta eget straffas av systemen. Jag tänker ta mig själv som exempel. Jag driver en liten firma som bisyssla. Den drar in lite extrapengar, men den täcker ju inte direkt hyra eller livsomkostnader. Om jag någon gång skulle förlora min huvudsakliga försörjning skulle jag tvingas avveckla min firma för att få ut pengar från något trygghetssystem, trots att den skulle kunna ge mig i alla fall ett litet bidrag och kanske kunna utvecklas till mitt huvudsakliga arbete som potentiellt skulle kunna ge mig en försörjning. Men enligt alla trygghetssystems regler får jag inte försöka ta tag i min situation själv. Jag är hänvisad till ett system där jag inte får ta egna initiativ. Varför? Förlorar någon på att jag försöker vara entreprenör?

Idag är "FAS 3" enligt personer som SVT Uppdrag Granskning intervjuat ungefär ett vuxendagis. Definitionen av en "FAS 3" plats är att det ska vara en "samhällsnyttig syssla som INTE får likna en anställning" och människorna i systemet uppfattar det ofta som att de är fast i ett system utan möjlighet att ta sig ut. På jobbfabriken i Norrköping fick människor driva egna projekt exempelvis släktforskning. En annan "FAS 3" plats i en annan stad går ut på att sitta i en lokal och prata svenska med invandrare som kommer förbi. Oftast, berättar de som har det som sysselsättning, kommer inte en enda människa under timmarna man sitter där.

För dessa meningslösa uppgifter betalas alltså en summa pengar ut. En ekonomisk trygghet till de arbetslösa. Det är ju superbra. Men säg att projekten istället för att vara helt meningslösa inriktas på att skapa företag. Vad skulle kunna hända? Antag att man inför en ny bolagsform, FB (FasBolag), där lämplig instans i stadsapparaten tar ansvar för dels handledning och dels tar de största riskerna. I gengäld får staten en del av vinsten och inflytande i hur bolaget sköts (precis som styrelsen i ett AB). Vinstutdelningen från de lyckade företagen täcker idealt då förlusterna i de företag som går dåligt. Resten av vinsterna (som då alltså tillfaller de "arbetslösa" som driver företaget) går sen ut som vinst till dem ("lön"). Samtidigt sker en reducering av bidraget på ett sådant sätt att man alltid får mer när man gör vinst, men att man fortfarande växer ifrån bidragsberoendet. Sedan kan man tänka sig att misslyckade bolag läggs ner och lyckade bolag ombildas till egna firmor eller HB alternativt AB beroende på vad man vill. För att göra detta kan man tänka sig att man måste "köpa" loss de delar som den lämpliga statsinstansen äger. I den försäljningen bör då staten göra vinst då bolaget borde blivit mera värt undertiden det växt.

Jag erkänner att det finns lite aspekter man måste tänka på, men jag tänker mig att man vill skapa ett läge där man kan bli entreprenör utan att man straffas för det, utan istället uppmuntras. Det är viktigt att man balanserar så att konkurrenssituationen inte blir ojämn, men på det stora hela är grundtanken jag har att när det inte finns några jobb, ja då borde man kunna skapa jobb. De personer som lyckas växer ju ifrån "FAS 3" och skapar sig jobb. Detta tror jag skulle kunna vara ett sätt att faktiskt öppna upp de "inlåsningar" som nu blir i "FAS 3" och dessutom skapa "sysselsättningar" som faktiskt inte tränger undan, utan ÄR, RIKTIGA JOBB.

Något man kan enas om är att transportsektorn idag genererar utsläpp. På http://www.supermiljobloggen.se/ skrivs om hur utsläppen bara ökar och ökar, hur den svenska bilflottan blir allt större och då givetvis hur lite politiker gör åt detta. När man diskuterar bilresor så brukar förr eller senare någon nämna att hälften av alla bilresor är under 5km långa. Detta verifieras av trafikverket. Om man samtidigt tittar på vilka fordon som rullar i Sverige ser vi att som jag tidigare konstaterat att megabilar dimensionerade för att ta 5 vuxna personer på fjällsemester med både husvagn kopplad och takbox på taket i full storm på glashala vägar I UPPFÖRSBACKE används för att åka 3-5km till jobbet och andra korta resor. Om bilen är någorlunda ny och man dessutom betalar lite för parkering varje dag och så vidare så räknar http://www.100cyklar.se/ ut att detta kostar upp till 75 000kr per bil och år för ett hushåll. Antag att man är två yrkesarbetande. 150 000 kr är inte lite pengar. Och då har jag inte ens blandat in klimatpåverkan, utsläpp och sånt. Det lämnar jag till läsaren att begrunda på egen hand.

Det löjliga med hela är att 3-5km är ett riktigt bekvämt cykelavstånd. Det tar mellan 20 minuter och en halvtimma om man håller ett skönt tempo, dvs att man cyklar på men inte så att man träningscyklar, på nuvarande backiga och kurviga cykelbanor. Hälsoeffekterna diskuteras också http://www.100cyklar.se/ och de är inte insignifikanta. Bland annat halverar man risken för hjärtinfarkt genom att istället för att ta bilen väljer cykeln.

Men den stora fördelen med cykel är att den om man räknar bort produktion, distribution och skrotning inte släpper ut ett enda gram koldioxid eller andra växthusgaser. Och även om man ser till den påverkan produktion, distribution och skrotning av cyklar har jämfört med vilket annat transportslag som helst bortsett fötterna är den näst intill försumbar. Det kanske inte löser hela trafikproblematiken, men om vi lyckas ersätta alla korta bilresor med cykelresor så har vi i alla fall minskat trängselproblemet i städer, och minskat utsläppen från transportsektorn en hel del. Varför skulle inte cykeln kunna bli symbolen för det nya, framtida samhället, den nya, framtida livsstilen?

Så som det politiska dagsläget ser ut är det inte möjligt, för även om man gärna framhåller hur dåligt det är med bilar så planeras och byggs städer och transportleder med bil som primär transportmetod. När man utformar trafikregler placeras igen bilisten i första rummet. De klimatsmarta och miljövänliga cyklisterna får finna sig i att bli förpassade till periferin. Alltför ofta måste man som cyklist ut mitt i bilvägen, eller cykla på backiga och kurviga cyckelbanor som hamnade där de ligger för att det var där det fanns plats när allt annat placerats ut, eller finna sig i att skumpa omkring på lappad och lagad asfalt på dåligt underhållna cykelbanor.

Ett sätt att öka cykelresandet är att göra det verkligt snabbt, smidigt och säkert att cykla. Cyckelvägar bör vara helt separerade från bilvägar, och där korsningar måste uppstå skall cyklisterna ha prioritet. Höjdskillnader bör vara mycket små och cyckelvägarna bör vara så raka som det bara är möjligt. På vintern måste snöröjning av cykelvägar vara det som görs absolut först och det som prioriteras. Vidare skulle man kunna införa ett avdrag eller en subvention för att stimulera inköp av dessa miljövänliga transportmedel så att de får ordentlig spridning. Vidare skulle man kunna underlätta för människor som reser längre sträckor att utnyttja cykeln i början och slutet av resan genom att tillåta att man tar med sig cykeln på all kollektivtrafik. Ett fantastiskt förslag som kommer bli verklighet i Köpenhamn är att tåg dessutom kommer utrustas med cykelpumpar så att man kan pumpa cykeln under färd. Kreativiteten finns att utforma revolutionerade transportlösningar. Detta är helt klart.

Men såklart kommer detta kosta pengar. Alla satsningar gör det. Vill man ha kakan måste man köpa den. Men om man ser till allt positivt en satsning på cyklismen medför kanske det ändå uppväger. Jag har inte räknat på exakta siffror, men man skulle kunna tänka sig att ett ökat resande per cykel minskar trängselproblemet, vilket minskar behovet av nya bilvägar som bekant är en otrevlig och dyr historia. Det kommer också enligt trafikverket öka säkerheten och skulle kunna utgöra ett steg på vägen mot nollvisionen. Detta kommer i så fall att minska kostnader för räddningsinsatser vid trafikolyckor och efterfölhande kostnader för vård av skadade. Det kommer också att bidra till att vi minskar vår klimatpåverkan, vilket troligen i alla fall bidrar till att vi kanske kommer kunna leva på jorden även om hundra år. De positiva effekterna för folkhälsan bör också avlasta vården och alltså minska kostnader. Så frågan är om inte kostnadsminskningen faktiskt är större än pengarna man satsar. Jag tror det. Jag tror att cykeln är en nyckelkomponent i lösandet av framtidens infrastrukturella utmaningar och jag längtar efter att cykeln går om bilen som statussymbol, och blir symbolen för det samhälle vi eftersträvar; ett verkligt klimatsmart och hållbart samhälle!

Det var ett tag sen jag skrev. Förlåt, men det är faktiskt komplicerat att bygga och presentera en i princip egen politik, som dessutom ska syfta till att skapa en hållbar sammanhängande helhetslösning för framtiden. Det är inte direkt som att skriva vad man åt till frukost, vem man såg på stan och vilken kaka som var godast, som vissa skriver om i sina frekvent uppdaterade livsstilsbloggar. Det här är lite svårare. Tänk tar tid.

I alla fall, till inlägget. Jag hittade följande riktigt bra länk på facebook. Den är väl värd att läsas. Det handlar om klimatpolitik. I princip ger den svart på vitt siffror på vad som måste till för att Sverige ska bli Europas mest ambitiösa land gällande klimat- och miljöpolitik. En fråga som diskuteras är vikten av mål och delmål. Etapper. Personligen är jag mer teknisk. Jag gillar att hitta lösningarna, inte att definiera procentsatser. Men det finns en stor poäng med att definiera dem och en ännu större poäng i att översätta mål och delmål till insatser, som i sin tur kan översättas till pengar, vilket i sin tur bör utgöra en budgetpost.

Jag återkommer. Jag har mycket mer att säga som inte är sagt.